Cha Cha Real Smooth (2022)

Lika delar apokalypsen och det faktum att Filmfestivalen tappat så mycket i värme och charm har gjort att jag inte varit på filmfesten sedan 2019. Det jag saknar mest från festivalen är att överraskas av okända American Independent-filmer i massor. Men jag har givetvis chansen att se dem hemma när de kommit på streaming och precis så är det med dagens film. Jag blev varse om filmen då den dök upp på någons topplista över 2022 års filmer som jag lyssnat på.

Cha cha real smooth är andra filmen av 26-årige Cooper Raiff. Han skriver manus, regisserar, producerar och spelar huvudrollen i filmen. Han har lyckats få med sig Dakota Johnson som producent och hon spelar också den andra huvudrollen. Annan känd skådis är Leslie Mann.

Filmen är helt underbar och den visar upp "American Independent"-film från dess bästa sida. Det är en komedi, men inte fånig eller flabbig. Det är ett drama men inget är givet på förhand. Den är varm men också lite sorglig, den berör för sitt personliga innehåll men är ändå allmängiltig på ett underligt sätt.

Raiff spelar en ung man som inte riktigt vet vad han ska göra efter collegestudier inom kommunikation. Han jobbar på en snabbmatsrestaurang men bor hemma med sin mor (Leslie Mann) och lillebror David (Evan Assante) samt styvpappan Greg (Brad Garrett). På fritiden jobbar han som "party starter" på Bar Mitzvah fester och där träffar han den autistiska tonårstjejen Lola (Vanessa Burghardt) och hennes mamma Domino (Dakota Johnson). Det är hela filmen. 

Filmen är mysig och trevlig, ja man kan kalla den snäll. Den har ett manus som om och om igen överraskar mig lite. Jag väntar mig att filmen ska ta en väg men den gör ofta de lite oväntade valen. Detta är otroligt fräscht. Jag blir spirituellt upphetsad av filmer som överraskar. Den ger också karaktärerna tid att utvecklas och blomma ut. Varken för stressat eller för långsamt. Tajmingen är superviktig. Det är en svår balans i hur mycket tid man ska lägga för att bygga grunden i en film som denna.

Skådespeleriet är överlag jättebra. De två tonåringarna gör det suveränt för deras ålder. Och Raiff som Andrew är något av en upptäckt. Han är förbaskat lik allas vår Doctor - David Tennant, både till utseendet och auran. Det är stora skor att fylla men Raiff klarar det helt ok.

Filmens domineras dock av Dakota Johnson. Hon är magnetisk och enigmatisk. Precis så svår att förstå att hennes karaktär kan vara nästan vad som helst, och ändå känns hon igen som om jag själv känt henne i ett tidigare liv. Det är en upplevelse att se Dakota i denna film och jag blir ett stort fan utav bara farten!

Betyg: 4/5

The Peanut Butter Falcon (2019)

"The Peanut Butter Falcon" är en härlig amerikansk road movie om en omaka trio som av ödets nyck satts samman. Det är en dramakomedi som är oväntat rolig och oväntad dramatisk. Filmen har jämförts med "Little miss Sunshine" och jag förstå varför. Men jag skulle ändå heller säga att den är som en blandning mellan "Mud" för miljöerna och "The station agent" för dess känsla.

Shia LaBeouf står i filmens centrum och han är suverän i denna roll. En roll som jag lätt hade kunnat se favoriten Sam Rockwell i. Ben Foster var tilltänkt först men det känns bra att det blev LaBeouf. Jag har sett honom i flera filmer men aldrig uppskattat honom som nu. Jag får kanske helt enkelt omvärdera honom efter denna film.

Filmens huvudperson Zak spelas av Zack Gottsagen som har Downs syndrom. Zack träffade regissörerna Tyler Nilson och Michael Schwartz på ett läger för ungdomar och berättade då att han ville bli filmstjärna. Nilson och Schwartz skrev då ett manus baserat på honom och hans drömmar. Så filmen både är och känns semidokumentärt. Zack är bra i denna film även om det är lite svårt att bedöma. Vissa delar av dialogen är tydligen improviserad och allt känns väldigt autentiskt.

