Mission: Impossible - The Final Reckoning (2025)

Ok, så var det dags att stänga butiken med Mission Impossible, i alla fall som jag förstått det. Och med tanke på att Tompa nu har hunnit passera 60 är det kanske rimligt att han börjar dra ner på dare devil-fasonerna och tacka för sig gällande denna filmserie.

Jag älskar var denna filmserie tog vägen, en plats där Tompas stunts är viktigare än handlingen eller  karaktärerna. De stakes som finns är de som fanns under inspelningsdagen. Inte min favorit i vanliga fall, men M:I har blivit ett spektakel och ett popkulturellt fenomen. Klart man ville se den på största bästa duken med de största och flesta högtalarna. Jag och Måns gick och såg filmen på MoS IMAX. Höll på att bli blåst ur stolen. Jag hade glömt hörselskydden hemma.

Detta var andra delen av de två sista filmerna. Handlingen är som väntat obegriplig och lättglömd, förutom att de lyckades knyta ihop denna sista dans med alla de tidigare filmerna. Vi bjöds på flera små nostalgitrippar och de kändes i bröstet mer än förväntat. 

Förutom den enda filmen som gav mig känslosvallningar brukar Mission Impossible aldrig kännas. Det är, och ska vara häftiga scener för hela slanten. Normalt sett.

De allra bästa stuntsen lös med sin frånvaro. Det som kändes häftigast var ändå den långa scenen med dubbeldäckarplanen. Den var för lång men jag antar att om man filmat det, måste det visas, alltihopa. 

Scenen i ubåten var dock inte lika effektiv. Framför allt för att det så uppenbart inte var inspelat "på riktigt" på 150 meters djup. Tror i och för sig att det inte var helt ofarligt med en tank som snurrar likt korridoren i Inception, men scenen funkade ändå inte f ullt ut. Jag satt och tänkte på hur mycket mer spännande undervattensscenerna i For Your Eyes Only känns.

Bland nya ansikten stod Tramell Tillman som ubåtskaptenen Bledsoe ut. Bland nygamla gillade jag att de fått in Donloe (Rolf Saxon) från första filmen, dvs han som blev skickad till Alaska. Jag gillade den call backen till starten eftersom han vävdes in i handlingen på ett hyfsat organiskt sätt.

Bland de vanliga var väl alla som förväntat. Simon Pegg var barmhärtigt nog nedtonad. Jag gillar Hayley Atwell men hade hellre sett Rebecca Ferguson vara kvar i hennes ställe. Mantis är kul och jag gillar att hon pratar franska hela tiden. 

Jag förvånade mig själv med att bli lite snopen av slutet. Trodde de skulle vara modiga och fimpa alla i det gamla gänget... Men, men, producenterna (förutom Tompa) vill väl lämna en dörr öppen trots allt. Never Say Never som Sean Connery sa.

Ok, så vi har åtta filmer. Vilken är bäst verkar vara frågan för stunden. Så utan någon vidare efterforskning... 

From the top of my head... Here we go.

Jag håller Mission: Impossible III som klart bäst. Mest på grund av dess riktigt feta stakes och relationsdrivna drama. Plus att PSH som villain inte går att överträffa. Både actionfilm, spänning OCH bra karaktärer OCH bra handling! Wow, går det att få allt!?

Därefter kommer trion som reste ribban för filmserien; Rogue Nation, Fallout och Ghost Protocol i den ordningen, har jag för mig på något sätt.

Därefter har vi första filmen med de två Reckonings hack i häl. Sist har vi John Woos spektakel, M:I 2.

Betyg: 3+/5

Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One (2023)

Mission Impossible-filmerna är de nya James Bond. Alla element som kännetecknar en Bondfilm finns här; Tom Cruise är en bona fide true movie star, casten är fylld av vackra människor som gör farliga saker, det är en skön blandning av humor och action i några av de vackraste och coolaste miljöerna som finns. Samma koncept och till stor del liknande resultat.

Denna film inleddes med en prolog som lite vagt satte upp sagans hot mot världen och alla i den. Det ska alltid vara ett hot mot världen, mänskligheten eller ett ännu större hot! Mera är bättre i dessa filmer.

