Visar inlägg med etikett John McTiernan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John McTiernan. Visa alla inlägg

tisdag 21 juli 2015

Predator (1987)



Varför tyckte jag inte att denna var tillräckligt bra för topplistan? Ja just det, den kom bara med som bubblare på min topplista för 1987. Jag satte ihop listan efter minnesbilder av filmerna i fråga. Det är lite därför jag ser om flera av dem denna sommar. Just Predator led lite av att den kom året efter filmen jag skulle kunna kalla "alla actionfilmer moder" - Aliens. Jag tror att en film som Predator som plaskar omkring i samma vatten som Aliens led av att den förra var så stark. Den andra anledningen kan ha varit att den har ett svagare slut än vad som borde krävas av en toppfilm. Nu har jag sett om den.


Predator är riktigt bra! Efter en suggestiv inledning med musik, åttiotalstypsnitt och helikopter på inflygning till en strand vid en djungel får vi några flexade muskler och sedan är vi igång. Filmen är inledningsvis extremt effektivt, dvs snabbt, berättad. Dutch och hans gäng landsätts i djungeln, letar spår, hittar flådda lik, finner byn, anfaller och förstör byn samt lämnar byn med sin fånge för att bege sig hem på 30 minuter. Det känns nästan fräscht med en film som öser på utan långa bakgrundshistorier, inga tråkiga tillbakablickar med meningslösheter här inte.


Resten av filmen och det är då drygt en timme kvar går åt för gänget att försöka ta sig tillbaka till platsen där de ska hämtas av helikoptern. Men det finns en jägare, en predator, som plockar dem en efter en. Spännande och bra gjort rakt igenom. Alla karaktärerna bidrar mer eller mindre. Hawkins stora glasögon är en favorit. Dialogen är bra, jag älskade den när jag och Mr Magic var unga och lättpåverkade, men den håller faktiskt än idag, ta mig tusan. Arnold har några lines om att de bara är "expendables" sådärja, där hade vi den referensen. Gillar Hawkins envisa försök att dra sexskämt för Billy. De går sällan hem.


Så länge vi bara ser skymten av predatorn är filmen top notch, men under dess sista del efter Billy fått sitt tappar filmen tyvärr i spänning och mitt intresse falnar lite. Det är som vanligt med monsterfilmer att det är mer spännande så länge man inte får se monstret i vitögat. Är inte alla monster hemskare i vår huvuden än i verkligheten? Samtidigt är det lite kul att få se hur de tänkt sig att Predatorn ser ut. Det är en stor man med dreadlocks och ett insektsliknande ansikte. Kommer ihåg en bra scen där predatorn plockar upp en död skorpion och ledset (?) studerar den. Känner predatorn mer samröre med den än med människan?


Predator har klarat tidens tand mycket bra. Den är spännande och engagerande mest hela tiden. Tyvärr tappar den lite mot slutet. Jag ger Predator fyra muskler av fem.

Betyg: 4/5

PS, nu gäller det bara att hitta minst en film som kan kastas ut från listan...

onsdag 28 januari 2015

Die Hard: With A Vengeance (1995)



Den tredje filmen kom ytterligare fem år senare och nu har "the man upstairs" skakat om John McClane ordentligt. Holly har lämnat honom och ha är tillfälligt avstängd från sitt jobb. Denna gång är det åter igen tyska skurkar som bråkar, och John McTiernan står återigen bakom rodret. Man har nu ändrat lite i formlerna. Spelplan denna gång är hela Manhattan och John har fått "a partner in anti-crime". Det är bra att de tar konceptet vidare då ännu en film som följt den första filmens struktur hade blivit för mycket återupprepning. Bad-assen Samuel L Jackson ger via sin Zeus filmen en skön dynamik. Zeus och John gnabbas filmen igenom och det skojjas friskt med förutfattade meningar och stereotyper.

Man har också kunnat leka lite friare med McClane's persona och vi får en hel del karaktärsdriven humor som payoff från uppbyggnaden av karaktären under de två första filmerna. Det är också positivt att de förenklat ploten och att det åter igen handlar om ett bankrån, om än komplicerat. Jag gillar filmens tempo. Man har ju lånat lite från tv-serien "24" i det att McClane under stora delar av filmen måste kämpa mot klockan. Vid denna omtitt tyckte jag att hela filmen funkade bra. Den har en varm, orange, feeling och den är en riktigt bra uppföljare till första "Die Hard".


1. The bad guys

Efter den tråkiga skurken i tvåan återgick McTiernan till säkra marker - europeiska skurkar. Jeremy Irons spelar ju till och med Hans Grubers bror, Simon Gruber.

Simon says: En ganska bra skurk, men många steg efter Hans.

Jeremy Irons har inte en chans mot Alan Rickman.

The blonda bitchen Katya var en frisk fläkt. Hon som var så flink med kniven. Till sist hade Simon en henchman med tyskt utseende, Mathias Targo. Inte Karl men ändå ett bra försök. Och får applådera att det är europeiska skurkar, återigen tyskar. Najs.




