The Bridges of Madison County (1995)

Det var första gången jag såg The Bridges of Madison County, och jag hade magiskt höga förväntningar på denna klassiker. 

Men tyvärr föll filmen platt för mig. Den är lång med sina 135 minuter. Den sista halvtimmen är riktigt bra med ett vemodigt på gränsen till sorgligt slut. Men under de första 100 minuterna var jag dödligt uttråkad.

Jag fann inte filmen speciellt engagerande förrän i slutet. Det började redan med de inskränkta och i mina ögon ganska orealistiska vuxna barnens reaktioner på vad deras mor lämnat efter sig. Förvisso reagerar nog vi alla helt olika i den situationen så orealistiska är nog fel ord, men det kändes som att de reagerade som  de nu gjorde för att det skulle passa filmens narrativ bättre. Nåväl man blir lätt lite avogt inställd när det är så tydligt att filmen gör allt för att manipulera dig som åskådare.

Under större delen av filmen satt jag och förundrades över hur gammal Clintan var redan i mitten av nittiotalet.. Han var då 65 år! Och nu har han nyss fyllt 94 år. Damn, det är krut i gubben. 

Jag tyckte till och med att det blev lite osmakligt när han började med the smoochies med Meryl. Hon var runt 45 år när filmen spelades in så filmen lyckades i alla fall undvika jättegammal gubbe med en 20-årig tjej. Men jag är uppenbarligen inte speciellt van att se sexliv för folk i pensionärsåldern på bio. 

Vad filmen däremot lyckas med till fullo är att beskriva hur olyckligt det blir när en person, i detta fall Meryls Francesca, inte lever sitt liv till fullo på grund av samhällets regler. Det är ett rejält problem och man ömmar för de som råkar ut för detta på grund av religion, statsskick eller fördomar. I detta fall valde hon bort lyckan på grund av omtanke till sin make och sina barn så jag ser det som delvis ett eget val och därmed lite mindre hemskt. Men lite sorgligt var det allt. Fast mest vemodigt, kanske.

Slutet var dramatisk, jag blev mer engagerad och kan absolut förstå varför filmen fått stor uppmärksamhet. Jag var bara inte en av filmens tilltänkta publik antar jag.

Betyg: 2/5 

Lyssna på Shinypodden där jag, Joel och Frans pratar om filmen, podden finns där poddar finns, eller här.

Only Murders In The Building - Season 3 (2023)

Utmaningen för skaparna av Only Murders In The Building säsong 3 var att behålla sin mysighetsfaktor och ändå återskapa sig så att det inte blir allt för repetitivt. Jag tycker de lyckades alldeles utmärkt med denna säsong som jag håller som snäppet starkare än den andra säsongen. I båda uppföljarna har de vävt in lite mer av karaktärsdrama och det välkomnas så länge det inte får ta överhanden (se Lex Ted Lasso).

Denna säsong fokuserar mer på Oliver och Mabel än Charles. Kanske är Steve Martin lite trött på projektet eller så ville han bara lyfta fram hans medstjärnor. Fint i så fall. I vilket fall funkade det mycket bra. Dessutom förgyller storstjärnor som Meryl Streep och Paul Rudd säsongen med bravur.

Meryl Streeps Loretta får en briljant "origins story" i inledningen av första avsnittet. Den sekvensen var ljuvlig och indikerar att teamet bakom serien ändå har kompetensen och intresse av att berätta en stark historia.

Säsongen kommer trots allt detta inte upp i samma nivå som den första och det känns som att det är svårt att göra det med ett lite begränsat koncept som detta, men serien är extremt mysig att titta på så de får gärna göra en säsong till för min del.

Betyg: 3/5

Don't Look Up (2021)

Herregud, vilken galen film! Den är sprängfylld av en bitsk ironisk syn på amerikanska politiker, sociala medier och fake news. I dagens samhälle behöver kanske filmmakarna vara extremt övertydliga med sitt budskap för att publiken ska fatta? Det känns dock lite trist då jag har en känsla av att filmen hade kunnat bli så mycket bättre, både som ett varningens finger, en reflektion över vår samtid och inte minst roligare om den inte varit så enkelspårig, överdriven och repetitiv med sina "bits".

Regissören Adam McKays film "The big short" var mycket bättre. Det är en film från 2015 som ironiserar över finansbranschen och bostadsbubblan. Inte heller den filmen försökte dölja sina ironiska inslag, men den gick inte till överdrift och filmen kändes mer dynamisk och därmed intressant.

Nu hade också "Don't look up" sina stunder så tiden var inte helt bortkastad. Scenerier i slutet av filmen kändes helt plötsligt äkta och filmen lämnade mig med ett stort vemod i hjärtat. Den sista middagen var filmens bästa scen!

Stor fokus läggs på den usla presidenten som spelas halvbra av ikonen Meryl Streep. Det är lika självklart som att björnen skiter i skogen att hon egentligen spelar Donald Trump. Jag funderade lite på om inte filmen vunnit på att istället skriva ett manus där Trump är president i USA och låta någon skådespelare som ser ut som "the Donald" spela honom. Men det kanske inte gick av rädsla för stämningar, dödshot eller vad vet jag... Istället kör de med en kvinnlig Trump-lik figur som "The President". 

Men hur stor är risken att Trumps anhängare inte förstår vinken? För att inte tappa bort ens den mest korkade åskådaren gör de allt och lite till för att visa hur lik Trump hon är. Detta var mycket underhållande de sjuttioelva första gångerna de körde en variant på samma skämt, men efter ett tag blev det bara tradigt.

Av någon anledning kände jag mig inte riktigt nära filmens huvudpersoner. Där fanns ett avstånd. Det kan ha varit på grund av att mer eller mindre alla var stereotyper eller karikatyrer helt enkelt. 

En en av karaktärerna stack dock ut: Mark Rylance som den vansinnige it-biljonären à la Steve Jobs var lika creepy som underhållande. Leonardo diCaprio var helt ok som Dr. Mindy, medan Jennifer Lawrence verkade sett sin medverkan mest som en "paycheck". Cate Blanchett var lustig.

Ah, detta var en ganska "hypad" film som inte riktigt nådde upp. Den behandlar en hel del viktiga frågor som miljöförstöring, den vettvilliga utvecklingen av sociala medier och andra galenskaper. Så det måste ju ses som bra om filmen får vingar och många tittare ser den. De som behöver se filmen kommer antagligen hata den! 

Personligen kände jag mig bara lagom engagerad, lagom underhållen och lagom uttråkad. Den får en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

 

The Post (2017)

The Post är en murvelfilm som jag missade att se när den var ny häromåret. Jag hade vissa förhoppningar på filmen. Nej, jag trodde inte att den skulle komma upp i den "master class"-nivå som Spotlight från 2015 är i. Spotlight som förövrigt kom med på min lista över de tio bästa filmerna från 10-talet.

Men precis som i Spotligt är The Post en BOATS, en film som baseras på historiska skeenden. Denna gång handlar det om kampen mellan regeringen och den fria pressen över hemlisar om Vietnam-kriget.

Washington Post tog en ledande roll i att behålla pressen fri. I Amerika är ju pressen den fjärde statsmakten (i Sverige kallas den för den tredje statsmakten). Pressen är fri i USA, inte som i Sverige där Public Service är finansierad av staten och därmed finns risken att de är i händerna på politikerna. En komplex historia detta med vad som är "fri" press.

I vilket fall får vi följa hur den kvinnliga ägarinnan med spirande mod och den envise chefredaktören står upp mot en regering som försöker tysta pressen genom hot och bufflande. Nixon och anhang vill inte att det publiceras om de oegentligheter som skett under fyra regeringar i rad under Vietnamnkriget.

Meryl Streep och Tom Hanks spelar huvudrollerna och Steven Spielberg regisserar. Allt detta talar för att filmen är kompetent men väldigt "osexig" i mina ögon. Och det är exakt så det blir också. Ganska bra, till och med väldigt bra i sina stunder, men tyvärr lättglömt också.

Alison Brie gör en halvstor roll och jag kände inte ens igen henne. Hon var sig inte lik. Inte alls.

Bradley Whitford, känd från The West Wing, var dock igenkännbar. Han verkar ha levt gott sedan glansdagarna i Vita Huset. Kommer ni ihåg honom i Get out?

Helt ok film om ett mycket intressant skeende i historien. Kul slut på filmen också för övrigt. Den insatte kunde spana på det slutet tidigt i filmen.

Betyg: 3/5

Little Women (2019)

"Little women" har premiär på svenska biografer idag. Är det något du funderar på att se? Detta är min icke spoilande revy om filmen.

I en av filmens mesta metascener diskuterar Jo March sin bok "Little women" med förläggaren Mr. Dashwood. Han tycker att en bok måste ha en spännande handling, mera action, och ett lyckligt slut vilket han definierar som att den kvinnliga huvudpersonen blir gift. Jo håller inte med då hennes bok "bara" handlar om systrarna Marchs liv, varken mer eller mindre. Detta är precis som det är med filmen.

I en mening händer det inte speciellt mycket, men den tar sig ändå in under huden på mig som tittare. Det är lite som en riktigt bra bok som väver sin väv långsamt. Många böcker ger ju inte kortsiktiga kickar från actionscener men storyn tar sig obemärkt in under huden på läsaren ändå.

Efter filmen var jag lite undrande... Vad var det alla som hyllat filmen såg i den? Med tanke på att bokförlagan är ett standardverk för amerikanska skolungdomar gissade jag att vi som inte har läst boken kan ha svårt att relatera till filmen. Men jag kände redan på under första kvällen efter titten att filmen hängde sig kvar. Den pockade på uppmärksamhet. Och den har sannerligen vuxit sedan titten. Det känns som att jag har en relation till systrarna Jo, Meg, Amy och Beth. Lite som med en bra bok alltså. Lite som livet självt.

Filmen har föregåtts med mycket hype och den är en favorit inför Oscarsgalan vilket gjorde att i alla fall jag hade högt ställda och delvis felriktade förväntningar på filmen. Jag trodde att den skulle ge oss en mer nymodigt film som lekte med formatet mer. Istället får vi ett "vanligt" kostymdrama som utspelas under och precis efter det amerikanska inbördeskriget. Det regissör Greta Gerwig gör är att berätta historien hoppandes mellan tre tidslinjer. Det blir ganska förvirrande men jag tror mig fångat essensen i historien i alla fall.

Där filmen firar stora triumfer är inte i dess struktur eller ens dess manus, det är i skådespeleriet och i en tajt regi. Damn, vad bra gjord denna film är! Gerwig ger oss en master class i personregi av skådespelarna. Och skådisarna är perfekta. Jag lyfter framför allt fram Saoirse Ronan och Florence Pugh. Emma Watson, Eliza Scanlen och Laura Dern kommer inte långt efter.

Saoirse Ronans Jo är filmens centralfigur och det är henne man dras till, när hon likt Arya i GoT kämpar för ett eget liv och för att slippa giftas bort som om hon vore en extra fin möbel.

"Little women" är en film som jag trodde skulle vara något annat, som jag inte riktigt fattade när jag såg och som jag har kommit att älska mer och mer allt medan de små kvinnorna vägrar att lämna mig. Jag vill se om den, jag vill hylla konsten i alla dess former; teatern, litteraturen och musiken, och jag vill stå upp för allas rätta att vara sig själva.

Betyg: 4/5

Fler tankar om filmen:
Jojjenito
Sofia

Adaptation. (2002)

Jag hittade inte så många filmer från 2002 som jag var sugen på men Adaptation var jag i alla fall nyfiken på. Jag såg den när den var ny, antingen på bio eller på hyrvideo. Mina minnen från filmen var grumliga. Det kändes som att jag inte riktigt fattat filmen. Som jag mindes filmen är det någon slags dramakomedi med en hel del självironisk metahumor?

Vid denna titt blev jag ungefär lika förvirrad som vid första titten. Charlie Kaufman har skrivit manus till filmen där Charlie Kaufman ska skriva ett manus som bygger på en bok men han får skrivkramp och skriver istället om sig själv skrivandes manuset. Invecklade saker detta. Anledningen till mitt intresse är förutom Kaufmans galenskap också att Spike Jonze har regisserat filmen. Jonze har ju gjort favoriter som Being John Malcovich, Where the wild things are och Her.

Typ av humor? 

Typ av humor? Är detta ens en komedi? Jo, den är loggad som "Comedy, Drama" på imdb så vi får väl säga så då. Men helt klart är att detta är ett drama mer än en renodlad komedi. Humorn är väl dold i karaktärsstudien av den självhatande och till synes patetiska Charlie Kaufman. Självförakt och dålig självkänsla påminner om några av Woody Allens mest neurotiska huvudpersoner. Mycket av humorn är någon slags självkänningshumor blandat med förakt och sympati för huvudpersonen. Charlie Kaufman spelas förträffligt av Nicholas Cage. Sen har Kaufman, filmens manusförfattare, också hittat på en imaginär tvillingbror Donald till sin persona i filmen. Donald Kaufman är också spelad av Cage. Donald är simplare, antagligen mindre talangfull men mycket gladare och mer lättsam som person.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Som komedi är detta rent ut sagt svagt. Humorn kommer endast fram om man gillar filmen för dess struktur, intellektuella höjd och det faktum att Jonze och Kaufman spänner bågen med denna utflippade film. Gillar man dramat och filmen i övrigt kan man säker roas kungligt av dess humor. Adaption är som en testkörning inför duons magnum opus av metafilm Synecdoche, New York där Kaufman stod för både manus och regi och Jonze agerade producent (vilka ofta är mer kreativt inblandade i USA än vad som är vanligt i Europa).

Manus vs. skådespelare

Här i Adaption är ändå manus och idé i första rummet. Samtidigt har filmen flera notabla skådespelare som Nicholas Cage, Meryl Streep, Tilda Swinton och Chris Cooper. Av dem tycker jag att Chris Cooper sticker ut mest. Han vann visst också oscarn för bästa manliga biroll för denna film. Både Meryl Streep (ingen förvånad) och Nicholas Cage (några kanske höjer på ögonbrynen nu) oscarsnominerades till bästa skådespelare men vann ej. Maggie Gyllenhaal och Ron Livingston dyker också upp i små roller.

Charlie och Donald Kaufman var också nominerade för bästa manus baserat på förlaga.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Sensmoral: filmen är kanske en esa för Charlie att böörja acceptera sin bror Donald? Det finns kanske någon form av sensmoral i botten av det...

Två stereotyper: Kaufman själv är den blyge och självhatande artisten som har svårt med det motsatta könet. Har sett förut. Han onanerar mycket. Ron Livingston spelar den korkade agenten som ser potentiella sängkamrater överallt han tittar i kontoret. Japp, denna film gjordes före Weinstein...

Tre troper:

Många lustiga saker här.

a. Kaufman har interna monologer tills kursledaren i mausskrivande Robert McKee säger att det är uselt.

b. Chekhov's gun: vi får se alligatorer i träsket i inledningen av filmen. De återkommer givetvis och har betydelse senare i filmen.

c. Bland många andra lyfter jag "split personality" med tanke på Donalds manus The Three där alla tre karaktärerna, polisen, mördaren och kidnappningsoffret, alla är samma person. Tydligen ska det funka ändå, manuset blev ju så bra!

Favoritkarakärer?

Jag har inga speciella favoriter i denna film. Känner ingen närhet till någon av dem.

Trivia

Taget från imdb's triviaavdelning: Nicolas Cage has said that during the filming of this movie, he ignored all of his acting instincts, and played the part of Charlie Kaufman exactly as Director Spike Jonze asked him to. He then received an Academy Award nomination for it.

Omtittningspotential?

Nja, tror inte att jag kommer omvärdera denna film i framtiden.

Slutomdöme

Jag blev inte mycket klokare på denna film vid denna omtitt. Jag blir delvis lockad av dess magnifika galenskap med metakonceptet. Men i slutändan förblir jag ganska oengagerad i karaktärer eller vad som händer dem. Jag finner inte Charlie Kaufman "adorkable" i denna film och då faller den inte på plats känns det som. En intressant film tekniskt men ganska kallt känslomässigt. Fail.


Betyg: 2/5