Closer (2004)

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av Closer. Jag visste bara att jag ville se filmen. En del peppar den, medan andra dissar den. Fantastiskt spännande. Och med en sådan cast var filmen given i Decennier the 00's. Det skadar ju inte heller att den är regisserad av Mike Nichols som gjort några filmer jag älskar; The graduate (en tidigare Decennier-film), Working girl och Charlie Wilson's war.

Closer är ett triangeldrama med fyra aktörer. Tja, ni vet vad jag menar. Natalie Portman, Jude Law, Julia Robert och Clive Owen förlorar sig i kärlekens irrfärder. Först är Nat och Jude ihop, men så blir Jude sugen på Julia men råkar sätta ihop henne med Clive. Så gör Jude slut, blir ihop, gör slut igen, vill bli ihop igen. Handlingen är en ren soppa. Detta är som en filmad teaterpjäs. Och som på teatern lever stycket mycket på skådespelarnas prestationer. Och kvartetten är riktigt bra i detta fall.

Filmens stjärna i kanten ger jag till Natalie. Hon har den mest utmanande rollen och ger oss den mest dynamiska karaktären. Jag är ganska neutral till henne som skådis, hon är ingen personlig favorit, men absolut inte på minussidan heller. Här imponerar hon på mig i alla fall. Hon ger oss också den karaktär som jag gillar mest i filmen. Den jag "hejjar" på.

Julia lever som så ofta på sin naturliga charm och hon håller sig här inom ganska snäva och stela gränser. Det är så hennes karaktär är skriven, men det lämnar mig lite törstande efter en något mer. Gillar man henne i denna film? Well, klart att man gillar Julia.. Eller? Det gör man ju alltid... Här är det faktiskt inte riktigt så. Hon är otroligt nedtonad och jag förhåller mig neutral till hennes karaktär. Hon fungerar mer som en katalysator i denna film.

Clive kör också på i säkra vatten. Som filmens alfahanne behöver han i och för sig inte tänja på gränserna men han levererar. Är han en bra person? Kan tyckas "nej" vid en första anblick men jag skulle vilja säga att han är den mest normale av dem alla. En som bara hamnade mitt i smeten av en slump. Är han snäll mot Jude? Nej, sannerligen inte men det är så livet är. Hårt men orättvist.

Den problematiska karaktären och skådespelaren i detta kammarspel är i mina ögon Jude. Är det bara hur karaktären är skriven? Han ska ju vara lite creepy... Men så creepy? Jag köper inte att kvinnorna faller för honom till höger och vänster. I min bok är han inte helt solid i denna film. Visst, det är en utmanande roll han tagit på sig. Att vara både åtråvärd, aggressiv men också sårbar, svag och krossad. Nej jag gillar inte Jude i filmen. Han är bra i andra filmer. Här blev det skevt.

Som helhet gillade jag filmen skarpt. Det är som en filmisk "hela havet stormar", springa runt stolar och se vem som blir utan. En av de bättre i denna månads-Decennier. Intressant dynamik, realistisk psykologi och vemodigt bitterljuvt i vissa delar. Jodå jag kan med glädje sälla mig till de som hyllar filmen. Natalie Portman framför allt.

Jag ger Closer fyra foton av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Working Girl (1988)

Det första jag slås av när jag nu ser om Working girl för första gången sedan den var ny är hur ofattbart bra manuset är. Varje scen har exakt uttänkt dialog. Den är glimrande mustig och även om detta är en simple uppgång-och-nergång-och-uppgång-film med lite romantisk komedi inslängt har man verkligen arbetat igenom detaljerna i denna film. Jag tror inte att man har lagt ner ens en fraktion av arbetet för manuset till den senaste X-Men till exempel.

Working girl. Hur kan man inte älska filmen? Allt är fucking perfekt. Skådespeleriet är top notch. Känslan i filmen är otrolig, en massa 80-talsnostalgi bubblar upp till ytan. Till och med Carly Simons smöriga hit Let the river run är ju bra!

Melanie Griffith är självklar i huvudrollen. Vem sa att bara spinkiga fotomodeller får jobb i Hollywood? Hon är lika trashig under inledfningen som "guidette" som hon är läcker när hon stylat till sig. Hon har en perfekt motspelaren i Harrison Ford. Han är ung, smärt och har en underbar röst.

Jack sveper en drink genom sugröret. LOL

Jag kommer ihåg att jag blev lite störd av Sigourney Weaver första gången jag såg filmen. Då var jag fortfarande i Alien/Aliens-yran, det var bara två år efter Aliens haft premiär. Men hon är lysande som lögnaktig bitch. Komiska talanger visar hon allt upp.

Bony ass bitch

Alla biroller är också mitt i prick med Alec Baldwin som Tess pojkvän i spetsen. Baldwin är en otroligt underskattad skådis. Han levererar alltid. Joan Cusack kan vara för mycket ibland men här är hon på rätt sätt för mycket som bästisen. Oliver Platt som elak chef och Kevin Spacey som kåt kollega till chefen. Alla jättebra.

 Veteranen Mike Nichols (The graduate, Charlie Wilson's war) har regisserat och man ser hur elegant allt är gjort. Efter exakt 25 % av speltiden sker första vändpunkten. Sedan efter 75% andra och finishen.

Underbar scen i slutet

Denna film är en guldgruva med bra filmcitat:

Katharine Parker: I am after all, me.

Cyn: 6.000 dollars? It's not even leather!

Tess McGill: I have a head for business and a bod for sin. Is there anything wrong with that?

Bod for sin...

Cyn: Can I get ya anything? Coffee? Tea? Me?

Tess McGill: [on the phone] Cyn! Guess where I am...
Cyn: [stands up, screams to secretaries] She got out! Oh my god! I can't believe it, she's out - she made it out! She got out! She has her own office!

Filmen är rolig, lite dramatisk, mysig, romantisk och fucking awesome! Och slutscenen måste vara en av filmhistoriens fem bästa filmslut.

Jag ger Working girl fyra benbrott av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, när Tess pendlar med färjan till jobbet längtar jag till New York och blir nostalgisk.

The Graduate (1967)

Mrs. Robinson, you're trying to seduce me.

Jag var mycket glad och förväntansfull när vi bestämde oss för att välja The graduate som en av de gemensamma filmerna för sextiotalet. Det skulle bli en omtitt för mig för jag hade redan sett den för länge sedan när jag var en liten grabb. Trodde jag i alla fall. Jag har nog sett inledningen men efter de första scenerna kände jag inte igen mig alls. Därför var det extra kul att denna film valdes. Nu har jag sett den helt och hållet.

We're going to have a conversation. Denna line som jag hört så många gånger...

Det var när min gamle kompis Per var på besök och det vankades filmvisning som jag föreslog denna film och Per var inte sen att ropa ja. Jag och Per som delade dubblett under de första tre åren under tilden på Uppsala Universitet såg nu denna film om Ben Braddock som just gått ur college. Det var passande på något sätt. Vi har minnena från studietiden gemensamt och även om det var länge sedan vi själva våndades inför vad som skulle hända efter studierna var det lätt att sätta sig in i Bens situation.

The graduate är en otroligt bra film. Nästan perfekt kan man tycka en bra bit in i filmen. Handlingen är mycket enkel, som så ofta i de allra bästa filmerna. Istället är det suveräna skådespelarinsatser, ett fantastiskt underhållande manus och en så otroligt tydlig och skön känsla i filmen som gör den till det guldkorn den är.

Handlingen är enkel som sagt. Ben blir förförd av Mrs Robinson, upptäcker sedan Mrs Robinsons dotter Elaine, blir kär i henne och får då problem eftersom han just bangat hennes mamma under flera veckor... romantik, humor och en klassisk coming of age-historia. Bens föräldrar är välvilliga men ack så fel ute hela tiden. Inledningsscenen då Bens examen ska firas är så bra. Föräldrarna vill honom väl lika mycket som att de vill visa upp honom som en trofé för sina vänner och bekanta. Ben vill bara försvinna in på sitt rum och vara i fred.

