The Martian (2015)

Ridley Scott kommer alltid vara en stor regissör på grund hans sci-fi klassikers Alien och Blade runner. Nu har han en ny storfilm inom sci-fi genren ute, The Martian. Även om den gode Mr. Scott är fasligt ojämn nu för tiden är han en sjuhelsikes filmmakare. Med rätt material kan han sno ihop en riktigt snygg film, det står utom tvivel. The Martian är otroligt snygg. Den är vacker. Den är förförisk. Jag helt underbar. Den är likt Gravity en sci-fi som inte är långt från vår verklighet eller tidsera. Bemannade rymdresor till Mars är i princip möjligt redan idag och jag hoppas verkligen att vi, människan, snart tar oss i kragen och fortsätter utforska rymden. All forskning, speciellt ute i rymden, är framsteg och framåtanda. Står vi stilla går vi baklänges och det har aldrig fungerat för oss människor.

I denna film hade Mr Scott ett bra underlag och slutresultatet har därmed blivit mycket lyckat. Filmen bygger på Andy Weirs bok med samma namn. Jag gillade boken en hel del, se min revy här. När jag läste den tipsade jag om boken för en kollega som tipsade en annan som tipsade en annan. Vi var snart fyra kollegor som läst och gillat den tekniknördiga boken om astronauten Mark Watney som av olyckliga omständigheter blir lämnad ensam på Mars. Vi hade följt honom genom hans kämpande och sett hur hans sinnrika problemlösningsförmåga tagit honom ur svåra situationer. Hans humor lyste också upp berättelsen och gjorde den lättillgänglig för alla. Mr Scott har iscensatt rymdresan på ett ypperligt sätt. Scenerna på Mars och i rymden matchar lätt scenerna i både Gravity och Interstellar. Och ändå var scenerna nere på Jorden kanske de bästa i hela filmen. Vi hade både spänning och humor inom NASA. Skämtet om tekniknördar som gillar Sagan om ringen fick mig att skratta gott.

Oavsett hur snygg en film som detta är lever den, som alla filmer, till stor del på dess karaktärer och skådespelarna som spelar karaktärerna. I The Martian har Mr Scott haft ett överflöd av suveräna skådespelare. Och inte bara i de stora huvudrollerna, där vi ser skådespelare som Matt Damon (Mark), Jessica Chastain (Commander Lewis) och Jeff Daniels (NASA Director Teddy Sanders). Även mindre roller har besatts av glimrande skådespelare vilket gör att filmen känns tyngre då det finns ett överflöd av bra skådisar att titta på. Några av birollerna som jag gillade mest hölls av Kristen Wiig (NASA PR-kvinnan Annie Montrose), Chiwetel Ejiofor (NASA-chef Vincent Kapoor) samt Donald Glover (astrofysikern Rich Purnell).

Filmen hade premiär förra fredagen. Det gick dock inte att samordna oss fyra kollegor för helgen så filmen sågs i måndags efter jobbet. Vi åkte in till Råsunda och tog en hastig middag på den lokala kinesen Ho Wah. Sedan bar det av till SF Råsunda. Filmen visades bara i 3D så det var bara att bita i det sura äpplet och ta på sig glasögonen. Jag tycker inte att 3D gav något extra till filmen, förutom ett dyrare pris och en aningens suddighet i vissa scener. 3D'n var i alla fall inte så spektakulär som den var i filmen Gravity. Filmvisningen gick utan problem. Jonas hann till och med äta upp alla popcornen i asken. Inga problem, han matade på som om det inte fanns någon morgondag! Efter filmen myllrade vi ut i natten med stora leenden på läpparna. Det var en skön stämning och alla var mer eller mindre uppåt. Visst, vi var eniga över att boken kanske var lite mer spännande i partier men att det var svårt att få med allt från boken i en rimligt kort film. Denna film var ju två timmar och tjugo minuter ändå. Kändes som en mycket kortare film men den hade redan närmat sig övre gränsen.

Det jag saknade mest från boken var kanske den stora sandstormen som Mark stötte på i slutet av boken. Dessutom var känslan att vara helt isolerad starkare i boken. Speciellt när han förlorade möjligheten att kommunicera med NASA i slutet. Båda dessa sekvenser hoppade de över i filmen för att få ett tajtare manus. Vi gillade också den intensiva slutscenen även om Watneys "iron man"-fasoner var på gränsen att ta mig ut ur spänningen...