Tyvärr förärades vi sedan av två scener med ren exposition. Man kan tycka att teamet bakom denna film borde känna till begreppet "show, don't tell". Men först fick vi en scen med en massa CIA-chefer som berättar för oss om hotet, kameran snurrar runt och de säger en rad var. Därefter gör Ethan och hans gäng samma sak, berättar vad hotet är. Suck. Man kan tycka att en film på drygt 160 minuter borde kunnat göra detta på ett mer filmiskt tillfredsställande sätt. Inte minst då detta endast är första delen. Det kommer en film till för att sagan ska hinna avslutas.

Hotet i detta fall är ett AI som blivit medvetet och som nu riskerar att kasta världen i kaos och som dessutom till alla pris vill hindra Ethan och hans gäng att ta död på den. Det sista där låter rimligt i alla fall, även om det första ännu inte har hänt i verkligheten... Väl?

Filmen är underhållande hela vägen igenom. Bra action som förväntat med Tom Cruise i spetsen. Han ska ju enligt legenden göra de flesta stuntsen själv. Den var också mycket rolig i partier, speciellt rörande en liten gul bild. Där var det som tydligast blinkningar till Roger Moores Bond.

Filmen är dock inte lika dramatiskt tung som tidigare instanser i franchisen. Jag tänker framför allt på den utsökta tredje filmen där vissa händelser kändes berörande på ett sätt som denna film inte kom i närheten av. Trots vissa scener i slutet av filmen...

Filmens klart mest lysande stjärna är enligt min ödmjuka synpunkt Hayley Atwell  som Grace. Scenerna mellan henne och Tompa är filmens höjdpunkt. Det är som att hon vuxit upp från att vara lovande i MCU till att ha blivit en riktig filmstjärna. Hon fick kanske lite av Tompas stjärnglans?

Vår svenska Rebecca Ferguson är också med i rollen som Ilsa. Hon gjorde starkt intryck på mig framför allt i den filmen hon introducerades (Rogue Nation) men här kändes hon blek och snarast lite trött. Det var väl det karaktären var också så ingen skugga faller över henne.

I denna instans var både Simon Pegg och Ving Rhames väldigt nedtonade vilket var för väl. Istället stack Vanessa Kirby som The White Widow och Mantis-Pom som Paris ut. Kul med kvinnliga motståndare, knappast main villains men heller inte några bundsförvanter. På tal om main villain Gabriel så spelas han av Esai Morales som jag tror är en ny bekantskap för mig. Han var bra och hans energi påminde mig lite om Javier Bardems Silva i Skyfall.

Bästa actionscener? Haha, svårt att säga. De flyter alla in i varandra... Men scenerna med Grace, på flygplatsen i Abu Dhabi och i polisbyggnaden i Rom, samt scenerna på tåget var nog mina favoriter. Det kändes som att det fanns flera referenser till Bond-filmer bland tågscenerna, tänk From Russia With Love.

Bra första del, jag ser fram emot uppföljningen nästa sommar.

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 11 (2008-2009)

Jag gillar Poirot! Denna serie är framför allt mysig på ett sitta framför en öppen spis med en eld som sprakar. Det är helt enkelt hemtrevligt att sätta sig ner och besöka Hercule och hans vänner närhelst jag tar mig an en ny film ur serien. Det är utdelningen man får av att investera så mycket tid med en serie. 

Säsong 11 består av fyra 90-minutersfilmer. När dagens nya långfilmer ofta är en bra bit norr om tvåtimmarsstrecket känns en film på en och en halv timme superkort. Allt är relativt.

Rent generellt sett känns hela säsongen lite annorlunda. Det verkar som att de bytt stajl med foto och filmningen. Allt känns lite mer pretto med konstiga ljussättningar och kameravinklar. Detta upplevde jag inte som ett framsteg. Jag gillade när serien tog stora kliv framåt i "production design", men dessa art-farty fasoner var inte helt lyckade. Denna kritik är dock mild och något jag bara tänkte på inledningsvis.

Vad som däremot kanske är mer noterbart är att manusskrivandet verkar ha blivit mer "kreativt". Lite som i den inledningsvis så lyckade moderna adaptionen om Sherlock med Benedict Cumberbatch i spetsen, har man tydligen modifierat, moderniserat och twistat till några av historierna under denna säsong. Jag har inte läst bokförlagorna så jag vet inte exakt men detta diskuteras i kommentarer om några av filmerna. Det känns dock rimligt då en av skaparna bakom Sherlock, Mark Gatiss, skrivit manus till en av filmerna under säsongen. Han deltar också som skådespelare i den fjärde filmen.

