Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009)

Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.

Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!

Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.

I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.

Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.



Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!

Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.


Tropes:

Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.

Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!

Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.

Trivia

Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.


Betyg: 4

Vacation (2015)

Vad är ett skratt värt? Vad har en film som gör så att du skrattar så att du tappar luften för värde? Det är svårt att jämföra komedier med andra filmer då de första kan vara fåniga men bra och de senare kan vara seriösa och bra. Det kanske är svårt att jämföra fler genrer med varandra men komedier är extra svårt.

Vacation eller Ett päron till farsa: Nästa generation är en otroligt rolig film. det var både en av de de filmer jag såg mest fram emot att se i Malmö, men också en av dem som jag hade lägst förväntningar på. Därmed blev jag mycket överraskad av att den var så bra. Jag ville ju egentligen se den mest på grund av nostalgiska skäl efter ha vuxit upp med och gillat Vacation-serien sedan 80-talet. Att den nu stod på egna ben och var bra ser jag bara som en bonus.

Detta kunde nämligen gått fel på så många sätt. Den kunde varit en blek kopia som bara försökte efterapa originalet. Den kunde ha gått överstyr med referenser och homage till de äldre filmerna. Den kunde tagit sig på för stort allvar, eller för litet. Den kunde ha fel sorts humor, eller ingen humor alls. Den kunde ha dåliga skådespelare och den kunde ha ruttet manus.

Lyckligtvis var alla dessa farhågor helt ogrundade skulle jag vilja säga. Humorn är balanserad mellan blinkningar till de gamla filmer och en fräck uppdatering av serien. Den driver med sig själv och är samtidigt skönt ärlig mot sina karaktärer. Den har hjärtat på rätt ställe, vilket är så viktigt, inte minst i komedier.

I filmen får vi följa Rusty Gringwald då han ta med sig sin familj på en ny road trip till Walley World i Kalifornien. Han vill återuppleva resan trettio år efter han åkte på resan med Clark och familjen. Rusty vill också ge sin egen familj liknande minnen. Om att han lyckas. Som Rusty ser vi Ed Helms. Han är solid, inte för crazy utan håller filmen på rätt köl. Som hans fru ser vi Christina Applegate som inte gör bort sig men jag kan kanske tycka att hon är lite tråkig som skådespelare. Sönerna var lustiga och dynamiken dem emellan var lite oväntad.

På vägen händer en uppsjö av dråpliga situationer. En av de roligaste är när Rust med familj besöker syrran hans och hennes läckre man (spelade av Leslie Mann och en generös Chris Hemsworth). Undvik för all del att titta på trailern då den spoilar några av de roligaste scenerna ur filmen...

... och av dem finns det en massa. Jag älskade också när filmmakarna driver med sig själva och det faktum att de gör en re-boot på Vacation. Metahumor när den är som bäst.

Självklart får vi träffa Clark och Ellen också, spoiler alert, men de är inte med så mycket vilket bara är bra då Chevy Chase inte är så rolig längre.

Jag är fantastiskt glad över att denna film var så rolig och jag längtar efter att se om den när den släpps på skiva. Jag tvekar heller inte en sekund att ge den fyra godnattpussar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läsa mera?
Fiffi

We're The Millers (2013)

This is not a smidge of pot! You got me moving enough weed to kill Willie Nelson, man!

Nu ska vi prata lite simpel amerikansk komedi. Anti-pretto kan man kanske säga. Pretto så att det står upp över öronen blir det på onsdag istället. Jag såg We're the Millers med Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och Emma Roberts häromveckan. Hemma i mitt fina filmrum, kan tilläggas. Det var tredje gången gillt jag skulle se den. Första gången var nere på Malmö filmdagar, filmbranschens egna lilla filmfestival som några av oss inom Filmspanarna blev inbjudna till. Jag tänkte se den som första film på onsdagen men det slutade med att jag tog sovmorgon istället. Den andra gången den kom upp var då min kompis Frans var på besök. Vi var sugna på en inte allt för komplex film och startade upp denna road trip-komedi. Det var klart från och med första scenen att detta inte var en film för Frans. Han gillar nog inte den humorn. Nej, om man ska underhålla den gamle schackmästaren måste det tydligen till en film som My fair lady istället!

