Pink Floyd: The Wall (1982)

Pink Floyd: The Wall är en annorlunda filmupplevelse. Det är inte en konsertfilm men det är absolut en musikfilm mer än en spelfilm. Behållningen ligger i musiken, narrativet som framförs medels sångtexter och till detta bilder och intryck som förstärker de två.

Vi ser Bob Geldof i rollen som den avstängde rockstjärnan Pink, Eleanor David som Pinks fru som han distanserar sig så ifrån att hon till slut söker sig bort med otrohet som det självklara resultatet och Bob Hoskins som Rock and Roll managern som endast vill att stjärnan ska ta sig upp på scenen hur mycket det än tar emot.

Alan Parker har filmat en suggestiv ström at scener. Det är flashbacks, flashforwards och en oklart och bruten nutidslinje. Dessutom adderas Gerald Scarfes fantasifulla animationer som förstärkning av Pinks mardröm.

Filmen kan ses bokstavligt där alla som gjort Pink illa bidrar till hans fall ner i galenskap och instängdhet bakom muren. Det är pappans död i andra världskriget som används som förklaringsmodell till det mesta av det onda men också en överbeskyddande mor, en pennalistisk skollärare, en otrogen fru och en alienering från världen han befinner sig i.

Jag föredrar dock att tolka filmen som att allt är tankar och känslor i Pinks huvud. Hela filmen utspelas i hans hjärna. Bygget av muren är givetvis symboliskt men det känns säkert mycket verkligt för honom i hans förvirrade tillstånd.

Att Pink själv blir en fascist som vuxen känns omtumlande när Pinks/Rogers pappa dödades när han stred på Europas stränder i kampen mot fascismen. Det blir sedan rejält ironiskt när Roger Waters nu på gamla dagar har kommit ut som både Putinsympatisör och antisemit. För mig innebär detta en sorg, som en gammal vän som man glidit ifrån och inte känner sig komfortabel att umgås med längre.

Nostalgiskt är dock upplevelsen stark och de tre "normala" musikerna i bandet balanserar det hela mycket bra. Pink Floyds musik är så mycket mer än bas och lyrics. För mig är Gilmours gitarrspel och sång, Masons trummor och Wrights synthesisers absolut nödvändiga element för helheten. Detta bevisades till slut när Waters hoppat av bandet 1983 och hans solomaterial inte känns som Pink Floyd, medan Gilmour-ledda Pink Floyd efter 1983 i allra högsta grad känns som "the real thing".

Svårt att bedöma betyget på grund av allt ovan. Men det är en häftig film som är något av ett unikum. Plus en massa nostalgi. Japp, så får det bli...

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om albumåret 1979.

A Hard Day's Night (1964)

The Beatles är bra och självklart måste man då se de filmer som är närbesläktade till bandens respektive skivor. Först ut är A hard day's night som Beatles gjorde redan 1964, året efter deras första platta kom ut. Detta är en hjärtlig komedi som beskriver pojkarnas liv som nyblivna popstjärnor. Vi får i en dokumentär stil följa dem några dagar som leder upp till ett tv-framträdande.

Humorn är sprallig och hjärtlig men också farsartad och rent ut sagt lite töntig. Det är extremt mycket brittisk humor över det hela. Men jag köper det med hull och hår för att det är så festligt att se dem så unga och på något sätt oförstörda. De är alla fyra ikoniska personer i historien och jag har känt till dem under hela mitt liv. Det är intressant att se dem både musikhistoriskt men också rent historiskt.

Ringo och Paul är de som verkar vara bäst på att skådespela eller är mest intresserad av att göra sitt bästa i alla fall. John håller bara på och fånar sig filmen igenom, passar in på hans persona. Geroge verkar lite vilsen och bortkommen.

Små funderingar och spaningar... Det var efter filmer som denna kanske inte så konstigt att bandet uppfattades som ganska snälla, jämfört med till exempel de samtida Rolling Stones som var mer av rock'n'roll. "Paul's father" verkade vara mycket ren. Den ena av två tjejer som jagar Ringo verkar ha sträckt sig i ljumsken. Hoppas det gick bra för henne. Det röks en massa i filmen, det var en annan era. TV-producenten som spelades av Victor Spinetti var filmens roligaste karaktär.

Betyg: 3/5

 

Pearl Jam Twenty (2011)

Det är uppenbart att musikjournalisten och regissören Cameron Crowe är otroligt intresserad av musik och då blir det som en "match made in Heaven" när han tar sig an en karriäromspännande dokumentär om grungebandet Pearl Jam. Jag hade länge haft filmen på min radar men aldrig kommit till skott, men när Carl tipsade om den på 52 Directors fick jag tummen ur och såg filmen.

Killarna i bandet var med redan i Crowes spelfilm från 1992 Singles som utspelas i grungens mecka Seattle. Pearl Jam grundades runt 1990 när Jeff Ament och Stone Gossard från bandet Mother Love Bone startade upp ett nytt band efter att sångaren Andrew Wood avlidit efter en överdos. Chris Corneell från Soundgarden spelade in en hyllningsskiva till Andrew där Jeff och Stone var med som heter Temple of the Dog och som är supremely rekommenderbar. På de inspelningarna deltog också surferdude Eddie Vedder från Los Angeles. Runt Temple of the Dog-eran startade så Jeff, Stone och Eddie tillsammans med Mike McCready och Dave Krusen Pearl Jam.

Cameron Crowes dokumentär är riktigt najs. Den har en mycket lös struktur och är långt från en kronologisk beskrivning med "talking heads". Den fokuserar på faser i bandets historia. Filmen är som indelad i kapitel i en hyfsat kronologisk ordning, men det är ändå inte en komplett historiebeskrivning. Det känns som att den kanske hoppar fram och tillbaka i tiden några gånger också.

Vid sidan av en massa härliga liveklipp får vi se intervjuer med Jeff, Stone, Eddie och Mike samt Chris Cornell och andra som har varit nära bandet som "the Godfather of Grunge" Neil Young och regissören David Lynch. Pearl Jam definieras till stor del av deras liveframträdanden. De har sedan turnén 2000 sett till att fansen kan köpa alla konserter (?) från deras hemsida. Det är en omsorg om fansen som jag hyllar!

Vi får endast korta kommentarer utklippta från längre intervjuer som sedan följs upp av svettiga och ösiga livebilder från olika konserter, till exempel från den galna spelningen på Pink Pop 1992. Även nyare shower representeras. Okey, filmen kan kännas rörig om man vill få allt vad bandet gjort "dokumenterat" i strikt kronologisk ordning, men jag väljer att bara låta filmen skölja över mig och njuta av de olika liveklippen man får se.

Under slutet av filmen satt jag och undrade om inte dokumentären skulle ta upp dödsolyckan på Roskilde under Pearl Jams konsert sommaren 2000. Det vore helt osannolikt om de inte tog upp det tänkte jag och mycket riktigt kommer det med mot slutet. Händelsen var så fundamental att bandet ändrades för alltid och detta behandlas alltså till slut. Bra gjort, Cameron.

1995 gjorde Neil Young en platta med Pearl Jam. Det var mellan deras tredje och fjärde skiva och de tog ett litet break. Eddie var bara med på några spår. Neil skrev all musik och han och bandet (minus Eddie) åkte på en sommarturné i Europa. Jag såg dem på Sjöhistoriska i Stockholm. Detta tas upp kortfattat, lite marginellt. Men Neil är med i filmen på fler ställen, han uttalar sig om några saker och hela filmen avslutas med en sång med Neil Young och Pearl Jam från The Bridge School konserten 2010. De framför en av Neils mer lugna och vackra sånger, Walk with me. Fint slut på en mycket bra musikdokumentär.

Betyg: 4/5

Absolute Beginners (1986)

Absolute beginners kan konkurrera om utmärkelsen den sämsta film jag någonsin sett. Den enda anledningen till att jag såg den var såklart att David Bowie både skådespelar i filmen och har gjort titellåten. Filmen är regisserad av britten Julien Temple, en regissör Bowie arbetat med redan två år tidigare med musikvideon och kortfilmen för låten Blue Jean. Filmen påminner faktiskt om Blue Jean-filmen så det känn s inte helt orealistiskt att idéer om detta filmprojekt startade redan i deras samarbeta 1984.



Absolute beginners omnämns på wikipedia som en av tre filmer som gjorde så att det stora filmbolaget Goldcrest gick omkull. De övriga två magplasken som drog ner jätten var Revolution (1985) och The mission (1986). Jag har dock svårt att tro att någon av de två filmerna kan vara så dålig som Absolute beginners.

