fredag 4 april 2014

Henkes Best of Pink Floyd


Pink Floyd var ett av mina tidigaste favoritband tillsammans med David Bowie och Magnus Uggla. Jag började intressera mig för populärmusik på egen hand i början av 80-talet, ungefär samtidigt som Pink Floyd ensidigt lades ner av dess självutnämnde ledare Roger Waters. Några år senare tog David Gilmour, Nick Mason och RickWright upp kampen om namnet och fortsatte driva bandet ett tag. Det blev två studioalbum till samt några inkomstbringande turnéer.


Jag har dock alltid stått på Gilmours sida, mest på grund av hans underbara gitarrspel, och jag välkomnade att Floyd fick fortsätta ett decennium till. Vad de håller på med nu för tiden vet jag icke. Roger Waters var den bångstyrige som hade samarbetsproblem, men han var också bandets kreativa stjärna. Han skrev alla texterna och det var hans inre demoner som texterna ofta handlade om. En död pappa i kriget. En överbeskyddande mor. Flickvänner. Mycket hemskt har den lille Roger tvingats hantera. Roger Waters har inte en uns ironi i hela sin långa kropp. Han är 100% seriös och en av de mest pretentiösa personer jag känner.


The Wall är en bra skiva och antagligen den enskilda skiva som jag spelat flest gånger i mitt liv, antagligen bara i konkurrens med några av Marillions tre första album. Floyds klassiska The Dark side of the moon kom ut 1973 och låg på Billboard Top LPs & Tapes varje vecka under 741 veckor i sträck (1973 tom 1988). Det är ett svårslaget rekord och kan väl bara hända i en era med vinylskivor där fansen köper skivan om och om igen när den spelats sönder.

Jag har här gjort ett blandband där jag verkligen blandat låtarna. Det är svårt att göra blandband med Pinkan då de har både långa och kortare. Waters mörker går också lite stick i stäv med Gilmours lättare alster.


Jag inleder som sig bör med låtar från första sidan av The Wall. Floyd har hållit på länge. Jag gillar dem mest från början av 70-talet. En konsertfilm jag varmt kan rekommendera är Live at Pompeii. De spelade in konserten helt utan publik. Mycket älskvärd film. Waters har en lång näsa.


Mina favoritskivor
8. A momentary lapse of reason (1987)
7. The Divison bell (1994)
6. The final cut (1983)
5. Meddle (1971)
4. Animals (1977)
3. The dark side of the moon (1973)
2. The Wall (1979)
1. Wish you were here (1975)


Spotifylistan finner du här.

Listan innehåller dessa sköna tunes:
1. In the flesh
2. Another brick in the wall, part 1
3. The happiest days of our lives
4. Another brick in the wall, part 2
5. Time
6. Money
7. Cluster one
8. Echoes
9. On the turning away
10. Your possible pasts
11. The gunner's dream
12. Sheep
13. Sorrow
14. Welcome to the machine
15. Have a cigar
16. Wish you were here
---
17. Shine on you crazy diamond (parts I-V) (live)
18. Careful with that axe, Eugene (live)
19. One of these days (live)
20. Pigs on the wing (part one)
21. Pigs (three different ones)
22. Pigs on the wing (part two)
23. Hey you
24. Is there anybody out there?
25. Nobody home
26. Comfortably numb
27. High hopes
28. Brain damage
29. Eclipse
30. Outside the wall
---
31. Shine on you crazy diamond (parts I-VII)

6 kommentarer:

  1. Gav den ett försök, men låg kvar i det jag upptäckte under din ALIMu dragning -- det storslagna och orkestrala är inte min grej...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var strongt av dig att ge dem ett försök till. Hoppas att du inte led allt för mycket! :-)

      Radera
    2. Haha, är det inte meningen att man _ska_ lida för Konsten?

      Radera
    3. LOL, jo så är det. Som jag lider med månadens tema. Rymden!

      Radera
  2. Jodå ganska många överlappningar och jag tror nog inte att du och jag skulle ha en het diskussion om Pink Floyd. Gillandet rör sig om gradskillnader. Jag har aldrig lyssnat in mig på gruppens två sista plattor och jag gillar Dark side of the moon bäst. Däri ligger skillnaderna. Ett bra mix av låtar du skippade Mother från A-sidan - ingen favorit?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det skulle förhoppningsvis inte bli handgemäng över dem. De två sista studioalbumen är lite eljest, utan Waters blir det ju inte riktigt lika pretentiöst och gravallvarligt. de har några tunes var som är fin a i alla fall.

      Mother har aldrig varit en så stark favorit, även om jag fick gåshud av den på Waters The Wall-konsert på Globen häromåret... :-)

      Radera