Working Girl (1988)

Det första jag slås av när jag nu ser om Working girl för första gången sedan den var ny är hur ofattbart bra manuset är. Varje scen har exakt uttänkt dialog. Den är glimrande mustig och även om detta är en simple uppgång-och-nergång-och-uppgång-film med lite romantisk komedi inslängt har man verkligen arbetat igenom detaljerna i denna film. Jag tror inte att man har lagt ner ens en fraktion av arbetet för manuset till den senaste X-Men till exempel.

Working girl. Hur kan man inte älska filmen? Allt är fucking perfekt. Skådespeleriet är top notch. Känslan i filmen är otrolig, en massa 80-talsnostalgi bubblar upp till ytan. Till och med Carly Simons smöriga hit Let the river run är ju bra!

Melanie Griffith är självklar i huvudrollen. Vem sa att bara spinkiga fotomodeller får jobb i Hollywood? Hon är lika trashig under inledfningen som "guidette" som hon är läcker när hon stylat till sig. Hon har en perfekt motspelaren i Harrison Ford. Han är ung, smärt och har en underbar röst.

Jack sveper en drink genom sugröret. LOL

Jag kommer ihåg att jag blev lite störd av Sigourney Weaver första gången jag såg filmen. Då var jag fortfarande i Alien/Aliens-yran, det var bara två år efter Aliens haft premiär. Men hon är lysande som lögnaktig bitch. Komiska talanger visar hon allt upp.

Bony ass bitch

Alla biroller är också mitt i prick med Alec Baldwin som Tess pojkvän i spetsen. Baldwin är en otroligt underskattad skådis. Han levererar alltid. Joan Cusack kan vara för mycket ibland men här är hon på rätt sätt för mycket som bästisen. Oliver Platt som elak chef och Kevin Spacey som kåt kollega till chefen. Alla jättebra.

 Veteranen Mike Nichols (The graduate, Charlie Wilson's war) har regisserat och man ser hur elegant allt är gjort. Efter exakt 25 % av speltiden sker första vändpunkten. Sedan efter 75% andra och finishen.

Underbar scen i slutet

Denna film är en guldgruva med bra filmcitat:

Katharine Parker: I am after all, me.

Cyn: 6.000 dollars? It's not even leather!

Tess McGill: I have a head for business and a bod for sin. Is there anything wrong with that?

Bod for sin...

Cyn: Can I get ya anything? Coffee? Tea? Me?

Tess McGill: [on the phone] Cyn! Guess where I am...
Cyn: [stands up, screams to secretaries] She got out! Oh my god! I can't believe it, she's out - she made it out! She got out! She has her own office!

Filmen är rolig, lite dramatisk, mysig, romantisk och fucking awesome! Och slutscenen måste vara en av filmhistoriens fem bästa filmslut.

Jag ger Working girl fyra benbrott av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, när Tess pendlar med färjan till jobbet längtar jag till New York och blir nostalgisk.

Big (1988)

Det är otroligt hur mycket jag kom ihåg från denna film. Vissa scener kändes det som att jag såg igår. Men ack det var ju drygt 25 år sedan jag såg denna film senast. Tiden går och minnet är en förunderlig sak. Nu när jag skulle se om den kändes den som en av de där STORA filmerna från 80-talet. Skulle den stå upp än idag...?

Big står sig än idag ganska bra. Detta är helt klart Tom Hanks film. Han är rejält bra på att spela den 12-årige Josh som en morgon vaknat upp i en vuxen Hanks. Många av filmens roligaste sekvenser bygger just på ett enda skämt, att den vuxna karln bara är ett barn egentligen. Filmens bästa scen är när Josh bjuder hem Susan till sitt loft. Hon tror att de ska leka men han vill bara leka. Scenen avslutas med att Josh tar sats och slänger sig ovanpå henne, på överslafen i våningssängen det vill säga.