Den första filmen är "Mrs McGinty's Dead" som är helt ok, men inget spektakulärt. Den påminner mig lite om tv-serien "Morden i Midsomer" plus Poirot's obligatoriska slutscen då han samlar alla runt sig och på en pompöst sätt förklarar för alla, oss tittare inklusive, hur allt hängde ihop. Who dunnit? 

Ett pluspoäng till Poirots kompis Adriane Oliver, Agatha Christies alter ego och förträffligt spelad av Zoë Wanamaker. Hon har bra kemi med David Suchet. Kul detalj att Adrianes detektiv Sven Hjerson omnämns då hon ska sätta upp en teaterpjäs om honom. Också kul med Hercules otur med boendet i byn då han hamnat på en herrgård som kör B&B där det serveras dålig mat och Hercule klagar om "a current of cold air in my room...". Men överlag mörk och lite deprimerande känsla i filmen. Det var här jag upplevde de konstiga valen av filmvinklar etc.

Den andra filmen är "Cat Among the Pigeons" som utspelas på en internatskola för flickor. Manus pennat av Mark Gatiss och filmen är mycket lustig med flera vassa karaktärsporträtt och en bra dialog. Herr Gatiss är självironisk, som britt han är, när den franska lärarinnan uttalar sig om filmens elaka lärarinna: "Miss Springer is ugly and a vulgarian, a caricature of an English woman." Filmen osar lite av Harry Potter på grund av miljön den utspelas i vilket inte förminskas av att Katie Leung dyker upp i rollen som en av eleverna.

Den tredje filem heter "The Third Girl" och detta är en mycket hemsk historia. Det känns som att Agatha Christies historier blev rejält mörkare med tiden, mot slutet av hennes karriär. Filmen inleds dock med flera humoristiska inslag. Favoriten Adriane Oliver är med igen och denna gång samarbetar hon och Hercule fullt ut. Vi återbesöker också skämtet att i princip alla i hela filmen uttalar Hercule Poirots namn olika, och ingen korrekt. Det är ett återkommande skämt som nästan känns som ett "inside joke" inom produktionen. 

I första scenen möter vi Hercule när han äter frukost (te med socker och mjölk, kex med smör och sylt plus en croissant). Han studerar ett fint inbundet exemplar av hans bok "Crime fiction writers: A critical analysis by Hercule Poirot, the celebrated detective". Ett sällsamt namn på en bok! 

Men den främsta känslan från filmen är hur hemskt liv den tredje flickan levt och hur vacker kärleken kan vara. David Suchet bevisar än en gång hur mycket han lever sig in i karaktären och hans sista scen med en filosoferande Poirot var fantastisk.
"Are we looking at the greatest of mysteries that life ever throws out? The mystery that even I, Hercule Poirot, will never be able to solve. The nature of love."
...
"She smiles."

Hercule tårögd, publiken likaså.

Den fjärde och sista filmen är "Appointment with Death". Jag läste jag en kommentar om filmen på Letterboxd som lyder enligt följande: 

"One of my favourite Poirot novels but one of my least favourite Poirot adaptations. They changed everything that was interesting and clever in the novel and turned the story into an overly complex mess." 

Nåväl jag kan känna mig lite lättad att Christie kanske ändå inte skrev en så hemsk historia som denna. Det är som att manusförfattaren till filmen ville chocka publiken med ondska. 

Annars är filmen klart underhållande med en totalt felklädd Hercule som går omkring med sin vita kostym i tre delar och fluga ute i den obarmhärtiga solen i Syrien. Han befinner sig vid en utgrävning efter en MacGuffin. Filmen kryllar med kända skådespelare. Lord Byonton spelas av veteranen Tim Curry, hans son spelas av Mark Gatiss. Paul Freeman (Belloq från Raiders) spelar en polis! Sen har vi favoriten John Hannah som spelar doktor Gerard. Här är han i samma miljö som i The Mummy-filmerna och därför blir det lite lustigt när "fattigmans Rachel Weisz" Elizabeth McGovern också deltar. Det kunde blivit en reunion av hjältarna från The Mummy! 

Filmen är nog säsongens starkaste kort men jag blir bedrövad av det horribelt hemska ödet för styvbarnen som beskrivs i filmen. Komplexa känslor!

Överlag var detta inte den starkaste säsongen, men serien har en hög lägstanivå. Detta var förhoppningsvis "lugnet före stormen" inför de två sista säsongerna som innehåller fyra respektive fem filmer.

Betyg: 3/5

Operation Mincemeat (2021)

Vi alla har våra favoritgenrer. En av mina är dramafilmer om spelet bakom kulisserna i det kalla kriget eller andra världskriget. Och om det senare handlar denna brittiska produktion. Operation Mincemeat var namnet på den operation engelsmännen utförde för att lura Hitler om var de skulle landstiga i Medelhavet sommaren 1943. Ett år senare pågick liknande operationer för att lura tysken var D-Day skulle ske. De allierade landsteg på Sicilien och detta ville de givetvis dölja. Istället låtsades de sikta in sig på Grekland.

Som taget ur en spionroman av Ian Flemming dumpade de en död kropp med en påhittad identitet utanför den spanska kusten. Spanien var vid denna tiden neutralt. Men britterna visste att de spanska myndigheterna läckte som ett såll och att tyskarna lätt skulle få tag på alla eventuella hemligheter som den döde kroppen hade med sig. De planterade dokument som indikerade en förestående invasion av Grekland.

Filmen är pratig och miljöerna är fantastiskt tidstrogna. Den innehåller inte mycket action, det är inte den typen av krigsfilm. Skådespelarna bär den på sina axlar. Det är bra, men inte lika bra som Darkest hour med Gary Oldman som vi sett så många gånger. Den filmen har både bättre manus och skådespeleri.

I dagens film lyser Colin Firth i huvudrollen starkast. Andra framstående ansikten är Kelly MacDonald, Mark Gatiss och Jason Isaac som M. Penelope Wilton som spelar den äldre vänliga damen på bänken i After Life är mycket bra här också. Matthew Macfadyen var ny för mig och han skötte sig riktigt bra som motpol till Colin Firth.

M frågar sig den observante läsaren. Ja, detta är en sann historia, något man kan läsa om på både internet och i böcker, och detta är den operation som en ung Ian Fleming deltog i och hans chef kallas M här i filmen. Oklart om just detta är taget ur historien. Jag gissar att Flemings roll har gjorts lite större i filmen men det gör mig intet. Det är mycket lustigt med flera små och rara blinkningar till Flemings kommande bokserie om agenten vi alla älskar. Fleming spelas av den för mig obekante Johnny Flynn.

Allt som allt var detta en mycket trivsam film och den får en stark trea. Långt ifrån lika bra som Darkest hour men klart sevärd och värd en stark rekommendation.

Betyg: 3+/5

Dracula - mini series (2020)

Spoilers - beware!

Helt plötsligt droppade ett mess ner från Johan. Mark Gatiss och Steven Moffat har en ny miniserie ute, en adaption av Bram Stokers klassiska Dracula. Wow, vad spännande! De gjorde ju underverk med "Sherlock", i alla fall med de tidiga säsongerna. Den sista säsongen Sherlock var mycket bekymmersam, som om herrarna fått storhetsvansinne och löpt amok med konceptet.

Det de gjorde bra var att göra en modern och lätt vriden adaption på klassiska böcker. Det kunde ju passa perfekt för Dracula också. Miniserien består av tre 90-minuterslånga avsnitt.

Det första avsnittet var helt ok, ganska suggestivt och spännande. Det utspelades i samma tidsera som boken vilket var lite synd. Jag hade hoppats att hela historien skulle utspelas i nutid, på samma sätt som de behandlade "Sherlock". En kul grej var att Van Helsing i denna version var en nunna, jag gillade henne mycket, Agatha. Det första avsnittet hade också en twist då det visade sig att vårt överlevande vittne, Jonathan Harker, var död.

Andra avsnittet inleddes väldigt segt. Firma Gatiss och Moffat lyckades dra ut på det så att färden med båt från Östeuropa till England tog hela 90 minuter. Stora delar av avsnittet är extremt tråkigt men mot slutet blir det bättre. Twisten i detta avsnitt är att scenerna när Agatha intervjuar greven sker i hennes huvud och att hon är med på båten. Hon ligger halvdöende i hytt 9 och drömmer. Avsnittet avslutas med en gigantisk "cliffhanger". Väl uppe på stranden möts greven av poliser i vår nutid, 2020. Whaat? Spänningen inför tredje avsnittet var påtaglig.

