Magic Mike (2012)

Magic Mike är en mustig film om manliga strippor. En bra film som bör kunna locka fler än övermogna kvinnfolk att se den. Soderberghs film baseras löst på huvudrollsinnehavaren Channing Tatums personliga erfarenheter. Han spelar strippklubbens kändaste aktör som tar en ung rookie under sina vingar. Alfahannen spelas av godingen Matthew McConaughey.

Filmen tar några oväntade vändningar, och några väntade. Det är ett drama som fokuserar på Mike och nykomlingen Adams öden. Jag har inte någon utökad erfarenhet av manlig strippdans, la av med sånt för flera år sedan, men det verkar som att filmen fångar miljön mycket bra. Det är en bra och kärleksfull stämning i gänget som arbetar på klubben, men droger och sexuella eskapader lurar hela tiden runt hörnet efter avslutat pass, och via det lutande planet är det inte långt till förnedring. Att vara åtrådd och beundrad av berusade och överhettade tjejer kan verka bra. Ett tag.

Channing Tatum är bra, hans dans fantastisk men hans skådespeleri är också imponerande. Adam spelad av för mig okände NN och han passar in i rollen som unghingsten som släppts ut på grönbete för första gången. Matthew McConaughey gör sin grej, han känns igen om man säger så. Det är karaktären X spelad av Olivia Munn som intresserar mig mest. Könsrollerna ställs på huvudet och hon spelar den smarta och ”normal” som använder Mike som en leksak. Mike är för henne en renodlad knullmaskin. Uppfriskande!

Jag gillade Magic Mike en hel del men den är ingen mästerlig film, den är lite för begränsad i sin story för det.

Betyg: 3+/5

The Predator (2018)

Man får precis vad man väntar sig från filmen The Predator. Action och en portion simpel humor. Och det finns både bra och dåliga sidor av filmen.

Shane Black gör ofta roliga filmer och även här har han fått till ett kul manus. Men manus i all ära, det flyger inte om man inte har bra skådespelare att framföra dialog och action. De flesta birollerna är lyckade. Jag känner igen Thomas Jane från The Expanse och Alfie Allen från Game of thrones bland andra. Trevante Rhodes från kulturfilmen Moonlight var något av en överraskning.

Problemet är att huvudpersonen spelas av en osedvanligt blek snubbe. Tänk er en så långt ifrån Arnold som möjligt. Boyd Holbrook som vi såg som en likaledes svag karaktär som villain i Logan ska här vara en bad ass men det funkar inte för mig. Han ser ut som en oattraktiv lillebror till Brad Pitt.



Den kvinnliga rollen som en forskare som hjälper de av militärerna som är goda spelas av Olivia Munn och hon är ok även om jag hellre hade sett Yvonne Strahovski från Chuck och Dexter i den största kvinnliga rollen. Nu fick hon tyna bort i en liten, liten bi-roll.

Handlingen var ett försök att blåsa nytt liv i Predator-universat men jag vet inte om de lyckades så väl. Men den var i alla fall bättre än Predators som kom för några år sedan. Jag hade gärna sett den "lilla" predatorn samarbeta med människorna mot den stora lite mer. Det hade kunna höja filmen rejält.

Detta var kanske den tredje bästa Predator-filmen? Originalfilmen från 1987 är bäst, tvåan kommer jag ihåg som svag (om jag ens sett hela). Första Alien vs. Predator gillade jag oväntat mycket. Men sedan kommer nog denna.

Jag ger The Pedator två-tre steg i evolutionen av fem möjliga.

Betyg: 2,5/5

Filmen sågs på Malmö Filmdagar och här kommer några fler texter:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Office Christmas Party (2016)

Office Christmas party är en ganska slarvigt gjord komedi som är roligare än vad den borde vara. Handlingen är krystad och filmen saknar några som helst djuplodande lärdomar eller känslosamma scener. De bästa komedierna är ju oftast både roliga och har något att säga eller i alla fall hjärtat "på rätt ställe".

Vad som räddar denna film är istället några riktigt roliga skådespelarinsatser. Trots ett vekt manus och en tafflig historia skiner flera av karaktärerna. Mest av alla gillar jag SNL-veteranen Kate McKinnon i rollen som den fyrkantiga HR-kvinnan Mary. Sedan har vi bra insatser från den som alltid stabile Jason Bateman, den automatiskt rolige Rob Corddry och Vanessa Bayer, ännu en SNL-veteran, är också ganska underhållande. Det för mig nya ansiktet T. J Miller som spelar en av huvudrollerna var också rolig lite då och då. Hans vansinniga bilkörning genom korsningar trots rödljus i Chicago fick mig att skratta:
- "It's only a suggestion!"