Tredje gången gillt alltså. Ensam och "mogen" för en simpel komedi med sex- och knarkskämt så långt ögat når satt jag mig ner i fåtöljen. Jag gillade den!  Den var kul och underhållande. Gav den mig något existentiellt att tänka på, eller något moraliskt dilemma att brottas med? Nej, absolut inte! Bra det! Den var samtidigt lite småmysig med hjärtat på rätt ställe och lite vågad med en del roliga skämt, av sorten "under bältet". Den är ungefär lika bra som Last Vegas och har ungefär samma sorts humor fast med en touch av Ett päron till farsa. Alla dessa är mycket, mycket bättre än Hangover-filmerna om man tänker på andra och tredje delarna.

I komedier som denna är karaktärerna och skådespelarna av central betydelse. Till det är givetvis manus tämligen viktigt. Detta har lyckats bra i denna film, om man nu tar den för vad den är. En simpel komedi, that's it. Jag tycker Jennifer Aniston kan vara lite smålustig i komedier. Ok, hon är ingen Anna Kendrick eller Amy Adams. Hon spelar i en lägre division, men jag har inga problem med henne. Hon passade dock inte som strippa.

Jason Sudeikis är en kul kille. Inte lika skrikigt överspel som från en Steve Carrell eller Vince Vaughn, men kul på ett lite sansat sätt. Bäst var nog Emma Roberts och Will Poulter som spelade låtsasbarnen. Speciellt Poulter var kul och en helt ny bekantskap för mig. En hysterisk birollskaraktär spelades av Kathryn Hahn som vi såg som Rachel i filmfestivalens Afternoon delight. Hon är kul. Vi ser också Castle's rödhåriga dotter lite malplacerad i denna film. Ed Helms gör en liten roll, liksom för att ge filmen lite stjärnglans i skådespelarlistan. Men är han så himla rolig egentligen?

Nej, om du vill ha en lättsmält komedi som "bara" underhåller kan du mycket väl ge We're the Millers en chans. Jag ger den tre "knarksmugglare är inte samma sak som knarklangare" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Hangover Part III (2013)

Phil: What the fuck is wrong with those chickens?
Mr. Chow: They're angry. All I feed them is cocaine. And chicken.

Jag behövde en film en vardagskväll häromveckan. Jag var trött i huvudet och kände mig allmänt seg så något intellektuellt utmanande gick helt bort. Jag fann den perfekta filmen The hangover part III. Förväntningarna var extremt lågt satta.

Som med de tidigare två filmerna kommer de roliga scenerna tidigt i filmen. Egentligen är det bara första halvan av första filmen som är något att ha, sedan blir det bara sämre och sämre. I denna tredje, och förhoppningsvis sista, del finns två vagt roliga scener. Tyvärr är båda förstörda från trailern. Dels är det scenen med giraffen på motorvägen. Den används väl delvis för att påminna publiken om hur sjuk och vrickad filmerna är. I trailern tyckte jag att scenen hade potential. Djuret får en vild blick när det ser en bro. Det verkade kunna bli en kul scen. Men nej, inte speciellt kul. Bara absurt, men inte på det roliga sättet.

Den andra scenen som verkade kul var faktiskt riktigt rolig. Det är när Alan sjunger som en ängel. Den scenen är dock spoilad från trailern så det var lite synd. Resten av filmen händer bara framför ögonen på mig och jag skrattar inte en enda gång. Men det var skönt att inte tvingas tänka så mycket i alla fall.

Vad är då problemen med denna filmserie? Dels satsar de på att gå över det gränsen till det absurda och då är det mycket svårt att lyckas. Skillnaden mellan lyckade skämt och misslyckade är små när de är absurda. Titta bara på de så kraftigt överreklamerade Monty Python. Man kan kasta ut allt vad trovärdiga karaktärer heter för scenerna ska bara vara hejdlösa och absurda. På ytan kan man tro att humorn i denna film är karaktärsdriven, men då har man inte klart för sig vad det innebär. Med karaktärsdriven humor måste publiken kunna tro på karaktärerna, förstå dem och sedan skratta åt situationer karaktären hamnar i på grund av sina tillkortakommanden. När nyckelkaraktärer är helt orealistiska och allt annat än sympatiska faller mycket av grunden i bra humor av detta slag.

