My Fair Lady (1964)

Well, I'm dashed!

Musikal? Denna film slank in i detta projekt då jag blev övertalad av min kompis Frans om dess förträfflighet. Han utlovade att den skulle driva med det brittiska som jag så ofta har svårt för. Han sa också att den var en romantisk komedi och att den inte alls hade så mycket musikal i sig. Nehe, där blev man ju lite blåst. Den är en musikal i dess minsta beståndsdelar. Varenda gen i denna film ÄR musikal. Komedi, not so much. Romantisk film? Nä, nä, nä. Snarare är den "romantiska" storyn heeeelt absurd.

Filmen är regisserad av veteranen George Cukor som givit oss följande tre guldkorn; Holiday, The Philadelphia story och Adam's rib. Detta borde ju betyda något, men han gjorde mig mycket besviken med denna film. Helt otroligt att mannen bakom Adam's rib ens gjort denna gubbslemsfilm...

Ok, låt oss ta några steg tillbaka. Denna film skulle egentligen inte platsa i Decennier då jag inte gått och suktat efter att se den en längre tid. Men nu kom det sig så att Frans var på besök precis när jag var sugen att se några av 60-talsfilmerna. Jag hade sedan tidigare bett om Frans tips från sagda decennium, allt för att inte missa några guldkorn. Vad filmen har är Audrey Hepburn och eftersom jag bara sett hennes två mest kända filmer ville jag bredda mig lite. Dessutom är grundstoryn Pygmalion intressant. Filmer på samma tema är Eddie Murphy's Ombytta roller och Julia Robert's Pretty Woman.

Men ack, detta med musikal. Jag gillar inte formen. Ge mig antingen en musikföreställning eller en film, men blanda inte. Självklart kan jag bli positivt överraskad om musikalen har bra karaktärer, manus och genomförande. Exempel kan vara Singin in the rain eller Hair. I ett tidigare filmspanartema blev jag utmanad av Sofia att se musikalen Les parapluies de Cherbourg och den var ojämn men bra i slutändan. All dialog sjungs i den men den har i alla fall äkta känslor och en och annan bra låt. Jag gillar också vissa multiformatmusikaler som The wall och Hedwig and the angry inch där man leker med filmformatet som sådant och blandar musik med drama och animerat.

Men detta var inte min kopp av te. Filmen är extremt lång, nästan 3 timmar. Det tog mig tre sittningar att ta mig igenom den. Lustigt nog är den också uppdelad i tre lika långa delar. Den första delen täcker in inledningen och studietiden. Eliza är inte speciellt bedårande. Skrikig och med en vidrig dialekt. Detta är givetvis meningen men den delen kunde varit så mycket kortare. Andra delen är på hästkapplöpningen samt den stora balen. Denna del är något bättre, den kändes inte så förtvivlat lång i alla fall. Det fanns en lustig ungersk antagonist i den delen som var lite kul. Den tredje delen är efterspelet då Eliza känner sig orolig om sin framtid och hon och Professor Higgins kör sin romantiska balett. Här kommer de sunkiga könsrollerna med i spelet på ett extra tydligt sätt.

Först och främst är den romantiska historien helt sanslös icke trovärdig. Kvinnosynen är under all kritik och att Eliza väljer Higgins i slutet är vedervärdigt. Och kom inte och säg att det är en satir över förlegade könsroller. Det finns inte en uns av satir i denna film. Fail eller Fail alltså (idén alternativt genomförande).

Det andra stora problemet jag har med filmen är alla dessa förbenade sånger. De är pompösa och trista. De skulle kanske kunna passa på en sommarrevy i Västergötland. De är hemska helt enkelt. Dessutom är dialogen teatralisk och helt orealistisk. Inte undra på att New Hollywood och den nya franska vågen tog fart under 60-talet om det var filmer som denna som var dominerande i inledningen av decenniet...

Så, mina onda aningar om filmen på grund av att den var en musikal blev tyvärr besannade denna gång. Grundhistorien är så intressant att det ändå var kul att ha sett filmen, men det är inte en film jag kommer se om någon dag snart...

Jag ger My fair lady ett "Eouwww" av fem möjliga.

Betyg: 1/5 

Denna dag tar sig Christian sig an en annan film. Jag följde Eliza's kamp om att bli från från sin socialklass, Christian följer Elsa som föddes fri.

Adam's Rib (1949)

Adam: I think the human race is having a nervous breakdown.