Men ack, tyvärr de-railar miniserien totalt i detta tredje avsnitt. Jag hade hoppats på en adaption av Dracula i nutid men det skulle jag tydligen inte gjort för jag blev här slagen på fingrarna utan pardon. Ingenting i det tredje avsnittet fungerar. Visst vi får en ättling till Agatha (spelad av samma skådespelare) och jag gillar henne fortfarande, men allt annat är skit. Slutet är extra dåligt; ologiskt, orimligt, inte speciellt spännande eller känslomässigt eller dramatiskt. Bara rent ut sagt uselt.

Håll er borta, det finns bättre serier att lägga sin tid på.

Betyg: 1/5

Doctor Who - Series 6 (2011)

Det står klart att Doctor Who inte är superbra hela tiden. Series 6 är snarare tämligen svag och antagligen den svagaste säsongen hittills. Eller är det jag som tröttnat på konceptet? Men det är också klart att karaktärs- och relationsutvecklingen sker framför ögonen på oss i alla avsnitt, också de sämre. Därför är det svårt för mig att helt bortse från en svag säsong som denna. Helt plötsligt överraskar serien med ett pang-avsnitt då all investerad tid omvandlas till starka ögonblick. Så har serien varit och kommer säkert fortsätta att vara.

Denna säsong handlar om Doktorn, hans följeslagare Amy och Rory, den enigmatiska River Song, fienden The Silence och doktorns död. Även om jag håller med om att The Silence är en bra motståndare, så fort man inte ser dem glömmer man dem, är säsongen svag.

Trots att vi har en show som byter ut sina huvudpersoner i hjärtskärande avsnitt lite då och då kände jag nu att nästan alla "stakes" helt plötsligt saknas. Det är förödande för en show som denna, som lever på starka känslor om just det, "stakes". Med en strid ström av tidsresor och parallella verkligheter känns det aldrig som att någon egentligen är i fara. Hur många gånger har Doktorn, Amy och Rory egentligen dött de senaste säsongerna? "Show runner" Steven Moffat måste ta tag i detta och skärpa upp tonen i serien. Saker som händer måste ha betydelse, konsekvens måste finnas i vad som händer annars faller hela dramat.

Vid en snabb koll var det bara ett eller två avsnitt som var riktigt bra denna säsong, framför allt avsnittet "A good man goes to war". I det visade doktorn på lite ilska, vrede och jävlar anamma. Det var något som jag märkte att jag saknat när jag väl såg det i avsnittet. Avsnittet "The Doctor's wife" var också nämnvärt på grund av känslor.

Jag kan nu efter två säsongen med den elfte Doktorn konstatera att jag inte tycker att Mat Smith är speciellt bra i rollen. Jag gillade David Tennant som den tionde Doktorn mycket mer. Nåväl. Karen Gillan är bra som följeslagare men Arthur Darvill är mycket blek som Rory. Deras äktenskap tar för stor plats och börjar bli allt för trist att följa.

Säsongen höjdpunkt blir kanske att James Corden återsågs i det fristående avsnittet "Closing time"?

Nåväl, on we go.

Betyg: 2/5 

The Favourite (2018)

The favourite är den första film av grekiske regissören Yorgos Lanthimos jag sett. Han har ett rykte om sig att göra lite annorlunda filmer, många anses lite besvärliga men intressanta. Därför var det en liten överraskning att The favourite är ett ganska ordinärt kostymdrama. Dialogen känns mycket modern och jag undrar om den är anakronistisk, något som vi diskuterade utan entydig slutsats efter filmen. Annars är filmen som jag väntade mig. Det som sticker ut är det gedigna hantverket och att filmen har full fokus på de tre stora kvinnliga karaktärerna.

Filmen är ett historiskt drama. Hur nära sanningen den är är oklart men som en studie i palatspolitik och en mestadels verbal duell om drottningens gunst är den förträfflig. Lady Sarah (Rachel Weisz) har Drottning Anne (Olivia Colman) i ett järngrepp genom sexuell utpressning. Allt ställs på sin ända när Abigail (Emma Stone) anländer till slottet. Hon är en släkting till Lady Sarah vars familj fallit i onåd. Istället för att hjälpa sin kusin (!) kastas Abigail åt vargarna och enda sättet för henne är att slå sig fram med näbbar och klor. Med en drottning som gillar ung len hud ges möjligheter för den yngre att aspirera på plats snett bakom den upphöjda. Låt spelet starta!

Filmen är en som en pralin fylld av allt gott man kan tänka sig. Den är fyllig, söt, salt, klibbig, mättande och ibland sliskig. Men man vill ha mer och mer och mer. Det är en riktigt häftig film och alla tre skådespelerskorna i huvudrollerna gör bra ifrån sig. Weisz är majestätisk, Colman grotesk och Stone gör sin sak som vi har sett henne göra flera gånger om nu... Rachel Weisz har de mest fantastiska kläderna på sig.

Av männen gör Nichola Hoult en höjdarinsats. Han är mycket lustig som ledare av oppositionen i Parlamentet.

Jag ger The favourite fyra lönngångar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Doctor Who - Series 3 (2007)

Doctor Who är en fascinerande tv-serie. Den är komplex och kräver en rejäl investering för att man som åskådare ska komma in i stilen och känslan. Den är i någon mening ogästvänlig och långt ifrån för alla tittare. Jag börjar förstå mer och mer varför den blivit en kultserie med en klick av hårdnackade fans. Den är inte för alla, den är för finsmakaren!

Doctor Who är en serie vars starka sida är karaktärsutveckling och relationsdramat. Om man läser avsnittssammanfattningar (synopsis) beskrivs oftast endast handlingen i berättelsen. Det man då läst är allt som oftast inte alls det som är bra med avsnittet. Det bra ligger under ytan av berättelsen. I mångt och mycket påminner Doctor Who om Buffy i detta avseende. Precis som i Buffy är monstren ofta, men inte alltid, barnsliga och helt oväsentliga för avsnittens kvalitet. Det är små detaljer i relationerna, kommentarer, ansiktsuttryck eller en hand som frenetiskt slår i en glasruta som gör avsnitten bra. Det är dessa små scener, eller fragment av scener, som utgör säsongens höjdpunkter. Summan av delarna är magnifikt mycket större.

Produktionskvalitén är dock högre i Doctor Who än i Buffy. Det är egentligen inget större fel på genomförandet, men flera av monstren eller fienden är så fåniga att det riskerar att förstöra vissa avsnitt. Daleks är ett släkte som jag har svårt för, men jag förstår är att de utgör en nostalgisk del av serien. I första avsnittet kommer en intergalaktisk polis på besök och det är stora buffliga typer med noshörningshuvuden. Påminner lite om soldaterna i Luc Bessons film The fifth element. Där passar det bra men i Doctor Who blir det lite barnsligt.

Än så länge tycks jag uppskatta de avsnitt som är mer orienterade mot klassisk sci-fi och inte så mycket "fantasy"-inriktade. Jag gillade avsnittet 42 som faktiskt påminde mig om Firefly. Avsnittet påminde lite om Danny Boyles Sunshine också.

Jag gillade också dubbelavsnittet Human nature/The Family of Blood där Doktorn gömmer sig genom att anta en mänsklig form och sedan glömmer att han promt vem han är med nästintill katastrofalt resultat. Där slapp vi också allt för tokroliga monster. Zombieliknande fågelskrämmor och människor som blivit övertagna av aliens känns som mer sci-fi än fantasy för mig. I Human nature dyker en referens om Rose upp också, om så bara i form av ett ritat ansikte i en anteckningsbok. Jag älskar Rose!

I will save you!

Hur går det då med den nya följeslagaren Martha Jones då?. Jo men hon är ganska bra ändå. Hon är ingen Rose, men hon är bra. Första gången jag kände den där varma känslan man alltid längtar efter var i avsnittet 42 när hon skjuts iväg i räddningskapseln och slår förtvivlat med händerna mot glaset. Man hör det klickande ljudet från en ring på fingret och det blev plötsligt så intimt och personligt. Serien är som sagt outgrundlig i sitt sätt att ta sig in under huden på en.