Susan, filmens kvinnliga huvudroll, spelas tämligen bra av Elizabeth Perkins. När man ser filmen idag kan man inte komma undan att hon ser extremt åttiotalsaktig ut med klädval, frisyren (frisyren!) och hennes ständiga rökande. Rökte vi så mycket på åttiotalet verkligen?

Big var rolig när jag såg den första gången och den är fortfarande rolig men jag tycker kanske inte att den är värd att behandlas som en guldklimp. Visst lite nostalgi, men så himla bra är den inte. Det finns kanske andra filmer från 80-talet som är mer värda att klassas som "klassiker".

Jag ger Big tre uppvuxna män av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filip och Fredrik, Globen, Stockholm (2014)

Filip och Fredrik, Globen torsdagen den 5:e juni 2014.

Publikrekord i Globen! Filip och Fredrik slog Metallicas Globen-prublikrekord från 2009 med 61 publikenheter. Det nya rekordet lyder på 16592. Wow. Publiken var i god form under hela kvällen. Det var en sådan där show som man sitter och flinar hela tiden för att brista ut i skratt eller förvåning lite då och då. Generellt sett höll de ihop det otroligt bra. Det kändes inte segt eller upphackat en enda gång.

Inledningen var magisk då Fredrik till dånande toner av Metallicas Enter sandman kom in i Globen, gick ner längs en trappa och upp på den lilla scenen. Filip forslades kort därefter in gömd i ett sådant där rör för piller som man har i USA. Låten är supermäktig och kvällens värdar sjöng den för fulla halsar.

Hela showen pågick i ungefär 2 timmar och vi fick oss allt lite gäster. Från podden såg och njöt vi till sång från kvinnan som sjunger gang bang-låten och han som spelat in dansbandsversionen av Gapa.

Lite mer kändisar var Timbuktu, Markus Krunegård och lite otippat Lill Lindfors. Andra dignitärer från Filip ocg Fredrik-verse var somaliska bandylandslaget, Max-bröderna och Dan Ekborg (Paus!).

I publiken fan kameran mediamän som Alex och Sigge, Henrik Schyffert och mannen bakom Värvet (Fiffi kände igen honom), men också Josephine B från Welcome to Sweden. Jag såg inte Gry Forsell dock.

Vi hade superbra biljetter nere på parkett. Trodde vi ja. Ljudet i Globen var under all kritik. Under vissa delar av showen gick det inte att höra vad som sas på grund av skrikigt ljud och ett otroligt eko som var fördröjt längre än jag någonsin hört, så när Fredrik började prata snabbt och gick upp i ton var det svårt att hänga med. Mycket dåligt att produktionen att inte ställa in detta rätt inför showen (Blixten&Co?). Nu är ju Globen notoriskt uselt map ljudkvalité men en enkel sak man kunde gjort var att sänka ljudnivån då det under de lugnare partierna lät bättre.

Filip sänktes ner från taken som en annan messias, Fredrik fick än en gång dra anekdoten om Ronald Reagan och miniatyren av The White House, de berättade och illustrerade en dråplig historia om en stumporrfilm "La surprise de jardin" och de sjöng flera sånger (oväntat bra).

Två av showens höjdpunkter var videohälsningar från Skrillex respektive kisspumps-Giovanni från Filips gym (tack Fiffi för påminnelsen i kommentarerna).

Efter showen hälsade jag på Sigge Eklund till min sällskaps stora förtjusning. Sedan klumpade några filmspanare ihop oss och tillsammans med lite annat löst folk gick vi och "tog en öl" som det heter.

The Grand Budapest Hotel (2014) Nytt försök

Deputy Kovacs: Did he just throw my cat out of the window?

Första gången jag såg denna film på bio blev jag inte imponerad. Trots ett härligt galleri av karaktärer, och skådespelare, samt fler underbara scener blev jag inte riktigt berörd och jag kände mig som en betraktare på avstånd. Efter bion trodde jag då att denna känsla kanske kunde förklaras med att jag suttit och nickat till under filmens inledning och inte kommit in i historien på rätt sätt. Upp emot en halvtimme var jag mer eller mindre i en sömnens dimma. Då jag nästan utan undantag har älskat Wes Andersons filmer tidigare ville jag ge denna hans senaste alster en ny chans.