Detta är en musikal som utspelas i London under sent 50-tal. Världen är förvrängd, allt ser syntetiskt eller fejkat ut. Inga karaktärer är det minsta realistiska. Musiken är usel. Bowies låt spelas under eftertexterna och det är svårt att avgöra varför den är så bra där; är det för att den ÄR bra eller för att eftertexterna äntligen startat?



Filmen påminner otroligt mycket om förra årets La la land, men allt är sämre. La la land hade i alla fall en bra låt (som de spelade om och om igen), bättre skådespelarinsatser, en bättre historia, bättre shownummer och foto och miljö och musik och dialog och allt annat man kan tänka sig.

Den enda av skådespelarna jag känner igen är Patsy Kensit i rollen som Suzette, en av två huvudpersonen. Ni kommer väl ihåg Patsy från Dödligt vapen II från 1989? Hon spelade den söta blondinen som arbetade för "Diplomatic immunity"-snubben (den äckliga). Sen ser vi sångerskan Sade på scen med en sång också. Det var en bra scen!!



Bowie då? Jo, men han är ok. Han spelar en anonym affärsman och får inte mycket screen time alls. Svårt att avgöra om han är bra eller inte ens. Om du är nyfiken på honom som skådespelare ska du ta och se The man who fell to Earth (1976) eller varför inte den tjugo minuter långa kortfilmen Jazzin' for Blue Jean?

Jag ger Absolute Beginners en svag nybörjare av fem möjliga!

Betyg: 1/5

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.

Cabaret (1972)

Wilkommen, bienvenue, welcome!

Ibland utsätts du för en av de där filmerna som känns så overkligt bra. Under stora delar av filmen är jag avmätt men milt road. Det är aldrig tråkigt, men jag brinner inte. Det händer inte förrän vi närmar oss slutet och övertagandet. Då börjar filmen krypa in under huden på mig. Cabaret är något så ovanligt som en otroligt personlig film som samtidigt är en politisk historisk film. En 'gammal' film som är mer aktuell idag än på länge, länge. Varför bry sig om historia när vi ändå upprepar den om och om igen?



Liza Minelli är helt divine som Sally Bowles, en av filmhistoriens mest personliga porträtt. Hon vann mycket välförtjänt oscarn för rollen. Michael York, Helmut Griem och Fritz Wepper tävlar filmen igenom vem som kunde ha mest blont hår och blåaste ögonen. Marisa Berenson, Lady Honoria Lyndon från filmen Barry Lyndon, spelar judinnan Natalia. Vid sidan av Liza är det dock Joel Grey som Master of Ceremonies som stjäl showen. Vann såklart oscarn för bästa manlige biroll. Bob Fosse vann oscarn för bästa regi. Mycket välförtjänt. Filmen vann ytterligare fem oscars.

Klockan tickar, en symbol inför det oundvikliga. I inledningen kastas en nazist ut från The Kit Kat Klub. I slutet ser vi hur publiken är fylld av nazister. Tiden rinner ut för kabarén, livsstilarna, Natalia och Fritz. Vi får aldrig se hur det gick för dem... Fosse väljer att inte visa det vi alla förstår.



Sally sjunger att livet är en kabaré i den glättiga sången med en desperation som går rakt genom rutan. Hon jagar förgäves drömmen till det bittra slutet. Filmens sista tio minuter är helt enkelt lika magiska som skrämmande. Pianotonerna i orkesterns sista framförande! Det går inte att se sista bildrutan utan att falla. Aldrig har tysta eftertexter varit så öronbedövande.

Auf wiedersehen. À bientôt.

Betyg: 5/5

La La Land (2016)

Jag är inte ett jättefan av musikaler, så trots att La la land var allmänt hyllad hade jag ganska rimligt ställda förväntningar. Jag gillade dock idén om att Damien Chazelle gjort en helt ny originalmusikal och inte en re-make av en gammal film eller en adaption från en Broadway-show. Det visar att han har modet att utmana publik och studios och göra något han tror på, för jag tror knappast att en lallande musikal är en lika säker satsning som någon av alla uppföljare eller re-makes av action- eller superhjältefilmer vi ser idag.

Filmen är ganska mysig under stora delar. Musiken är helt ok tycker jag under sittningen. Det är en melankolisk klang i låtarna som jag gillar jättemycket. Efter titten har jag också lyssnat på soundtracket och alla låtar har vuxit mycket. Jag har nog lyssnat på cd'n minst 25 gånger de senaste två veckorna. Nu älskar jag i princip alla låtar och jag kan tänka mig att filmen kommer växa magiskt mycket när jag ser om den. Filmen hyllar också med rätta jazzen som musikstil och desto mer jazz desto bättre. Det är sedan gammalt.

Filmen är snygg att se på då Chazelle har arbetat mycket med färgsättningen för att skapa stämning och styra in åskådarens känslor i rätt riktning. Men det jag gillar mest med filmens set-up är att den handlar om drömmare med filmens två huvudkaraktärer Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) i fokus. En musikal som utspelas i drömfabriken om två drömmare. Klart att det är en bra bas att stå på. Filmer om drömmare är bra, det är också sedan gammalt.

Emma Stone är fantastisk som vanligt medan Ryan Gosling har helt klart passerat sin peak och jag blir närmast uttråkad av att se honom. Så fort de båda var i bild tittade jag bara på Stone. Det var som om min blinda fläck låg mitt över Goslings ansikte. Emma Stone är fabolous och Gosling är boring trots de fina musklerna under skjortan. Man får trots allt ge honom cred för hans dans, koordination och att han lärde sig spela piano, men jag känner ingen personkemi mellan de älskande. Tyvärr, för detta är trots allt en film vars nerv är det älskande parets öde. Jag hörde på en amerikansk podcast där en av värdarna beskrev energin mellan Gosling och Stone som om de vore syskon och jag förstår precis vad han menar. Och det är sannerligen inte Stones fel. Bästa scenen dem emellan är scenen med steppdans i månljuset när de letar efter sina bilar. Det var en fantastisk scen.

Musiken är, som nämnts ovan, bra och framför allt låten City of stars som används en så där tre eller fyra gånger under filmen. Den har fastnat i huvudet på mig så det är schysste att den är bra i alla fall. Jag tror att jag hade haft ännu större nöje av filmen om jag förberett mig med att lyssna på soundtracket några gånger före filmen också. Damn. Men nästa gång jag ser den, då jäklans... då ska jag steppa på soffbordet där hemma!

Filmen har ett fantastiskt slut tycker jag och slutet var för mig en total överraskning. Japp, min taktik att hålla mig borta från trailers, nyhetsflödet och revyer är framgångsrikt. Filmen har vuxit en hel del efter jag såg den vilket borgar för att det kommer bli en kul upplevelse att se om den. För jag tror att detta är en film som vinner på att man ser om den. Jag kan absolut förstå och till och med sympatisera med dem som älskar denna film med hull och hår. Den är gjord av kärlek och det syns i slutresultatet. Det är en bubblig och jublande livsbejakande film.

Jag gillar La la land. Den kryper in under huden på mig. Den ligger och marineras i bakgrunden av mitt medvetande. Den växer långsamt som bröddegen under duken. Stämningen och temat är underbara. Emma Stone är skitbra men tyvärr är Ryan Gosling trist. Goslings insats gör att filmen inte orkar med det sista klivet upp till toppen av stegen. Som helhet är jag ändå väldigt imponerad och nöjd. En film med en bullet...

Jag ger La la land fyra drömmare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Denna film måste väl ha gått hem hos alla filmspanarna? Kolla för dig själv:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema

Roger Waters The Wall (2014)

Jag såg Roger Waters rock- och teatershow The Wall i Globen 2011. Var där med en av mina bästa kompisar. Nu har Waters släppt en konsertfilm från den långa turnén (2010-2013). Konsertfilmer visas sällan på bio men denna film visades vid två tillfällen.

Det mesta av filmen är från konserten men Waters har adderat en liten film inom filmen. Vi får följa Roger på en resa från England till Italien för ett besök vid minnesmärket för fallna soldater under andra världskriget. Eric Fletcher Waters, Rogers far, dog på någon strand i Italien. Denna resefilm påminner mig mycket om musikfilmen om Nick Cave 20.000 days on Earth som jag gillade så mycket. Vi får följa Waters och med honom ett antal olika gäster i bilen. Jag uppfattar det som att det är personer som bara finns is Rogers huvud och som han har en intern dialog med. Olika personer dyker upp på sätet bredvid honom, allt från en barndomskompis, hans tre barn och till och med en rökande SS-uniformerad tysk som senare skjuter någon stackars sate i huvudet ute på en äng. Precis som i Nick Caves film är scenerna från resan drömska och fyllda med symbolik och djupa tankar. Hela konsertfilmen är en antikrigsfilm och både på showen och i filmen i filmen framgår detta tema med all önskvärd tydlighet.