Summa summarum var ett otroligt snyggt och fantasieggande rymdepos med idel starka skådespelarinsatser. Det var också mycket trevligt att gå på bio med Henrik, Magnus och Jonas. Tack för det killar.

Jag ger The Martian fyra rymdpirater av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Är du sugen på mer? Kolla in Jojjenitos revy. Blev han begeistrad av filmen?

Arachnophobia (1990)

Dr. Ross Jennings: Come on, let's go find that spider. And let's find your mom to take care of that spider. Honey, we're in the living room. We need you to kill a spider.

Månadens tema blev "Det kryper och krälar" vilket jag inte direkt gjorde vågen för. Detta är nog ett ämne mer lämpat för Sofia, Filmitch och Fiffi. Låt oss säga att jag såg mer fram emot att läsa de övrigas alster än att skriva mitt eget. Jag funderade först en kort stund på att som vanligt författa en topplista över filmer inom temat men då jag knappt kunde komma på en enda film som passar in så dödade jag den idén i sin linda.

Till slut hade jag bara fyra filmer som pockade på min uppmärksamhet. Fyra sedda filmer varav jag skulle se om en. Det var den första Indiana Jones vilket vore kul med tanke på hans notoriska rädsla för slingrande ormar. Sen tänkte jag på The thing... Krälar inte den omkring där på isstationen? Kändes inte helgjutet. The Mummy-filmerna har också en massa kryp, sådan som till och med kryper in under huden på några olyckliga plundrare. Till slut valde jag alla spindelfilmers moder Arachnophobia.

Jag kom ihåg denna film som rolig men ganska oförarglig. Hur skulle den stå sig idag? Jo, den funkar hjälpligt än idag. Den var inte så rolig som jag kom ihåg den utan den var istället lite mer ryslig.

Filmen är från 1990 och vi ser Jeff Daniels och John Goodman i principalrollerna. Steven Spielberg står med som producent. Filmens första timme är ganska seg, och den påminner ganska mycket om Jaws. En liten stad, check. En ensam man som varnar om faror, check. Någon som motarbetar den ensamme mannen, check. Folk börjar dö som flugor, check. Show down, check. Samma recept som i klassikern!

Filmens höjdpunkt är John Goodmans lustiga "bug exterminator", utan honom hade filmen varit svag. Jeff Daniels ser ung och smal ut. Han är ok i rollen som Hjälten. Det lustiga är givetvis att han är superrädd för spindlar. I inledningen av filmen ber han, precis som Fredrik Wikingsson, sin fru komma in och ta ihjäl en spindel.

Filmens inledning från Venezuela är ganska bra, och strukturen påminner vagt om den i Raiders of the lost ark. Sedan tappar filmen tempo betänkligt då vi ska lära känna alla karaktärer i den lilla staden. Under sista halvtimmen dras spänningen upp igen. Det är lite pirrigt att se alla dessa spindlar som kryper in och under allt och alla. Jag har kanske inte spindelskräck men de är lite "creepy" när det kommer till kritan.

Ja, ja, detta var en ganska underhållande film, även vid en omtitt. Den får inte lika högt betyg som jag kanske gett den om jag bara gått efter min minnesbild. Men jag ger Arachnophobia tre spindlar av fem möjliga i alla fall.

Betyg: 3/5

Detta var ett inlägg i månadens filmspanartema. Kräla över till mina filmspanarvänner och kolla in vilka kryp de är:
Except fear
Jojjenito
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Har du inte sett den? (pod)
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (krönika)

The Newsroom - Season 1 (2012)

När skaparen av The West Wing, Aaron Sorkin, kommer med en ny tv-serie höjs pulsen lite. Jag var förväntansfull, men kort tid efter serien haft premiär märkte jag att buzzen runt serien lät antyda mixade reaktioner. Den verkade inte falla alla i smaken. Tiden gick och jag glömde nästan av serien, men nu har jag till slut givit den en chans. Inledningen av första avsnittet med Will McAvoy (Jeff Daniels) i en diskussionspanel på ett universitet är fullständigt briljant. Helt makalöst bra. Wow, den gamle mästaren Aaron Sorkin kan tydligen inte misslyckas...

Men sedan rämnar illusionen. Serien är frustrerande ojämn. Det är en schizofren tv-serie! Extatiskt bra scener blandas med segment som kräver ett hav av skämskuddar för att ta sig igenom. "Har Aaron Sorkin tappat det?" skickade jag ut till vänner bland poddare och bloggare.

Vad är det som är felet med serien då? Sorkin's styrka ligger i att beskriva en grupp intelligenta och extremt duktiga personer som arbetar ihop i ett lag. The West Wing var lysande i sitt drama, sin humor, sin passion för jobbet, men den var aldrig fånig eller farsartad. Humorn var karaktärsdriven och byggde på karaktärernas agerande och ambitioner.

I The Newsroom blandas den karaktär som The West Wing har med romantisk komedi driven av slapstick-humor. Obegripligt! Även till synes små avsteg från den vinnande melodin gör skillnaden enorm när tonen i en "show" ändras så totalt. Jag kan tänka mig två anledningar till att de valt att lägga in den romantiska komedin. Antingen har HBO tvingar Sorkin till detta misstag, men det känns långsökt då HBO inte verkar arbeta så och då Sorkin torde vara så stor i branschen att han inte skulle tillåta ett sådant tilltag. Det andra skälet till detta måste vara att Sorkin helt enkelt valt att göra den så här. Han har kanske velat testa sig inom romantisk komedi och skapat en serie som blandar gruvligt allvar med en hysterisk och förstärkt humor som jag endast kan jämföra med hur Ally McBeal var. Men i Ally McBeal funkade det för att hela serien gick i samma ton och var skruvad hela tiden, inte bara fläckvis.

I The Newsroom är det framför allt två karaktärer som Sorkin behandlar slarvigt, elakt(?) och konstigt(!). Båda är kvinnliga. Även om de flesta karaktärerna i The West Wing var män fanns där en hel del starka och bra kvinnliga karaktärer, så förklaringen kan inte bara vara att Sorkin inte kan skriva kvinnor. Men man kan lugnt påstå att Sorkin inte kan skriva kvinnor med kärleksbekymmer.

Det största problemet måste vara Mackenzie MacHale som spelas av Emily Mortimer. Hon ska vara en av världens bästa nyhetsproducent för tv-nyheter. Hon kommer hem från flera år i fält, typ Libanon etc när serien startar. Ändå beter hon sig som att hon suger på sitt jobb. Hon begår misstag efter misstag som inte passar med rollen. Hon är dåligt allmänbildad vilket förefaller helt osannolikt. I ett avsnitt ber Mack en kollega om hjälp då hon måste få hjälp att förstå mer om ekonomisk politik! Världens bästa nyhets-tv-producent fattar inte basala saker om ekonomi? Skrattretande. Hennes romantiska förehavanden med Will är också otroligt dåliga, även om man givetvis kan köpa premissen att en duktig yrkeskvinna (som hon sägs vara men som vi aldrig ser) kan vara "dålig" på förhållanden.

Det andra största problemet är Alison Pill i rollen som Maggie. Hon ska också vara supersmart. Hon är en assisterande producent på väg upp i karriären. Den "stora" Mackenzie jämför Maggie med sig själv i början av sin karriär bland annat. Men förutom att vara på en 14-årings nivå då det gäller privatlivet, ser vi henne sällan göra något bra i sin yrkesroll. Hon snubblar på stolar, smäller dörrar i ansiktet på kollegor, och gör bort sig totalt i sitt jobb, och hon är så junior man kan tänka sig i alla perspektiv. Och ändå ska vi åskådare på något sätt tro att hon är en på väg uppåt i sitt gebit. Nej, jag köper det inte för en sekund.

Jag inser nu att båda karaktärerna, Mackenzie och Maggie, är totalt fel-castade. I The West Wing fanns ingen lika felcastad karaktär, inte ens i närheten. Det är kanske det som skiljer serierna mest, mer än manus?

Det som är så frustrerande och irriterande är att The Newsroom är jättebra i vissa delar. De har på ett snyggt sätt vävt in verkliga nyheter i serien. Allt från BP's oljespill till dödandet av Bin Laden kommer med i nyhetsteamets vardag. Säsongens röda tråd är fajten som teamet för för att få visa "seriösa nyheter" och inte vika sig för bolagets jakt på tittarsiffror och fjäskande för sponsorer. Sorkin förnekar sig inte och jagar hänsynslöst Republikanerna, i detta fall The Tea Party rörelsen (Michele Bachmann och anhang). Tricket att göra karaktären Will McAvoy till en "god" republikan lurar ingen, Sorkin är demokrat och han utnyttjar sina tv-serier till fullo för att få fram sin politiska vinkel.