Det andra stora problemet är att två potentiellt sätt roliga birollsfigurer tillåts spela huvudrollerna i tvåan och framför allt denna tredje delen, dvs Alan och Mr. Chow. Det är ett mycket dåligt val tycker jag och ytterligare ett tecken på att regissör Todd Phillips helt tappat koncepten och eventuell fingertoppskänsla han kanske hade tidigare i sin karriär (han gjorde trots allt favoriten Old school med Frank the Tank!).

Nej, detta var helt värdelöst. Det är inte bra när en komedis roligaste del är dess poster som spoof:ar en annan film. Sorry, det blir digitale Henke. I tell it like I see it!

Jag ger The hangover part III en enda lång suck av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Någon som ser likheten?

Jeff, Who Lives At Home (2012)

Jeff: Everyone and everything is interconnected in this universe.

Vilken dag är den viktigaste dagen i världshistorien? Den bortgångne pappan till de vuxna bröderna Pat och Jeff hemsöker dem i deras drömmar och ställer frågan. Det är en bra fråga. Jag hörde först om denna film på Filmspotting där de inte verkade helt övertygade. Men sen fastställde Johan från Har du inte sett den? att Jeff, who lives at home var en bra film. Jag litade mer på Johan i detta fall.

Det är en bra film, en mycket bra film till och med. Det är en liten film, men bra. Det är en typisk American Independent och som många ur den kategorin passar den mig perfekt. Den fick mig att längta efter Stockholms Filmfestival ännu mer, nu mindre än en månad bort.

Jeff, who lives at home handlar om tre småtrasiga människor som alla tre saknar något i livet. Pat (Ed Helms) lever i ett olyckligt äktenskap, Sharon (Susan Sarandon) brödernas mor lever ett trist liv som änka, och så har vi Jeff (Jason Segel) som söker sitt öde och lever sitt liv med att hålla utkik efter tecknen som kan leda honom rätt. Klassiskt am indy-upplägg. Filmen är gjord av bröderna Duplass som bland annat gjorde den omtalade Humpday häromåret, en film som jag inte förfördes av lika mycket som en del andra.

Jeff, who lives at home lever och dör på sin skådespelarinsatser. Låt oss sammanfatta. Börjar med Pat och Linda (Judy Greer), det dysfunktionella äktenskapet. Ed Helms är kanske mest känd från Hangover-filmerna där han spelar Stu. Här gör han en mycket intressant roll. Något av ett asshole, en ganska vidrig person. Judy Greer spelar Pats olyckliga fru men kommer lite i skymundan. Hon var bra i alla fall.

Filmens bästa skådespelare är helt klart Susan Sarandon i rollen som brödernas mor, Sharon. Hon är verkligen bra i alla scener. Små ögonkast, antydningar till miner, ett leende, japp helt lysande helt enkelt. Jag har tidigare haft lite svårt för henne, men jag får kanske omvärdera...

Filmens stjärna är däremot helt klart Jason Segel i rollen som Jeff, som bor hemma hos mamma. Detta är hans film. Jason Segel börja torna upp som en favoritskådespelare. Han gör ofta samma roll som jag misstänker är nära hans verkliga personlighet. Men eftersom jag tycker hans vanliga roll är jättehärlig så funkar det fantastiskt bra för mig. Den bästa filmen jag sett honom i än så länge är Forgetting Sarah Marshall, en film som jag älskar.

Jeff, who lives at home ger inte några svar på universums gåtor, den lyfter inte fram något som aldrig visats förr. Men den är varm. Jag kände stora tysta tårar rinna nedför mina kinder i slutet av filmen. Varken glädje eller sorg, bara känslor.

För er alla som väntar på filmfesten och dess sektion American independent kan jag rekommendera denna film utan tvekan.

Jag ger Jeff, who lives at home fyra Kevins av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Cedar Rapids (2011)

There's a separation between religion and insurance. It's in the constitution.

Tråkiga jobb = tråkiga människor? Vardagliga, lugna och ospektakulära jobb kanske lockar tråkiga och ospännande människor, men är det alltid så? I filmen Cedar Rapids får vi följa Tim Lippe (Ed Helms) en vardaglig försäkringssäljare på hans första resa till branschens årliga konferens i Cedar Rapids, Iowa. Det visar sig snart att under ytan bland de välkammade kostymnissarna finns en och annan ulv i fårakläder. Detta är en väldigt trevlig liten dramakomedi i american independent-anda.

Huvudrollerna bärs upp av Ed Helms, känd från The Hangover-filmerna, och den som alltid bufflige men godhjärtade John C Reilly i rollen som Dean Ziegler.

Tim Lippe's kollega och stora stjärna har hastigt avlidit och Tim ska för första gången få representera firman på den årliga konferensen. Tim är den perfekta säljaren. Skjorta med pull-over, välartad frisyr, inga tauteringar, väldigt mesig. Men trygg. Han har i själva verket inte vuxit upp helt. Filmen är en coming-of-age av en medelålders man.

Framme på konferensen utsätts Tim för sprit, knark, prostituerade, mutor, fusk och kollegor som har utomäktenskapligt sex. Det är ingen slump att filmmakarna valt försäkringsbranschen i denna film. För att kunna sälja försäkringar måste du vara en lugn och sansad, tråkig, medborgare som går i kyrkan varje söndag och som inte håller på med något fuffens. Tim lever sitt liv som han lärt, vad han inte fattar är att allt är en fasad och bakom denna fasad är det djungelns lag som gäller.

Ed Helms spelar i denna film rollen som töntarnas tönt. Den påminner en hel del om Steve Carells roll i The 40 year old virgin. Cedar Rapids är dock inte en lika renodlad komedi. Egentligen kan man undra varför Carell inte fick rollen, men antingen är han trött på att återupprepa sig eller så är Hollywood trött på det. Helms gör ett gediget jobb, även om han blir överspelad av John C Reilly. Där har vi ett fullblodsproffs och perfekt skådespelare för filmer som denna. Anne Heche gör ett oväntat inhopp som den roliga och underbara rödhåriga kollegan Joan Ostrowski-Fox som vill ha lite kul på konferensen. "What happens in Cedar Rapids, stay in Cedar Rapids."

Josh Larsen, en av killarna i podcasten Filmspotting, rankade Cedar Rapids som en av 2011 års bästa filmer. Jag ser vad han kommer från. Detta är en varm dramakomedi som är mycket underhållande trots sin lågmäldhet. Jag skulle väl inte säga att jag har fått i mig en massa livssanningar i och med denna film, men den har helt klart ett budskap. Och om man är svag för den typen av filmer kan man nog gilla denna skarpt.

Jag kan ge Cedar Rapids en mild rekommendation och jag ger den tre Two Diamonds Awards av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

The Hangover Part II (2011)

All I wanted was a bachelor brunch.

Den film jag hade allra lägst förväntningar på inför Sommarklubben var The hangover part II. Jag hade hört mycket elakt om denna film. Den första Hangover var sådär, en bra första hälft som senare ballade ur och fick orimligt höga betyg lite här och där. Regissören Todd Philips är jag dock lite svag för efter hans tidigare komedier Old school och Road trip. Killarna från den första Hangover är nu på svensexa i Thailand och jag tänkte att det kunde vara kul att se vilket spektakel de ställer till med i Bangkok...

Filmen är obegripligt dålig. Jag skrattade max en gång. Det var mot slutet men jag har redan glömt vad det var jag fnissade till om. Redan i början av filmen känns karaktären Alan, spelad av Zack Galifianakis, helt fel. Han är inte rolig och inte något annat heller. De borde antingen gjort honom mindre vrickad eller helt spritt språngande galen. Nu försöker de sig på en balansgång däremellan som inte funkar för fem öre.