I tider då det verkar som att A-märkning och Bechdel-testet är viktigare än om filmen är bra, ska det tydligen till en film som går i pension nästa år för att visa var skåpet ska stå i den eviga frågan. Här har vi en film som står upp för lika rättigheter mellan könen (och allas likhet inför lagen). Den har också en av filmhistoriens bästa on-screen couples. Spencer Tracy och Katharine Hepburn spelar det äkta paret Adam och Amanda Bonner. Han är åklagaren och hon är advokaten som försvarar en kvinna som, kanske, försökt mörda sin otrogna man.

Filmens första halva är OTROLIGT bra. Wow. Makarna Bonners banter i hemmet såväl som i rättssalen. Wow. Men det var speciellt i scenen då Amanda och Grace intervjuar Doris som dialogen, pauserna, skådespeleriet och den humoristiska tajmingen sammanstrålade i en orgasmisk salighet. Jag skrattade så att jag kiknade! Men inte så att jag fick kikhosta som jag råkade skriva till Frans.

Riskbeteende?

Det var länge sedan jag såg en så bra skådespelarensamble leverera en så suverän dialog. Hepburn och Tracy var ett par på riktigt, de träffades i början av 40-talet under inspelningen av Woman of the year redan 1942. De var ett par ända till Tracys allt för tidiga död 1967. Deras personkemi är fantastisk och balanserad. Mest notabla biroller innehavs av en underbar Judy Holliday som är helt lysande i rollen som den lite förvirrade och inte allt för smarte Mrs. Doris Attinger. På samma sätt är David Wayne väldigt underhållande och exakt så irriterande men samtidigt charmig som han ska vara i rollen som Kip, Amandas oblyge uppvaktare och tillika Adams nagel i ögat.

Varför heter filmen Adam's rib? En ironisk pik för att retas? Ja, kanske, med tanke på filmens innehåll där en starkare kvinna lyser upp natthimlen. Jag kommer då att tänka på en sak jag hörde från en vän angående det bibliska om att kvinnan skapades av mannens revben. Detta kan faktiskt vara en felöversättning från de äldre skrifter som Bibeln bygger på. I en översättning från hebreiska till grekiska översattes ett ord till "revben" men detta ord betydde också "bön" som kan tolkas som "längtan". Om jag skulle tippa var den gamla sägnen säkert att guden skapade kvinnan av mannens längtan! Och inte av hans revben, which doesn't make sense...

Riskbeteende?

Under titten av denna film påminns jag än en gång över hur otroligt bra Katharine Hepburn var. Jag kallar henne Gudinnan. Det smeknamnet får stå kvar. Spencer Tracy är jag inte lika familjär med. Jag tror inte att jag sett en enda film med honom sen jag var liten. Oklart vad man sett på tv som ung ju. Ett av syftena med Decennier är just att finna sina favoriter ur gömman av gamla klassikers och så. Jag har redan i projektets sköte betat av en hel del Chaplin. Jag har också "hittat" The thin man-serien vilken ska ses vid tillfälle. Nu har jag också satt upp ALLA filmer med Hepburn/Tracy som finns för påseende. Jag tror att de är nio till antalet.

Ok, filmen tappade lite mot slutet när den "obligatoriska" moralkakan med en rågad matsked samhällelig utbildning avhandlas. Även den smarta humorn får ge vika för dramat mot slutet. Men som helhet är detta så sanslöst bra att jag sväljer kakan hel. Nästan. Måste lämna lite utrymme i betygsskalan för eventualiteten att någon eller några av de övriga åtta Hepburn/Tracy-filmerna är ännu bättre...

Jag ger Adam's rib fyra äktenskap av fem möjliga. Men det är en stark en...

Betyg: 4/5 

Samtidigt på en annan blog, har Movies-Noir hittat den rätta touchen?

Ett härligt par

Holiday (1938)

When I find myself in a position like this, I ask myself what would General Motors do? And then I do the opposite! 

När jag och Frans kollar på film tillsammans brukar det bli en faslig blandning, gammal och nytt. Den första filmen vi såg under hans besök i helgen var komedin Holiday från 1938. Cary Grant och Katharine Hepburn gjorde fyra filmer tillsammans och två av dem var från 1938. Vilken biljett. Tala om ett dream team.

Katharine Hepburn och Cary Grant i lekrummet.

Den andra filmen från 1938 med detta dream team är screwball komedin Bringing up baby. Det är en av få filmer jag skrattat till så att jag bokstavligen gråtit. Förväntningarna var därmed något sneda. Detta är inte en screwball utan det är en romantisk komedi uppblandad med politisk satir. En annorlunda mix sannerligen.

Holiday kretsar kring Johnny och Julias kommande bröllop. De har träffats på semester i Lake Placid. Väl hemma upptäcker Johnny att Julia kommer från en mycket förmögen familj. Han slits mellan karriär samt rikedomar och drömmen om att resa ut i världen för att finna sig själv och meningen med livet. På förlovningsfesten träffar så Johnny sin fästmös familj och hennes storasyster Linda. Karusellen kan börja.

