måndag 7 april 2014

House Of Cards - Season 2 (2014)

 


Första säsongen var en stor överraskning. Ypperligt manus, en fantastiskt elak Kevin Spacey och mer mörker än vad jag vågat hoppas på. Vid sidan av alla ondskefulla gärningar paret Underwood utförde var det den sexuellt laddade maktkampen mellan Frank och Zoe som var allra mest lockande.

Jag tänkte att det säkert var ganska svårt att hålla uppe en så hög nivå och tyvärr hade jag rätt i det. Precis som med Homeland tappar andra säsongen en hel del. Nu är det ack så viktiga manuset inte alls lika tajt, nej det känns snarare som ett hafsverk och säsongens "story arc" får inte alls en njutbar konklusion.

Under andra säsongen blir det för mig än mer tydligt att allt hänger på Frank i Kevin Spacey's tolkning. Nästan ingen av de andra trådarna ger utdelning. Claire investerar i sin nya roll som fru vice president en hel del politiskt kapital i ett på pappret hedervärt ändamål. Som vanligt lämnar hon ett spår av förstörda människor efter sig. Men precis som i första säsongen tycker jag att hon är trist som karaktär.

Doug Stamper var underhållande i en biroll i S1, men nu när han får ta större plats och han har blivit tråkigare. Jag tycker att tråden med honom och Rachel inte alls kan matcha den mellan Frank och Zoe i första säsongen.

Under andra säsongen användes sexscenerna mer i spekulativa syften kändes det som. De passade inte alls in på samma sätt. Säsongens huvudmotståndare Raymond Tusk och hans galne hund Remy Denton var ganska underhållande. Tyvärr fick de inte till slutfasen av fajten. Jag hade hellre sett något mer spektakulärt slut. Pyspunka.

Säsongens i särklass bästa detalj var Kevin Spaceys mycket menande blickar rakt in i kameran. Han bryter fjärde väggen titt som tätt och det är effektivt. Dessutom gillar jag signaturmelodin och vinjettbilderna. Mysiga. Men tyvärr räcker det inte. House of cards har blivit klart sämre. Varning.

Betyg: 3/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar