We're The Millers (2013)

This is not a smidge of pot! You got me moving enough weed to kill Willie Nelson, man!

Nu ska vi prata lite simpel amerikansk komedi. Anti-pretto kan man kanske säga. Pretto så att det står upp över öronen blir det på onsdag istället. Jag såg We're the Millers med Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och Emma Roberts häromveckan. Hemma i mitt fina filmrum, kan tilläggas. Det var tredje gången gillt jag skulle se den. Första gången var nere på Malmö filmdagar, filmbranschens egna lilla filmfestival som några av oss inom Filmspanarna blev inbjudna till. Jag tänkte se den som första film på onsdagen men det slutade med att jag tog sovmorgon istället. Den andra gången den kom upp var då min kompis Frans var på besök. Vi var sugna på en inte allt för komplex film och startade upp denna road trip-komedi. Det var klart från och med första scenen att detta inte var en film för Frans. Han gillar nog inte den humorn. Nej, om man ska underhålla den gamle schackmästaren måste det tydligen till en film som My fair lady istället!

Tredje gången gillt alltså. Ensam och "mogen" för en simpel komedi med sex- och knarkskämt så långt ögat når satt jag mig ner i fåtöljen. Jag gillade den!  Den var kul och underhållande. Gav den mig något existentiellt att tänka på, eller något moraliskt dilemma att brottas med? Nej, absolut inte! Bra det! Den var samtidigt lite småmysig med hjärtat på rätt ställe och lite vågad med en del roliga skämt, av sorten "under bältet". Den är ungefär lika bra som Last Vegas och har ungefär samma sorts humor fast med en touch av Ett päron till farsa. Alla dessa är mycket, mycket bättre än Hangover-filmerna om man tänker på andra och tredje delarna.

I komedier som denna är karaktärerna och skådespelarna av central betydelse. Till det är givetvis manus tämligen viktigt. Detta har lyckats bra i denna film, om man nu tar den för vad den är. En simpel komedi, that's it. Jag tycker Jennifer Aniston kan vara lite smålustig i komedier. Ok, hon är ingen Anna Kendrick eller Amy Adams. Hon spelar i en lägre division, men jag har inga problem med henne. Hon passade dock inte som strippa.

Jason Sudeikis är en kul kille. Inte lika skrikigt överspel som från en Steve Carrell eller Vince Vaughn, men kul på ett lite sansat sätt. Bäst var nog Emma Roberts och Will Poulter som spelade låtsasbarnen. Speciellt Poulter var kul och en helt ny bekantskap för mig. En hysterisk birollskaraktär spelades av Kathryn Hahn som vi såg som Rachel i filmfestivalens Afternoon delight. Hon är kul. Vi ser också Castle's rödhåriga dotter lite malplacerad i denna film. Ed Helms gör en liten roll, liksom för att ge filmen lite stjärnglans i skådespelarlistan. Men är han så himla rolig egentligen?

Nej, om du vill ha en lättsmält komedi som "bara" underhåller kan du mycket väl ge We're the Millers en chans. Jag ger den tre "knarksmugglare är inte samma sak som knarklangare" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Community - Season 1 (2009-2010)

Efter ivrigt påhejande från killarna i Har du inte sett den?-podden blev jag nyfiken att ge Community chansen. Med Johan i spetsen pratade de om serien som om den vore brons, silver och guld. Framför allt skulle serien vara överfull av popkulturella referenser.

Jag har nu sett första säsongen och jag kan meddela att det var till belåtenhet. Nej, det är inte den bästa serien jag har sett, men den är mycket, mycket bättre än många andra serier som rullar i tablåerna.

Egentligen var jag insåld på serien redan efter första avsnittet då det tungt refererade till favoritrullen The Breakfast Club. Och redan efter några få avsnitt kände jag att detta var karaktärer som man kan lära känna och trivas med.

Som navet i gruppen ser vi Jeff Winger. Han är ok men kanske inte favoriten. Han är mer som Ted i How I met your mother, han är navet i gruppen som driver handlingen framåt och förankrar galenskaperna i en lite tryggare grund. En av seriens lustigaste figurer, kanske denna series motsvarighet till Sheldon Cooper, är Abed Nadir. Hur kan man misslyckas med karaktären som är streetsmart, har autism och är snabb som vinden? Bland killarna är otroligt nog den gamle favoriten Chevy Chase den som sticker ut som svagaste kortet. Visst, han har sina ljusa stunder under säsongens gång, men det känns lite som att han är lika sorgligt malplacerad som hans karaktär Pierce är. Eller så är det ett tecken på briljant manus och skådespeleri från honom som gör att jag känner som jag gör...

Sen har vi the ladies... "Big boobs, medium boobs and black boobs". LOL, jag höll på att kissa på mig av skratt när Señor Chang efter ett helt läsår refererade till dem med den summeringen.

Medium boobs - Britta. Hipstertjejen med  höga ideal och medelmåttiga engagemang som Jeff blev betuttad i från första scenen. Jag gillar henne. Hon är ok och lite udda för en kvinnlig karaktär i en serie som denna vilket alltid piggar upp lite. De övriga två är kanske inte lika unika.

Black boobs - Shirley, frånskild proud mama med två små pojkar hemma. Hon har många av säsongens roligaste kommentarer och små instick. Hon är som ett IV dropp som matar serien med injektion efter injektion av humor. Också en bra balans till den lite buffliga och hysteriska humorn som Pierce levererar.

Till sist har vi big boobs - min favorit Annie. Hon är underbar! Kan tilläggas att hon har anatomiskt proportionerliga "big boobs". Alison Brie är snyggast, men framför allt otroligt rolig i drifterna med sin karaktärs oskuldsfullhet som före detta nördig plugghäst som krossats under sina egna och andras förväntningar. Hennes resa via psyket till att bli en "hottie" ger underlag för otal permutationer av komiska situationer. Speciellt scenerna mellan henne och Dean Pelton var extra vederkvickande. Ett av säsongens roligaste avsnitt är S01E11 "The politics of human sexuality". Med dess vassa och fyndiga dialog och tjejernas plot för att hjälpa Annie i hennes uppdrag att inför studenterna demonstrera hur man applicerar en kondom på en anatomiskt korrekt penisattrapp var det en höjdpunkt.

Community har inte svävat upp till toppen av humorserier (än), men den ligger på en hög höjd och svävar lite under toppskiktet. En extra skjuts uppåt fick serien i och med avsnittet S01E23 "Modern warfare", det med en paintballtävling på campus. Studiegruppen diskuterar Jeff och Brittas relation vilket tröttar ut Jeff och han går ut till sin bil för en liten lur. När han vaknar är hela campus ödelagt med tydliga tecken på en furiös kamp. Avsnittet övergår här till en blandning av alla action/överlevnadsfilmer man sett. Där finns Battle Royale, Die Hard, Pulp Fiction och så vidare, och så vidare, allt i en färgglad mash up. Otroligt kul avsnitt och den episoden jag har överst i minnet från säsong 1.

Jag kommer definitivt se vidare på denna serie.

Betyg: 4/5

Filmspanarna Tema #19: Science Fiction

När vi diskuterade filmspanartema på senaste träffen hade jag ett frikort på grund av tidigare rättsskandal där jag varit på den olyckliges sida. Nu när jag fick chansen ville jag att vi äntligen skulle ta oss an alla filmtemans moder - science fiction. Jag lyckades undvika en upprepning av uppror och försvunna omröstningar och temat var satt. Trodde jag då i alla fall. Filmspanarnas smartaste och mest beläste science fiction-kännare, vår egna Sofia höjde sin ljusa stämma och undrade hur temat skulle begränsas. Skulle det gälla science fiction i rymden undrade hon. När Sofia höjer rösten från sin varma macka utan skinka där borta i hörnet, då ska man normalt sätt lyssna noggrant. Berusad av framgången med att fått igenom mitt förslag hörde jag dock inte. Vadå begränsa? Nej, nej utropade jag självsäkert. Vadå rymden tänkte jag, där är väl alla science fiction-filmer? Dummer. Nåja, hur gör man med en film som Eternal sunshine of the spotless mind då? Eller Back to the future, Brazil, Children of men eller Her? Jämmer och elände! Bomber och granater! Varför begränsade vi inte temat? Vad har jag gjort? Damn me!

Nåväl, låt oss begränsa oss då... Inga animerade likt Akira eller Wall-E. Inga superhjältefilmer likt The Avengers. Inga apokalypsdystopier likt The Road Warrior. Inga komedier likt Innerspace eller Men in black. Inga idédrivna science fiction från vår "verklighet" likt Primer. Nej låt oss säga att det ska vara "klassisk" science fiction i rymden! Däremot får det vara både "realistiska" eller "fantasy"-sorten. Fast ni vet ju ändå vilken av dem jag föredrar.

Men vänta nu. Hur blir det då? Hur blir det med den och den och den? DEN måste ju vara med. Fan, låt oss ta science fiction som inte alls är i rymden. Hur ska det annars gå? Det finns ju en massa bra filmer som måste vara med. Allt snurrar, rymden, inte rymden, rymden, inte rymden. Jag ser i syne, allt blir dubbelt. Ok, that settles it. I'll make two damn lists. What's this god damn? Tingeling.


***********************************************************

Topp 10 science fiction "Inte rymden"

***********************************************************


10. Metropolis
Vi startar och slutar denna lista i samma punkt i sann sci-fi anda. Allt startade kanske med denna 20-talsklassiker. Fantastisk idédriven sci-fi med scenografi och ett bildspråk som satt sina spår i hela filmhistoriken.



Maria: "We shall build a tower that will reach to the stars!" Having conceived Babel, yet unable to build it themselves, they had thousands to build it for them. But those who toiled knew nothing of the dreams of those who planned. And the minds that planned the Tower of Babel cared nothing for the workers who built it. The hymns of praise of the few became the curses of the many - BABEL! BABEL! BABEL! - Between the mind that plans and the hands that build there must be a Mediator, and this must be the heart.



9. Another Earth
Ett ypperligt exempel på att idédriven sci-fi kan göras utan stor prodkuktion eller budget. Denna sci-fi-pärla är gjord med egna penga, egen kamera och vissa scener är skjutna hemma hos en av skaparnas mamma!



Rhoda Williams: If you met yourself, what would you say?
John Burroughs: Hey, you up for a video game? Probably beat me. What would you say?



8. Donnie Darko
DD blew my mind när den kom till oss under det så sci-fi-klingande året 2001. Tidsresor och möjligheten att ändra på framtiden. Klassiska frågor för sci-fi.



Donnie: Every living thing follows along a set path. And if you could see your path or channel, then you could see into the future, right? Like, uh... It's a form of time travel.
Prof. Kenneth Monnitoff: Well, you're-you're contradicting yourself there, Donnie. If we were able to see our destinies manifest themselves visually, then we would be given a choice to betray our chosen destinies.



7. I, robot
Självklart måste jag ha med något från Isaac Asimovs magnifika framtidsvision. Denna film är helt ok.



Susan Calvin: I don't understand. Alfred wrote the Three Laws. Why would he build a robot that could break them?



6. The Thing
Sci-fi kan vara lite läskigt också. Mer om det nedan. Det finns självklart en under-genre med skräckfilm inom sci-fi men denna är så bra och ikonisk att den passar in på denna lista ändå.



MacReady: If it takes us over, then it has no more enemies, nobody left to kill it. And then it's won.



5. The Abyss
Är vi ensamma i universum? Vi tittar upp mot stjärnorna men i detta gravt underskattade epos från James Cameron ska vi faktiskt titta ner i djupet efter besökarna. Den smöriga filmen på denna lista. OBS, se hellre den långa versionen. That version make sense.



