Detta är den svåraste revy jag skrivit på mycket länge. Jag vill kunna ge filmen rättvisa samtidigt som jag får fram hur jag upplevde filmen och mina känslor för den nu i efterhand. Jag kommer försöka undvika att spoila filmen så mycket det går. Men om du inte ens vill veta vad filmen handlar om och se den helt ren, helt ospoilad, ska du sluta läsa nu och återkomma till min text vid ett senare tillfälle.
Filmen är jättebra, smått briljant till och med. Filmen är vidrig och bland det otäckaste jag sett på länge. Det är en film jag inte kommer se om frivilligt. Skådespelarna Brie Larson och den lille pojken Jacob Tremblay är helt fantastiska i rollerna som Ma och Jack, speciellt i scenerna när de är helt ensamma i rummet. Scenerna när de är ensamma i rummet är plågsamma att se och jag ville att de skulle ta slut mycket tidigare i filmen än de gjorde.
Nu kommer några ord om handlingen...
Brie Larson spelar en kidnappad tjej som hålls inlåst i ett extremt litet rum i ett skjul. Hon har en son på fem år, ett barn hon fått pga våldtäkterna hon utsätts för av hennes kidnappare. Inne i rummet har hon skapat en låtsasvärld för sonen för att skona honom för den hemska realiteten de lever i. Kanske för att skona sig själv också lite.
Jag mådde nästan fysiskt illa av filmen. Jag trodde inte att jag var speciellt klaustrofobisk, även om jag givetvis har en sund känsla av att inte vilja bli instängd i trångt utrymme. Men denna film gjorde något med mig. Den gav mig en otroligt stark känsla av instängdhet. Paniken att inte kunna ta sig ut satte fast i mig under hela filmen och hela natten efter. Jag vaknade om och om igen av mardrömmar. Varje gång var jag helt inne i filmens känsla. Scenen när hon iscensätter flyktförsöket och rullar in Jack i mattan gjorde inte saken bättre. Den panik han kände i de scenerna kändes otroligt verkliga. Jag kunde nästan känna doften av adrenalin.
Filmen är rejält bra som sagt. Skådespeleriet är det första jag tänker på och jag skulle applådera om Brie Larson vinner en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Men filmen i övrigt är också värd att nämna. Många scener är delikat uppspelade, det mesta är målat med fjäderlätta penslar. Med det menar jag att flera scener som skulle kunnat bli bombastiska och överdrivna istället spelas i liten skala, på gränsen till underspelas. Det är upp till åskådaren att se och förstå små detaljer. Filmmakarna väljer att inte tvångsmata publiken med övertydliga scener eller förklaringar.
Jag har många exempel på scener där filmmakarna valde att stilla sig, att inte vräka på med stora yviga gester... Det faktum att Ma har skapat en fantasivärld för sin son förtydligas inte, men det är för mig en av de vemodigaste insikterna i hela filmen. Scenerna mellan Joy och hennes mamma är komplexa och innehåller så mycket av alla möjliga känslor. Scenerna spelas upp okommenterade. Scenen med Joys far, samma sak där. Intervjun med massmedia och dess påverkan på Joy underspelas. Vi får istället se resultatet. Hur Doug låter Jack närma sig honom istället för att tränga sig på. Jack får sin första lekkamrat. I en mindre delikat film hade alla dessa scener spelats upp helt annorlunda.
Room gör det mesta rätt. Den bygger på en roman som jag inte vill läsa. Room är en film som jag kan rekommendera å det varmaste. Det är också en film som jag under tiden jag såg den önskade att jag inte valt att se. Den är en film jag sent kommer glömma.
Betyg: 5/5