Julia, Linda, Johnny och Ned i lekrummet

Filmen tar lång tid på sig att sätta upp karaktärerna och kärnfråga. För lång tid, den är ganska seg under första halvan. Men efter Hepburns entré i handlingen tar det fart rejält. Hon vägrar gå på festen och stannar uppe i lekrummet där mycket av filmens handling utspelar sig. Lekrummet är den stora vattendelaren i filmen. De som gillar rummet är de som är livsbejakande och "crazy"; Linda, bror Ned, Johnny och Johnnys kompisar professor Potter med fru. De som inte gillar rummet är de traditionella tråkmånsarna; Julia, fadern och de kyliga kusinerna. 

Linda tillsammans med paret Potter. Observera Hepburns hatt, liknande den hon hade i Bringing up baby

Som romantisk komedi är Holiday långt ifrån perfekt. Den är lite seg och inte så humoristisk som jag väntat mig. Det som lyfter filmen är dess samhällskritik. Endast ett decennium före de antikommunistiska vindarna som senator Joe McCarthy drog igång leker Holiday med vad som är amerikanskt eller ej, vad förväntas man göra med sitt liv och vad är framgång i livet. Denna krydda gör filmen mycket intressant. 

Skåpespeleriet är också en av filmens styrkor. Cary Grant spelar den kapable men lite lätt rådville Johnny helt perfekt, men detta är ändå Katharine Hepburns film. Såklart. Hon är en naturkraft som inte går att stoppa och helt underbar att se gång på gång. Här får hon spela den viljestarka och modiga kvinna som hon spelade så bra. Det är en roll som är väldigt lik hennes roll i Bringing up baby och likaledes hennes roll i parets mästerverk The Philadelphia story (en film jag måste se om så att jag kan jacka upp betyget till en femma).

Jag tyckte att Holiday inte nådde upp till den komiska höjde från Bringing up baby. Den har heller ingen chans mot The Philadelphia story, men den är mycket sevärt, inte minst för den underbara duon Hepburn-Grant. Den kommer antagligen växa vid en omtitt, och den innehåller flera scener som jag skulle kunna tänka mig ta fram och titta på bara för att få en "pick me up". Jag ger Holiday tre livsavgörande beslut av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

The Philadelphia Story (1940)

Tracy: Hey, you.

Showtime ger oss gamla actionfilmer och TV6 ger oss de lite nyare actionfilmerna. TCM ger oss dock de gamla klassikerna. "The Philadelphia story" är en romantisk komedi från 1940. Detta är en komplex historia förklädd till komedi. Manligt och kvinnligt, att födas rik eller arbeta sig upp ur fattigdom, förutfattade meningar eller en djupare förståelse och meningen med livet. Allt behandlas i denna film som bygger på en teaterpjäs.

Den utspelas dagen och natten före huvudpersonen Tracy ska gifta om sig med en trist ny fästman. Hennes exmake Dexter dyker upp i familjens mansion för att se om han kan förhindra katastrofen. Med sig har han två motvilliga kändisreportrar i Mike och Elizabeth. En eller annan champagnedrink för mycket senare flyger sanningarna genom luften och vi åskådare får åka med på en härlig tur.

Tracy: Hello Dexter. Hello George. Hello Mike...

Tracy är den bångstyriga överklassbruden, Katharine Hepburn-lik i sin persona, en magnifik rödhårig gudinna. En drottning över simpla män! Hon spelas av Katharine Hepburn (oscarsnominerad).

Tracy's exmake Dexter är karismatisk, självsäker och lite distanserad lik en Cary Grant-figur. Han spelas av Cary Grant.

Journalisten Mike är mycket riktigt lysande. Mike spelas av James Stewart, och han tog hem oscarsstatyetten för bästa manliga huvudroll. Filmen vann priset för bästa manus också.

Hollywood kunde verkligen göra romatiska komedier på den gamla goda tiden. I detta fall var det verkligen bättre förr. Här blandas humorn med ganska allvarliga, ibland påträngande ärliga scener.

Tracy: The time to make up your mind about people is never...

Filmen är trots sin genre inte alls sockersöt, som det så ofta blir idag. På den tiden var både regissörer och skådespelare anställda på de stora filmbolagen och jag tror att de kände en större frihet och ett större mod då det gäller vilka risker som kunde tas. Idag när en films framgång mäts i hur många dollar den dragit in första helgen lämnas mindre utrymme för risktagande och udda historier eller karaktärer.

"The Philadelphia Story" får efter första titten fyra gudinnor av fem möjliga, men med en bullet!

Betyg: 4/5

My, she was yar...