Dangerous (2021)

Clintans son Scott spelar en antisocial massmördare som besöker sin brors begravning och börja söka efter de som är ansvariga för broderns död. Scott är otroligt lik sin far. Det handlar både om utseende och minspel. Deras likhet är kul men också lite jarring. Är det inte Clintan?? 

Jag vet inte om Scott spelar bra eller inte alls. Figuren han spelar har ingen empati och egentligen inga känslor alls så jag antar att Scott spelar rollen bra. Eller inte.

Den gamle silveryggen Mel Gibson dyker också upp i en begränsad roll som huvudpersonens psykiater. Gibson är underhållande i rollen. Har han sonat för sina brott än? Robert Downey Jr. har i alla fall förlåtit honom. 

Filmmakarna har lyckas få Tyrese Gibson att ställa upp på en liten cameo också. Han spelar en litet mer seriös polisman i denna film.

Dangerous är en film med låg ambitionsnivå. Den kan jämföras med faderns Dirty Harry-filmer på så sätt. Enkla historier där Eastwoods får spela män med högt våldskapital. Däremot saknar denna film vassa instick i samhällsdebatten som de två första Dirty Harry-filmerna genererade. 

Filmens styrka var trots allt Scotts Dexter-personlighet, Mel Gibsons lilla inhopp, samt miljöerna på den vindpinade ön utanför Seattles kust där dramat utspelades. 

Betyg: 2+/5

Lethal Weapon (1987)

Dödligt vapen... Den gamla actiondängaren. Vad var det som gjorde att jag tyckte att denna var så bra att jag hade med den på min topplista? Nu har jag sett den igen, denna gång med mina mer erfarna och kanske mer kritiska ögon. Låt oss se vad vi har på Lethal weapon. Producerad av Joel Silver, skriven av Shane Black och regisserad av Richard Donner.

Filmen är helt klart duglig. Filmens inledning med Amanda Hunsackers död är sober och allvarlig. Sedan har vi de tydligen obligatoriska åttiotalstypsnitten. Hysteriskt. Men filmen är långt från lika fånig. Det är en action mer än en komedi.

Som första film i en serie får vi en hel del karaktärsintroduktion. Martin Riggs (Mel Gibson) galenskap visas upp inte en, inte två utan tre gånger. Först är det när han haffar knarksäljarna vid julgransförsäljningen, sen är det då han plockar ner en presumtiv självmordshoppare från ett hustak och till sist är det när han pressar Murtaugh att trycka av avtryckaren på pistolen och skjuta honom.

Senare i filmen får vi fler allvarliga scener från Gibson. Filmens bästa scen är efter Riggs varit på middag hos familjen Murtaugh och han berättar om när han sköt en kille från 1000 yards i Laos. Lite känslor där. Givetvis finns det också några scener där Gibson spelar pajas, men det var mindre av den varan i denna första film än vad jag väntat mig. Gibsons långa hår, på gränsen till en hockeyfrilla imponerar dock. Mäktigt.

En detalj som jag saknade i denna film. Och som jag var helt säker skulle vara med var att Riggs skulle trycka sin axel ur led för att komma loss då han var kedjad. Jag hade precis för mig att han gjorde den stunten i alla fyra filmerna, men där misstog jag mig tydligen.

Riggs nya partner är Roger Murtaugh spelad av Danny Glover. Jag har alltid tyckt att Glover mer eller mindre suger i denna roll. Det blir tjatigt med hans "I'm too old for this shit" och hans nojja över åldern, familjen, bilen, båten osv. Men denna gång störde jag mig inte alls på honom. Han är helt ok. Inte en karaktär som gör filmen för mig, men han drar inte ner heller.

Skurkarna då. Där måste filmen få pluspoäng då vi ser galningen Gary Busey som Mr Joshua. Han är alltid kul att se. Den mannens galenskap går rakt ut genom rutan. Mitchell Ryan spelar The General men han är en mer generisk militärskurk.