Andra kända ansikten är Jennifer Aniston (ganska tråkig roll här) och Olivia Munn (filmens love interest, funkar).

Office Christmas party är en perfekt film för de som bara vill ha lite humor för stunden men som väljer att lämna hjärnan hemma.

Jag ger Office Christmas party två kopieringsmaskiner av fem möjliga.

Betyg: 2/5

X-Men: Apocalypse (2016)

Den andra filmen i uppsamlingsheatet av superhjältarfilmer var X-Men: Apocalypse. Jag har aldrig varit helt såld på denna filmserie. Bloggarkompisen Johan till exempel har denna serie högre än Marvels Cinematic Universe. Det är helt tvärt om för mig. Jag ser nog hellre vilken Thor-film som helst över en random X-Men film varje dag i veckan. Men det är ju tur att man får tycka olika.

Jag hade därmed inte jättehöga förhoppningar på denna film. När den dessutom inleddes med en scen som tagen från golvet i klipprummet från The Mummy började jag ångra mitt filmval. Men se där, det blev ju ganska bra. Detta är antagligen en av de två bästa filmerna i serien som jag ser det. Jag har sett alla utom den andra Wolverine-filmen tror jag. Denna film var helt perfekt för en stunds verklighetsflykt. Jag gillade den enkla och tydliga handlingen där vi faktiskt får följa några utvalda karaktärer lite mer nära.

Sophie Turner, kära Sansa från Game of Thrones, dyker upp här som en ung Jean Grey och jag gillar henne jättemycket i denna film. Den andra filmen ur serien som jag gillade en hel del var den tredje delen där Jean Grey också hade en viktig roll som kraftfull... typ "häxa". Här får vi se henne när hon fortfarande utforskar sina krafter. Hejja starka häxor. Jean är som en annan Willow eller varför inte Egwene (en stark Aes Sedai) från The Wheel of Time?

Sen måste jag lyfta delen från Polen med Michael Fassbender i rollen som Erik/Magneto. Scenen i skogen med Erik, dottern, de rädda poliserna och frun var riktigt fin. En stark och betydande scen. Efter Jean och Erik gillade jag Quicksilver också. Han var det bästa i den första av de nya filmerna och han var bra här också.

Skurken i denna film hette lämpligt nog Apocalypse och han var sannerligen uppskruvad till "over 9000". På gränsen till tråkig då han nästan var allsmäktig, men de fick ner honom till slut. Det var ju Star Wars-hjälten Oscar Isaac som spelade honom men han påminde mig också en hel del om Clancy Brown från Highlander, The Kurgan ni vet...? "There can be only one!".

Jag var vagt underhållen under hela filmens gång. Jag kollade inte på klockan mer än några få gånger!

Jag ger X-Men: Apocalypse tre helveten på Jorden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Newsroom - Season 1 (2012)

När skaparen av The West Wing, Aaron Sorkin, kommer med en ny tv-serie höjs pulsen lite. Jag var förväntansfull, men kort tid efter serien haft premiär märkte jag att buzzen runt serien lät antyda mixade reaktioner. Den verkade inte falla alla i smaken. Tiden gick och jag glömde nästan av serien, men nu har jag till slut givit den en chans. Inledningen av första avsnittet med Will McAvoy (Jeff Daniels) i en diskussionspanel på ett universitet är fullständigt briljant. Helt makalöst bra. Wow, den gamle mästaren Aaron Sorkin kan tydligen inte misslyckas...

Men sedan rämnar illusionen. Serien är frustrerande ojämn. Det är en schizofren tv-serie! Extatiskt bra scener blandas med segment som kräver ett hav av skämskuddar för att ta sig igenom. "Har Aaron Sorkin tappat det?" skickade jag ut till vänner bland poddare och bloggare.

Vad är det som är felet med serien då? Sorkin's styrka ligger i att beskriva en grupp intelligenta och extremt duktiga personer som arbetar ihop i ett lag. The West Wing var lysande i sitt drama, sin humor, sin passion för jobbet, men den var aldrig fånig eller farsartad. Humorn var karaktärsdriven och byggde på karaktärernas agerande och ambitioner.

