The Mandalorian - Season 1 (2019)

"The Mandalorian" blev mycket snabbt en mycket omtalad serie och Baby Yoda översvämmade sociala medier på ett nästan magiskt sätt. Det finns få popkulturella fenomen med samma dragningskraft som "Star Wars". Detta är den första "Star Wars"-serien med riktiga skådespelare och jag måste erkänna att jag var extremt nyfiken på den.

Serien har åtta korta avsnitt på mellan 30 och 40 minuter per avsnitt. Den sändes ett avsnitt i veckan och jag såg alla avsnitten så snart de kommit ut, och det var mycket spännande att vänta in nästa avsnitt och fundera på vad som komma skulle. Vissa bolag väljer att släppa tv-serier i en klump, alla avsnitt på samma dag, och det kan vara bra ibland om man vill "binge titta" serien i all hast, men det blir inte riktigt samma sak som att släppa dem ett per vecka. Reaktioner på sociala medier, podcasts om avsnitten och den allmänna gemenskapen mellan fansen vinner på att ett avsnitt per vecka. Jag hoppas verkligen att Amazon kommer välja det formatet för den kommande "Wheel of Time".

Hur var "The Mandalorian" då? Jo men miljön var riktigt najs. Detta är mycket likt så som originaltrilogin kändes. De använder praktiska specialeffekter och de har skapat en skitig värld som känns verklig. Mando är en bra huvudperson och jag får lite lätta vibbar av Firefly med en något motsträvig huvudperson med hjärtat på rätt ställe som beskyddar ett barn (Baby Yoda / River Tam). Men detta är tyvärr långt ifrån lika bra som den referensen är.

Jag gillar humorn i "The Mandalorian" och blir inte överraskad då det är Jon Favreau från MCU som står som "show runner", samt att Taika Waiti är involverad både som skådespelare och regissör. Werner Herzog som säsongens skurk "The Client" var såklart bra.

Tyvärr känns det som att säsongen är lite fragmenterad då den består av ett gäng fillers-avsnitt under mitten av säsongen som inte hör ihop med säsongens röda tråd. De första avsnitten och de två sista som berör The Client och Baby Yoda är säsongens starkaste.

Säsongen kändes också bättre när den pågick, allt var då fortfarande möjligt. Jag har svalnat lite över dess förträfflighet under de veckor gått sedan jag såg den. Men jag gillar världsbyggandet och jag är trots allt fortfarande nyfiken på hur det ska gå med Mando, Baby Yoda, Cara Dune, Greet Karga, the Armorer och den nya "big bad" Moff Gideon.

Säsong 1 känns lite ofullständig, som en inledning, en bra start men trots allt bara en inledning på en längre story. Man kan hoppas att fortsättningen blir än bättre.

Betyg: 3+/5

Force 10 from Navarone (1978)

Jag tror att jag har sett både Kanonerna på Navarone och Styrka 10 från Navarone när jag var ung. Något som är helt klart i alla fall är att jag läste böckerna av Alistair MacLean. Han var något av en favoritförfattare när jag var i yngre tonåren. Jag har för mig att den första filmen var riktigt bra men jag kom knappt ihåg något om uppföljaren som kom ut 1978. När jag nu kollade över listan av filmer från året och insåg att detta var något av en liten Bondreunion tänkte jag att det kunde vara kul att se om filmen.

Filmen är regisserad av Guy Hamilton som också regisserat Bondfilmerna Goldfinger, Diamonds are forever, Live and let die och The man with the golden gun. Jag var nyfiken om något i krigsfilmen skulle påminna om Bond. Vi har också Jaws, Richard Kiel i egen hög person som en jugoslavisk partisanledare och Ringo Starrs fru och tillika bondbrud från Älskade spion Barbara Bach i en av de mest prominenta kvinnliga rollerna. Filmens huvudperson spelas också av Robert Shaw som var den stenhårde Grant i From Russia with love. Bond-reunion!