2. The scam

Ett vanligt bankrån. Det är en bra scam. Genom att låtsas vara terrorister får de John att spela "decoy" och alla poliser åker runt och letar efter bomben på skolorna. Två flugor i en smäll. De hade också tänkt lura polisen att allt guldet hamnat på havets botten, men exakt hur de hade tänkt komma undan med allt guldet förblev dock lite skumt för mig. Men det är skit samma i en film som denna.


3. The location

Manhattan! Jo men det funkade ju ganska bra. Jag gillar't.


4. John's buddies

John och Zeus tvingas samarbeta och givetvis utvecklas detta till en riktigt skön buddie movie. Detta var ett nödvändigt steg framåt och en av filmens styrkor.

Men var är Al?



5. Bugging John

Inga? Hade vi några karaktärer som John störde sig på? Han var lite retlig mot sin chef, men det var det lilla. Han var ju bakfull för tusan!


6. Something good

Det är tre scener som jag tänker på direkt. Dels är det när John går naken med skylt i Harlem! Haha, både kul och en bra set-up för hela filmen. En av filmens snyggaste actionscener är den när Katya smyger sig på vakten bakifrån nere vid bankvalvet. Najs! Den korta actionscenen i hissen då John tar ut tre skurkar var bra, nästan lite Bourne-vibb på den. Alltid dessa hissar!




7. Something bad

Jag vet vad ni tänker på... Surfning på lastbil i flodvågen inne i vattenledningen var ingen höjdare. Sen tycker jag att hela slutsekvensen inte riktigt känns som att den hänger ihop med resten av filmen. Det känns mer som något som hörde hemma i Renny Harlins "The long kiss goodnight".
Slutet hör inte ihop.




8. Trivia

"The sex scene between Jeremy Irons and Sam Phillips was added in at the last minute because John McTiernan knew that the film would get an R rating and he might as well put a sex scene in."

"Sean Connery was John McTiernan's very first choice for the role of Simon Gruber. He turned down the role, saying that he didn't want to play such a diabolical villain."

"Laurence Fishburne was the original choice to play Zeus Carver, but turned down the part. When he reconsidered the decision, Samuel L. Jackson was already cast." Det är inte konstigt att vi i publiken knappt kan hålla isär Fishbourne och Jackson...



9. The quotes


John McClane: Yippie-kai-yay motherfucker.

Zeus: Yeah, Zeus! As in, father of Apollo? Mt. Olympus? Don't fuck with me or I'll shove a lightning bolt up your ass? Zeus! You got a problem with that?



Betyg: 4/5

måndag 26 januari 2015

Die Hard (1988)



En liten filmserie på fyra filmer plus en bastard. Vi börjar i begynnelsen med en anekdot. Die Hard från 1988... Jag trodde nog att det kunde vara en actionfilm vi skulle se, men några studiekompisar till mig som såg filmen några dagar tidigare visste inte ens om det var en amerikansk eller tysk film de skulle se. Det kunde ha varit ett tungt tyskt drama... Den hårda. LOL.

"Die Hard" är nu i alla fall amerikansk actionfilm, en otroligt bra actionfilm. Den är tajt, har en enkel grundhistoria och ett suveränt manus. Att filmen känns så fit och fungerar så bra har säkert mycket med John McTiernans regi och det har absolut också mycket med Bruce Willis i huvudrollen. Detta var filmen som gjorde Willis till en actionfilmsstjärna. Hans John McClane måste nog hållas som en ikon idag, nästan lika känd som en Indiana Jones, Rambo eller Terminator.

När jag nu ser om filmen för femtioelfte gången lägger jag än en gång märke till hur bra manus är. I vissa scener pratar McClane för sig själv och hjälper åskådaren att förstå detaljer som filmmakarna ville få fram. Detta knep, exposition, kan ofta vara risigt men jag tycker att det funkar bra här. Detta gäller till exempel när han i inledningen efter attacken orienterar sig mellan de närliggande våningsplanen. Han repeterar högt vad som finns på de olika planen och det hjälper oss att förstå var han befinner sig hela tiden under resten av filmen. Ett annat exempel är då han förebrår sig själv för att han, som polis (eller good guy i våra ögon), inte ingrep då Gruber sköt Takagi. Detta var säkert något som filmteamet var oroliga för. Skulle McClane kunna ses som dålig eller feg här? I mina ögon är det bara en sak som visar hur praktisk och cool han är. Tidigare i filmen har han ju låtit Hollys odrägliga kollega Ellis komma undan med kokain på nosen. Pragmatisk. McClane är en bad ass i hela serien, men han är också mänsklig och ofta i underläge. Jag ser honom nästan lite som en anti-hjälte samtidigt som han är hjälten.

Filmen har inga svaga punkter eller passager. Den etablerar karaktärerna och historien väl. Den tillåter sig att ta lite tid på sig, knipövningen med tårna(!), för att när väl attacken sker så är det "action utan slut" ända in i kaklet. Det enda lilla som jag tycker var onödigt är Karls sista ryck där i slutscenen. Men allt som allt en superfilm.



