Tonalitet.
Jag och Johan återkommer ofta till ordet "tonalitet" när vi i
Buffypodden pratar om tonen och känslan i olika avsnitt ur den klassiska serien. I en show där de leker med former och stilar i en kreativ malström kommer frågan om tonalitet upp allt som oftast. Med rätt tonalitet kan showen komma undan med nästan vad som helst, men om den träffar fel och det skär sig blir det istället mycket dåligt.
Det där med tonaliteten är superviktigt för superhjältefilmer också. Jag delar gärna in dem i två kategorier: dels de som bygger på en glimt i ögat och där humorn har en central betydelse, dels de gravallvarliga och episka.
Marvel Cinematic Universe-filmerna har nästan alla en glimt i ögat. Filmer som Iron Man, Thor, Avengers och The Guardians of the Galaxy har alla en humoristiskt orienterad ton. Flera av dem har också jättefina dramatiska scener men grundtonen är skämtsam. Därför är det svårt att klaga på dem allt för mycket, de gör alla sina filmer, bra som dåliga, med ett litet leende i mungipan som säger oss att de också vet att det är lite fånigt ibland, men det är förbaskat underhållande.
X-Men-filmerna är däremot gravallvarliga i grundtonen. Det är dramat och det storslagna skaparna vill åt här. I vissa av X-Men-filmerna kör de med one liners men den humorn känns ibland malplacerad eller i alla fall ditsatt i efterhand. Christopher Nolans Batman-trilogi är en annan filmserie som är gravallvarlig i grundtonen. Javisst, Jokern är rolig och underhållande, men det ligger i karaktären mer än i filmens grundton skulle jag vilja framhäva.
När man väl valt att ha en allvarlig ton ställer man höga krav på sig själv tycker jag. Mitt tålamod med fånerier, dåliga manus eller konstiga lösningar minskar ju mer filmerna tar sig själv på allvar. Detta är ett problem med de flesta X-Men-filmerna generellt sett, och de två första Wolverine-filmerna i synnerhet.
Filmen Logan höjer sig över alla andra X-Men i detta avseende. Här är tonaliteten perfekt. Detta är en brutal och mycket sorglig film som helt skippat humoristisk avlastning. Jag kommer återkomma till detta i spoiler-sektionen nedan. Logan påminner mig i tonaliteten om filmer som Children of men eller Unforgiven.
Låt oss gå in på mer detaljer. Därför varnar jag för svåra spoilers nedan. Läses på egen risk.
Jag älskar filmen! Jag älskar att den är så brutal och att inget våld görs för att det är "coolt" eller "ballt". Lauras mest våldsamma scener är några av filmens höjdpunkter. Hennes attacker på sina förföljare används aldrig för komisk effekt. Hon skriker och fräser och dödar med frenesi. Laura påminner mig om Eli i Låt den rätte komma in. Det blir aldrig pajjigt och fajtscenerna i denna film är utan tvekan de bästa jag sett i en superhjältefilm. Vilken annan film ur genren skulle kunna konkurrera?
Filmens höjdpunkt kommer ganska tidigt. Det är scenen vid Logans och Charles hem i Mexiko när Laura dödar de tre soldaterna inne i huset. Det händer off screen, vi får endast se Logans och de övriga soldaternas reaktioner på ljuden. Flickans fräsande och skrik, automatvapen som skjuts och dödsskrik från männen. Den scenen lovade så mycket; förväntan över vad den lilla tjejen skulle göra mer, känslan av att denna film var annorlunda och tryggheten för regissören som började byggas upp då han vågade sig på detta grepp. Jag började inse att denna film kunde vara något riktigt bra.
Jag älskar att handlingen är så enkel. De allra flesta klassikers har enkla handlingar! När jag tidigt i filmen uppfattade att detta skulle bli en road movie och en chase film började jag mysa. Perfekt val. Filmen kan också ses som en neo-western i superhjältetappning.
Jag älskar att filmen är så sorglig. De sista mutanterna är gamla och sjuka. Jag älskar att Charles och Logan är eländigt oinspirerande och eländigt svaga! Charles är en spillra av sitt gamla jag som till och med drabbats av en degenererande hjärnsjukdom likt Alzheimers. Hans sista tid i livet är inte vacker. Hans död är inte vacker, episk eller hjältemodig. Det är en sorglig och rejält realistisk beskrivning av slutet.