Så när jag hade två timma över att slå ihjäl runt lunch i fredags och då min filmspanarbroder Jojjenito dessutom hakade på gick vi och såg filmen. Jag var förväntansfull när vi slog oss ner i den sneda salongen i Saga nr 4.

Även under denna visning blev jag pumsig och nickade nästan till men likt en Harry Palmer gnuggade jag en spik i handflatan och lyckades hålla mig vaken. Jag fick för första gången se scenerna från filmens inledning.

När jag gick ut från filmen hade jag dock exakt samma känsla i kroppen som efter första titten. Filmen berörde mig nästan inte alls. Samtidigt hade jag suttit hela filmen igenom med ett stort och antagligen fånigt leende på läpparna. Men det är som ett antal snygga målningar som inbördes knappt hör ihop och än mindre berättar en engagerande historia. Jag har alltså råkat ut för det som så många andra upplever då det gäller den egensinnige Wes. Snygg yta och quirkiness, men inget innehåll (för åskådaren i fråga, denna gång jag själv). Jag som gav hans förra film Moonrise Kingdom en 5/5 kände inte alls samma rusning till magen och hjärtat av denna film.

Det är besynnerligt för alla elementen finns där men ändå funkar det inte fullt ut denna gång. Har jag tröttnat på Wes, eller är detta en "bump in the road", likt The life aquatic, en annan film av honom som jag inte fattade fullt ut?

Jag vet inte. Jag borde gilla The Grand Budapest Hotel mer känns det som, men den talade inte till mig på samma sätt. Nu har man ändå väldigt kul då man ser en film som denna. Många scener är snygga och underliga. Kastad katt, knogjärn, en duktig lobby boy, nazister.

Jag ger nu filmen ett betyg i alla fall. The Grand Budapest Hotel får fyra bakelser av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det blev en mycket trevlig filmeftermiddag med Jojjenito. Efter denna film tog vi en snabb lunch på Waynes Coffee och sedan bar det av mot premiär av A million ways to die in the West, en film som jag omfamnade med öppna armar och hade mycket trevligt med.

Vad tyckte då Jojjenito om The Grand Budapest Hotel? Checkade han in i lyxsviten eller valde han de trånga tjänstebostäderna?

Arachnophobia (1990)

Dr. Ross Jennings: Come on, let's go find that spider. And let's find your mom to take care of that spider. Honey, we're in the living room. We need you to kill a spider.

Månadens tema blev "Det kryper och krälar" vilket jag inte direkt gjorde vågen för. Detta är nog ett ämne mer lämpat för Sofia, Filmitch och Fiffi. Låt oss säga att jag såg mer fram emot att läsa de övrigas alster än att skriva mitt eget. Jag funderade först en kort stund på att som vanligt författa en topplista över filmer inom temat men då jag knappt kunde komma på en enda film som passar in så dödade jag den idén i sin linda.

Till slut hade jag bara fyra filmer som pockade på min uppmärksamhet. Fyra sedda filmer varav jag skulle se om en. Det var den första Indiana Jones vilket vore kul med tanke på hans notoriska rädsla för slingrande ormar. Sen tänkte jag på The thing... Krälar inte den omkring där på isstationen? Kändes inte helgjutet. The Mummy-filmerna har också en massa kryp, sådan som till och med kryper in under huden på några olyckliga plundrare. Till slut valde jag alla spindelfilmers moder Arachnophobia.

Jag kom ihåg denna film som rolig men ganska oförarglig. Hur skulle den stå sig idag? Jo, den funkar hjälpligt än idag. Den var inte så rolig som jag kom ihåg den utan den var istället lite mer ryslig.

Filmen är från 1990 och vi ser Jeff Daniels och John Goodman i principalrollerna. Steven Spielberg står med som producent. Filmens första timme är ganska seg, och den påminner ganska mycket om Jaws. En liten stad, check. En ensam man som varnar om faror, check. Någon som motarbetar den ensamme mannen, check. Folk börjar dö som flugor, check. Show down, check. Samma recept som i klassikern!

Filmens höjdpunkt är John Goodmans lustiga "bug exterminator", utan honom hade filmen varit svag. Jeff Daniels ser ung och smal ut. Han är ok i rollen som Hjälten. Det lustiga är givetvis att han är superrädd för spindlar. I inledningen av filmen ber han, precis som Fredrik Wikingsson, sin fru komma in och ta ihjäl en spindel.

Filmens inledning från Venezuela är ganska bra, och strukturen påminner vagt om den i Raiders of the lost ark. Sedan tappar filmen tempo betänkligt då vi ska lära känna alla karaktärer i den lilla staden. Under sista halvtimmen dras spänningen upp igen. Det är lite pirrigt att se alla dessa spindlar som kryper in och under allt och alla. Jag har kanske inte spindelskräck men de är lite "creepy" när det kommer till kritan.

Ja, ja, detta var en ganska underhållande film, även vid en omtitt. Den får inte lika högt betyg som jag kanske gett den om jag bara gått efter min minnesbild. Men jag ger Arachnophobia tre spindlar av fem möjliga i alla fall.

Betyg: 3/5

Detta var ett inlägg i månadens filmspanartema. Kräla över till mina filmspanarvänner och kolla in vilka kryp de är:
Except fear
Jojjenito
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Har du inte sett den? (pod)
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (krönika)

A Million Ways To Die In The West (2014)

Albert: C/o her vagina.

Seth MacFarlane, vilken dåre. Jag älskar hans humor som allt som oftast flyttar gränsen för skämten långt bortom pk-linjen. Man pratar om "subversive comedy". Jag tror man kan klassa hans humorsmak som detta, "omstörtande" och "samhällsfientlig". Haha, I like it. En annan filmmakare som har dessa tendenser är Kevin Smith vars filmer ofta är kul och lite skönt galna på gränsen.

Jag och filmspanarbrodern Jojjenito utnyttjade klämdagen i fredags med två filmer varav denna var den senare av de två. Premiärkvällen på stora Rigoletto. Jag förundrades lite över att en hel del av publiken var mycket ung. Filmen hade tydligen bara 11-årsgräns trots en del råa skämt.

Eftersom jag älskade hans förra film Ted hade jag förhoppningar om denna. Tyvärr hade jag sett trailern och i värsta fall skulle det visa sig att alla filmens roligaste skämt visats i trailern. Nu var det lyckligtvis inte så.

Men du, om du inte sett filmen och inte vill höra en enda liten detalj om skämt eller annat från filmen ska du kanske vänta med att läsa vidare.

Milda spoilers nedan. Läses på egen risk.

Lustig promo-poster med tanke på ryktet om Liam Neesons "member" (gigantisk)

A million ways to die in the West är en mycket rolig film, men den är inte lika bra som Ted som känns som en mer helgjuten film. Som vanligt var det en massa sexskämt och dem brukar jag uppskatta. Tyvärr kör han med några prut, kiss och bajs-skämt också och de kunde vi gärna varit utan. De är helt enkelt inte kul. Alls. Men de flesta riktigt roliga skämten handlar om Vilda Västern.

Vad jag gillar med filmen är att den utspelas i vilda västern på 1880-talet. Alla som bor och lever där känner inte till något annat, förutom vår huvudperson Albert. Han har inte rest i tiden, men han ser som om han vore en storstadsmänniska från vår nutid hur svinigt och skitigt allt är. Han ser allt det sjaskiga för vad det är och kan med stor sarkasm kommentera det han ser. Och han förstår dessutom med rätta att alla och allt kan döda honom, för det finns en miljon olika sätt att dö på i Vilda Västern.