1. The bad guys

Vi har en helt underbar huvudskurk i Hans Gruber. Alan Rickman gör här en av filmhistoriens bästa skurkar och det är klart att det bidrar till filmens styrka. Jag gillar också hans henchman Karl. Stor, blond och skogstokig.

Det är en kul och återkommande detalj att skurkarna är européer. Beethovens 9:a spelas när de borrar sig in i valvet. Go Europe!




2. The scam

Här handlar det om att stjäla en våldsam mängd pengar för att sedan via explosioner få det att se ut som att alla värdepapper brunnit upp. En bra plan och väl utförd. Om det bara inte varit för McClane!


3. The location

Filmen utspelas i The Nakatomi Plaza i Los Angeles och som det visar sig en jättebra location. Den begränsade ytan driver på spänningen. Blandningen av gisslandrama och jakten på McClane i skyskrapan är lysande. Det är juletider men eftersom det är LA är det varmt och soligt. Vacker solnedgång.


4. John's buddies

Token är Sgt Al Powell som John har en skön feeling med. Det blir till och med lite känslosammet i ett radiosnack mellan de två.

Argyle är också en skön typ. Också de minsta birollerna är väl invävda i historien.


5. Bugging John

Det finns en hel del skönt störiga typer i denna film. Tre stycken karaktärer piffar upp anrättningen på ett förträffligt sätt. Harry Ellis är den extremt dryge kokainsniffande businesskillen som stöter på Holly. Scenen när Ellis vill visa John vilken fin klocka Holly fått av företaget (!) är underbar. Sen har vi den grävande journalisten, som tagen ur "Nightcrawler" - allas vår egen Thornburg. Han stjälper nästan McClane genom att ge Gruber ledtråden att Holly och John är ett item. Thornburg kommer vi få se mer av i serien. Till sist har vi den jobbige och korkade vice polischefen Deputy Police Chief Robinson. Vi känner igen honom från "The Breakfast Club". Ahh, good times.




6. Something good

John tar av sig barfota och testar tricket med att krama mattan med tårna.


7. Something bad

Inte mycket, men jag tyckte väl att de galna FBI killarna, Johnson and Johnson, var lite over the top. Hade funkat precis lika bra med att ha något mer seriösa figurer där. Detta är dock en ganska liten del av filmen så smolken i bägaren är minimal.


7. Trivia


Filmen är rankad som nummer 120 på imdb top 250 filmer.

Alan Rickmans filmdebut.

Angående att Willis inte var en etablerad actionstjärna: "Bruce Willis was the sixth choice for the main character. It originally went to Arnold Schwarzenegger, then Sylvester Stallone, then Burt Reynolds, then Richard Gere, then Harrison Ford, then Mel Gibson before Willis got it." => Dvs han var sjunde valet... Jaja.



9. The quotes


John McClane: Yippee-ki-yay, motherfucker.

Now I have a machine gun. Ho ho ho



Betyg: 5/5

fredag 7 september 2012

The Thomas Crown Affair (1999)



Tommy: Do you want to dance or do you want to dance.

En het sensommardag i New York, långsam, trötta medborgare. De nedstiger, uttråkade och leksugna; början till en yster dans. Varifrån? Vi serveras vaga historier om Glasgow, Bryssel, tjurfäktning och ambassadörens son. Så småningom inser man att dessa blott formar en täckmantel för deras mänskliga skepnader. Vi undrar vilka de är?

När leken blir intensivare får vi se mer och mer av deras verkliga existens: ett liv i överkastelse högst upp på en olymp någonstans i Västindien, en tavla som trollas bort, respektfullt förakt för mänskliga faror och värderingar. Det blir allt tydligare att de är oberörbara. Poliser, börshajar, muséechefer och försäkringsbolag är bara stödpunkter i deras lek; de ruggas lite i kanterna men ingen kommer till verklig skada.

Alla män vill vara Tommy och alla vill ha Catherine. Inte du? Är du säker? Jag tror dig inte!

Äntligen vet vi vilka de är.

Under filmens gång får vi se en brokig samling av minimalistiskt men perfekt porträtterade människor: en trött sopåkare, en gammal dam som kände Pissarros son, börsmagnater, muséevakter och andra körsångare. Tommy och Catherine njuter av miljön och statisternas yr, tar för sig, samspelar, kommer nära men kan aldrig bli en del av det jordelivet.

The Thomas Crown affair är ett mytologiskt drama. Musik, miljöer, dialog, bildspel; allt är som att kliva in i en tavla målad av din själ i ett ögonblick av klarsinne. Den är en utomstående åskådares framgångsrika försök att illustrera den slutgiltiga mänskliga idyllen. När du vet vad filmen handlar om är slutet det enda tänkbara. Det är inte ett Hollywoodslut, det är ett nödvändigt slut.


The Thomas Crown affair ligger bortom det mänskliga planet och förtjänar, nej kräver, ett betyg bortom den mänskliga skalan. Därför ger vi The Thomas Crown affair 5.1 små trevliga Renoirer av 5.

Betyg: 5.1/5

Catherine: Men make women messy.