Den andra filmen i den pågående säsongen av Clintanpodden blev Joels val Escape from Alcatraz. Detta var en film som jag såg som ung men då var jag nog för omogen för ett tungt drama som detta. Trodde jag i alla fall. Jag är kanske fortfarande för omogen för denna typ av film...?
Jag inser att filmen är gedigen. Allt är kompetent utfört men jag finner filmen långsam och oengagerande och slutkänslan är att den är tråkig. Vilket inte är acceptabelt i min bok.
Jag saknade kanske starkare karaktärer, inte bara karaktärer som man skulle tycka synd om, vilket denna film var fylld av. De onda med den überonda fängelsedirektören Dollison i spetsen var mer eller mindre karikatyrer av "den onde mannen" som taget ur en serietidning.
Själva flykten i sig var någorlunda spännande men inte speciellt spektakulär heller för den delen. Sen saknade jag mer "reaction shots" från efter flykten, både från de som lyckades, han som misslyckades och fängelsedirektören Dollison. Det är kanske effektsökeri men i en så tråkig film som denna hade det behövts.
En film som inte har en uns av "reaction shots" är A man escaped av fransosen Robert Bresson. Den filmen behöver dock inte konstgjorda känsloförstärkare då hela filmen är intensiv i all sin långsamhet. Det är en film min gode vän Sir Per rekommenderat och där har vi ett lyckat gripande drama som beskriver, i minsta detalj, hur en motståndsman under andra världskriget flyr från ett tyskt fängelse. Filmen slutar när han tar sina första steg i friheten utanför murarna men i den filmen passar slutet filmen som handen i handsken.
Frans, Joel och jag diskuterade också huruvida det känns ok att heja på fångarna, dvs brottslingarna.
Lyssna på Clintanpodden för hela vårt samtal.
Betyg: 2/5
Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.