Några av de roligaste skämten är om att medellivslängden har "gått upp till 35 år", om varför folk aldrig ler på gamla fotografier, Ryan Renolds, om mustascher, om att svarta män älskar svarta damers bakdelar, om att hålla på sig tills man gift sig osv. Mest av allt är alla de olika sätt folk dör på hysteriskt. Jag skrattade högt flera gånger och det måste vara det viktigaste och bästa betyget en renodlad komedi kan få.

Jag har också några problem med filmen. Den är för lång, de hade gärna kunnat dra ner den med 15 minuter. Och även om jag gilla Seth var han inte helgjuten som filmens hjälte, karaktären var lite grund. Filmen hade kanske för många parallella trådar igång. Bland annat tyckte jag att de antingen skulle haft med mer av Liam Neeson, eller mindre. Och vad gjorde Giovanni Ribisi i filmen? Förutom om det skämtet mellan honom och Sarah Silverman. MacFarlanes teknik är förvisso ofta att dra ut skämten tills de blir roliga för att de är så överdrivna...

Filmens största stjärna var helt klart Charlize Theron. Hon var otroligt vacker och påminde mig mycket om en ung Sharon Stone. Hotness. Hon är ju suverän som skådespelare och jag tyckte att hon spelade hatten av alla andra i denna film. Och hon klarade komedi hur galant som helst, precis som Rose Byrne gjorde i Neighbours, en annan mycket rolig komedi som nyligen gick på bio.

Jag gillar denna typ av humor. Jag hade mycket roligt på visningen, satt mest och småskrattade och brast ut i gapflabb lite då och då. Denna typ av komedier känner jag mig svältfödd på så i valet mellan två betyg väljer jag det högre.

Jag ger A million ways to die in the West fyra sätt att dö på av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag och Jojjenito hade en förträffligt trevlig bioeftermiddag. Hoppas att han inte dog i vilda västern utan att han såg humorn. Sedan tidigare har Fiffi och Movies-Noir sett filmen.

X-Men: Days Of Future Past (2014)

SPOILERS BELOW. BEWARE.

Is the future truly set?

Min polare Robert gillar fräsiga actionfilmer och fantasy. Nya X-Men-filmen? Dags att gå på bio med Robert igen!

Det börjar med en rafflande scen från framtiden. Ett gäng mutanter fajtas mot stora gubbar, monster eller vad det nu kan vara. Plötsligt försvinner alla och de futuristiska valven blir stilla och öde. Jag kände knappt igen hälften av mutanterna. Ellen Page var där i alla fall, och han den där mesige som gör is. Jag är helt rudis när det gäller X-Men. Har inte läst en enda serieruta av serien.

Sedan kommer filmens set-up som bygger på att Ellen Page ska skicka tillbaka Wolverines medvetande till en yngre version av honom i 1973 så att han med hjälp av Magneto och han, den där rektorn, ska kunna stoppa Mystique/Raven från att göra något dumt som leder till en trist framtid. Jag kan köpa tidsresor i sci-fi om det hanteras på ett rätt sätt. Jag tycker inte att det är bra om man ska göra en "Bobby Ewing" på hela filmserien. Det blir så jäkla lamt. Det blir som att se på ett parti high stakes poker där alla får byta sina insatser efter de sett hur korten fallit. Inget betyder något. Så jag har ett stort problem med hela filmens koncept. Det förtar all spänning som redan var låg. Jag var aldrig orolig för någon av huvudkaraktärerna, inte ens när de dog var jag oroad för att de skulle dö! Filmen var inte spännande. Damn it.