Lustigt skuggspel uppe i mitten

Nästa sekvens när Mrs. Robinson förför Ben är minst lika bra. Den absurd situationen är komisk och den dialogen är underbar, så bra att jag och Per flera gånger skrattade rakt ut och tittade på varandra med uppskattande förvåning i blicken.

Filmens andra halva är lite, lite svagare. Det är när Ben åker till Berkley för att leta reda på Elaine. Det är fortfarande bra, speciellt scenerna med Bens misstänksamme värd, men jag tycker tempot sackar lite. Men filmen tar bra fart i slutet och då får vi en rejäl pay off med spänning, humor och romantik en salig röra.

De allra sista sekunderna i bussen kände jag såklart igen, det är en scen som man har sett i andra sammanhang flera gånger om tror jag. Minspelet mellan Ben och Elaine är lite intressant. Hon ser så glad ut men han fallerar att besvara glädjen och hennes leende falnar litet. Hela scenen känns lite konstig. Det finns säkert långa analyser ute där på internet om hur denna scen kan/ska tolkas. Skriv gärna av er i kommentarsfältet om ni vet mer.

Simon och Garfunkel står för den ikoniska filmmusiken. Mina föräldrar hade den på LP och det är en av de första LP-skivorna som rörde vid mig.

Detta är en underbar film! Detta är typen av filmupplevelser som Decennier-projektet är till för! Jag blir glad och jag ger The graduate fyra dykardräkter av fem möjliga, med en bullet för framtida höjning.

Betyg: 4/5 


Klarade mina Decennierbröder av mandomsprovet? Tog de examen och hur blev betygen? En femma och en fyra kanske? Kolla här: Movies-Noir och Jojjenito.

Charlie Wilson's War (2007)

 

Gust Avrakotos: There's a little boy and on his 14th birthday he gets a horse... and everybody in the village says, "how wonderful. The boy got a horse" And the Zen master says, "we'll see." Two years later, the boy falls off the horse, breaks his leg, and everyone in the village says, "How terrible." And the Zen master says, "We'll see." Then, a war breaks out and all the young men have to go off and fight... except the boy can't cause his legs all messed up. and everybody in the village says, "How wonderful."
Charlie Wilson: Now the Zen master says, "We'll see."

Mitt lilla 2007-maraton inleddes med en otroligt tråkig BOATS i ganstereposet American gangster och avslutas med en otroligt underhållande BOATS i den politiska satiren Charlie Wilson's war. För visst kan man kalla den en satir? Jo då. Den är ren nutidshistoria som handlar om händelserna bakom kulisserna under 80-talets krig i Afghanistan och dess avslut som har tydliga kopplingar till dagens krig mot terrorn.

Aaron Sorkin, denna gudabenådade manusförfattare man inte ska glömma namnet på! Jag skulle nämna hans namn på Har du inte sett den podden? i lördags men jag blev helt tom i huvudet. Nåväl, Sorkin står bakom tv-serier som den älskade The West Wing och den ojämna The Newsroom. Han har också skrivit manus till en hel del filmer som alla är rejält bra! Vad sägs om följande radda filmer; A few good men (You can't handle the truth!), The social network och Moneyball? Rigtigt najsa filmer alla tre. Innan dess har vi två bra filmer från den politiska arenan i Washington. Vi har The American President (1995) med Michael Douglas, Annette Bening och halva casten från The West Wing. I det allmänna kaoset i huvudet efter jag glömt var Aaron Sorkin hette kallade jag den för en helt egenhändigt ihopsnickrad engelsk översättning av den svenska titeln Presidenten och miss Wade. Nåväl. Det är en riktigt skön fiktiv film om USA president som ger sig ut att dejta. Jag har för mig att han är änkling.