Jag antar att The Newsroom kommer tillbaka för säsong 2, men jag vet inte om jag orka se den med tanke på hur två av de största karaktärerna är orealistiska, för sina roller i serien, samt inte så lite irriterande.

Betyg: 3/5

Looper (2012)

Abe: This time travel crap, just fries your brain like a egg... 

Den tredje medlemsvisningen på kort tid blev Rian Johnsons Looper. Jag gick och såg den med min gamle gode filmfestivalvän Josqen, samt killarna från Har du inte sett den? Ända sedan Rian Johnson berättade om sitt nästa projekt på face 2 face efter The Brother Bloom på filmfesten 2008 har jag väntat på denna film. Rian Johnson som både skriver och regisserar sina filmer har tidigare gjort high school noiren Brick och den romantiska con man komedin The Brothers Bloom. Nu har han bytt genre igen och kommit ut med en mind fuck sci-fi thriller om tidsresenärer och lönnmördare.

Allas älskling Joseph Gordon-Levitt spelar Joe en så kallad Looper. I en inte allt för avlägsen framtid, år 2044, är tidresor möjliga men också strängt förbjudna. Maffian i en 30 år mer avlägsen framtid gör sig av med fiender och andra som fallit i onåd genom att skicka tillbaka dem till 2044 där en Looper, en bödel  väntar på dem. Det är nämligen lätt att undanröja liken år 2044 medan teknikens framsteg gjort det näst intill omöjligt att göra sig av med döda kroppar år 2074.

Jobbet som en Looper är väl betalt och utan stora risker förutom en liten negativ detalj. När framtidens maffiabossar bestämmer sig för att du blivit överflödig skickas ditt 30 år äldre jag tillbaka till dig som ditt nästa offer. Du har då "closed the loop" och du har exakt 30 år kvar att leva. Leva i materiellt överflöd men ändå på lånad tid så att säga. Problemen hopar sig i de fall som Loopern inte klarar av att skjuta den äldre versionen av sig själv.

Detta är en typ av film som jag älskar och den levererar på flera plan. Filmer om tisdsresor kan bli hur invecklade som helst. Sker allt i en oändlig cykel eller ändras framtiden av tidsresan och i vilken ordning i så fall. Vad händer först och vad kommer ändras i framtiden. Är universum verkligen oändligt? Vad finns då utanför Universum??  Kända filmer om tidsresor från de senaste 11 åren är Donnie Darko och Primer, två filmer jag sett på filmfesten för övrigt. Författaren till Primer har till och med hjälpt Rian Johnson med logiken i tidsresorna här.

Filmen är uppdelad i två delar. Den första delen som är lite mer än halva filmen är klart bäst. Då är filmen en renodlad sci-fi-thriller. Filmiskt påminner Looper ganska mycket om Johnsons första film Brick. Det är urvattnade färger i väldigt ordinära stadsmiljöer. Filmens andra del är tyvärr inte alls lika stark. När Joe träffar Emily Blunts karaktär Sarah ute i på hennes gård tappar filmen både tempo och fokus. Jag har dessutom aldrig varit en stor fan av Emily Blunt, hon är ganska ointressant som skådis tycker jag. Filmen får en mer flummig filosofisk ton och även om det kan vara bra, M Night Shyamalalalalan någon?, så funkar det inte lika bra här då det skapar en film av två separata delar.

En annan karaktär som jag normalt sätt har svårt med är Paul Dano. Här i Looper gör han en biroll som är nog så viktig. Han är för övrigt lika sliskig och vidrig som vanligt, men han gör den rollen perfekt! Tänk vad type castad han blivit... Hey, we want a creepy, slimy guy that the audience can feel a mix of pity and disgust for... Paul Dano!

Danos karaktär råkar ut för något av det mest brutala jag sett på bio på senare tid. Ett öde som är inte allt för långt från ett dito jag läste om i en bok för några år sedan. Mörkret i Looper var överraskande djupt. Rian Johnson har inte visat sådana sidor i sitt skapande tidigare.

Bruce Willis. Är han gammal eller? Han såg väldigt gammal ut i några scener. Han gör dock som alltid ett gediget jobb. Hans roll kräver en hel del nyans, även här finns ett mörker, och jag tycker han är filmens behållning. Joseph Gordon-Levitt sköter sig också bra. Han har inte den gravitas som Bruce har, men han gör ett bra och allt som oftast övertygande jobb. Här måste nämnas den absurda sminkningen av Gordon-Levitt för att få honom att se ut som en ung Bruce Willis, inklusive den böjda och sneda näsan. Det set inte bra ut, allt för överdrivet så att man som publik sitter och tänker på den istället för filmens handling. Dessutom ändrades hans sminkning under filmen. Jag undrar om det är så att han var osminkad före brottet i time and space continuum och hårt sminkad efter, för att skilja på de två versionerna av Joe?? Oklart.

Looper var väldigt bra. Den är dock lite åt det lättviktiga hållet. Den kan inte alls mäta sig med de tyngsta filmerna i denna genre, filmer som Blade runner eller Inception tex. Den kan kanske påminna lite om Twelve monkeys även om jag gillar den mer än Looper.

Det finns en scen i slutet av filmen som går i slow motion och som innehåller en hel del blod som redan nu är en het kandidat till årets coolaste scen.

Rian Johnson gjorde ett gott försök och nådde nästan ända fram, jag ger Looper tre kvinnor man gör allt för att rädda av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om ni vill veta vad Markus, Erik och Johan tyckte om filmen kan ni lyssna på deras snack här.

The Purple Rose Of Cairo (1985)

In New Jersey anything can happen.

Jag blev lite besviken på Woody Allens "The purple rose of Cairo". Detta var en film jag hört så mycket om. Woodys kärleksförklaring till filmen som media. Temat är "film" som den verklighetsflykt den kan vara och Woody leker med vad som är äkta eller inte. Han behandlar den eviga frågan om människors drömmar om en bättre tillvaro, och flykten in i filmens värld. Det låter patetiskt, vem skulle göra något sådant?

I "The purple rose of Cairo" spelar Mia Farrow en fattig servitris i den stora depressionen i 30-talets Amerika, närmare bestämt New Jersey. Hon är gift med en suput och hustrumisshandlare som inte uppskattar henne för den hon är. När hon dag efter dag gått och sett samma film kliver en av filmens stjärnor helt plötsligt ned från duken och börjar tilltala henne. Magi, filmkyssar i verkliga livet som inte tonas bort, låtsaspengar som bara fungerar i filmens värld (rekvisita från filminspelningen duger inte "här ute"), Ginger Ale istället för champagne och till slut Ginger Rogers. Woody deltar inte som skådespelare i filmen, vilket han inte gör med jämna mellanrum. Jag vet inte om det betyder att han är mer intresserad av filmens idé än karaktärerna och dialogen i de fall han inte spelar själv.

Mia Farrow, en av Allens favoritskådespelerskor, i rollen som Cecilia är filmens svag kort. Jag förstår inte om hon ska spela en karikatyr på sin roll, eller om hon försöker gestalta en klumpig dagdrömmare som hamnat i en lite olycklig situation. Hon gör Cecilia helt orealistisk i alla fall. Det är inte bra om du som åskådare sitter och irriterar dig på huvudkaraktären, och sedan undrar om det var menat att du skulle irritera dig på henne eller falla för hennes "charm". Jag tror att det finns stor chans till olika syn på just denna figur, skriv in vad ni tycker i kommentarerna! Jeff Daniels i dubbla roller som filmkaraktären Tom och skådespelaren Gil är stabil. Bäst i filmen är nog Dianne Wiest som dyker upp i en liten biroll som glädjeflickan Emma. Hon är också med i flera av Allens filmer.


Cecilia: I just met a wonderful new man. He's fictional but you can't have everything.

Jag är mycket glad att jag äntligen tagit mig tid att se filmen. Jag har sett den dyka upp på listor som "De tio bästa filmerna om film". Filmen levererade dock inte fullt ut för mig. Jag kunde inte dras med i filmen lika mycket som filmens Cecilia drogs med av Gil i rollen som Tom i filmen inne i filmen! "The purple rose of Cairo" är en hyllning till filmkonsten och jag kan rekommendera den för den som är intresserad av film, och den får tre tropikhattar av fem.

Betyg: 3/5

Moviegoer: I want what happened in the movie last week to happen this week; otherwise, what's life all about anyway?