Ronin (1998)

Hörde Ronin nämnas på någon podcast och blev sugen på att se denna gamla spionactionthriller med Jean Reno och Robert DeNiro. Hade aldrig kommit mig för att se den.

Trots att den hyllades i Filmspotting var detta knappast mer än en stabil film. DeNiro spelar en gammal avdankad CIA-agent som behöver nytt jobb. Han blir indragen i en snårig härva där "irländarna" (IRA?) och "ryssarna" båda vill ha en portfölj med något viktigt. Här har vi en klassisk McGuffin. 

Ett gäng av hårdingar och en vekling sätt ihop av uppdragsgivaren Deidre (Natascha McElhone). Vi ser bland andra DeNiro, Reno, Sean Bean samt Stellan Skarsgård som någon slags övervintrad Stasi-man. Den sliskige Jonathan Pryce lurar också i skuggorna.

Detta känns som en typisk 80- eller 90-talsfilm. Den är inte lika glassig som actionfilmer som Dödligt Vapen utan mer skitig och hård. Filmen påminner mig om Harrison Fords thriller Frantic till "look and feel". Båda filmerna är ganska fult filmade och mörka i ljussättningen. Och att båda filmerna utspelas i Frankrike hjälper ju också i att koppla ihop dem.

Filmen ä gedigen. Bra för stunden men den sticker inte ut. Handlingen är onödigt rörig och det tog ett bra tag för filmen att sätta sig. Det känns som att manus eller regi inte riktigt lyckas fokusera på kärnan i filmen inledningsvis. De etablerar inte filmens huvudperson speciellt väl. Ibland behöver man inte mycket startsträcka i en film men detta var kanske ett fall där det hade behövts mer? 

Filmen jämfördes i Filmspotting med Bourne-filmerna som kom ut några få år senare. I The Bourne Identity sätts världen, karaktärerna och "problemet" upp mycket bättre som jämförelse. Ronin känns som trögstartad.

DeNiro är som alltid stabil. Jag tycker mig se några scener där han förkroppsligar Neil McCauley från Heat, och det känns som att Sam i denna film är besläktad med föregångaren. Men roligast att följa är helt klart Stellan som Gregor, en Stasi/Nazi-arier med begränsad social förmåga. Till och med asocial, njutningsfullt så. Sen gillade jag också, som vanligt, Michael Lonsdale. Ni vet Drax från Moonraker. Här spelar han en spionveteran som hjälper våra hjältar på vägen.

Gedigen film, kanske liten besvikelse, men ändå bra underhållning för stunden. Det får bli en stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

Da 5 Bloods (2020)

Till att börja med kan jag tyvärr konstatera att jag var sanslöst uttråkad av denna film. Den är en timme för lång och det kändes som att den aldrig skulle ta slut. Det är den huvudsakliga känslan jag tog med mig från denna film, och det är egentligen det enda man behöver veta i form av recension.

Samtidigt är jag nyfiken på varför den kändes så lång och tråkig. Spike Lee är en känd regissör och jag tror att han har kompetensen, men denna film är mycket dåligt gjord helt enkelt.

Redan under filmens "set-up" blir det rörigt. Filmen har en mycket enkel story men ändå var filmen fragmenterad, fylld av exposition och ändå obegriplig. Show don't tell! När en film som "The hangover" överglänser denna med ljusår i deras respektive "set-up" kan man börja bli lite orolig. Filmen är "convoluted" som de säger i Amerika.

Generellt sett är dialogen och skådespeleriet under all kritik. Jag fann mig själv sitta och jämför med amatörteater och det är inte en nivå jag hade väntat mig.

Däremot är ju filmen otroligt vältajmad med den våg av medvetande som spridit sig efter mordet på George Floyd och BLM-rörelsen. Spike Lee har likt Colin Kaepernick och många andra rest sina röster emot orättvisor och det är bra.

Men jag ger inte filmen ett "auto-pass" bara för att den genomsyras av det viktiga budskapet. Däremot kommer filmen för alltid ha en plats i filmhistorien för att den släpptes just i denna period i historien. Det är noterbart.

Filmen innehåller några bra scener, flera stycken till och med, men filmen är så lös i hullet att helhetsintrycket är mycket svagt. Tonaliteten är "all over the place", ibland allvarlig, ofta pompös, ibland försök till humor, ofta juvenilt övertydlig och allmänt rörig...

Karaktärerna i filmen är så poserande och filmen är så till bredden fylld med symboler att dessa element inte blir kryddor i en "äkta" berättelse, utan de blir det huvudsakliga innehållet. Och jag som gillar både salt och svartpeppar på min köttbit, gillar inte lika mycket att äta bara kryddorna utan huvudingrediensen... En väl berättad och tajt film på ämnet, med en lite mer rimlig nivå på symboler och budskap hade funkat bättre för mig.

Jag gillade Spikes val att visa de fyra huvudpersonerna med nuvarande ålder när vi såg "flash backs" till kriget. Kändes bättre än de där vaxkabinettsmonstren som dyker upp på duken när man kört föryngringsprocess på ansiktena i datorn...

Personligen tycker jag att Spike Lee lyckades väva ihop ett viktigt budskap med en bra berättad story bättre i hans "Blackkklansman" från 2018.

Betyg: svag 2/5

Vi låter andras röster bli hörda om denna film!
Jojjenito

Mission: Impossible (1996)

Det var ett tag sedan jag såg denna film. Trots att jag nog tyckte att den var helt ok kunde jag för mitt liv inte komma ihåg speciellt mycket från filmen. Den är regisserad av Brian De Palma. Det är en kompetent filmmakare som brukar mixtra med split screens, olika kameravinklar och skärpdjup. Däremot ser jag honom som en ganska "stiff" regissör, jag tror mig inte sett en enda film med glimten i ögat från de Palma. Det är inte en favoritregissör helt enkelt.

Mission:Impossible är en klassisk spionthriller. Fokus ligger på "vem lurar vem" och klassisk Öst mot Väst. Jag kommer ihåg filmen som rörig som tusan men det tycker jag inte att den var denna gång. Däremot är storyn nedtryckt och otydlig. Det är nog därför jag har svårt att komma ihåg filmen. Filmen är som en nattlig dröm som viker undan så fort man försöker erinra sig om vad som hände.

Observera att texten nedan innehåller starka SPOILERS!

Omöjligt Uppdrag?

Ethan Hunt och hans team ska stjäla tillbaka "The NOC list" från en mullvad inom CIA. Listan innehåller identiteten på en massa fältagenter som riskerar att bli tillfångatagna och dödade om listan faller i orätta händer.

Intressant nog inleds filmen med att Etahn Hunt bara är en i teamet. Ethan Hunt som en "nobody" bland de övriga. Smaka på den. Detta var en av många detaljer jag helt hade glömt. Därmed är detta något av en "origins story" även om den biten inte spelas upp speciellt mycket. Dessutom påminns jag av att filmen har några år på nacken när jag ser hur ung Tom Crusie ser ut. Betänk att filmen nästan har tjugo år på nacken.

När flera medlemmar ur teamet snabbt blir dödade ändras Ethans roll snabbt. Han stiger upp ur askan av sina fallna kamrater starkare än någonsin och sätter genast igång med att rädda NOC listan och hämnas dem som förrådde hans team. En kul detalj är att de castade Emilio Estevez som en ur teamet. Han var ganska stor 1996 (kommer ni inte ihåg Young guns?). Måste varit något av en chock för folk när han dör abrupt och tidigt i filmen.

Mission: Impossible moments

Det mest signifikanta greppet som denna filmserie har att erbjuda är då en mask av någons ansikte används för att lura motståndaren/publiken om individens identitet. Här i första filmen användes det i tre scener i alla fall. Redan i inledningsscenen har Ethan en mask på sig för att lura en gubbe på information i en operation som inte har med resten av filmen att göra. Scenen används för att sätta upp själva konceptet med masker som lur-device. Något som kommer att återkomma en och annan gång i filmserien.

Den andra gången mask används är när Ethan bryter sig in i ambassaden och stjäl NOC listan. Till sist är det mask på igen i slutet i en tågscen då Ethan lurar en av de kvinnliga teammedlemmarna att avslöja sig.

Action utan slut?

Njae, filmen är inte fullproppad med actionscener, men det finns några.

Den tidiga scenen med uppdraget på ambassaden, den där flera ur teamet förgås är spännande och actionfylld, även om det är mer smygande i dimmor än boxing och kicking.

Filmens andra scen som sticker ut är när Ethan ska stjäla något  i ett valv och han firas ner i en vajer med sele. Det är en av de mest ikoniska scenerna i actionfilmen från de senaste tjugo åren. Tänk så många gånger andra filmer och tv-serier gjort en pastisch på den scenen.

Skurken

Ja att det var Jon Voigts karaktär som är skurken kom nog som en ganska stor överraskning första gången jag såg filmen, men nu känns det ganska genomskinligt. Är Voigt bra i rollen? Helt ok, inte dålig i alla fall. Han gör i princip samma roll senare i Enemy of the State mot Will Smith.

Sammanfattning

Först och främst måste man ställa in sig på att detta är en renodlad spiondrama. Den går mer i John le Carrés fotspår än James Bonds dito. Betänk att filmen inte innehåller en enda shoot out eller gun fight. Som spiondrama är den helt ok men långt från mästerlig. Istället är detta intressant för att det är Ethan Hunts origins story. Tompa Cruise funkar bra från första början och vi får njuta av hans fina armföring i fler spingscener. Brian de Palma var kanske inte den bästa regissören att ta han om starten av denna filmserie men det gav serien en viss tyngd kanske. Jag gillar filmen och den får ett överlag positivt betyg. Jag ger den tre Outsiders av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Pink Panther 2 (2009)

"Hamburger"

Jag var i Kina förra veckan på tjänsteresa. För den långa flygningen hem, västerut, hade jag laddat datorn med några filmer. Efter några minuters tekniskt strul med den förbannade manicken insåg jag att jag inte skulle se den emotsedda filmen "Rachel getting married". Istället valde jag den lättsamma och menlösa filmen "The Pink Panther 2". Detta är andra nyinspelningen om Inspector Jacques Clouseau med Steve Martin i huvudrollen.

Jag gillade den första filmen. Den var helt klart kul, och det faktum att jag såg den på en utomhusbio i Kambodjas djungler var ju inte heller en nackdel (för filmen, eller mig). Uppföljaren hade dock fått ett svagt mottagande och jag hade inte några förväntningar alls. Men inte ens mina lågt ställda förväntningar blev uppfyllda.

Detta var en otroligt dålig komedi. Några få skämt funkade sisådär, och det var skämten som redan fanns i första filmen, "Hamburger" och det romantiska spelet mellan Clouseau och Nicole. Mysteriet var genomskinligt och inte speciellt intressant. Jeremy Irons och Andy Garcia var filmens svaga ljuspunkter (likt stjärnor på en delvis molnig natthimmel).

Filmen får en rosa juvel av fem.

Betyg: 1/5