Den tredje i trion är Eleanor spelad av Dakota Johnson. Hon är mycket bra hon också. Här visas hon i alla färgnyanser förutom grått. John Hawkes och Bruce Dern har små biroller och de gör dem ypperligt bra.

Min spaning var att sista scenen antagligen var en önskedröm. Regissörerna förnekar detta bestämt. Fegisar!

Filmen är bra och den berörde mig mer än väntat. Det är mycket mer fokus på dramat än humorn och då är humorn ändå mycket välfunnen och känsligt utförd. Det blir dammigt i rummet flera gånger under visningen så glöm för all del inte näsduken när ni går och ser filmen på bion.

Jag ger "The Peanut Butter Falcon" fyra livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019: Del 1 (där denna film kommer upp), Del 2 (creme de la creme från 2019)

Andra revyer av filmen:
Jojjenito

Bad Times at the El Royale (2018)

Bad times at the El Royale verkar ha blivit bortglömd. Jag har i alla fall inte hört så mycket om den i mina kanaler. Det är jättetråkigt för detta är en otroligt underhållande och bra film. Filmen är gjord av Drew Goddard och han har helt klart sneglat en hel del på hur Quentin Tarantino gör film. Vad han adderar är dock ett varmt hjärta och denna film är trots en hel del blodiga våldsscener mycket varmare än en film som Hateful 8 till exempel.

Strukturen påminner om Pulp fiction. Vi får följa en brokig samling karaktärer som alla hamnar på hotellet El Royale på delstatsgränsen mellan Nevada och Kalifornien. Först ser vi inte hur deras historier hör ihop, men via flashbacks och scener som spelas om med nya perspektiv växer helheten långsamt fram framför våra ögon. Det är en stil som jag älskar när det görs bra och här görs det väldigt bra.

Men filmen hade inte varit något utan bra manus, karaktärer och skådespelare och det har denna film i överflöd av. Det är en njutning att skådespeleriet från välkända ansikten som Jeff Bridges, Dakota Johnson och Jon Hamm. Men de tre som stack ut mest var Lewis Pullman som receptionisten, Chris Hemsworth som sexig sektledare (den bästa Chris!) och filmens klarast lysande stjärna Cynthia Erivo, som är fantastisk. Hon är en ny uppenbarelse för mig, jag vill se mer av henne!

Filmen är ganska lång, drygt två timmar och tio minuter men den blir bara bättre och bättre ju längre in i filmen man kommer. Filmen stegras hela tiden därför att man förstår mer och mer av handlingen och helheten. I inledningsscenerna, ungefär den första timmen, förstår man helt enkelt inte vad man ser!

Detta är Drew Goddards andra film efter The cabin in the woods, så han är två av två med lyckade filmer nu! Drew har tidigare arbetat med Joss på både Buffy och Angel. Jag känner igen stilen och välkomnar den. Det ligger mycket tanke bakom det han gör och han gör allt med ett stort hjärta. Mycket bra gubbe det där.

Jag ger Bad times at the El Royale fyra Limbo av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Fifty Shades of Grey (2015)

Filmspanarna hade månadens träff på självaste Alla hjärtans dag och självklart valdes en film på temat - "Fifty shades of Grey". Filmen är väl omtalad i massmedia och på de sociala nätverken. Jag tycker att det är kul när vi ser filmer som är aktuella och omtalade, dvs filmer som folk vill läsa om. Varför var då filmen så omtalad? Jo, den handlar om sex. Och inte bara om sex utan konstigt sex där folk piskar varandra och tycker om det. Hua, alla gamla stofiler (japp jag pekar på dig Jonas Hallberg) blir indignerade och skämtar bort filmen och ämnet.

