Visar inlägg med etikett Robin Wright. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robin Wright. Visa alla inlägg

fredag 3 maj 2024

Damsel (2024)



Spoiler alert!

Jag råkade se en trailer på denna film vilken innehöll en riktigt najs scen. Senare såg jag att den ärade filmbloggaren Filmitch gillade filmen och då blev det klart att den skulle ses. Detta är en fantasy om en frejdig ung tjej som måste fajtas för sitt liv. Filmen är en festlig blandning av The Princess Bride och Game of Thrones. 

Millie Bobby Brown spelar hjältinnan Elodie. Henne känner vi igen som Eleven i Stranger Things. Men sablans vad annorlunda hon ser ut idag. Jag burkar oftast fascineras av hur lika människor är unga som gamla. Men här är det tvärtom. Även om jag känner igen henne från hennes några år yngre version är det med nöd och näppe. Hon har ändrats så mycket att jag mest satt och funderade på detta under filmens gång. 

Filmen är inte speciellt lång men den tar ändå mycket god tid på sig inledningsvis. De hade gärna kunna skyndat på sig lite för set-uppen var mycket ordinär och inte speciellt unik. Elodie blir bortlovad till giftermål med en prins i ett land far far away för att hennes pappa och folket han äger ska få sig en rejäl peng för besväret. Tyvärr visar det sig att allt var ett lur då hon ska offras till en elak drake på bröllopsdagen. Dålig stämning.

Draken är den sista av sitt slag, en olycklig hona som tvingades se sina tre nykläckta ungar bli brutalt mördade av elaka män från kungadömet Elodie blivit såld till. Jag höll på draken hela filmen igenom och att Elodie och hon skulle slå sina kloka huvud ihop kändes ganska klart från början. 

När hämnden till slut ska tas ut på häxan som lömskt stod bakom allt det dåliga, påmindes man om the mother of dragons både en och två gånger, och till slut kom den bra scenen som jag såg i trailern. Det var filmens bästa scen. Lite oturligt att den råkade komma med i trailern för den var ju ganska så spoilande om man tänker efter lite. Så tokigt det kan bli.

Elodie vinner kampen och lämnar kungadömet far far away i ruiner med koffertarna fyllda av guld och en helt egen drake på köpet. Hon flyger till och med bredvid skeppet som seglar mot solnedgången, exakt samma scen som avslutade någon av GoT säsongerna, var det typ tre eller fyra kanske?

Kul liten fantasy som passar alla i familjen. Ge den en chans. Dracarys!

Betyg: 2/5




måndag 31 juli 2023

The Princess Bride (1987)



The Princess Bride har länge rumlat runt i mitt huvud som en av de bästa filmerna från åttiotalet. Det är en klassisk film som älskas brett av filmnördar. Filmen har varit uppe och nosat på högsta betyget under en stor del av mitt vuxna liv.

Den har en störtskön mix av humor, fantasy och härliga karaktärer. Framför allt humor sticker ut, det är en mix av fysisk humor som funkar och en ljuvlig dialog som firar triumfer med en nästintill brittisk "dead pan" humor. Likheterna med Monty Python finns där, men denna film har flera grader varmare humor. Filmen har ett stort hjärta.

Galleriet av karaktärer är välfyllt. Favoriter är bland andra Iñigo "You killed my father..." Montoya, Inconcievable-Vizzin, Fezzik, Prince Humperdink, Count Rugen, The Impressive Clergyman, The Albino och Miracle Max.

Man får aldrig bra karaktärer utan bra skådespelare som ger dem liv och förutom Cary Elwes och Robin Wright i huvudrollerna njuter vi av Mandy Patinkin, Christopher Guest, Wallace Shaw, Billy Crystal och Peter Falk i ikoniska roller.

Jag må ha sett denna film fler än fem gånger och jag börjar kanske nå en viss mättnadsgrad, men jag älskar fortfarande fäktningsscenen mellan the Dread Pirate Roberts och Iñigo. Det kan vara den bäst koreograferade och genomförda fäktningssscenen i filmhistorien. Extra roligt att den är så bra i en film som inte fokuserar på actioninnehållet.

Jag såg filmen tillsammans med Måns i ett något form av "Filmskolan Redux", dvs de filmer han verkligen borde se för att få en bra start grund att stå på i sitt gryende filmintresse. I alla fall om jag fick välja, och det var det jag fick!

Betyg: 4/5






torsdag 22 juni 2017

Wonder Woman (2017)


Är inte ett stort fan av DC Extended Universe. För hur skulle jag kunna vara det när jag inte sett en enda av de första filmerna i serien, två om tråk-stålmannen och så Suicide squad. Trots att jag brukar hålla mig borta från trailers och recensioner hade jag ändå hunnit uppfatta en doft av dålighet innan jag hann se någon av dem på bion, och därefter har jag helt enkelt aldrig känt mig sugen att se någon av dem.

Inte heller den fjärde filmen, Wonder Woman,  låg högst på önskelistan tills jag kom på att jag självklart skulle bjuda med elvaåriga systerdottern Greta på filmen. Det som gjorde mig intresserad var förstås det faktum att filmen är den största på länge om en kvinnlig superhjälte som unga flickor, likt Greta, kan ha som förebild. Det är så tröttsamt och eländigt trist att nästan alla jäklans superhjältefilmer alltid ska ha en kille som hjälte. Inte ens Widow får en egen film. Jädrans vad fel det är.



Sagt och gjort. Jag hämtade upp Greta i Bromma en solig söndag och vi for iväg mot Skandinavien för en lagom kyld biosalong. Det köptes popcorn och Mer. Jag var lite nyfiken på filmen och mycket nyfiken på hur Greta skulle gilla filmen. Det var en spänning som jag inte så ofta upplever längre. Dagarna för uppspärrade ögon inför underverk på bioduken är allt för få nu för tiden.

Ja, men det gick väl bra! Greta var mycket nöjd efteråt. Visst den är sablans lång och vi behövde båda rusa in på toaletterna direkt efter filmen var slut. Var det någon extrascen efter texterna?? Elitgymnast som hon är hade hon lite svårt att sitta still riktigt hela filmen. Det blev mycket riktigt också några stretchövningar i den gigantiska biostolen under den som förväntade tråkiga slutfajten.



På vägen hem frågade jag henne vilket betyg hon gav filmen. Man måste börja tidigt och fostra dem i betygsskalor! Döm om min förtjusning när hon överraskade mig med att förkunnade att hon inte kunde ge ett betyg på en femgradig skala utan det fick bli på en tiogradig. Sweet! Jag visste inte ens om att hon hade koll på olika betygsskalor! Snart har hon säkert konstruerat en egen. I alla fall så gav hon Wonder Woman 7/10. Och det var direkt efter film i bilen på väg hem mot Bromma. Jag kan tänka mig att filmen säkert kan komma att växa en del för henne de kommande dagarna. Greta nämnde att hon inte sett så mycket bio i år. Hon tränar ju fem gånger i veckan så med skola och sena kvällar i hallen finns det kanske inte tid. Hon hade i alla fall sett två tråkiga animerade filmer, denna och så senaste Pirates som mins syster tagit med henne på. Stackarn tycker tydligen att Captain Sparrow är rolig, Greta alltså, oklart vad systern tycker. Jaja, hon växer väl upp vad det lider antar jag.



Greta bröt ner filmen i tre delar. Hon gillade inledningen på amasonernas ö. Vi tyckte båda att den yngsta Diana var frejdig. Men mest gillade Greta scenerna från London där Diana ser och möter den fula staden för första gången. Alla scener med kulturkrockar och då de sociala koderna missförstås var det roligaste tyckte hon. Helt rätt lilla analytiska du. Jag håller med till fullo. Det är ju i och för sig sedan gammalt... Roligast är när Thor möter Darcy, Erik och Jane osv. Slutet tyckte Greta blev för allvarligt och inte lika roligt helt enkelt. Är det månne en systerdotter som uppskattar "glimten i ögat"-humorn undrar jag med ett belåtet leende.



Jag håller med det mesta Greta säger. Filmen börjar bra, blir som bäst i London, sen tappar den betänkligt tempo i den belgiska staden de befriar för att till sist avslutas med den obligatoriska tråkiga sista fajten. Jag hade hellre sett Wonder Woman besegra sin fiende på ett annat bad ass-sätt än att bara puckla på sin bror lite mer än vad han pucklade på henne. Men skit samma, det är en underbar kvinnlig superhjälte som alla gretor runt om i världen kan titta på och ha som förebild. Det höjer hela filmen och ger den på allvar en extra dimension.

Som jag befarade är DCEU stabbiga filmer. Jag tänker inte ens jämföra dem med MCU då detta känns som gammalmodiga och mindre intressanta filmer. Förutom kvinnlig hjältinna då! Vissa andra element i filmen fick mig att tänka på Jacksons Sagan om ringen-trilogi. Det är ett trist allvar i botten som ger oss en blandning av bra och tråkiga scener. När Diana var bad assig eller bara väldigt god kunde jag få både tårar i ögonen rysningar på armarna. Jag dolde förhoppningsvis tårarna väl från Greta. Men andra scener i denna, precis som i Sagan om Ringen, blir för pretentiöst och pompöst. Det känns lite för kallt för mig. Med Professor Lupin i rollen som Sir Patrick var det också svårt att inte tänka på Harry Potter hela tiden i slutet.



Gal Gadot. My gosh vad vacker hon är! Wow, jag hade hört att hon var vacker men ibland betyder det inte så mycket. Men denna gång... Damn! Perfekt val. Det är underbart att denna kvinnliga superhjälte är super på alla plan. Kör på bara säger jag, det är det enda rätta i detta läge. När jag säger att hon var vackert är det underförstått att hon var vacker i ögonen och i ansiktsuttrycken. Annars ser jag oftast ingen skönhet. Ta till exempel de där asen i Neon demon. Kanske vackra på pappret, men inte i mina ögon, långt därifrån. Nej det är hela paketet som jag blir attraherad av. Diana är vacker, stark, intressant, hon har något obesvarat i ögonen. Hon är självsäker och har en god självkänsla helt enkelt, en av de mest attraktiva sakerna jag vet. Sen är hon väldigt god också. Hon är så god att jag borde tröttnat på den enkla svartvita beskrivningen men på något underligt sätt funkade det perfekt denna gång. Det var också rätt val. Ja, detta är en film som egentligen är medelmåttig på många sätt, men den räddas och lyfts upp av Gal Gadot och hennes skapelse.



Jag var lite orolig när jag hörde att Chris Pine skulle spela den manliga rollen och något av en manlig "damsel in distress". Jag menar, är inte det en av de tråkigare Chrissarna? Han är, förutom i ett undantag, lite töntig i det mesta jag sett honom i. Och det är precis just den töntigheten rollen behöver! Briljant casting. Chris har inte en chans mot Gal på något plan, och det passar perfekt i denna historia. Jag bugar lätt med huvudet. Well done.

Sen kan jag ju få drömma om att någon gång få se Gad Gadot spela mot sin jämlike när det gäller energinivå, tajmig och allmän awesomeness - Chris Hemsworth. Det vore som en match made in heaven!

Så vad blir det av detta då? Medelmåttig film, ok biroller, starkare första halva än andra... men också bio med Greta och Gal Gadot på duken!! Äntligen en film för alla små flickor som oftare borde få känna sig som att de är mirakelkvinnor allihop. Mera sådant!

Jag ger Wonder woman fyra ehhh... "sekreterare" av fem möjliga.

Betyg: 4/5








onsdag 10 september 2014

A Most Wanted Man (2014)




Philip Seymour Hoffman är död. Knarket. Filmälskare världen över sörjer. I övermorgon har hans sista film premiär - A most wanted man. Idag bloggar Filmspanarna på månadens tema: "Tyska städer". Ja visst var det ett konstigt tema! Håller med. Jag slår två flugor i en smäll och skriver om denna film som utspelas i den tyska staden Hamburg.

Ibland kan det tyckas att det gått lite inflation i hyllningarna till döda skådespelare. Filmbloggarkollegan Sofia var inne på det spåret när vi diskuterade Robin Williams bortgång under en frukost på hotellet nere i Malmö. Jag håller med henne i princip. Det är lätt att dra till superlativen bara för att det känns så känslosamt att ta farväl till en person som funnits i rampljuset under ens egen tid här på jorden.

Kända skådespelare faller av pinn i parti och minut, men bland går ens högst personliga favoriter och dör, och då känns det verkligen på djupet. Philip Seymour Hoffman kom fram under mitt aktiva filmliv. Han började dyka upp i film efter film i slutet av nittiotalet. Jag kommer ihåg att han stack ut som Freddie Miles i The talented Mr. Ripley, att han blåste skallen av oss som Dean Trumbell i Punch drunk love, att man bara älskade honom som Lester Banks i Almost famous. Alla dessa roller var biroller men till slut började han få huvudroller också. Jag kommer aldrig glömma när jag och Plymen såg honom på filmfesten 2002 då han spelade den sörjande Wilson i Love Liza. Där är han brutalt bra. God, I'm so tired of your gas hangover! 



Dagens film, A most wanted man, bygger på en roman av John le Carré. Jag gillar le Carré och jag har läst flera av hans böcker. Böckerna är långsamma täta spionromaner. De handlar allt som oftast om ensamma män eller kvinnor i brittiska underrättelsetjänsten. Efter murens fall har le Carré lämnat det kalla kriget och nu är det kriget mot terrorismen som behandlas.


Philip Seymour Hoffman spelar den tyske huvudrollsinnehavaren Günther Bachmann i filmen. Le Carré brukar skriva om britterna men i denna film tycks vi följa en liten tysk grupp som följer potentiella terroristers aktiviteter i Hamburg. Filmen är långsam men intensivt intressant och spännande. Philip Seymour Hoffman är gigantisk i rollen som den cyniske och luttrade agenten. Det ruvar en sorgsen stämning över filmen. Inget är glassigt och muntert. Mr Hoffman hostar och harklar sig som om han låg på dödsbädden. Som vanlig med le Carré's historier finns inga vinnare och förlorare och allt känns nästan meningslöst i slutet. Men jag älskar stämningen (!) som byggs av genomgående bra skådespeleri, en känslan av en genomtänkt och smart handling samt ett regntungt Hamburg.


Som vanligt i le Carré's värld finn där en person, ofta kvinna, som blir utnyttjad av spionerna. En gammal favorit är Den lilla trumslagarflickan som är otroligt bra i bokform. Den har också filmatiserats med Diane Keaton i huvudrollen. Filmen är inte lika bra som boken. I A most wanted man är det en kvinnlig folksrättsadvokat modell "left wing" som kommer i kläm.

Rachel McAdams spelar rollen och även om jag brukar älska henne tycker jag att hon inte riktigt fyller denna roll perfekt. Hon såg för välmående ut för att passa in i den antagligen lite slitna och pressade advokaten hon ska gestalta. Men jag har inte läst boken som filmen bygger på så jag vet inte helt säkert. Robin Wright är dock klockren i rollen som lömsk CIA-bitch. Hon repriserar sin roll från Netflx-serien House of cards. Det är i princip samma person i serien och denna film, vilket ledde till ett säkert om än inte så spännande val av castingen.


Detta är regissören Anton Corbijn's tredje "riktiga" film. Jag har sett hans andra film The American och den tyckte jag var ganska bra, bättre än "helt ok"i alla fall. Detta var dock ett steg framåt. Den spelar i samma klass som Tomas Alfredson's Tinker tailor soldier spy (som också bygger på en le Carré-roman). Philip Seymour Hoffman är filmens klarast lysande stjärna. Man kan se filmen endast för att få umgås med honom för två timmar. Vila i frid, mannen. Trist att du var tvungen att lämna oss redan nu.


Jag ger A most wanted man fyra saknade vänner av fem möjligt.

Betyg: 4/5 

Om du inte är helt övertygad kan du alltid hoppa över till mina filmspanarkompisars texter om filmen. Vill de ta mannen, eller släppa honom fri?
Jojjenito
Sofia
Fiffi
Jonas (kommer senare?)
Carl och Johan










Detta inlägg var en del av Filmspanars tema med nummer 24 i ordningen: "Tyska städer". Ta nu bil, båt eller flyg över till Tyskland och läs de andra spanarnas texter på temat:
Jojjenito - om film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Fiffis Filmtajm

måndag 7 april 2014

House Of Cards - Season 2 (2014)

 


Första säsongen var en stor överraskning. Ypperligt manus, en fantastiskt elak Kevin Spacey och mer mörker än vad jag vågat hoppas på. Vid sidan av alla ondskefulla gärningar paret Underwood utförde var det den sexuellt laddade maktkampen mellan Frank och Zoe som var allra mest lockande.

Jag tänkte att det säkert var ganska svårt att hålla uppe en så hög nivå och tyvärr hade jag rätt i det. Precis som med Homeland tappar andra säsongen en hel del. Nu är det ack så viktiga manuset inte alls lika tajt, nej det känns snarare som ett hafsverk och säsongens "story arc" får inte alls en njutbar konklusion.

Under andra säsongen blir det för mig än mer tydligt att allt hänger på Frank i Kevin Spacey's tolkning. Nästan ingen av de andra trådarna ger utdelning. Claire investerar i sin nya roll som fru vice president en hel del politiskt kapital i ett på pappret hedervärt ändamål. Som vanligt lämnar hon ett spår av förstörda människor efter sig. Men precis som i första säsongen tycker jag att hon är trist som karaktär.

Doug Stamper var underhållande i en biroll i S1, men nu när han får ta större plats och han har blivit tråkigare. Jag tycker att tråden med honom och Rachel inte alls kan matcha den mellan Frank och Zoe i första säsongen.

Under andra säsongen användes sexscenerna mer i spekulativa syften kändes det som. De passade inte alls in på samma sätt. Säsongens huvudmotståndare Raymond Tusk och hans galne hund Remy Denton var ganska underhållande. Tyvärr fick de inte till slutfasen av fajten. Jag hade hellre sett något mer spektakulärt slut. Pyspunka.

Säsongens i särklass bästa detalj var Kevin Spaceys mycket menande blickar rakt in i kameran. Han bryter fjärde väggen titt som tätt och det är effektivt. Dessutom gillar jag signaturmelodin och vinjettbilderna. Mysiga. Men tyvärr räcker det inte. House of cards har blivit klart sämre. Varning.

Betyg: 3/5