Även en rundkindad Mr. Chow, spelad av Ken Jeong, är menlös och allt annat än rolig. Se hellre den underskattade komedin Role Models om du vill se något roligt med honom. I en mindre biroll har de med Frasses favoritskådis Paul Giamatti. Själv kan jag inte med karl och han gör mig inte mindre obekväm med honom i denna film.

Detta är en forcerad och högljudd komedi helt utan hjärta eller tanke. Manus är under all kritik och filmen är inte rolig. Sämre betyg kan inte en komedi få. Undvik!

Jag ger The hangover part II ett avskuret finger av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Hangover (2009)

Remember what happens in Vegas stays in Vegas. Except herpes. That shit'll come back with you.

Lika sågad som "The hangover part II" blev i år, lika hyllad var "The Hangover" när den kom ut 2009. Jag hade sett delar av första filmen, kanske på någon långflygning till Kina eller något sånt. Filmen är regisserat av Todd Phillips som också ligger bakom favoriter som "Road trip" och "Old school". Så när komedisuget nådde höga höjder en kväll i somras kände jag att det var dags att se "The hangover" "ordentligt".

Filmens första halva är mycket rolig. Bradley Cooper (gängets alfahanne, snygg och blond) och Ed Helms (lite nördig toffelhjälte och tandläkare) är väldigt bra i sina respektive roller. Det var i denna film jag första gången stiftade bekantskapen med den burduse renässansmannen  Zach Galifianakis. Här spelar han den lätt störde broderna till bruden. Filmens set-up är klockren. Gänget ska åka till Vegas för att fira av Doug som ska gifta sig. På resan är de tre gamla vännerna Phil, Stu och Doug plus brudens absurde bror Alan. Det hela spårar ur när Alan piffar upp välkomstdrinkarna med lite Rohypnol. Let the rumble begin!

Phil: Fuck, I keep forgetting the tiger.

Nej, jag glömmer inte tigern. Efter den lysande inledningen tappar filmen tempo och kvalité. Ungefär när tigern kommer med i handlingen blir det bara mer hysteriskt men inte mer roligt. Den ljuvliga Heather Graham är i och för sig med i andra halvan av filmen, men bara lite. Det finns roliga scener förstås, kanske allra mest med Mr Chow, spelad av Ken Jeong, som för övrigt spelade nästan samma kines i filmen "Role models" (eller tvärtom faktiskt).

Over-the-top absurd humor med mängder av under-bältet-skämt är svårt. Det måste göras med elegans och finess, det är en balansakt mellan simpelt tölpaktigt och mesigt familjevänligt. Todd Phillips klarade av det med bravur i "Old school" till exempel. Här börjar han bra men avslutar sämre, trenden var nedåtpekande. Det var kanske inte så konstigt att tvåan inte blev bra? Jag har inte sett tvåan än, men den ska kanske ses någon gång när den kommit ut på video.

På tal om video. Kommer ni ihåg den gamla åttiotalskomedin "Bachelor party" med Tom Hanks? Det var Tom Hanks före han blev Mr America. "The hangover" har väl i princip kopierat den filmen, eller hur?

Ok, sammanfattningsvis... "The hangover" ÄR rolig, men den har flaws. Den är lite lätt överreklamerad, men den passar bra i rätt sammanhang och stämning. Skulle tex passa perfekt som en förfestfilm.

Jag ger "The hangover" tre minnesförluster av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Meet Dave (2008)

"Lasso the moon". Physically impossible!

Hotellet i Beijing hade HBO vilket är en bra grej. Den andra kvalitetsfilmen jag såg på hotellet var Eddie Murphys "Meet Dave".

Eddie Murphy gjorde bra filmer på 80-talet. Tänk på filmer som Ombytta roller, 48 timmar och Snuten i Hollywood. På senare tid (typ de senaste drygt tjugo åren...) har han dock varit mycket svag. "Meet Dave" är ett steg tillbaka i rätt riktning. Den är mysig och ganska rolig av och till. En komedi med hjärta, en oförarglig liten film som passade perfekt i ett opersonligt hotellrum i en annan värld. "Meet Dave" får två vita kostymer av fem.

Betyg: 2/5