Och till sist har vi filmen för dagen. Den sista av de sju jag såg från 2007 i förberedelserna inför min topplista. Det är den sanna historien om kongressledamoten Charlie Wilson som var mannen bakom kulisserna av USA's stöd till motståndsmännen i Afghanistan efter Sovjets ockupation under 80-talet. Från en liten och oengagerad verksamhet växte detta stöd till stora proportioner och många anser att denna hjälp är en stor anledning till att Sovjet till slut drog sig ur Afghanistan. Många anser också att USA misslyckades att hjälpa Afghanistan under tiden efter kriget och därmed tillät fattigdomen och därmed extremismen frodas som senare resulterade i Al Quaida, terrordåd och höghus som ramlar ihop.

Filmen är en underbar typiskt Sorkin-pratig drama med en hel del svart humor. Filmen är regisserad av veteranen Mike Nichols. Detta verkar vara hans sista film till och med. Skådespelarlistan är spektakulär och själva anledningen till att jag valde filmen. Då Philip Seymour Hoffman tragiskt gick bort i februari kollade man ju upp vilka filmer med honom man missat och det var då jag fick syn på denna noll sjua.

Tom Hanks spelar huvudrollen. PSH spelar CIA-agenten med det lustiga namnet Gust Avrakotos som Charlie samarbetar med. Ljuvliga Amy Adams, ni vet hon från de romantiska komedierna, spelar Charlie's politiske assisten Bonnie Bach, och Julia Roberts spelar Joanne Herring, en av finansiärerna bakom initiativet.

Joanne Herring: Why is Congress saying one thing and doing nothing?
Charlie Wilson: Well, tradition mostly.

Dialogen är superb. Filmen håller ett högt tempo och duckar inte för politiskt invecklade resonemang. Skådespelarna är top notch där båda favoriterna självklart står ut. Philip Seymour Hoffman kan knappast göra någon besviken med denna film. Jag tänker speciellt på en minnesvärd scen där han skäller ut sin chef och avslutar scenen med att krossa denne chefs kontorsfönster. Den andra stjärnan är lika givetvis Amy Adams. Hon är för bra den tjejen. Denna film bär hon inte på sina axlar som hon gjorde för Enchanted, men hon är perfekt i rollen som Charlie Wilsons bundsförvant och smarta hjärna bakom fasaden.

Filmens huvudperson är spelad av Tom Hanks och han är mycket stabil, som alltid kan man kanske tillägga. Jag är ju inte helt såld på Tom Hanks även om han sällan är dålig. Däremot kan jag tycka att hans insatser alltid är lite för "safe". Han gör en typisk Tom Hanks-roll här, och någon gång skulle jag hellre se honom göra som Leo gjorde i The Wolf of Wall Street och bara släppa tyglarna och skena iväg utan minsta oro vad som finns bakom krönet. Däremot finns samma lekfullhet i Charlie Wilson's war som i The Wolf. Charlie själv var säkerligen en stor skit som behandlade kvinnor illa, men har utförde dåd som ändrade världshistorien och sådana människor är alltid roligt att följa.

Larry Liddle: Miss?
Charlie's Angel #1: Yes sir?
Larry Liddle: It seems to me lookin' around, that it's almost all women workin' here; and that they're all very pretty. Is that common?
Charlie's Angel #1: Well... Congressman Wilson, he has an expression. He says uhh, "You can teach 'em to type, but you can't teach 'em to grow tits."
Larry Liddle: Well, that's... charming.

Charlie's angels

Julia Roberts överraskar lite med en bra tolkning av en hysterisk kommunisthatande miljardär från Texas. Långt från hennes vanliga roller, men det funkar bra, nästan perfekt. Allt som allt var detta den starkaste filmen av de sju. Jag avslutar med den så vi kan tacka av minimaratonet på en positiv not. Nu återstår bara att skriva ihop min årsbästalista för året 2007.

Jag hade mycket skoj med denna film och jag ger Charlie Wilson's war fyra starka "mission unfinished" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Charlie Wilson: These things happened. They were glorious and they changed the world... and then we fucked up the endgame.

Den riktige Charlie Wilson