Som konsertfilm fungerar detta som en bra hjälp för minnet att komma ihåg livekonserten. Det var en konsert som överraskade mig positivt. Jag gick dit nästan mest av vana... Det kändes som att om The Wall kom till stan borde man gå. Jag har ju lyssnat på den där skivan så otroligt många gånger. Döm av min förvåning när jag sedan blev jätteberörd och bokstavligen fysiskt tagen av konserten. Jag fick riktig gåshud på tre av de fyra första låtarna och de känslosamma bilderna som projicerades mot muren fick mina ögon att fyllas av tårar fler än en gång. Läs mer om mina upplevelser här.

Intrycken från konsertscenerna är givetvis inte lika starka på en biograf men jag fick liknande om än svagare känslor nu när jag återigen såg showen. Och jag tror säkert att filmen kan vara ett bra substitut för de som vill se showen men missade den.

Egentligen hade jag inte tänkt se filmen på bio, men det var före jag blev kontaktad av min kompis fru. Jag och kompisen hade sett konserten i Globen. Nu slumpade det sig så att han fyllde år just en av de två kvällar som filmen visades på bio. Jag fick frågan om jag vill ta med min gode vän på bio då hon själv olyckligtvis var upptagen pga av en grej på jobbet. Självklart sa jag och det blev middag på Angelos och bio i Råsunda. Mycket trevligt. Vi båda gillade konserten mer än filmen men filmen var ändå helt ok.

Jodå, detta var en bra film. Det är inte en renodlad konsertfilm för dem av er som söker det. Det är en kontemplation över krigets hemskheter. Jag tåras alltid när "Bring the boys back home" spelas, speciellt när vi ser den lilla flickan i klassrummet. Det är en internetklassiker men den funkar bra här också.

Efter filmen fick vi Pink Floyd-fans en liten extra gåva. Roger Waters och Floyds gamle trummis Nick Mason sitter ner och svarar på inskickade frågor från en massa fans. Jag hade hoppats på uppriktiga och självreflekterande svar. Jag hade hoppats på att Roger Waters skulle visa samma ödmjukhet som person som han verka vilja förmedla med sitt fredsbudskap, men tyvärr var han samma gamla domderande och arroganta jag som alltid. Han körde med Nick på ett otrevligt sätt. Så fort det kom upp frågor om samarbetsproblem inom bandet, speciellt med David Gilmour, så skämtade Roger bara bort frågan med en massa fåniga svar. Nej det var inte något vidare. Jag tycker att herr Waters ska låta sin musik tala istället för att försöka vara lustig samtidigt som han trycker ner andra i skorna.

Men åter till filmen. Jag ger Roger Waters The Wall tre pompösa egocentrikers av fem möjliga. Japp, då syftar jag på herr Waters.

Betyg: 3/5

Hair (1979)

Jag såg musikalen Hair för länge sedan. Måste varit åttiotal, med tanke på klumpen i magen jag kände när jag nu återsåg filmen. Jag hade skivan och trots att den var ganska ojämn lyssnade jag på den en hel del.

Nu sköljde minnen in över mig som västerhavets dyningar...

Detta är en antikrigsfilm god som någon. Den utspelas under the summer of '67. Claude kommer till New York för att ta värvning. På väg dit råkar han träffa på en grupp hippies som lever ett fritt liv. De vill inte ta värvning alls om man säger så.

Som extra krydda får Claude också upp ögonen för en underskön tjej som rider förbi i parken med sin rika mor. Hippierna under ledning av den karismatiske Berger lär Claude hur man tänder på och droppar ut. Och är det inte Cleon från "The Warriors" vi ser där?

Sen ska det upp på bordet och det ska dansas och sjungas. Psykadeliska scener från parken. Ett helt parti i mitten av filmen som jag inte fattar alls. Man skulle vilja fråga Syd Barrett om vad som händer där egentligen.

När Huds förflutna hinner upp honom bestämmer sig Berger för att gruppen ska åka till Utah och hälsa på Claude som gör sin krigsträning där. En switcharoo och quelle tristess...

"Manchester, England, England. Manchester, England, England, across the Atlantic sea."

"BERGER! Berger..."

Världens bästa fem första plus fem sista minuter i en film??

Betyg: 4/5

Inledningen:

Avslutningen: