The Equalizer 2 (2018)

Andra filmen om ex-militären Robert McCall avnjöts tillsammans med Joel på bio. Det blev en fin visning med efterföljande mat och filmsnack. Denzel är hård i rollen som McCall, men fortfarande inte lika hård som han är i Man on fire. Filmen spelar istället i samma liga som Jack Reacher där ensamma män som utan att söka alltid hittar elände i världen. De är tysta men rättvisa och helt utan nåd för de onda männen som är elaka. Vem skulle vinna i en kamp mellan Robert McCall och Jack Reacher? Eller McCall mot John Wick eller Jason Bourne? Skaran med ensamma män med lugnt yttre växer. Filmerna som dessa figurer figurerar i är kanske den nya actionfilmen personifierad? Genren har mindre inslag av humor än den hade på åttiotalet och är mer orienterad mot realism och verkliga problem från samtiden än vad actionfilmen på nittiotalet var.

Precis som i första filmen om McCall tar denna film god tid på sig mellan actionscenerna. Jag hade kanske hellre sett lite mer av McCalls "yrkesskicklighet" och med det menar jag att döda onda män. Filmens två inledande actionscener var filmens bästa, den på tåget i Turkiet och den när han "uppfostrar" de äckliga rikemanssönerna som misshandlat en ung kvinna. Lite senare tar filmen en lång paus från action och fokuserar på karaktärsuppbyggnad vilket borde vara nice and dandy om vi inte redan har ringat in karaktären ganska bra i första filmen.

Istället får vi en till synes grumlig CIA-thriller på halsen. Det är lite synd att de tog historien till den sfären då McCall är som bäst då han agerar mot lokala orättvisor. Slutscenen ute vid kusten i en ökande storm var dock ganska bra ändå. Joel var väldigt nöjd och pratade genast om fyran, men jag nöjer mig med betyget trea.

Betyg: 3/5

The Equalizer (2014)

What do you see when you look at me?

Ibland bli jag så sugen på en rejäl actionladdad thriller. Helst av modernt snitt. I lördags inföll denna sugenhet och filmen The equalizer avnjöts i goda vänners lag, både i samma rum och i en annan stad i Sverige. Detta är Denzel Washington's senaste actiondängare och här är han stenhård som gammal CIA-agent och expert på våta jobb som vaknar upp ur sin sömniga pensionering och röjer runt bland rysk maffia i Boston.

Denzel är alltid den han är. Han tar med sig en stor del av sin uppbyggda persona in i varje nytt filmprojekt. Det är inte första gången vi ser honom som hjälten, och han är som vanligt helt ok som sådan. Speciellt när han vrider nacken av dumma gubbar som är elaka mot små tjejer. Denzel är stenhård! Men inte lika hård som han var i Man on fire. Där är han super-duper-stenhård. Jag skulle vilja dubba The equalizer som en Man on fire-light.

Filmen tar ganska god tid på sig att introducera karaktärerna. Det var trevligt att lägga märke till små detaljer i Roberts liv som antydde att han var en gammal militär. Man får tid att lära känna hans kollegor på lagret, vanliga människor som är sötsliskigt supergoda och givetvis kommer råka i fara på grund av Robert senare i filmen. Vi får också träffa Teri/Alina spelad av den förträffliga Chloë Grace Moretz. Eller är hon det, förträfflig? Kommer hon någonsin vara lika bra som i Kick-ass igen? Henne är det jättesynd om i filmen. Hon kan säljas som oskuld om och om igen på grund av att hon är så ung. Hon ser dock ganska erfaren ut om du frågar mig...

Till slut faller droppen som får bägaren att rinna över och Robert skakar av sig den grå vardagen och börjar röja bland de onda. Han tar sig an uppgiften helt utan skjutvapen vilket var helt osannolikt men uppfriskande i denna kontext. Det blir ju en fräsigare film så.

Filmen som helhet var dock lite för lång, en bra bit över två timmar. Jag tyckte inte att slutet sög helt och hållet, men det var utdraget och regissören började köra med slow-motion-scener i regn och annat pretentiöst krafs. Det hade han gärna kunnat skippat och istället visat lite fler konfrontationer mellan Robert och de onda männen.

Till slut var jag ändock mycket nöjd. Filmen är vad den är och tar man emot den på rätt sätt får man en njutbar stund i soffan. Jag ger The qualizer tre sätt att döda ryssar på av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag bloggar filmspanarvännerna Fiffi och Steffo om filmen också. Blev de utjämnade?
Fiffis Filmtajm
Flmr

Arg. Typ.

Prisoners (2013)

They only cried when I left them.

På filmfestivalen i vintras såg jag regissörens Denis Villeneuve's film Enemy med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Den filmen var en mycket stor överraskning och en av filmfestivalens "best finds". Duon gjorde ännu en film som hade premiär under 2013, en film som är mer omtalad än Enemy. Jag tänker givetvis på den becksvarta thrillern Prisoners.

Jake Gyllenhaal spelar den unge och arrogante Detective Loki som utreder försvinnandet av två små flickor i nioårsåldern. Pappan till en av flickorna Keller Dover spelas av en ursinnig Hugh Jackman. Det tredje hörnet i triangeln är den misstänkte Alex Jones som spelas av den utomordentligt osympatiske Paul Dano.

Prisoners är inte fullt lika överraskande för mig som Enemy var, då jag förväntade mig ungefär vad jag fick, en tät, spännande och komplex thriller. Och åtminstone de två första beskrivningarna stämmer väl in på filmen. Jag hade kanske hoppats på en något smartare story, nu var den ganska rättfram utan twists som jag på något sätt fått för mig att filmen skulle innehålla.

Men i vilket fall, Prisoners är en mycket bra thriller. Jag satt med andan uppe i halsen under stora delar under första halvan av filmen. Allt eftersom filmen flöt fram började man förstå vad den gick ut på och mot slutet var det kanske mer nyfikenhet än spänning som var ledorden.

Det vore nog lätt att jämföra denna film med Seven eller När lammen tystnar, så då gör jag det och Prisoners står sig ganska väl mot sina äldre kusiner. Men den når inte ända upp till den nivå som de filmerna befinner sig på.

Prisoners är mörk, men inte riktigt lika mörk som Seven. Jag hatade storstadens kalla natt och regnvåta asfalt mer när jag gick hem från Seven än efter jag såg denna film. Prisoners är spännande, men inte lika spännande som När lammen tystnar. Hannibal the Cannibal var mer skräckinjagande än någon i Prisoners och spänningen som Clarice utsatte oss för i slutscenerna i mörkret var klart mer nervpirrande än de i slutet av denna.

För mig hamnar Prisoners på ett högt och respektabelt betyg. Det är en film som är väl värd att ses av alla som gillar thrillers och polisfilmer. Men egentligen skulle jag hellre rekommendera tv-serien True detective med Matthew McConaughey och Woody Harrelson istället. För när det väl kommer till kritan, ger verkligen Prisoners något nytt till genren alls? Jag tror inte det. Villeneuve's Enemy var på alla sätt en mindre film, och helt klart en mindre pretentiös film, men den var samtidigt mer unik och det är kanske det man är ute efter mest nu för tiden...

Jag ger Prisoners tre röda visselpipor av fem.

Betyg: 3+/5

Red State (2011)

I fear God. You better believe I fear God.

Kevin Smith är en av mina favoritfilmskapare. Han är inte en av de bästa regissörerna, långt därifrån. Han är inte en av de bästa skådespelarna, ännu längre därifrån. Men han är en otroligt skön snubbe som gör bra och egensinniga filmer. På något sätt är hans samlade verk bättre än någon enskild film i samlingen. En filmsamling som tills nyligen var en homogen och tämligen likriktad enhet. Kevin Smith hade i mina ögon en väldefinierad stil och filmisk "röst".

Smiths nya film "Red state" är ett långt avsteg från hans vanliga stil. "Red state" är en thriller, en skräckfilm och en politisk satir i en och samma film. När han presenterade filmidén för sitt filmbolag tackade de nej och han har producerat filmen med minimal budget och distribuerat den via oortodoxa kanaler. Trots den lilla budgeten lyckades Smith samla flera riktigt bra skådespelare runt sig som John Goodman, Michael Parks, Melissa Leo, Kevin Pollak och ett nytt ansikte för mig, Kerry Bishé.

"Red state" handlar om tre tonårskillar som blir lurade och kidnappade av en extrem religiös sekt "Five Points Church". Sekten leds av Pastor Albin Cooper, makalöst spelad av Michael Parks. De anser att världen är befolkad av syndares om måste förintas; homosexuella, pederaster, horbockar, äktenskapsförbrytare, folk som har sex för äktenskapet...

Filmen har ett tydligt politiskt budskap. "Five Points Church" är uppenbarligen en kopia av Westboro Baptist Church från Topeka, Kansas. Smith har sedan länge legat i fejd med WBC och denna film har inte lättat på stämningen kan man nog lugnt säga.

Filmen är väldigt olik Smiths tidigare alster. Den är tajt och driven till skillnad från ett mer makligt tempo i hans tidgare "slacker-movies". Handlingen förs framåt med ett obönhörligt tempo. Samtidigt har den ett långt parti i mitten där pastorn håller en lång predikan (eller vad det kan heta). Den scenen skulle kunna var tråkig, men nej. Spänningen byggs obevekligen upp, högre och högre. Pastorn talar till sin församling som också är hans familj (precis som det är i verklighetens WBC). Kvinnorna i församlingen kallar pastorn daddy och döttrarna (det finns bara döttrar, scary) kallar honom för grandpa. De vuxna i församlingen, ledda av Sara spelad av Melissa Leo, är helt fanatiska. Barnen, döttrarna (varför finns där inga söner?) är totalt hjärntvättade. Pastorn själv är lugn och saklig när han mässar inför sin familj. När han senare under polisens belägring av familjens ranch leder sina trupper i strid är han lika lugn. Men inte på ett stoiskt sätt utan på ett sätt som en gång för alla visar att han är spritt språngande galen.

Mot slutet händer några fantastiska saker. Kevin Smith har sedan gjort ett aktivt val hur han vill avsluta filmen. Jag vill inte spoila slutet för någon, men jag kan nämna att hur Smith avslutar filmen har skapat (än mer) debatt. Jag kan hålla med kritikerna om att slutet kunde behandlats annorlunda.

Jag kan bara uppmana alla med minst ett halvöppet sinne att se denna 88 minuters upprörande lilla historia. Glöm allt vad komedi heter och se till att inga barn är i närheten (filmen är våldsam). Sedan passar filmen som samtalsämne över både en och två flaskor rött vin. Filmen visar trots sin otroligt tydliga ståndpunkt två sidor av saken, faktiskt. Vilken sida står du på när den sista kula har avfyrats och dammet har lagt sig?

Filmen är verkligen intressant.

Jag inser att Kevin Smith har lyckats göra mig än mer imponerad över hans samlade verk. Jag är ett Kevin Smith-fan, och jag ger "Red state" fyra domedagspredikningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

En kul anekdot om när Smith bjöd in WBC på en visning av "Red state" finns på imdb-sidans trivia.