Predator 2 (1990)

Jag såg nyligen ”Prey” och blev sugen på mera predator-film, och kom då på att jag ju inte ens sett ”Predator 2”. Detta måste ju åtgärdas!

“Predator 2” är en riktig b-rulle, men en festlig sådan. Den kom ut tre år efter Arnolds klassiska originalfilmen. Filmen inleds bra med kameran riktad över djungeln för att snart panorera upp över träden och in över Los Angeles 1997. Från en djungel till en annan. Just att de byter miljö för predatorn gillar jag skarpt. Något som de gjorde så bra med årets ”Prey” också.

Jag gillar också att vi får lära oss lite mer om predatorn. Han har uppenbarligen en kod, som att han skonar en gravid kvinna. Och att han uppenbarligen ger sig på alfahannarna bland människorna. I detta fall kombattanterna i ett våldsamt krig mellan knark- och ligisterna på ena sidan och polisen på andra sida. Det är ett laglöst land, nästan som Sverige 2022!

Tyvärr är inte skådespeleriet inte på topp på alla håll och kanter. Speciellt Maria Conchita i rollen som Leona är extremt svag, speciellt hennes leverans av dialogen. Sanslöst. Tyvärr håller inte Danny Glover riktigt till att bära en film på sina axlar heller. Precis som i ”Dödligt vapen” är han frenetisk, här är han på en hysterisk nivå. Det blir inte bra som helhet, känns så fejkat.. I övrigt är han ungefär som han är i ”Dödligt vapen”-filmerna och det är väl helt enkelt hans skådespelartak. I de filmerna dras det största lassen av Mel Gibson, Joe Pesci och René Russo så det syns inte lika tydligt där.

Däremot får vi flera festliga skådespelare i mindre roller i denna film. Bill Paxton spelar en ung hetsporren till polis. Sen har vi hjälten Gary Busey som en federal agent på ett uppdrag. Hur många filmer har Gary Busey lyft på egen hand från 80- och 90-talen egentligen? Till sist ser vi en ung Adam Baldwin som en av agenterna i Buseys team.

Filmen har inte speciellt hög ”production value” vilket man kan ta när det gäller en b-rulle. Men det är egentligen synd för storyn, om än inte dialogen, har något spännande. Jag gillar trots allt utvecklingen av ”the lore” runt predators som ges här.

Till sist kan jag undra hur stora joints King Willies gäng kunde rulla egentligen. Väldigt stora!

Betyg: 2/5

Topp 100: The Player (1992)

Top 100
Placering: 4
Genre: Drama, comedy, satire, mystery

Woman: What took you so long?
Man: Traffic was a bitch.


Griffin Mill beskriver vad en film behöver innehålla för att den ska kunna bli framgångsrikt marknadsförd; "Suspense, laughter, violence... hope, heart... nudity, sex... happy endings. Mainly happy endings." The player har allt det där, och det är bra, men den främsta anledningen jag gillar filmen är dess manus, dess briljanta manus.

Det är ett smart manus, ett manus som gör att jag som tittare känner mig smart när jag ser filmen. Givetvis måste allt annat också vara rätt för att en film ska bli så bra som denna. Filmen är regisserad av mästaren Robert Altman under hans kreativa höjdpunkt (tidigt 90-tal). Skådespelarna måste också göra sitt och här får vi en radda med lysande skådespelarinsatser med Tim Robbins och Greta Scacchi i huvudrollerna. Dessutom passerar ett hundratal filmstjärnor och branschfolk revy i cameos, allt från John Cusack till Jeff Goldblum, från Angelica Huston till Andie McDowell.

Med filmer som Desperado och Fletch på min topplista över bästa filmer kan jag inte anklagas för att bara gilla pratiga och "smarta" filmer, men detta är helt klart en sådan film. Det är en vass och mörk satir över filmindustrin i Hollywood. Och precis som en film som The wolf of Wall Street har den en distans från ämnet och en lekfullhet som jag älskar. Filmen inleds med en nästan åtta minuter lång obruten scen vilken innehåller en dialog om klassiska långa obrutna inledningsscener från filmhistorien. Redan här inser jag att detta är en film för mig. Sedan spelas ett mysterium upp. En arg manusförfattare hotar Griffin Mill (Tim Robbins). Samtidigt pågår ett maktspel i toppen av bolaget. Jag får känslan av att detta maktspel aldrig tar slut. Vem är på väg in, vem är på väg ut? Sen adderas lager på lager av handling. Filmen har ett flow där scener och handling glider in i varandra och överlappar varandra. Det är ett under av filmiskt koordination, helt enkelt bra regisserad och producerat.

The Player är absolut inte en komedi. Men den har flera underfundigt roliga scener. Där finns också en del konstiga och förvirrande scener. Jag tänker i första hand på scenen när Griffin besöker polisen och de börjar skratta som om de vore crazy (Whoopie Goldberg med flera). Den scenen skaver rejält och samtidigt känns den drömlik. Antagligen ska den reflektera Griffins state of mind.

Greta Scacchi i rollen som June Gudmundsdottir var en upptäckt för mig. Hon är superläcker i sina vita kläder. Bland birollerna finner man som vanligt en del guldkorn. Peter Gallagher, Brion James (Leon i Blade runner) och Sydney Pollack är alla bra men allra bäst är Richard E. Grant som den innerlige manusförfattaren som pitchar sin film Habeas Corpus. Han stjäl varje scen han är med i.

Jag älskar alla filmreferenser, alla cameos, mysteriefeelingen, alla sorters vatten på flaska som Griffin beställer, isdrottningen, scenen när Griffin dumpar Bonnie och framför allt det ironiska lyckliga slutet. En perfekt film.

Filmens styrkor
Smart manus
Skön stämning
Perfekt regi

Filmen förblir en favorit och dess plats på topp 10 känns ohotad.

Betyg: 5/5



Intressant artikel om filmens manus finner du här.

Lethal Weapon (1987)

Dödligt vapen... Den gamla actiondängaren. Vad var det som gjorde att jag tyckte att denna var så bra att jag hade med den på min topplista? Nu har jag sett den igen, denna gång med mina mer erfarna och kanske mer kritiska ögon. Låt oss se vad vi har på Lethal weapon. Producerad av Joel Silver, skriven av Shane Black och regisserad av Richard Donner.

Filmen är helt klart duglig. Filmens inledning med Amanda Hunsackers död är sober och allvarlig. Sedan har vi de tydligen obligatoriska åttiotalstypsnitten. Hysteriskt. Men filmen är långt från lika fånig. Det är en action mer än en komedi.

Som första film i en serie får vi en hel del karaktärsintroduktion. Martin Riggs (Mel Gibson) galenskap visas upp inte en, inte två utan tre gånger. Först är det när han haffar knarksäljarna vid julgransförsäljningen, sen är det då han plockar ner en presumtiv självmordshoppare från ett hustak och till sist är det när han pressar Murtaugh att trycka av avtryckaren på pistolen och skjuta honom.

Senare i filmen får vi fler allvarliga scener från Gibson. Filmens bästa scen är efter Riggs varit på middag hos familjen Murtaugh och han berättar om när han sköt en kille från 1000 yards i Laos. Lite känslor där. Givetvis finns det också några scener där Gibson spelar pajas, men det var mindre av den varan i denna första film än vad jag väntat mig. Gibsons långa hår, på gränsen till en hockeyfrilla imponerar dock. Mäktigt.

En detalj som jag saknade i denna film. Och som jag var helt säker skulle vara med var att Riggs skulle trycka sin axel ur led för att komma loss då han var kedjad. Jag hade precis för mig att han gjorde den stunten i alla fyra filmerna, men där misstog jag mig tydligen.

Riggs nya partner är Roger Murtaugh spelad av Danny Glover. Jag har alltid tyckt att Glover mer eller mindre suger i denna roll. Det blir tjatigt med hans "I'm too old for this shit" och hans nojja över åldern, familjen, bilen, båten osv. Men denna gång störde jag mig inte alls på honom. Han är helt ok. Inte en karaktär som gör filmen för mig, men han drar inte ner heller.

Skurkarna då. Där måste filmen få pluspoäng då vi ser galningen Gary Busey som Mr Joshua. Han är alltid kul att se. Den mannens galenskap går rakt ut genom rutan. Mitchell Ryan spelar The General men han är en mer generisk militärskurk.

Som actionfilm är Dödlig vapen helt ok. Den når inte upp till nivåer som vi vant oss vid efter Bourne-filmerna, men den håller i alla fall duglig 80-talsklass. Humorn i denna film är nedtonad och ger mer ett glitter i mina ögon än fulla gapskratt. Som helhet är filmen bra men inte så majestätisk som jag kanske en gång i tiden tyckte. Den fick plats på min nostalgitoppluista, men efter denna omtitt skulle den faktiskt ramla ut från listan.

Jag ger Lethal weapon tre ylande saxofoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Point Break (1991)

Bodhi: If you want the ultimate, you've got to be willing to pay the ultimate price. It's not tragic to die doing what you love.

#24hfilm nr 5. En gammal favorit från tidigt 90-tal med Gary Busey - Point break. När man ser om gamla favoritfilmer från 80- eller 90-talen är det nästan ofrånkomligt att filmerna inte håller måtten längre. De få gånger då de håller är det alltid en stor lycka. När jag såg denna film första gången fylldes jag av dess anarkistiska frihetskänsla och bilden av surfarnas liv var så coolt. Vid denna titt känner jag inte lika starkt men jag kommer ihåg känslorna. Det är väl det som är nostalgi antar jag.

Keanu Reeves spelar huvudrollen som Johnny Utah. Han är ungefär lika bra på skådespeleri som en bit sten, men han ser tydligen bra ut. Hans ärrade partner och filmens roligaste figur spelas av Gary Busey. Han är alltid intressant att beskåda. Han spelar över i var och varannan scen men det är ju det som är hans grej.

Om Keanu gör sin Johnny ungefär som förväntat var nog detta den första filmen som jag verkligen gillade Patrick Swayze. I denna film spelar han en Neal McCauley-liknande messias som leder sina bröder inom den lilla surfargruppen. Bara fyra år senare gjorde Michael Mann en liten film som heter Heat. Jag tycker att det finns tangentpunkter mellan dessa två filmer, inte minst med avseende på bankrånsscenerna. Kathryn Bigelow har dock gjort en mindre film i allt förutom att hon har filmvärldens häftigaste rånarmasker i The ex-presidents. Action, spänning och drama är annars minor. Om något är Point break lite mer humoristisk, men frågan är om det var menat eller om det är ett resultat av tidens förändring av vad som anses coolt? Scrubs-stjärnan John C McGinley spelar en arg och skrikig polischef och jag hoppas verkligen att hans karaktär inte var menad som något annat än ren komedi!

Som filmmaratonsfilm var dock Point break mycket kapabel. Ett bra val för #24hfilm helt enkelt.

Jag ger Point break tre starka livsstilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Fiffi såg också filmen. Länk kommer upp så snart hon kommit tillbaka från stranden. Nu så, här är den.

Lost Highway (1997)

In the East, the Far East, when a person is sentenced to death, they're sent to a place where they can't escape, never knowing when an executioner may step up behind them, and fire a bullet into the back of their head.

För ett tag sedan fick jag nys om att filmbloggarvännerna Jojjenito, Fiffi och Jimmy skulle skriva om David Lynch's Lost highway. Det var en film jag länge tänkt se men aldrig kommit mig för. Vilket perfekt tillfälle tänkte jag och hakade på. Och vilken färd det blev, jag är glad att jag "tvingade" mig själv att se den. Jag älskar David Lynch men jag har inte sett allt. Favoriter är Mulholland Dr., The straight story och Twin Peaks.

Om du tyckte att Mulholland Dr. var svår att förstå så kan jag meddela att den var inget mot Lost highway. Tusen vilken vrickad film! Tusan vad obegriplig. Och tusan vilken bra film! Jag älskar Lost highway redan efter första titten. Efter Mulholland Dr. funderade jag ett tag och förstod snart hur den hängde ihop. Jag sökte på internet och fann att de flesta tolkade den som jag. Men jag har verkligen inte en aning om hur man ens ska kunna börja tolka Lost highway.

Jag kommer inte spoila hela filmen nedan, mer skriva några lösryckta tankar och känslor om filmen, men om du är känslig och vill se filmen helt ospoilad ska du kanske sluta läsa nu.

Det är uppenbart att Lost highway påminner en hel del om Mulholland Dr. Filmerna är drömska och handlar nog om olika sidor hos en själv, självbilden och dess avstånd från verkligheten. Det är svårt att sia vad som utspelas på riktigt och vad som utspelas i drömmar eller fantasi. Jag tyckte att Mulholland Dr. växte kraftigt då jag började förstå filmen. När det gäller Lost highway vet jag inte om samma sak kommer ske. Jag vet inte ens om man kan reda ut hur den hänger ihop. Men mest troligt är att filmen går att förstå och att den växer när den förstås. Jag kommer sannerligen söka på interwebben efter analyser och folks åsikter. Jag kan konstatera att filmen talade till mig oavsett om jag förstod den eller ej.

Inledningen på filmen är en ren skräckfilm tycker jag. De första 45 minutrarna var rysliga. Jag satt stel som en pinne i fåtöljen och kände mig skärrad. Lynch jävlas med oss med en massa närbilder kombinerat med hotfull bakgrundsmusik som satte en stor skräck i mig. När han äntligen tar några steg tillbaka med kameran väljer han att filma från golvnivån. Båda dessa kameravinklar döljer omgivningen från karaktärerna. I många scener kunde det lika gärna stå en person precis bakom eller vid sidan och kameran skulle inte se den. Lägg där till ett mycket obehagligt hus med en absurd och steril inredning, en mycket mörk hall - den var helt kolsvart senare - och den bioröda tjocka gardinen som till och med även den blev hotfull. Jag måste också erkänna att konceptet med videofilmerna som levereras på morgonen var skrämmande. Jag förstår att de ringde polisen.

Från och med fängelsescenerna ändrar filmen karaktär och resten av filmen är spännande, galet konstig och eggande, men filmen når inte tillbaka till skräcken den hade i början. Skräcken jag delade med Fred och Renee. Efter ett tag blir ju filmen mer ett mysterium. Vad händer, hur händer det och varför händer det? Vem är Renee, vem är Alice? Vem är Fred, vem är Pete? Fantasi, drömmar, mardrömmar?

Bill Pullman är hel ok som Fred. Han är dock mycket konstig i inledningen av filmen, han pratar lite mekaniskt eller utan passion, men jag vet ännu inte om det är för att Lynch ville ha honom så, eller om det är ett skavigt skådespeleri. Patricia Arquette är såklart bra i sina roller. Hon är nog både filmens offer och hondjävul. Men är hon en och samma karaktär? Är Lost highway bara ett provskott inför den fulländade filmen, Mulholland Dr.? Arquette kommer alltid vara Alabama i mitt huvud, det lider hon lite av här, och så är hon ju inte Naomi Watts. I rollen som Pete dyker en ung snygg Charlie Sheen upp, nä, det var inte sant, men tusan vad lik han var. Namnet är Balthazar Getty och han är en ny bekantskap för mig. Han funkar, han ser oskyldig och nästan perfekt ut. Ibland.

Filmens konstigaste figur är den mystiske mannen som spelas av den tveksamme Robert Blake. Finns den figuren ens? Knappast troligt, va? Representerar han åskådaren, eller sitter han bara i Freds huvud? Han såg djäkligt läskig ut i alla fall. Mindre läskig men ändock kul att se var allas vår favoritgalning Gary Busey.

Robert Loggia spelar Mr Eddy / Dick Laurent, mannen som gillar porrfilm men som hatar tailgating. Stackarn, han får alltid spela svin och skurkar. Tala om type casting.

Ok, varför var filmen så bra då? Först och främst är det en film som verkligen tar film som media så långt bort från main stream man kan komma. Jag älskar ambitionen och spektaklet. Jag älskar att känna mig totalt överkörd efter tittningen, men samtidigt med alla fibrer i min kropp känna trygghet över att David Lynch visste vad han gjorde och fick fram exakt det han ville med filmen. Jag älskar känslan av att bara  reagera känslomässigt på filmen istället för att analysera den, även om jag kommer göra just det efteråt. På många sätt tycker jag att Lost highway är som en blandning av Donnie Darko och Mulholland Dr. Två favoritfilmer hos mig som båda fått 5/5. Och precis som i DD har den ett mycket vederkvickande soundtrack, allt från Bowies melankoliska och drömmande sång i titelsekvensen till Rammsteins arga pojkar. Lost highway når dock inte upp till den allra högsta sfären efter första titten. Jag behöver tänka mer, läsa mer om den och se om den. Sen kanske jag ger den tipp topp.

Jag ger Lost highway fyra superstarka vassa glasbord av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om du nu är helt lost kan du kanske behöva läsa lite mer om denna spännande skapelse? Kolla hit, kolla dit:
Jojjenito
Jimmy på Except Fear
Fiffis filmtajm