Säsongens bästa avsnitt är dock såklart det av Steven Moffat skrivna Blink. Det är ett av de avsnitt som kallas Doctor-lite. I avsnittet deltar inte Doktorn eller följeslagaren speciellt mycket. Istället är det Carey Mulligan i rollen som Sally Sparrow som har den stora huvudrollen. Damn, vad hon är bra! Detta är alltså från två år före jag själv upptäckte henne i filmen An education. Blink är ett rysligt avsnitt, så nära skräck-genren en serie som Doctor Who kan komma kanske. Monstren är änglar, gråtande änglar. Alla änglar är inte goda änglar kan konstateras.

Säsongens avslutande avsnitt hänger ihop i en tre delar lång mini-arc där Doktorn ställs mot en formidabel fiende. Tyvärr var dessa tre en stor besvikelse för mig och jag var varken road av The Master eller speciellt exalterad av att återse Captain Jack Harkness, som jag för övrigt hade glömt.

Chan, den enda roliga nyheten med avsnitten var Chantho, tho.

I slutet av sista avsnittet verkar det som att Martha hoppar av resan. Jag blev lite konfunderad... Efter bara en säsong? Really? Det verkar inte rimligt. Ska bli spännande att se vad som händer med henne...

Mellan series 3 och 4 får vi åter igen en julspecial, Voyage of the damned. Nästa destination på färden!

Sereis 3 var ibland bra, ibland fånigt, men sällan tråkigt. Precis som Doctor Who brukar vara. Suget efter att se mer är i alla fall kvar.

Betyg: 3/5

 

Sherlock S04E03 - The final problem (2017)

Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E03 The final problem.

Det är sannerligen inte lätt att skriva ner sina tankar om denna tredje film från säsong 4. Jag var helt konfunderad över vad jag bevittnat direkt efter titten. Vad tusan var det här? Jag gör ändå ett ärligt försök att analysera vad vi såg och vad jag känner om detta. Antagligen måste jag se om filmen ett antal gånger innan jag vet helt säkert hur mycket jag uppskattar den. Något som är helt säkert är att jag satt på helspänn under stora delar av filmen, helt inne i det som hände på tv-skärmen. Var jag underhållen eller rent av imponerad? Tja, det beror på. Man kan ju bli som upplsukad av att se en tågkrasch i slow motion också. Och det var kanske just det vi fick se i denna film, när Sherlock kraschade...

Om man dömer filmen efter hur stark upplevelsen var får den höga betyg. Men om man bedömer den efter logik och innehåll är jag rädd att den tappar betänkligt. Det visade sig att den enda karaktär som stod bakom "I am back", förutom Mary som snodde till sig uttrycket för att få Johns och Sherlocks uppmärksamhet, var Sherlocks syster Eurus. Det var hon och inte Moriarty som är tillbaka och hon delar ut det sista problemet, som visade sig vara det första problemet också.

Ett stort generellt problem med denna envig mellan Eurus, Sherlock, John och Mycroft är att syskonen Holmes nu spelas upp som så observanta och med så förfinade slutledningsförmågor att de inte bara kunde förutspå människors agerande 2-3 veckor i förväg (som Sherlock gjorde i "The lying detective") utan Eurus kunde tydligen till och med förutspå händelser flera år framåt i tiden. Vilken makalös slutledningsförmåga! Men detta gör också att all rimlig logik faller, att "the stakes" blir lika meningslösa som när två odödliga supermän slåss med varandra då vi vet att ingen kan dö. Seriens hörnstenar urholkas än mer. Det blir helt enkelt inte lika spännande längre när det blir så här konstruerat och forcerat spännande. Om ni förstår vad jag menar? Det blir bara förbryllande och överraskande på det dåliga viset. I slutändan kändes det som att hela filmen var en enda lång drömsekvens där naturlagar, logik och kontinuitet var åsidosatta.

"The final problem" var chansen för showen att visa var skåpet skulle stå. Efter en svag etta och en ok tvåa skulle en spektakulär trea kunna rädda hela säsongen. Men när vi summerar alla tre filmerna har allt för mycket sopats under mattan i denna fjärde säsong. En massa saker sker helt utan förklaring. Duon Gatiss och Moffat viftar bara med vänsterhanden och hoppas att publiken ska svälja vilka orimligheter som helst.