I The Newsroom blandas den karaktär som The West Wing har med romantisk komedi driven av slapstick-humor. Obegripligt! Även till synes små avsteg från den vinnande melodin gör skillnaden enorm när tonen i en "show" ändras så totalt. Jag kan tänka mig två anledningar till att de valt att lägga in den romantiska komedin. Antingen har HBO tvingar Sorkin till detta misstag, men det känns långsökt då HBO inte verkar arbeta så och då Sorkin torde vara så stor i branschen att han inte skulle tillåta ett sådant tilltag. Det andra skälet till detta måste vara att Sorkin helt enkelt valt att göra den så här. Han har kanske velat testa sig inom romantisk komedi och skapat en serie som blandar gruvligt allvar med en hysterisk och förstärkt humor som jag endast kan jämföra med hur Ally McBeal var. Men i Ally McBeal funkade det för att hela serien gick i samma ton och var skruvad hela tiden, inte bara fläckvis.

I The Newsroom är det framför allt två karaktärer som Sorkin behandlar slarvigt, elakt(?) och konstigt(!). Båda är kvinnliga. Även om de flesta karaktärerna i The West Wing var män fanns där en hel del starka och bra kvinnliga karaktärer, så förklaringen kan inte bara vara att Sorkin inte kan skriva kvinnor. Men man kan lugnt påstå att Sorkin inte kan skriva kvinnor med kärleksbekymmer.

Det största problemet måste vara Mackenzie MacHale som spelas av Emily Mortimer. Hon ska vara en av världens bästa nyhetsproducent för tv-nyheter. Hon kommer hem från flera år i fält, typ Libanon etc när serien startar. Ändå beter hon sig som att hon suger på sitt jobb. Hon begår misstag efter misstag som inte passar med rollen. Hon är dåligt allmänbildad vilket förefaller helt osannolikt. I ett avsnitt ber Mack en kollega om hjälp då hon måste få hjälp att förstå mer om ekonomisk politik! Världens bästa nyhets-tv-producent fattar inte basala saker om ekonomi? Skrattretande. Hennes romantiska förehavanden med Will är också otroligt dåliga, även om man givetvis kan köpa premissen att en duktig yrkeskvinna (som hon sägs vara men som vi aldrig ser) kan vara "dålig" på förhållanden.

Det andra största problemet är Alison Pill i rollen som Maggie. Hon ska också vara supersmart. Hon är en assisterande producent på väg upp i karriären. Den "stora" Mackenzie jämför Maggie med sig själv i början av sin karriär bland annat. Men förutom att vara på en 14-årings nivå då det gäller privatlivet, ser vi henne sällan göra något bra i sin yrkesroll. Hon snubblar på stolar, smäller dörrar i ansiktet på kollegor, och gör bort sig totalt i sitt jobb, och hon är så junior man kan tänka sig i alla perspektiv. Och ändå ska vi åskådare på något sätt tro att hon är en på väg uppåt i sitt gebit. Nej, jag köper det inte för en sekund.

Jag inser nu att båda karaktärerna, Mackenzie och Maggie, är totalt fel-castade. I The West Wing fanns ingen lika felcastad karaktär, inte ens i närheten. Det är kanske det som skiljer serierna mest, mer än manus?

Det som är så frustrerande och irriterande är att The Newsroom är jättebra i vissa delar. De har på ett snyggt sätt vävt in verkliga nyheter i serien. Allt från BP's oljespill till dödandet av Bin Laden kommer med i nyhetsteamets vardag. Säsongens röda tråd är fajten som teamet för för att få visa "seriösa nyheter" och inte vika sig för bolagets jakt på tittarsiffror och fjäskande för sponsorer. Sorkin förnekar sig inte och jagar hänsynslöst Republikanerna, i detta fall The Tea Party rörelsen (Michele Bachmann och anhang). Tricket att göra karaktären Will McAvoy till en "god" republikan lurar ingen, Sorkin är demokrat och han utnyttjar sina tv-serier till fullo för att få fram sin politiska vinkel.

Jag antar att The Newsroom kommer tillbaka för säsong 2, men jag vet inte om jag orka se den med tanke på hur två av de största karaktärerna är orealistiska, för sina roller i serien, samt inte så lite irriterande.

Betyg: 3/5