Men ack, det finns inte mycket i denna film som påminner om Bond då filmen är ganska seg och långsam. Det verkar inte heller som att folk i art design gillet har tagit intryck från Bondfilmerna då vi helt saknar någon skön "villains lair" eller annan spektakulär set design.

Force 10 from Navarone är på sin höjd passande som en söndagsmatiné om man är väldigt bakfull. Den påminner ganska mycket om Örnnästet men denna är klart tråkigare. Detta trots en del kända ansikten som Harrison Ford (betänk att filmen är från året efter Star Wars!) och Carl Weathers (två år efter han var Apollo i Rocky). Bäst i hela filmen är dock brittiske Edward Fox. Hans Miller med stiff upper lip och torr brittisk humor är riktigt underhållande här och där. Filmen bjöd också på några mycket fyndiga karikatyrer på de mest elaka av tyska nazister.

Njae, detta var i så fasligt bra egentligen. Halvkul underhållning för stunden för den som har en stor portion tålamod eller av annan orsak föredrar en långsam film.

Jag ger Force 10 from Navarone två förrädare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Predator (1987)

Varför tyckte jag inte att denna var tillräckligt bra för topplistan? Ja just det, den kom bara med som bubblare på min topplista för 1987. Jag satte ihop listan efter minnesbilder av filmerna i fråga. Det är lite därför jag ser om flera av dem denna sommar. Just Predator led lite av att den kom året efter filmen jag skulle kunna kalla "alla actionfilmer moder" - Aliens. Jag tror att en film som Predator som plaskar omkring i samma vatten som Aliens led av att den förra var så stark. Den andra anledningen kan ha varit att den har ett svagare slut än vad som borde krävas av en toppfilm. Nu har jag sett om den.

Predator är riktigt bra! Efter en suggestiv inledning med musik, åttiotalstypsnitt och helikopter på inflygning till en strand vid en djungel får vi några flexade muskler och sedan är vi igång. Filmen är inledningsvis extremt effektivt, dvs snabbt, berättad. Dutch och hans gäng landsätts i djungeln, letar spår, hittar flådda lik, finner byn, anfaller och förstör byn samt lämnar byn med sin fånge för att bege sig hem på 30 minuter. Det känns nästan fräscht med en film som öser på utan långa bakgrundshistorier, inga tråkiga tillbakablickar med meningslösheter här inte.

Resten av filmen och det är då drygt en timme kvar går åt för gänget att försöka ta sig tillbaka till platsen där de ska hämtas av helikoptern. Men det finns en jägare, en predator, som plockar dem en efter en. Spännande och bra gjort rakt igenom. Alla karaktärerna bidrar mer eller mindre. Hawkins stora glasögon är en favorit. Dialogen är bra, jag älskade den när jag och Mr Magic var unga och lättpåverkade, men den håller faktiskt än idag, ta mig tusan. Arnold har några lines om att de bara är "expendables" sådärja, där hade vi den referensen. Gillar Hawkins envisa försök att dra sexskämt för Billy. De går sällan hem.

Så länge vi bara ser skymten av predatorn är filmen top notch, men under dess sista del efter Billy fått sitt tappar filmen tyvärr i spänning och mitt intresse falnar lite. Det är som vanligt med monsterfilmer att det är mer spännande så länge man inte får se monstret i vitögat. Är inte alla monster hemskare i vår huvuden än i verkligheten? Samtidigt är det lite kul att få se hur de tänkt sig att Predatorn ser ut. Det är en stor man med dreadlocks och ett insektsliknande ansikte. Kommer ihåg en bra scen där predatorn plockar upp en död skorpion och ledset (?) studerar den. Känner predatorn mer samröre med den än med människan?

Predator har klarat tidens tand mycket bra. Den är spännande och engagerande mest hela tiden. Tyvärr tappar den lite mot slutet. Jag ger Predator fyra muskler av fem.

Betyg: 4/5

PS, nu gäller det bara att hitta minst en film som kan kastas ut från listan...