Som actionfilm är Dödlig vapen helt ok. Den når inte upp till nivåer som vi vant oss vid efter Bourne-filmerna, men den håller i alla fall duglig 80-talsklass. Humorn i denna film är nedtonad och ger mer ett glitter i mina ögon än fulla gapskratt. Som helhet är filmen bra men inte så majestätisk som jag kanske en gång i tiden tyckte. Den fick plats på min nostalgitoppluista, men efter denna omtitt skulle den faktiskt ramla ut från listan.

Jag ger Lethal weapon tre ylande saxofoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Road Warrior (1981)

Narrator: And the Road Warrior? That was the last we ever saw of him. He lives now... only in my memories.

Såg The road warrior i lördags natt. Det var minst 25 år sedan jag såg denna film senast. Max har levt i mitt minne ända sedan dess. Två saker slog mig ganska omgående. Det första var hur otroligt bra denna film är. Den är ett mästerverk. Man dras direkt in i filmen och greppet släpper inte en sekund under filmens 95 minuter. Det andra som slog mig är lite mer personligt. Att se denna film är som att göra en tidsresa till en yngre version av mig själv. Jag kände igen mig i mina känslor. Precis som en doft kan kasta en tillbaka i tiden till en svunnen tid eller bortglömd plats kan kära återseenden av film också göra det. Och trots att jag inte sett filmen på år och dag kände jag igen alla scener, såg miner och hörde repliker i mitt huvud ögonblick före de kom på skärmen.

Det är svårt att se den utan det nostalgiska filtret, men filmen är suverän. Halo som jag såg filmen med var också impad av hur bra den är och han verkar inte ha haft den som en lika stark ungdomsfavoritfilm som jag.

Rent generellt sett kan det vara vådligt att se om film som man älskade för länge sedan. Antingen blir det pannkaka, filmen håller inte idag och minnen om filmen är för alltid förstörda, eller så håller filmen och då blir det glatt i stugan. Jag går ibland och längtar efter att se om den ena gamla favoriten efter den andra och jag när en idé om att kanske börja se om fler av de gamla godingarna. Med tanke på hur kul det var att se om The road warrior får jag vatten på min kvarn där.

Filmen inleds i svartvitt och i liten 4:3 format. Bakgrunden till apokalypsen beskriv i kortfattade drag. Bland materialet finns bilder och korta sekvenser från första Mad Max-filmen. Jag blev lite orolig först men sedan startar filmen på riktigt och då är det i färg och bredbild. Skönt.

Vi kastas efter detta intro direkt in i en actionscen där Max jagas av ett gäng busar med tomahawk-killen Wes och hans lover boy på motorcykel i spetsen. Max går segrande ur striden. Han får till och med tag på lite extra bensin ur en av de kraschade bilarna. Sen byggs filmen upp tämligen långsamt. Världen vecklas ut och fylls. Jag älskar denna post-apokalyptiska värld. Var det kanske i och med denna film som min fascination för denna typ av värld startade? Kan ha varit denna och Flykten från New York som ligger bakom fablessen.

The road warrior gjordes långt före CGI tog över på gott och ont. Actioninnehållet i denna film är väldigt bra. Mest för det är på riktigt. Filmen tillåts också att "andas". Vi introduceras till Max, The Gyro Captain, Wes, The Humungus, Pappagallo, The Warrior Woman i lagom takt. Absolut inte för långsamt, men ändå så att man som åskådare hinner förstå dem.

Mel Gibson är riktigt bra i denna film. Han har inte så många repliker men han kommunicerar med minspel på ett förträffligt sätt. Kolla bara in scenen i början av filmen när han hittar en liten speldosa. Han spelar och minns.

Strukturen i filmen är mer eller mindre perfekt. Actionscen i början introducerar både Max och Wes. Sen träffar vi The Gyro Captain. Vidare till att de ligger och studerar oljekällan och ser hur de "goda" skyddar sig mot de "onda". Sen är det några turer där Max bland annat förkunnar att han bara bryr sig om sig själv. Till sist startar den så ikoniska avslutningsscenen med jakten med den stora tankern. Mitt minne sa att den scenen var ganska lång men den startar inte förrän det är ca 10-15 minuter kvar av filmen. Där hade minnet förvrängt scenen och pumpat upp den i längd.

Vad är det som är bäst med The road warrior?

• Underbar miljö och feeling i filmen.
• Bra action. Den är ganska rå i vissa delar (våldtäkten med mera). Det är riktiga "stakes" i filmen. The bad guys are really bad.
• Bra koreograferad action. Man vet alltid var alla karaktärerna är i förhållande till varandra.
• Underbar humor. Flera sköna repliker utan att bli pajjigt (jag var lite orolig för detta innan jag såg om filmen).
• Flera bra relationer ges tid i filmen för att byggas upp och underhållas, framför allt mellan Max och The Gyro Captain, men också med The Feral Kid, med The Warrior Woman osv.
• Jag älskar den avslutande jaktscenen med den stora tankern, men jag älskar anfallen mot oljekällan, "fortet", minst lika mycket. Heck, jag älskar scenen när Max försöker fly ensam i sin grymma bil, The Humungus tal till massorna (flera gånger om), att de onda slösar bensin på joy rides i natten, scenerna mellan Max och The Feral Kid, när han smyger med sitt gnissliga ben, när han möter kaptenen för första gången... Alla scener är helt underbara...
• Spännande på riktigt.

Ja, vad mer kan man säga? Säkert en massa. Men jag avslutar bara med att fundera på betyget. Om jag sett den för första gången skulle jag säkerligen inte reagerat lika starkt, men jag tror ändå att jag gett den ett riktigt najs betyg. Med en liten, liten nostalgibonus kan jag med gott mod ge den fem bumeranger av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, var The Humungus egentligen Max's gamla kollega Jim Goose?

The Expendables 3

Detta var en rackans underhållande film!

Jag hade aldrig gått på den på bio om inte Fiffi "dragit" med mig dit. När hon hängt med på konsert med min husgud Neil Young häromveckan tyckte hon att det var rimligt att jag gjorde henne sällskap att se hennes favoritskådespelare Sly Stallone i nya installationen i The Expendables-serien. Sagt och gjort. Vi klämde oss in mellan idel killar i publiken på rad sju på Rigoletto 1.

Lika stor anspänning som jag hade inför Neil-konserten, lika sammanbiten och beslutsam var Fiffi före Stallone-filmen. Detta var på allvar insåg jag plötsligt! Jag har ju sett de tidigare två filmerna hemmavid men jag kom knappt ihåg en enda scen. Så länge sedan var det ju inte! Men nej, jag skulle inte för mitt liv kunna återberätta någondera av filmerna. Jag har ett svagt minne av att Charisma Carpenter från Buffy och Angel var med i första filmen.

Nu är trean den överlägset bästa filmen av de tre. Det är inte så vanligt att kunna säga det om en trilogi! Filmen är nedlusad av gamla actionhjältar från 80- och 90-talen och egentligen är man hemma redan där. Arnold, Sly Stallone, Mel Gibson, Antonio Banderas, Wesley Snipes, Jet Li, Dolph och Harrison Ford. Till detta har vi också Frasier och den nye favoriten Jason Statham. Filmen har stjärnglas!

Men en massa kända namn gör inte en bra film. Fråga bara Ocean's Twelve! Handlingen i denna film är barmhärtigt nog enkel och tydlig vilket bra actionfilmer ofta har. Mel Gibson spelar en före detta kollega till Stallone som gått över till den mörka sidan och en bitter envig dem emellan spelas upp. Till sin hjälp tar Stallone det gamla Expendables-gänget men också några yngre förmågor som trist nog spelas av idel okända skådisar.

Filmens styrka ligger, trots all testosteron, inte i spänningen utan i humorn, "over the top"-action och alla blinkningar till herrarnas ålder och eventuella tecken därom. Det är nästan omöjligt att inte skratta högt så snart Arnold visar sig på duken, än mindre när han säger sina repliker, men är det ett elakt skratt? Nej, det är ett skratt som innehåller en palett känslor; nostalgi, pinsamhet och en ömhet jag nästan bli förvånad över själv. I slutändan är det underbart att se the Terminator, Rocky Balboa, Indiana Jones, Martin Riggs, El Mariachi, John Cutter, Drago och de andra "in action" igen....

Kända skådespelare alltså. Hur lyckas de då? För mig sticker tre skådespelare ut som klart bättre än de övriga. Tre herrar som känns tyngre i sina roller, med mer "gravitas". Först och främst är det Mel Gibson som faktiskt dominerar denna film fullständigt. Det är underbart att se honom i skurkrollen. Mel Gibson är bra, tummen upp från mig. Den andra stjärnan i kanten delar jag ut till Jason Statham. Han är helt enkelt stenhård i vad han än gör. Filmens kanske roligaste skämt handlar om honom och hans brittiska accent. Den tredje guldstjärnan ger jag till Antonio Banderas som gör den hejdlösaste "over the top"-karaktären av alla i en film där var och var en är "over the top".

Vid sidan av dessa tre stjärnor fick jag en hel del underhållning från Arnold som ser riktigt gammal ut nu för tiden, Kelsey Grammer som kanske inte är en actionhjälte men är mycket bra samt Wesley Snipes som får till en bra jargong med Statham.

Fripp spanar: vad hände där i slutet när Arnold och Jet Li omfamnade varandra som ett älskande par? Pride!?

Och hur mycket ammunition har the Expendables egentligen i sina byxfickor? Helt orimligt men också helt förväntat i en film som denna. Det blir nästan ett skämt i sig.

Hur snabbt kan Stallone springa? Snabbare än sin egen skugga!

Hur fasen ska man då betygsätta en sådan här film? Går det ens att jämföra den med en "riktig" film, dvs en seriös och intellektuellt mer förankrad film? Samtidigt måste man gå på känslan. Är filmen kul att se? Vill jag se om den?

Ett genomgående tema som det skämtas om är karaktärernas ålder, som lätt översätts till skådisarnas ålder. Filmen handlar till stor del om "old men". Fiffi satt och bölade sig igenom filmen. Tårkanalerna kom väl till pass så snart Sly Stallone visade upp sig. Det är ju så med "husgudar". Jag förstår det inte när det gäller signore Stallone, men jag var ju nästan likadan när vi stod tio meter från Neil ute på Skeppsholmen. Så vem är jag att döma? Och när Neil Youngs "Old man" spelades i baren i filmens sista scen och karaktärerna sjöng med för fulla muggar fann jag mig själv lite tagen i stunden. Att se en film som denna är som att spenderat lite tid med gamla vänner. Och det måste premieras rikligt.

Jag ger The Expendables 3 fyra gamla gubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tyckte då Fiffi? Älskade hon filmen eller vill hon kasta den i papperskorgen?

Min revy på The Expendables samt The Expendables 2.

Ransom (1996)

It shouldn't be a problem.

"Ransom" är en tät kriminalthriller om en kidnappning av en rik familjs son. I huvudrollerna ser vi Mel Gibson och Rene Russo som paret Mullen. Mels karaktär Tom är en skrupelfri företagsman. I filmens inledning blir sonen kidnappad och bovarna vill ha två miljoner dollar för att lämna tillbaka pojken. FBI kopplas in och snart är en spännande "katt och råtta"-lek igång. Tom är hård och boven är hård. En större del av filmen består av en viljornas kamp mellan antagonisterna. Jag skulle vilja jämföra envigen med en heads-up high stakes cash game. Förutse, analysera tendenser, höja insatserna och vinn!

"Ransom" är inte en jättebra thriller, det finns mer intressanta filmer i genren, men den underhåller dig i några timmar. Den får två dödshot av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Apocalypto (2006)

"A great civilization is not conquered from without until it has destroyed itself from within." W. Durant

Hemma hos the Frans fick jag äntligen se denna omtalade film av Mel Gibson från 2006. Det var mycket bra att se den i full hd. Filmen utspelas i mellanamerikas djungler och naturen är naturligtvis underskön. Det ser nästan lika naturligt ut som i "Avatar".

Filmen utspelas under Maya-rikets senare tidsera, under dess förfall. Vi får följa en ung viril jägare från ett fredligt och fredsälskande skogsfolk. Hans by blir anfallen av Maya-indianer på jakt efter slavar och kandidater till deras ritualer med männskooffer. En och annan "öm" kärleksstund med de erövrade kvinnorna verkar också vara på agendan.

Maya-riket beskrivs av Gibson som Romarriket under dess värsta förfall. Samhället är sjukt, förvridet. Människorna degenererade, perversa och vansinniga. Ledarna håller massorna i schack genom vidskepelse och teatraliska blodbad. Därav behovet av en aldrig sinande ström av kandidater som blodsoffer.

Vår hjälte är envis, har en otroligt god kondition och han kan sin skog väl. Han tar oss åskådare på en häftig resa. Intensivo.

Jag har i alla år lyssnat på Neil Young's "Cortez the killer" och sett på de spanska erövrarna som något ont! Efter "Apocalypto" ser jag dem som befriare, som kniven som skär bort en sjukt varig böld. Tack för det Mel Gibson.

Betyget blir fyra sadistiska indianer av fem.

Betyg: 4/5

Edge Of Darkness (2010)

Everything's illegal in Massachusetts.

Mel Gibson är tillbaka! Här spelar han Bostonpolisen Tom Craven på jakt efter sin dotters mördare i "Edge of darkness".

Detta är en mörk, tung och intelligent actionthriller. Den påminner tematiskt lite om "Taken" men detta är en mycket starkare film. Jag snackade just med Dani och vi undrade över var actionfilmer från Hollywood tagit vägen. På 80- och 90-talet var det sköna "buddy-movies" som Dödligt vapen, och "action-utan-slut" som Die Hard. På 00-talet vitaliserades actionfilmen med Bourne-trilogin, den återfödde Bond och nya Batman. Var är Hollywood på väg nu? Om man får döma av "Edge of darkness" är vi på väg mot de fördömdas land. Detta är en grisig, cynisk och hemsk värld. Den enda strimma hopp ges bara i spridda minnesbilder från en svunnen tid.


Filmen är okonventionell och den tar sig in under huden på åskådaren. Jag har i alla fall tänkt ganska mycket på den sedan jag såg den. Det kan vara ett bra tecken. Skådespeleriet är överlag bra. Mel är ju stabil som fan och här spelar han en man som är mycket, mycket arg. Speciellt bra är också Ray Winstone i rollen som Jedburg. Här stjäl han i princip alla scener han är med i.

Som dottern, i vuxen ålder, ser vi serbiskan Bojana Novakovic.


Mr. Gibson spelar rollen som sörjande far mycket övertygande. Vissa av scenerna med dottern är tunga. Som exempel när han visar den lilla femåringen hur man rakar sig. Filmen grundar hans vrede på ett mycket bättre sätt än vissa mer slarviga och lata filmer kan göra. Jag vill inte gå in på handlingen allt för mycket. Filmen handlar om döden och om livet. Ger den hopp om en ljusare framtid? Nej inte alls.

Jag ger dock filmen tummen upp och den får en fyra.

Betyg 4/5

Jedburg: I never had kids. Maybe it's better not to have had one than to see one die.
Craven: No. It was worth everything to have her.