Lindsey Brigman: I know how alone you feel... alone in all that cold blackness... but I'm there in the dark with you. Oh Bud you're not alone... Oh, God. You remember that time - you were pretty drunk, you probably don't remember - but the power went out in that little apartment we had on Orange Street? We were staring at that one little candle, and I, I said something really dumb like, that candle was me, and like every one of us is out there alone in the dark in this life... and you just, you just lit up another candle and you put it beside mine and said "No! See, that's me. That's me"... and we stared at the two candles, and then... well, if you remember any of this, I'm sure you remember the next part. But there *are* two candles in the dark. I'm with you. I'll always be with you Bud, I promise that.



4. Twelve monkeys
Dystopia, tidsresor och en kamp mot klockan. Bruce Willis i Terry Gilliams finaste film. Ok, slänger väl ut ett hedersomnämnande till Brazil också!



Dr. Kathryn Railly: Cassandra in Greek legend, you recall, was condemned to know the future but to be disbelieved when she foretold it. Hence the agony of foreknowledge combined with the impotence to do anything about it.



3. The Matrix
Vissa filmer ändrar på filmhistorien. Reklamkampanjen var bara en fråga: What is the Matrix? Jo, the Matrix är en sjusärdeles häftig mind blowing actionrulle. Hela trilogin är bra, men första filmen sticker ut som banbrytande.



Morpheus: This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland and I show you how deep the rabbit-hole goes.



2. The Terminator
En tidig James Cameron. Från tiden när han fortfarande levde och gjorde bra film. Sene dog han och filmbolagen ersatte honom med en ond replica. Tidsresa och dystopi igen. Arnold. I'll be back. Terminator 2: Judgement day i släptåg. Det var bättre förr!



Kyle Reese: What day is it? The date!
Cop in Alley: 12th... May... Thursday...
Kyle Reese: WHAT YEAR?



1. Blade runner
Ah, den enda filmen som kan utmana ettan från nästa lista om titeln min favoritfilm alla kategorier... Vi återkommer till influenserna från Metropolis. Los Angeles i en inte allt för avlägsen framtid. Tårar som försvinner i regnet.



Batty: I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate. All those moments will be lost in time... like tears in rain... Time to die.






******************************************************

Topp 10 science fiction "Rymden"

******************************************************


10. Outland
Rymden-listan inleds med "cowboys in space". Och det kommer mer av den varan senare i listan! Sean Connery som en klassisk "sheriff i den farliga staden utan hjälp i kamp mot onda män". Fast detta sker ute på en rymdstation! Ganska bra rulle som kan rekommenderas till sci-fi nörden.



Rudd: You're supposed to protect us! You're the police! It's your job! Where are your men?
Marshal William T. O'Neil: My men? My men are shit.



9. Solaris
Självklart måste Stanislaw Lem's mästerliga bok vara med i denna lista på något sätt. Jag har bara sett den nyare filmversionen, den med George Clooney gjord av Steven Soderbergh. Den är ganska bra. Romanen och idén bakom filmen är av yppersta sci-fi klass. Och skrämmande.



Chris Kelvin: Why haven't you come home? What happened here? What did you find?
Gordon: Who are you representing, exactly?
Chris Kelvin: I represent the last effort to recover this mission before they abandon this ship and everyone on board.
Gordon: Until it starts happening to you, there's really no point in discussing it.



8. Starship troopers
En annan härlig gubbe med en skön syn på framtiden är allas vår favoritholländare i Hollywood, Paul Verhoven. Hans filmadaption på Starship Troopers är pure fun. Nuke the bugs!



Jean Rasczak: Come on you apes. You want to live forever?



7. 2001: a space odyssey
Den klassiska Stanley Kubrick-filmen från 1968 måste ha en plats på en lista som denna. Filmen är vacker och mystisk. Den gäckar mig. Jag har sett den tvenne gånger och fler ska det bli.



HAL: I'm afraid. I'm afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There is no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I'm a... fraid. 



6. The fifth element
Tycker du att sci-fi är tråkigt, oromantiskt och bistert. Nehedå. I denna film skriker färgerna nästan lika mycket som en speedad Chris Tucker och vi bjuds på en fantastiskt mysig liten kärlekshistoria. Ni vet det femte elementet. Gary Oldman gör en av sina patenterade bad guys och Bruce Willis trivs i blonderat hår och orange linne.



Leeloo: Leeloo Dallas mul-ti-pass.
Korben Dallas: Yeah.
Leeloo: Mul-ti-pass.
Korben Dallas: Yeah, multipass, she knows it's a multipass. Leeloo Dallas. This is my wife.
Leeloo: Mul-ti-pass.
Korben Dallas: We're newlyweds. Just met. You know how it is. We bumped into each other, sparks happen...
Leeloo: Mul-ti-pass.
Korben Dallas: Yes, she knows it's a multipass. Anyway, we're in love.



5. Moon
Betyg fem till filmen på femte plats. David Bowies son visade sig kunna göra bra film! Moon är en liten stor sci-fi med en briljant Sam Rockwell i huvudrollen. Hrm. Kevin Spacey lånar ut sin röst till den HAL-liknande datorn. Hrm.



GERTY: I hope life on Earth is everything you remember it to be.



4. Star Wars: Episode V - The Empire strikes back
Den ursprungliga franchisen för rymdeposar som så blivit så illa tilltygad av de nyare tidigare filmerna att man nästan glömmer av den. Men Star Wars var coolt en gång i tiden. Och Episode V var den mörkaste och bästa av dem alla. And, god damn you, George, Han Solo shot first!



Darth Vader: Obi-Wan never told you what happened to your father.
Luke: He told me enough! He told me *you* killed him!
Darth Vader: No. *I* am your father.
Luke: No. No. That's not true. That's impossible!
Darth Vader: Search your feelings, you *know* it to be true!
Luke: [anguished] No! No!



3. Serenity
Ah, där är den ju. Filmen som kom efter serien som vi älskade så men som dog allt för tidigt men återuppstod i Mary Parents beskyddande famn. Serenity. Cowboys in space! And horses.



Trade Agent: You all are Browncoats, eh? Fought for independence? Petty thieving ain't exactly soldiers' work.
Capt. Malcolm Reynolds: War's long done. We're all just folk now.



2. Aliens
Space marines. James Cameron i sitt esse. Krigsfilm i rymden. En awesome kick ass Ripley. Alla älskar Pvt Hudson. Gorman, Vasquez, Drake. Där är så många favoriter. Vi gillar inte Burke, usch. En av de bästa filmerna ute där. I promise.



Ripley: They cut the power.
Hudson: What do you mean, "*They* cut the power"? How could they cut the power, man? They're animals!

Hudson: That's it man, game over man, game over! What the fuck are we gonna do now? What are we gonna do?



1. Alien
Den bästa filmen alla kategorier tror jag faktiskt. Skådespelarensamblen är makalöst bra. Spänningen, manuset och dialogen. Den svettiga skräcken. Ovissheten. Alien. God damn it! Awesome!



Ripley: This is Ripley, last survivor of the Nostromo, signing off.


**********************************************************


Japp, det var det. Listor i massor. Fripp21 out.

Vad har då mina fellow filmspanare hittat på ute i rymden? Kolla här:
Sofia, Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Jojjenito - om film
Movies-Noir
Jimmy, Except fear
Flmr - en sorts Steffo
Johan, Filmitch

House Of Cards - Season 2 (2014)

 

Första säsongen var en stor överraskning. Ypperligt manus, en fantastiskt elak Kevin Spacey och mer mörker än vad jag vågat hoppas på. Vid sidan av alla ondskefulla gärningar paret Underwood utförde var det den sexuellt laddade maktkampen mellan Frank och Zoe som var allra mest lockande.

Jag tänkte att det säkert var ganska svårt att hålla uppe en så hög nivå och tyvärr hade jag rätt i det. Precis som med Homeland tappar andra säsongen en hel del. Nu är det ack så viktiga manuset inte alls lika tajt, nej det känns snarare som ett hafsverk och säsongens "story arc" får inte alls en njutbar konklusion.

Under andra säsongen blir det för mig än mer tydligt att allt hänger på Frank i Kevin Spacey's tolkning. Nästan ingen av de andra trådarna ger utdelning. Claire investerar i sin nya roll som fru vice president en hel del politiskt kapital i ett på pappret hedervärt ändamål. Som vanligt lämnar hon ett spår av förstörda människor efter sig. Men precis som i första säsongen tycker jag att hon är trist som karaktär.

Doug Stamper var underhållande i en biroll i S1, men nu när han får ta större plats och han har blivit tråkigare. Jag tycker att tråden med honom och Rachel inte alls kan matcha den mellan Frank och Zoe i första säsongen.

Under andra säsongen användes sexscenerna mer i spekulativa syften kändes det som. De passade inte alls in på samma sätt. Säsongens huvudmotståndare Raymond Tusk och hans galne hund Remy Denton var ganska underhållande. Tyvärr fick de inte till slutfasen av fajten. Jag hade hellre sett något mer spektakulärt slut. Pyspunka.

Säsongens i särklass bästa detalj var Kevin Spaceys mycket menande blickar rakt in i kameran. Han bryter fjärde väggen titt som tätt och det är effektivt. Dessutom gillar jag signaturmelodin och vinjettbilderna. Mysiga. Men tyvärr räcker det inte. House of cards har blivit klart sämre. Varning.

Betyg: 3/5

Thor: The Dark World (2013)

Loki: Oh dear, is she dead?

Jag gillade den första Thor-filmen en hel del. Den var underhållande men lättviktig. Därför var jag nyfiken på uppföljaren. En del har sagt att denna var bättre än ettan och en del att den var lite svagare.

Det jag gillade mest ur ettan var scenerna med Thor, Jane, Selvig och Darcy nere på Jorden. De lite mer fantasifulla sekvenserna från Asgård och Frost...något, var jag inte lika förtjust i då det blir lite fånigt. Filmer som dessa ska antingen vara superseriösa, eller lättsamma med en rejäl portion glimt i ögat. Jag röstar för det senare.

I tvåan som fått det livliga namnet Thor: The Dark World får vi mindre av det som var bra i ettan, dvs lustigheter på Jorden där kulturkrockar mellan Thor och hans människovänner utgör humorn. Men istället stärks de övriga delarna en hel del när Loki är med. Även om jag var lite sval till Tom Hiddleston's Loki i början av filmserien måste jag säg att han funkar mycket bra i denna film. Supercool. Tyvärr kommer han inte riktigt med i handlingen förrän under andra halvan.

Ren generellt sett tycker jag att de lagt ner allt för mycket tid i filmen på actionsscener. Slagsmål med svärd mot hammare eller biljakter med rymdskepp mot flygande vikingaskepp! Om man inte har "riktig" action med "stakes", som i Bourne-trilogin eller de nyare Bond-filmerna, borde man kunna klippa ner spektaklet rejält. Både löptid, och pengar för den delen, borde satsas på karaktärer och humorn.

I slutändan tyckte jag att tvåan var sämre än ettan, men jag hade ändå ganska kul framför filmen. Helt ok blir slutomdömet.

Jag ger Thor: The Dark World två hämndlystna bröder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Henkes Best of Pink Floyd

Pink Floyd var ett av mina tidigaste favoritband tillsammans med David Bowie och Magnus Uggla. Jag började intressera mig för populärmusik på egen hand i början av 80-talet, ungefär samtidigt som Pink Floyd ensidigt lades ner av dess självutnämnde ledare Roger Waters. Några år senare tog David Gilmour, Nick Mason och RickWright upp kampen om namnet och fortsatte driva bandet ett tag. Det blev två studioalbum till samt några inkomstbringande turnéer.

Jag har dock alltid stått på Gilmours sida, mest på grund av hans underbara gitarrspel, och jag välkomnade att Floyd fick fortsätta ett decennium till. Vad de håller på med nu för tiden vet jag icke. Roger Waters var den bångstyrige som hade samarbetsproblem, men han var också bandets kreativa stjärna. Han skrev alla texterna och det var hans inre demoner som texterna ofta handlade om. En död pappa i kriget. En överbeskyddande mor. Flickvänner. Mycket hemskt har den lille Roger tvingats hantera. Roger Waters har inte en uns ironi i hela sin långa kropp. Han är 100% seriös och en av de mest pretentiösa personer jag känner.

The Wall är en bra skiva och antagligen den enskilda skiva som jag spelat flest gånger i mitt liv, antagligen bara i konkurrens med några av Marillions tre första album. Floyds klassiska The Dark side of the moon kom ut 1973 och låg på Billboard Top LPs & Tapes varje vecka under 741 veckor i sträck (1973 tom 1988). Det är ett svårslaget rekord och kan väl bara hända i en era med vinylskivor där fansen köper skivan om och om igen när den spelats sönder.

Jag har här gjort ett blandband där jag verkligen blandat låtarna. Det är svårt att göra blandband med Pinkan då de har både långa och kortare. Waters mörker går också lite stick i stäv med Gilmours lättare alster.

Jag inleder som sig bör med låtar från första sidan av The Wall. Floyd har hållit på länge. Jag gillar dem mest från början av 70-talet. En konsertfilm jag varmt kan rekommendera är Live at Pompeii. De spelade in konserten helt utan publik. Mycket älskvärd film. Waters har en lång näsa.

Mina favoritskivor
8. A momentary lapse of reason (1987)
7. The Divison bell (1994)
6. The final cut (1983)
5. Meddle (1971)
4. Animals (1977)
3. The dark side of the moon (1973)
2. The Wall (1979)
1. Wish you were here (1975)

Spotifylistan finner du här.

Listan innehåller dessa sköna tunes:
1. In the flesh
2. Another brick in the wall, part 1
3. The happiest days of our lives
4. Another brick in the wall, part 2
5. Time
6. Money
7. Cluster one
8. Echoes
9. On the turning away
10. Your possible pasts
11. The gunner's dream
12. Sheep
13. Sorrow
14. Welcome to the machine
15. Have a cigar
16. Wish you were here
---
17. Shine on you crazy diamond (parts I-V) (live)
18. Careful with that axe, Eugene (live)
19. One of these days (live)
20. Pigs on the wing (part one)
21. Pigs (three different ones)
22. Pigs on the wing (part two)
23. Hey you
24. Is there anybody out there?
25. Nobody home
26. Comfortably numb
27. High hopes
28. Brain damage
29. Eclipse
30. Outside the wall
---
31. Shine on you crazy diamond (parts I-VII)

Stories We Tell (2012)

Michael Polley: When you're in the middle of a story, it isn't a story at all but rather a confusion, a dark roaring, a blindness, a wreckage of shattered glass and splintered wood, like a house in a whirlwind or else a boat crushed by the icebergs or swept over the rapids, and all aboard are powerless to stop it. It's only afterwards that it becomes anything like a story at all, when you're telling it to yourself or someone else.

Jag kastade i Stories we tell för en snabb titt inför min 2013-lista. Då visste jag inte att den var från 2012. dessutom är den en dokumentär och även om jag kan älska en bra dokumentär tror jag att jag mycket sällan skulle ha med dem en topp 10-lista. Det känns inte som att de är fullfjättrade filmer helt enkelt.

Stories we tell är en sällsam film. Skådisen och regissören Sarah Polley har gjort denna documentär om en hemlighet i sin egen familj. Jag vet inte om det är en spoiler längre, men det handlar om hennes mamma och en eventuell otrohetsaffär som eventuellt resulterat i ett oäkta barn. Sarah som har ljusrött tunt hår då alla hennes syskon verka ha svart tjockt hår hade väl ett och annat att fundera på. I vilket fall som helst gjorde hon denna dokumentär.

Filmen är bra och framför allt mycket intressant. Jag fascineras av hur öppenhjärtigt alla inblandade är. Det är givetvis svårt att veta  hur mycket av intervjuerna som är ihopklippta eller till och med arrangerade för bra "dramaturgi". Dessutom tas betyget ner ett snäpp då jag aldrig under filmens gång fattade vad som var autentiska bilder och videos respektive vad som inför dokumentären var inspelat med skådespelare. Om denna förvirring var en del av filmens idé tycker jag att det var en dålig idé, och om det inte var det som var själva idén med filmen så var de bitarna av filmen dåligt genomförda.

Det intressanta blev filmens mysterium. Vem hade gjort vad med vem? Jag blev också lite förbluffad över Sarahs pappas reaktioner. Han var verkligen en cool gubbe, eller så sparade han sina riktiga känslor för en regnig dag framåt hösten. Men mest av allt blev jag intresserad av den döda mamman, Diane. Hon beskrevs som en urkraft och precis sådan som man skulle vilja ha runt sig. Fascinerande porträtt. Det är förvisso lite vanskligt att måla ett liv i efterhand via intervjuer. Jag menar hur troligt är det att de intervjuade sitter och klankar ner på kvinnan som dött i svåraste sjukdomen? Om något önskade jag i vilket fall att jag fått veta lite mer om henne. Jag skulle vilja höra hennes skratt.

Stories we tell var hajpad utan dess like. Det levde den inte upp till, men visst var den lite kul. Den har något. Men till sist är den en dokumentär som snart är glömd.

Jag ger Stories we tell tre smutsiga byk av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Grand Budapest Hotel (2014)

Årets Wes Anderson-film blev för mig som återinträdet för en månraket i jordens atmosfär. Åker den för brant ner brinner den upp, åker den för flackt studsar den bara på ytan och kastas ut i rymden igen. Det var det senare som hände mig. Jag kom aldrig in i filmen utan studsade på ytan och kastades ut i mörkret igen.

Varför hände då detta nesliga undrar vän av ordning? Allt var upplagt för en bra biokväll. Det var i torsdags, jag och Decennier-brodern Christian skulle se filmen nere på Grand. Problemet var att jag var svintrött och så fort vi satt oss i de sköna stolarna, den bra raden med oändligt mycket benutrymme, nickade jag till. Rejält. Jag sov mig i princip igenom de första tjugo minuterna eller vad det kan ha varit. Det första jag kommer ihåg var en begravning och en scen där ett testamente skulle läsas upp.

Efter den starten känns det inte rättvist att ge filmen ett betyg. Jag måste snarast se om filmen, så snart den kommit ut på dvd. Normalt sett älskar jag Anderson's stämningsfyllda filmer, hans underfundiga berättelser med lika starka karaktärer som färgglada miljöer. Hans senaste film Moonrise Kingdom är hans bästa film hittills, den första som slagit till och med Rushmore på fingrarna.

Av det jag såg i mitt sömndruckna tillstånd verkar det som att Ralph Fiennes var mycket underhållande, en blandning av stilar i filmen (var där motion capture också?), samt att handlingen var mycket mer invecklad än normalt i en Anderson-film. Men är det verkligen bra? Den förra filmen med en rejäl story var väl Life aquatic och den kommer jag ihåg som hans svagaste film.

Nej, för att göra denna film rättvisa måste jag se om den. Nu tror jag att den skulle hamna på ett positivt betyg, kanske en trea, kanske en fyra eller kanske till och med en femma. Allt beror på hur man absorberas av filmens känsla, story och karaktärerna.

Kvällen som sådan blev dock lyckad. Efter lite välbehövlig vila under filmen gick vi vidare och tog oss en bit KÖTT på Broncos Bar. Där tittade vi storögt på klientelet som i hög grad bestod i michelingubbenliknande muskelbyggare. Under måltid och efter snackade vi film, Decennier och topplistor. En trevlig kväll helt enkelt.

Betyget väntar jag med till jag sett om filmen.

Om vi har tur har Christian något mer vettigt att skriva om filmen.