Tag till exempel den, inledningsvis otroligt bra, scenen när Sherlock besöker Eurus i hennes glasbur. I "The lying detective" som utspelas dagarna före "The final problem" var Sherlocks slutledningsförmåga så vass att han kunde förutse händelser i flera veckor i förväg. Här i "The final problem" kan han inte ens se att glasrutan saknas. Showen ger en beige förklaring om att Eurus hade en röstomvandlare i munnen, eller vad det nu var, för att få hennes röst att låta som att den kom ut högtalarna. Men fiolen då? Det är helt orimligt att Sherlock inte skulle höra att den var i samma rum som han själv. Hela scenen blir underminerad av det faktum att glasrutan inte var där. Och enda anledningen att de gjort scenen på detta sätt är för att överraska oss i publiken. Vi ska vända oss till vår kompis i tv-soffan och utbrista "WOW, the show blew my mind". Showen verkar ha glömt vad det var som "blew our minds" i de tidigare säsongerna. Sätt er ner och se om "A scandal in Belgravia" så ser ni tydligt hur det var när denna serie var som bäst.

Det finns en massa ologiska och onödiga kontinuitetsproblem mellan "The lying detective" och "The final problem". I slutscenen av "The lying detective" ser vi John bli skjuten i ansiktet av Eurus. Nehe? Det vara bara en liten pil med sömnmedel... Really? Hur tog sig gänget in i det über-säkra fängelset Sherringford? Sherlock bordar och tar över en fiskebåt. Dagen efter han legat döende i en sjuksäng? Really? Sedan bryter de sig in med ett lösskägg, en mössa och en lustig accent? Really? Det håller inte den förväntade nivån denna serie ska ha. Hur tar sig Eurus fram och tillbaka till Sherringford rent logistiskt? Och varför kommer hon ens tillbaka till fängelset när hon väl flytt? Ock om hon nu kan få människor att göra som hon vill efter fem minuter med dem i enrum, varför var inte redan både John och Sherlock under hennes "spell" då de redan träffat henne i enrum var för sig flera gånger i de två första filmerna?

En annan smått irriterande scen var hela inledningsscenen hemma hos Mycroft. En massa saker iscensätts av Sherlock får man anta. Men de är orimliga! Blödande porträtt, som taget ur Harry Potter, verkar bara vara med i filmen för att lura och överraska oss i publiken, inte Mycroft. Jag vill inte bli överraskad av showen på detta sätt. Jag vill bli överraskad tillsamman med karaktärer i filmen för saker som de med rätta har anledning att bli överraskad av.

Gatiss och Moffat har kanske blivit höga på att luras och chocka oss i publiken. De verkar arbeta i gränslandet där fjärde muren bryts gång på gång under denna säsong. Ett annat men kanske mer väntat ansikte som dök upp var ju Moriarty. "Wow, mind - blown".... Lyckligtvis var det en "flash back". Men hur showen sedan sydde ihop det med att Eurus hade styrt Moriarty hela tiden var så långsökt och krystat att Bobbys duschande kändes mer eller mindre naturligt helt plötsligt.

Ok, nog nu. Jag tyckte ändå att filmen var intensivt underhållande på något fasansfullt sätt. Trots alla logiska luckor fanns det en massa starka scener. Jag gillade att det var mer fokus på Sherlock, John och Myrcroft. Trots alla spektakulära utmaningar de ställdes inför var filmen ändå dialogdriven känns det som. Mycket av förklaring och handling sker via dialog också.

Jag behöver se om denna film för att veta vad jag slutgiltigen tycker om den. På vissa ställen kan man läsa att säsong 5 är bokad, på andra ställen är det mer grumligt. Låt oss hoppas att detta inte blir sista säsongen för de mysiga superdetektiverna. Och om vi får se mer av dem, vad kan vi se fram emot då?

I slutscenen ser man Sherlock skriva ett sms: "You know where to find me. SH". Jag tror att det är ett svar till hans sms-flörtande hjärtats dam Irene Adler. Jag hoppas att vi kommer få återbekanta oss med henne i säsong 5. Det verkar ju som att Mary inte har något direkt emot att S+J fortsätter att lösa mysterier i alla fall. Och vi får sannerligen hoppas att vi slipper se med av Eurus, vid sidan av en och annan duett med fiolerna då och då kanske.

Betyg: 2 eller 3 eller 5 av 5... Vet det icke, men fortsättning följer efter omtittar...