Michael Polley: When you're in the middle of a story, it isn't a story at all but rather a confusion, a dark roaring, a blindness, a wreckage of shattered glass and splintered wood, like a house in a whirlwind or else a boat crushed by the icebergs or swept over the rapids, and all aboard are powerless to stop it. It's only afterwards that it becomes anything like a story at all, when you're telling it to yourself or someone else.
Jag kastade i Stories we tell för en snabb titt inför min 2013-lista. Då visste jag inte att den var från 2012. dessutom är den en dokumentär och även om jag kan älska en bra dokumentär tror jag att jag mycket sällan skulle ha med dem en topp 10-lista. Det känns inte som att de är fullfjättrade filmer helt enkelt.
Stories we tell är en sällsam film. Skådisen och regissören Sarah Polley har gjort denna documentär om en hemlighet i sin egen familj. Jag vet inte om det är en spoiler längre, men det handlar om hennes mamma och en eventuell otrohetsaffär som eventuellt resulterat i ett oäkta barn. Sarah som har ljusrött tunt hår då alla hennes syskon verka ha svart tjockt hår hade väl ett och annat att fundera på. I vilket fall som helst gjorde hon denna dokumentär.
Filmen är bra och framför allt mycket intressant. Jag fascineras av hur öppenhjärtigt alla inblandade är. Det är givetvis svårt att veta hur mycket av intervjuerna som är ihopklippta eller till och med arrangerade för bra "dramaturgi". Dessutom tas betyget ner ett snäpp då jag aldrig under filmens gång fattade vad som var autentiska bilder och videos respektive vad som inför dokumentären var inspelat med skådespelare. Om denna förvirring var en del av filmens idé tycker jag att det var en dålig idé, och om det inte var det som var själva idén med filmen så var de bitarna av filmen dåligt genomförda.
Det intressanta blev filmens mysterium. Vem hade gjort vad med vem? Jag blev också lite förbluffad över Sarahs pappas reaktioner. Han var verkligen en cool gubbe, eller så sparade han sina riktiga känslor för en regnig dag framåt hösten. Men mest av allt blev jag intresserad av den döda mamman, Diane. Hon beskrevs som en urkraft och precis sådan som man skulle vilja ha runt sig. Fascinerande porträtt. Det är förvisso lite vanskligt att måla ett liv i efterhand via intervjuer. Jag menar hur troligt är det att de intervjuade sitter och klankar ner på kvinnan som dött i svåraste sjukdomen? Om något önskade jag i vilket fall att jag fått veta lite mer om henne. Jag skulle vilja höra hennes skratt.
Stories we tell var hajpad utan dess like. Det levde den inte upp till, men visst var den lite kul. Den har något. Men till sist är den en dokumentär som snart är glömd.
Jag ger Stories we tell tre smutsiga byk av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Jag såg också den här hajpade filmen för ett tag sen. Har inte skrivit om den än, men jag hamnar nog på samma betyg. En trea, som så ofta när det gäller dokumentärer.
SvaraRaderaAtt autentiska bilder blandades med nyinspelat material med skådisar tyckte jag var en intressant twist dock. Men det var ju lite samma som med Searching for Sugar Man, där störde jag mig inte heller på att man inte berättade hela sanningen medan du och M-Noir tyckte det var en svaghet.
Ok, ser fram emot din ingående analys av filmen.
RaderaNär det gäller jämförelsen med Sugarman. Jag upplevde inte att man lattjade med sanningen alls lika mycket i denna dokumentär. Det var mest förvirrande att inte hänga med. Det blev en olustig känsla, och som jag skrev ovan, jag tyckte inte att det var lyckat oavsett om det var meningen att göra åskådaren förvirrad eller ej.
Jag förstod inte vad som var så häpnadsväckande och/eller unikt med historien, det var mitt problem.
SvaraRaderahttp://www.fiffisfilmtajm.se/stories-we-tell/
Vi är hårda, du, jag och Jojje. Alla ger den 3/5. Bra men inte ett mästerverk i min bok.
RaderaÄven om mysteriet är en drivkraft i filmen tror jag att man kanske kan ha nöje av den även om man är spoilad. Eller vad tror du (rent generellt)?
Jo, jag blev ju spoilad men gav den ändå en trea så ett visst nöje hade jag. Jag tror det är värre om man får tex Thor 2 spoilad, då är det liksom heeelt kört. ;) Däremot kanske jag faktiskt inte hade valt att se filmen OM jag vetat vilken "hemlighet" filmen handlade om _innan_ jag köpt biljett. För mig känns det som en väldigt "beige" grej att göra en film av men jag jag förstår också att min åsikt bottnar i att detta inte är något direkt ovanligt "i min värld". Jag har på nära håll följt flera fall av samma sak så det kanske inte är vardagsmat direkt men heller inget superkonstigt.
Radera