I Speicalen tittade vi tillbaka på filmåret 2015 och vi fick ta med en film var som vi alla fyra skulle titta på och sedan diskutera i podden. Carls val blev den kinsesiska Kaili Blues.
Jag slog mig ner med stora förväntningar på filmen. Jag hade ingen aning om jag skulle gillade den men jag förväntade mig att få se något annorlunda, speciellt om man jämför med "vanliga" Hollywood-folmer. Och dessa förväntningar uppfylldes med råge.
Filmen är ett svårbeskrivet poetiskt drama som rör sig mellan drömmen och verkligheten. Man pratar om magisk realism och denna film är full av det. Vi får följa en man som beger sig ut på en resa för att hämta hem sin brorson som blivit såld av sin far. På resan möter vår huvudperson personer från sitt liv, från förr, från nu och från framtiden. den döda frun är nu ung kvinna, lilla poken är nu vuxen och så vidare. Mycket speciellt.
Detta om vad som händer i filmens andra halva förstod jag förstås inte under titten, det är något jag fått läsa mig till på Wikipedia i efterhand. Under titten blev jag sömnigare och sömnigare och kunde inte hålla mig vaken. Precis som under en konsert med klassisk musik föll jag in i en dvalan mellan vaket och fullt sovande tillstånd. Jag spolade tillbaka filmen om och om igen för att försöka fatta vad som skedde men lyckades inte besegra dåsigheten. Lustigt nog såg jag en ny film senare på kvällen och då var jag inte dåsig över huvud taget längre. Det var något med sättet Kaili Blues var berättad på och dess tempo som fick mig att gå in i dimman.
Detta var en film som jag tycker var mer intressant på pappret än hur jag upplevde den i mitt halvsovande tillstånd. Men om man gillar denna typ av art-film kan den vara ett ett tips.
Betyg: 2/5
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar