Skådespeleriet är vasst i denna film. Sympati för hustrun och parets barn blir stor och äcklet för mannen likaså. Men det är svårt att beskriva problemet med filmen utan att gå in på handlingen så nu spoilervarnar jag alla som vill se denna film ospoilade.
SPOILER BEWARE!!
Filmen bygger på boken med samma namn, The wife, skriven av Meg Wolitzer. Det känns som att hon sökt en historia där kvinnan i relationen tvingats underkasta sig mannens ambitioner och karriär. Tyvärr känns hela historien tämligen konstruerad.
Filmen utspelas på tidigt nittiotal med återblickar till sextiotalet för att den idag så uppenbart inte skulle vara relevant. Men även på den tiden, och tidigare, fanns det framgångsrika kvinnliga författare. I filmen verkar det som att de två främsta skälen till att Joan Castleman inte satsar på en egen karriär som författare var dels Elaines (Elizabeth McGovern) varningar om att kvinnliga författare inte får samma chans som manliga, dels att Joe Castleman skulle ha hindrat henne. Varför Elaines utbrott skulle blivit så avgörande för Joan Castlemans val för resten av livet förklaras inte. Inte heller vad Joe Castleman gör för att hindra Joan Castleman från att "go for it".
Samtidigt framställs Joan Castleman som extremt begåvad, intelligent och inte minst den enda med stake i familjen. Filmen lyfter henne hela tiden och det råder ingen tvekan om vem som är mest dominerande i familjen. Tyvärr motsäger den bilden filmens story. Istället halkar filmen omkring i gränslandet till en offermentalitet som är farlig och destruktiv, inte minst för unga kvinnliga begåvningar med författarambitioner.
Det finns säkert oräkneliga kvinnliga författare som aldrig fått chansen, eller inte vågat ta chansen, på grund av något av alla hinder som kan ha kommit i vägen, likaväl som det finns oräkneliga manliga författare som inte heller fick eller tog chansen på grund av hinder.
Frågan som jag har kvar i mig efter filmen är hur det hänger ihop, bilden av Joan Castleman å ena sidan (stark, kapabel) och bilden av en kvinna som lever en livslögn fylld av eländig livslång orättvisa. Men är Joan orättvist behandlad av världen? Var går gränsen för eget ansvar för sitt liv? Otroligt intressant frågeställning som filmen snuddar vid men som den inte är intresserad av att hantera. Kanske en för komplex fråga för filmmakarna, det är ju mycket enklare att ta den ytliga och banala utvägen... Att följa minsta motståndets lag, som Joan Castleman verkar ha gjort i sitt liv.
Historien om Joan Castleman som jag uppfattade från filmen hade kunnat vara så mycket starkare om det vore en historia som passade in på filmens karaktärer bättre. Trots bra skådespeleri kändes det inte äkta. Glenn Close spelar sin Joan Castleman behärskat men ändå kraftfullt. Det är också en typ av roll som brukar vara populär i tävlingssammanhang. Oscarsbait?
Sen får jag anta att Jonathan Pryce också spelar bra då jag instinktivt ogillar honom från första scenen. Just att regissör Björn Runge fått honom att äta äckligt på olika saker filmen igenom är en för mig otroligt tydlig markör att det är ett svin vi har att göra med. Han äter nästan lika äckligt som Denethor gör i Sagan om ringen-filmerna, ni kommer väl ihåg Boromir och Faramirs fader, han som äter grillad kyckling och tomater på "intressant" sätt...?
The wife är bra gjord och det är kul att se så många scener från Stockholm, hoppas nu bara att de är inspelade i Stockholm så att det inte bara är fejk och jag en åsna. Men tyvärr tyckte jag ändå inte att filmen gav så mycket. Det är en film om en kvinna som gör ett antal dåliga livsval och som i andra ändan av sitt liv ångrar sig. Om det nu är det hon gör, detta lämnas öppet. Men Joan Castleman kanske älskade sin man, hon kanske såg sidor hos honom som filmen valde att dölja? Hon kanske levde det liv hon ville?
För om hon nu var så briljant som hon framställs, skulle hon kanske inte givit sig till en mycket äldre narcissist looser? Jag kände sympatier för henne som person, men såg hennes livssituation som hennes ansvar i högsta grad. Det måste ha varit hennes val att spela med i charaden och agera som spökskrivare åt sin make, annars hade hon lätt kunnat slippa "jobbet" genom att bara sluta skriva eller skriva medvetet dåligt. Därmed blev hela filmens konflikt desarmerad och filmen som sådan som en tunn soppa med allt för lite innehåll. Att vara gift med ett svin är väldigt trist men att det skulle vara en del av en konspiration mot kvinnliga författare - tillåt mig tvivla.
Jag ger The wife två dåligt valda livspartners av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Fler tankar om filmen, mer positiva sådana:
