John Wick: Chapter 4 (2023)

Igår skrev jag om den  finska filmen Sisu. Idag handlar det om John Wick 4. Filmerna har vissa likheter om man bortser från kända stjärnor, budget, filmserie och allt sådant. Men de är liknande då det i princip är "action utan slut" "pang på rödbetan" från filmens start till det bittra slutet. Men det som skiljer mer är dess längd. Sisu är rimliga 90 minuter medan John Wick 4 är 169 minuter. Suck. This is madness. 

Filmen är förbaskat lång. Varje enskild del är bra i sig, det finns flera intressanta och häftiga actionsekvenser men som helhet blir det på tok för mycket och jag började tröttna på filmens malande actionscener långt innan halva filmen hade passerat revy.

Action utan stakes blir inte speciellt spännande och John Wick 4 känns som befriad från stakes, trots allt. Dessutom gillar jag när karaktärer i filmer har lojalitetsband och här skaver det också. Förutom Winston, Charon och The King är alla karaktärer i filmen nya bekantskaper. Vi träffar till och med två viktiga figurer, Caine och Shimazu, som verkar vara gamla vänner till John men det är inget som jag känner i magen, det vet jag endast för att det sägs i dialogen. En massa actionsekvenser mellan John Wick och folk jag inte bryr mig om. Till slut bryr jag mig inte om John Wick heller.

Filmens "big bad" Marquis är också en ny bekantskap. Han spelas av Bill Skarsgård och han är mer creepy och ser vek ut än förlamande farlig. Lite oklart hur de tänkte där. Harbiner är desto mer imponerande, spelad av Highlanders gamle nemesis Clancy Brown.

Det jag gillar med denna film och de övriga John Wick är Johns sorg och minnen av frun och hunden samt den mystiska organisationen "The Table". Hela mytologin om alla maffiaorganisationers överordnade organ är spännande. Vi får en hel del insyn i gamla rutiner och regler från den världen men vi får aldrig riktigt se innanför dörrarna. Det är säkert bra, av samma anledning som att det är bra att vänta att visa monstren i monsterfilmer och då blir monstren otäckare. Denna organisation som vi lockas med men aldrig riktig får insikter i påminner lite om S.P.E.C.T.R.E. i Bond-filmerna.

Mina absoluta favoritscener är filmens homage till Walter Hills The Warriors från 1979. Det är den kvinnliga radiotjejen där filmen zoomar in på munnen och de spelar "Nowhere to run". Snyggt och härligt.

Mina absoluta icke-favoriter är alla scener med de tråkiga skottsäkra kostymerna vilket gör att varenda bov måste dödas tio gånger om för att de ska dö. Det blir tjatigt och enformigt.

Jag skulle kunna tänka mig att alla filmer i denna serie skulle vinna på att ses om i rask takt, och då kan jag kanske plocka russinen ur dem alla inklusive från detta fjärde kapitel. Men nu efter första titten blev jag mest uttröttad av det monotona fajtandet och ganska så rejält uttråkad. Slutet var dock bra. Landar på ett "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5 

Dexter: New Blood - mini series (2021-2022)

När jag, Patrik och Daniel pratade om serien ställde Patrik en mycket relevant fråga: Varför gjorde man ens denna mini-serie? Dexter avslutades ju trots allt efter åtta mestadels framgångsrika säsonger för drygt åtta år sedan... 

Jag tyckte själv att slutet vi fick 2013 var helt ok men jag höll också med om kritiken att det inte var fulländat. Och däri ligger nog anledningen till denna mini-serie om tio avsnitt som avslutar, sätter en rosett på, sagan om Dexter.

Miniserie fick namnet "Dexter: New blood", och det är lite lagom lustigt med tanke på Dexters "hobby". Men tillförde den så mycket egentligen? Jag påminner om Patriks fråga ovan. Det nya blodet kommer framför allt i form av sonen Harrisons återinträde i Dexters liv. Och nu som bångstyrig tonåring. Tyvärr tyckte jag inte att det blev så bra med sonen, det blev segt och mest frustrerande på grund av Dexters ovilja att prata med sonen. Att vara dålig på kommunikation ligger såklart i Dexters natur men det hjälpte inte att få miniserien att spritta av liv direkt.

Miniserien blev mer mörk och dramatisk jämfört med hur jag kommer ihåg ursprungsserien, som balanserade det mörka ämnet med en hel del humor. Nu var det nästa bara den lustiga podd-tjejen Molly Park som piggade upp med humorinslag. 

Men överlag gillade jag att hänga med Dexter igen trots allt, och de allt för få gånger de utnyttjade den ikoniska musiken ryste jag till. Men det är också slående hur viktig miljön faktiskt var för den gamla Dexter-serien. Storstaden Miami, värmen, Dexters lägenhet nere i hamnen och havet. Allt detta adderade till mysighetsfaktorn och jag saknade dessa element mycket. Nu var vi utkastade i skogen, under vintern uppe i en liten håla i norr. Inte lika inbjudande het enkelt.

Miniseriens stora "villain" och andra "bumps in the road" var kul och värdiga motståndare till Dexter. Tyvärr drogs alltså tempot ner av sonen Harrisons inträde i Dexters liv. Det känns som att vi var klara med hans psykologiska resa och allt runt Harrison kändes mest som en onödig (?) omstart. Det blev "kaka på kaka". Däremot var slutet klart bättre än det vi fick 2013 och nu känns det som att Dexter som en nio säsong lång serie är klar. Så jag är ändå nöjd med miniserien och att de tog sig tiden att göra den.

Nu får vi hoppas att serien till slut får vila i frid och att de inte drar iväg med nån krystad spin-off eller liknande...

Betyg: 3/5  

Homefront (2013)

Han är för skön Jason Statham. Han är en av nutidens bästa actionskådisar. Ni vet de där manliga skådespelarna som helt definieras av deras actionfilmer. Det har figurerat många sådan sedan jag började kolla film på åttiotalet; Arnold, Jean Claude, Dolph, Steven och så vidare. Statham är lika tuff som dem, men han är dessutom en något bättre skådespelare. Idag slåss han om tronen med bland annat Liam, Denzel och Tom.

I Homefront spelar han en stenhård DEA agent som slåss mot knarkhantlangare och ett helt bikersgäng. En crackhorig Winona Ryder dyker upp i de elaka pojkarnas gäng också.

Även om få av Stathams filmer är riktigt, riktigt bra så är de alltid underhållande och perfekta filmer för vissa sinnesstämningar. Jag gissar att jag såg filmen en fredagskväll då jag inte var sugen på en "viktigt" och politiskt marinerad film om rasmotsättningar eller annat som är så populärt nu för tiden.

Som rent underhållningsvåld är detta mumma. Filmen hade till och med kunnat varit ännu mer våldsam och råare. Nu känns det som att de hållit tillbaka lite lite. De hade gärna får addera en knivsudd med extra spice.

När man har en karismatisk och stenhård skådespelare i huvudrollen är det otroligt viktigt för filmer som denna att ha likvärdigt tunga skådisar som villains. Här får vi James Franco som den smått galne lokale knarkkungen. Han är alltid intressant att se och han fungerar helt ok i denna roll. Han har dock en bit kvar till de höjder som skulle kunnat höja denna film till skyarna.

Övriga biroller spelas av redan omnämnda Winona Ryder. Kul att se henne i film igen. Det romantiska inslaget spelas av Kate Bosworth. Jag känner igen hennes namn väl men jag kan inte förnimma att jag sett henne i något förr. Till sist måste jag nämna Clancy Brown som för alltid kommer vara Kurgan för mig.

Homefront var vad jag förväntade mig, om något var den lite bättre än förväntningarna till och med. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5