Jag vet att man inte bör dissekera en film som denna för mycket men vad var filmens stora "problem" egentligen? Jo det var att Mystique var korkad helt enkelt, vilket pucko. Om någon kunde sätta sig ner och prata vett i henne så hade de löst problemet. Inte riktigt värdigt en film av denna kaliber. Denna svaghet i manus hade dessutom med lätthet kunnat fixas. Man hade till exempel kunnat låta någon skurk lura henne att tro att hon var tvungen att mörda Tyrion Lannister för att rädda framtidens mutantisar. När sedan Wolverine kommer och ber henne byta spår tror hon då givetvis att han är falsk. Vem ska hon lita på? Då hade vi fått en intressant knorr som dessutom synkat in i 70-talets konspirationsthrillers.

Om handling, stakes eller spänning tas bort då återstår endast sköna actionsekvenser och karaktärsdriven humor. Det senare fick vi en del. Både Wolverine, Quicksilver och Magneto d.y. hade lite glimten i ögat. Ellen Page, han den där rektorn, Storm, Hulken och framför allt Jennifer Lawrence var alla kliniskt befriade från humor. Trist. Sen måste jag säga att jag tyckte att Tyrion var rejält underutnyttjad. Jag fick aldrig grepp på honom och jag hade hellre sett honom etableras lite tydligare.

Action då? Action utan slut? Det är den del som jag oftast håller som minst viktig, även i en film som denna. Men här överraskade filmen positivt i alla fall. Den klart bästa scenen var då de fritog Magneto från fängelset under Pentagon. Karaktären Quicksilver var filmens höjdpunkt, både humoristiskt och coolt filmat. Det är en otrolig scen.

Flera av filmens actionsekvenser var väldigt bra. Jag älskade alla scener från framtiden, när mutanter kämpar mot the sentinels. Visst påminner nästan scenerna för mycket om Terminator, men konceptet är coolt. Speciellt scenen mot slutet då en efter en dör var rejält mäktigt. Hade man inte varit så inställd på att alla ändå klarar sig hade det kunnat bli dammigt i rummet när hjältarna faller. Sen var det lite trist att jag inte kände flera av dem. Har vi verkligen mött dem alla i tidigare filmer, eller måste man ha läst serieböckerna för att veta vilka de var?

Cool figur, men vem är det?

Till sist några ord om visningen. Jag hade tyvärr otur igen då det satt en IDIOT på platsen rakt framför mig som inte kunde sitta still. Han ålade sig som en besatt ibland, satt sig rakt upp i stolen och satt till och med ibland framåtlutad med armarna mot knäna. Vid alla dessa tillfällen stack hans huvud upp långt över textraden. Detta hände lite då och då, tillräcklig sällan för att jag aldrig kom mig för att luta mig fram och börja jiddra med honom (gräla på biografen är inget man direkt ser fram emot), men tillräckligt ofta för att jag skulle tänka på hans rörelser hela tiden. Misär. Fan det är snart slut med att gå på bio på bio. Bio ses bäst hemma i filmrummet. Jag kommer se om filmen någon gång och det är mycket möjligt att jag då får en bättre upplevelse med filmen.

Det var en trevlig kväll med Robert i alla fall!

Jag ger X-Men: Days of future past tre gener av fem möjliga.

Betyg: 3/5


För mer filmspanargodis om denna film: Sofia, Cecilia, Fiffi, Jojjenito, Filmitch, Johan.

Decennier: Sammanfattning 1960-talet

Decennierprojektet växer för varje decennium vi behandlat. Jag har själv slagit rekord i antal filmer jag sett från detta decennium, sextiotalet, och min Decennier-broder Movies-Noir har brutit filmvallen och hart när skrivit om en sextiotalsfilm dagligen. För min egen del blev det hela 18 filmer denna gång. Jag har verkligen tagit chansen och sett en hel del filmer som jag länge velat se från detta decennium. Inkluderat i min filmhög är några titlar som jag sett om till och med. Det rörde sig om filmer som jag sett för länge sedan, tex min första barnförbjudna film någonsin (The Ipcress file) samt en klassiker som jag såg uppstyckad på ett tiotal lektioner (The Apartment).

Jag var ju inte speciellt nöjd med filmerna från femtiotalet, eller var det kanske mitt urval som fallerade? Detta decennium har i alla fall levererat klart bättre. Jag har sett filmer från alla nivåer på betygskalan och medelbetyget blev inte så värst mycket högre men det känns som att decenniet är bättre i all fall.

Det tar sin lilla tid detta projekt, mina vänner. Därför har jag och Christian bestämt att köra nästa decennium, det konspirationsinriktade sjuttiotalet först i september. Dels ger det oss tid att se alla de filmer vi vill se, dels är det inte kul att blogga om filmerna när våra läsare kanske är bortresta på semester.

I september har vi fyra fredagar och förhandlingarna om vilka filmer vi ska köra som våra gemensamma filmer har redan inletts. Vi kommer annonsera vilka de blir i introduktionsinlägget inför sjuttiotalet som kommer ut i slutet av augusti. Tills dess får ni gärna önska eller tipsa om film från 70-talet i kommentarerna.

Arton filmer sextiotalsfilmer blev det alltså. En etta, sju tvåor, sex treor men bara tre fyror och en enda femma. Medel på de arton filmerna hamnade på betyg 2,8 dvs bättre än helt ok men precis under bra och rekommenderbar. Jag har sett några svenska filmer, tre fransoser, en westernosande italienare, några britter men mestadels jänkare.

Jag förstår inte riktigt hur jag lyckas välja så många lite svagare filmer för detta projekt. Det är ändå allt som oftast filmer som jag hört om för att de ska vara mycket bra och de kallas titt som tätt för klassikers. Det är ett eländigt dåligt resultat egentligen. Men jag vill absolut inte mena på att detta projekt är ett misslyckande bara för det. När man ser alla dessa filmer i ett sammanhang som projektet innebär blir totalsumman något mer än de ingående delarna var för sig. Det är lite samma sak som händer när jag ser en massa filmer på kort tid under filmfestivalen. De klumpas ihop i huvudet som delar av ett större sammanhang. Och i båda fallen kan även lite sämre filmer addera till den totala upplevelsen. Alldeles oavsett kan jag i alla fall känna att Decennier hjälper mig att fylla filmiska hål som jag numera inte behöver gå och vara vagt sugen på att se.

Ok, vad hade vi då på sextiotalet? Här kommer min topp 18 lista.

18. My fair lady
Den enda film som jag aktivt ångrade att jag såg. Extremt dåliga låtar och ett fruktansvärt dåligt manus. Gamla unkna könsroller gör inte saken bättre. Inte ens Audrey Hepburn kunde rädda denna grötiga soppa. George Cukor, vad har du gjort?
Betyg 1- / 5

17. Bande à part
Franska nya vågen är besvärtligt. Denna Jean-Luc Godard är lika pretentiös som dålig. Filmens klarast lysande stund är dansen på caféet vilken räddar filmen från skämsbetyget. Vad såg Quentin Tarantino i denna film?
Betyg 2- /5

16. Djungelboken
Nostalgisk och ikonisk scen med Baloo som vevas jul efter jul. Tyvärr är det nästan den enda scenen som piggar upp i denna fragmentariska scen-på-scen Disney. Jag var inte imponerad, Walt!
Betyg 2- / 5

15. Once upon a time in the West
Sergio Leone's bisarra konstverk. Otroligt långsam, prata om pretentiöst. Udda val att köra med konstgjorda ljud för hela filmen, inklusive en taffligt genomförd dubbning. Filmens behållning är flera snygga scener och en antydan till händelseutveckling under andra halvan av filmen.
Betyg 2- / 5

14.  Lolita
Det visade sig än en gång att jag inte är på samma våglängd som den gode Kubrick. Trist för det är en regissör som man som filmkonnässör skulle vilja älska. Lolita vågade inte vara så vågad som jag trodde att den var. Tyvärr köpte jag inte Mason i huvudrollen heller. Sellers var filmens höjdpunkt.
Betyg 2 / 5

13. A shot in the dark
En gammal komedi som inte riktigt håller måtten än idag, men Sellers är alltid Sellers och lägstanivån är tämligen hög. Filmen höjer sig över de övriga i botten på denna lista på grund av att ett skratt är alltid ett skratt och det ska vederbörligen premieras.
Betyg 2 / 5

12. Night of the living dead
En film som sticker ut i listan. Även om jag inte föll pladask för zombisarna var det en kul bekantskap. Spänningsfilm blir inte så lyckad när man upplever den som en komedi. Men kul att se "patient zero" så att säga.
Betyg 2+ / 5

11. Advise & consent
Bara tvåa? Encroyable. Nu när jag sitter och sammanfattar sextiotalet känns det som att denna film fick för lågt betyg... Otto Preminger är en otroligt kompetent regissör. Tyvärr fångades jag inte av filmen.
Betyg 2+ / 5

10. To kill a mockingbird
Den film på listan som jag hade allra högst förväntningar inför och den film som följaktligen jag blev som mest besviken över. Typiskt. Visst, Peck är en god man, men filmen är alldeles för tam och "för producerad".
Betyg 3- / 5

9. Le samouraï
Snygg yta, coolness personifierad. Skum handling och ett slut som man kan fundera på en hel del. Men ändå, borde det inte finnas något innehåll i filmen?
Betyg 3- / 5

8. Bamse
Grynet! Hon är häli som få. Skön sextiotalsvajb och kort-korta kjolar. Ja det räcker ända till över halvan på denna lista.
Betyg 3 / 5

7. How to steal a million
Underbart lekfull romantisk komedi i konstkuppvärlden som påminner litet om The Thomas Crown affair. Audrey Hepburn är lysande men tyvärr är hennes motspelare Peter O'Toole osannolikt träaktig. Vilken tråkmåns. Filmen hade kunnat bli en personlig favorit med en bättre castad duo. Roliga biroller höjer också.
Betyg 3 / 5

6. The Ipcress file
Kalla kriget spionthriller med en stor nypa Bond-vibbar. Michael Caine är ingen James Bond men ändå mycket underhållande att se. Cool. Den första barnförbjudna filmen jag såg i mitt liv och den håller än idag. Underhållande.
Betyg 3 / 5

5. Breakfast at Tiffany's
Hade potentialen att bli en ny Roman holiday men så valde man att låta komediregissören Blake Edwards fåna till det. Audrey Hepburn och George Peppard räddar dock filmen från total misär. Filmen blev nu gullig och trevlig, men under ytan skymtar man en mångt mycket bättre film som aldrig fick chansen.
Betyg 3+ / 5

4. The apartment
Första halvan är fånig, andra halvan är otroligt bra. Jack Lemmon lysande. Shirley MacLaine är lysande. Billy Wilder är ett geni. Detta är grundreceptet för alla romantiska komedier med Meg Ryan som gjorts.
Betyg 4- / 5

3. Jules et Jim
En av de två mest komplexa filmerna på denna lista. En hyllad film som verkligen levererade. Absurd historia som berättas på alla möjliga sätt och som kryper in under huden på dig som åskådare. Om du låter den. Fascinerande kvinnoporträtt.
Betyg 4 / 5

2. The graduate
Bästa filmen från detta decennium? Jo, antagligen. Helt klart mest underhållande och den film som troligen tål flest omtittar. På grund av en något svalare andra hälft nådde den dock inte ända fram.
Betyg 4+ / 5

1. Persona
Nestorn, Ingmar Bergman överraskar mig med en magisk film. Det hade jag inte väntat mig. Tänk så nära det var att jag valde bort denna efter magplasket jag hade med Smultronstället. Livet är som en chokladask...
Betyg 5 / 5

Självklart har min decennierbroder Movies-Noir också sammanfattat sextiotalsdelen av vårt projekt idag. Hur många filmer kom han upp i? Hundra?