Samma sak med Logan. Han medicinerar sig med alkohol i stora mängder. Filmen hade många chanser att förstöra sin tonalitet med att försöka göra skämt av Logans fylla, men lyckligtvis höll sig Mangold från det. Det är ett väldigt sorglig slut Logan får också. Det enda han lever för under stora delar av filmen är ju att skydda och vårda Charles. Hans egen kropp sviker honom. Jag läste någonstans att hans mutantgen börjar falla samman vilket leder till att kroppen inte längre kan värja sig mot den giftiga metallen han har i sig. När Logan till slut finner något att leva för är det för sent. Han dör med "sitt hjärta" i sin hand.
Jag älskar relationen som byggs upp mellan Logan och Laura. Jag älskar att filmen tar tid på sig och inte har en overload av meningslösa fajtscener. När trion stannar hos familjen Munson ute på vischan stannar också filmen upp. Vi får några av filmens bästa scener. Jag tänker på middagsscenen men framför allt scenen mellan Charles och Logan då Charles säger att det var den bästa kvällen på mycket länge.
Jag älskar för första gången Logan och Charles. Båda skådespelarna är glimrande i denna mörka film. Det som jag tidigare värjt mig mot, speciellt med Hugh Jackmans spel, är nu passande. Ja, till och med mycket passande. Det blev ta mig tusan mycket dammigt i salongen i slutscenerna. Logan påminner mig så mycket om Bill Munny ur Unforgiven. En före detta bad ass som nu är nedbruten. Jag älskar slutscenerna! Jag älskar Lauras lilla gest, hennes tal från Shane och hennes X på graven.
Den lilla tjejen som spelar Laura är perfekt. Jag köper hennes tysta karaktär utan problem. Det är alltid kul när filmkaraktärer utan dialog ändå blir så tydliga med hjälp av blickar, miner och kroppsspråk. Ni la väl märke till att hon drar tillbaka sina axlar när hon förbereder sig på fajt, precis som hennes (genetiska) pappa gör. Så snyggt, Mangold!
Jag älskar att filmen har stakes! Det kändes på riktigt som att en eller flera av hjältarna på duken kunde komma till skada eller till och med gå under. Den känslan var otroligt viktig för filmen känner jag. En sorglig och allvarlig grundton, avsaknaden av comic relief och uppenbarligen svaga huvudpersoner... Mycket bra!
Jag älskar att denna superhjältefilm har ett stort hjärta. Relationen mellan Logan och Charles samt mellan Logan och Laura är i fokus. Relationsdrivna actionfilmer är bäst! Scenerna från labbet där barnen producerats var skrämmande och dystopiska. Kommentaren att sköterskorna inte fick fira barnens födelsedagar skar djup in i mitt hjärta.
Vad är inte så bra då? Jag är (denna gång) inte känslig för små nitty gritty saker som hur sjuksköterskans videomeddelande blev sammanställt eller scenen när barnen dräpte en av filmens skurkar, den där blonde SS-mannen med mekanisk hand. Den sak i filmen som jag tyckte bröt mot tonaliteten var X-24. Det var en trist lösning på ett behov som storyn hade. Det blev för mycket "over 9000" för min smak. Jag inser att filmen behövde ett farligare vapen än barnen eftersom det onda företaget skulle kunna bestämma sig för att ta död på dem... Men att kasta in en genproducerad Wolverine-robot (typ) blev allt för mycket RoboCop för mig. Robocop passar inte i en Unforgiven-liknande värld. Jag hade hellre sett en annan motståndare, likt en Dolph Lundgren i Universal soldier. Med det sagt måste jag tillstå att jag älskade den första fajten mellan Logan och X-24, den på gården hos familjen Munson. Den andra fajten var överdriven och på gränsen till att bryta förtrollningen jag var i. Till och med solen har fläckar!
Det finns säkert en massa mer saker att skriva om denna film men jag nöjer mig här. Betyget då...?
Efter filmen funderade jag och vännerna på hur bra filmen var. Någon prövade förslaget att detta kunde vara den bästa superhjältefilmen alla kategorier. Personligen tycker jag det är svårt att ranka de med humoristisk grundton mot de gravallvarliga. Men ur den senare gruppen är detta den bästa jag sett. Den enda som skulle kunna utmana är den andra Batman-filmen vilken är jättebra, men den hade svalnat lite vid en omtitt nyligen och därmed tar Logan förstaplatsen. Om Logan är bättre än Avengers, The winter soldier eller Civil war? Svårt... men den är där och nosar någonstans mitt i smeten.
Först var jag svag och oinspirerat feg, men sedan fick magkänslan mer utrymme och känslan i hjärtat var entydig. Två röster övertrumfar den tredje. Låga förväntningar på en film är bara bra! Dessutom har filmen vuxit sedan jag såg den.
Jag ger Logan fem positiva överraskningar av fem möjliga.
Betyg: 5/5