Trots att jag hade försökt hålla mig någorlunda ospoilad inför filmen hade jag uppfattat att den inte hade fått så bra kritik. Den kallades för "tantsnusk" med starkt nedsättande ton. Mina förväntningar var så låga de kan vara. Jag såg ändå fram emot filmen och var lite nyfiken på vilken typ av folk som går och ser på filmen. Det visade sig vara alla möjliga typer. Det var inte en majoritet av unga tonårstjejer som någon i min bekantskapskrets trodde. Det var en hel del stiligt klädda kvinnor i tjugofemårsåldern, en och annan muskelbyggare(!) och medelålders par som såg ut som om de just stigit av weekendbussen från någon håla på landsorten. Och sen var det vi, Filmspanarna som satt i mitten på den bra raden.

Filmen överträffade mina förväntningar med bred marginal. Jag fann den till och med ganska bra en lång stund tills den tappade mig mot slutet då den tyvärr blev lite för lång och på gränsen till tråkig. För att var en film som handlar om ett bdsm-förhållande hade den oväntat lite naket och än mindre grafiska sexscener. Det var i och för sig bra tycker jag. Det intressanta är ju ändå förhållandet och dynamiken mellan Christian och Anastasia. Den subkultur som filmen utspelas i (bdsm-världen) kan man känna sig lite nyfiken på och jag såg fram emot att publiken skulle utmanas med en titt in i den världen. Filmen "Secretary" som kom för drygt 10 år sedan var en frisk fläkt på samma tema men det var en liten amerikansk independentfilm som inte nådde ut till speciellt många. Med säljsuccén för boken i ryggen var chansen med dagens film större. Frågan var bara om de skulle våga utforska denna värld på ett så insatt och utmanande sätt som jag hoppades?

Svaret är nej. Filmen blir långsamt mer och mer ointressant. Mot slutet vred jag på mig mer av uttråkning än av känslor av det som hände på duken. I mina ögon beskrev filmen ett ojämnt förhållande där han ville ha en typ av förhållande och hon ett annat. Det låter inte riktigt som ett ömsesidigt givande och tagande via rollspel som bdsm-kulturen ger utrymme för. Jag fann mig sitta och tänka på att en dokumentär film hade varit mer intressant än denna ganska dåliga romantiska saga.

Karaktärerna är orimliga i filmen. Även om man som biobesökare kan bortse från en hel del i vissa genrer, blir orimligheter påtagliga när filmen i övrigt inte täcker upp för dumheterna. Som publik fick man aldrig riktigt grepp på Christian. Ok, det kanske ska vara en del av grejjen med honom. Men vad värre är är att vi inte heller får chansen att förstå Ana och hennes förälskelse. Så som romantisk historia är den blek. Som utflykt i dominans-underkastelse-världen är den tyvärr helt förvriden. Jag tolkade slutet som att Christian gjorde bort sig när han gick med på hennes önskemål. Flera i gruppen läste sista scenen helt annorlunda. Det var i och för sig lite intressant att det faktiskt var en så stor variation i gänget hur den scenen tolkades, men frågan är om det berodde på smart filmskapande eller bara dåligt filmskapande? Och mest intressant av allt blev till slut kanske att boken startades som en fanfic om Bella och Edwards relation i "Twilight".

Det "lustiga", men i denna kommersiella värld inte konstiga, är att det faktiskt finns en dokumentärfilm om bdsm-kulturen ute på bio just nu. Den heter "Ceremonin" och den är vad jag hört bättre än "Fifty shades of Grey".

Jag ger "Fifty shades of Grey" två sexkontrakt av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Det var en trevlig dag med the Spaners som avslutades på Vapiano med ivriga diskussioner om Fifty shades, paneler, England, USA och meningen med livet... Hoppa nu över som en lydig pojke/flicka och läs mina bloggarkompisars åsikter om filmen vi såg:
The Velvet Café
The Nerd Bird
Jojjenito
Den perfekta filmen
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm