Juliet, Naked (2018)

För att vara en stor fan av Nick Hornby, det räckte att läsa High fidelity en gång för att för all framtid kalla mig det, borde jag kanske skämmas lite? När jag gick in till visningen av den nya filmen Juliet, naked med Ethan Hawke visste jag inte att filmen är en adaption av Hornbys sjätte roman (ej medräknad non-fiction). Jag hade inte ens studerat postern!

Istället såg jag fram emot att se filmen för den verkade som en intressant dramakomedi ur favoritgenren American Independent. Det känns som att det är en smal film även om Judd Apatow är en av producenterna. Jag blev omedelbart helt förälskad i filmen. Jag kände igen mig något otroligt. Inte minst i den tämligen osympatiskt porträtterade Duncan. Damn, varför ska man identifiera sig med den töntiga nörden i filmen?

Chris O'Dowd går från klarhet till klarhet och här är han underbar som Duncan, en vuxen karl som är helt insnöad på en obskyr amerikansk musiker som sedan länge slutat göra musik. Duncan har en video-blog där han pratar om älsklingen Tucker Crowe. Jag känner igen mig på många sätt i Duncan, men jag hoppas att jag inte är honom.

Det andra är att jag kände igen mig i världen, eller känslan i filmen i alla fall. Och nu i efterhand när jag vet att filmen bygger på Hornbys bok är det än mer tydligt att detta är som en spirituell uppföljare till High fidelity utan att vara en formell sådan. Duncan, Annie och Tucker Crowe lever och andas i samma "universum" som Rob, Laura, Dick och Barry...



Chris O'Dowd är bra och smärtsamt smart. Annie spelas av Rose Byrne och hon gör henne rättvisa. Hon är bra om än inte sprakande. Det är nog svårt att spela kvinnliga karaktärer i Hornbys värld gissar jag. Danskan Iben Hjejle gjorde dock en fantastisk insats med Laura i High fidelity. Till den nivån kommer inte Rose Byrne upp till. Istället är det Ethan Hawke jag blir mest imponerad av i denna film. Han är så otroligt skön och här helt perfekt castad. Han påminner både om Jesse och Mason Evans Sr men spelar här en tydligt äldre karaktär.

Vissa filmer känns helt rätt rakt igenom och detta är en sådan film. Den är som gjord för mig både med tanke på handling men framför allt tonalitet och den allmänna "feelingen" i filmen. Det blev en extra stor överraskning eftersom jag var helt oförberedd på vad filmen var för något. Tänk att till och med utan att anstränga sig vara helt ospoilad inför en filmvisning! Vilken lyx. Jag kan bara tacka den generellt sett svaga line up:en i Malmö för detta. Jag behövde bara flyktigt skumma synopsis för att välja denna film. Success! En av årets bästa filmer helt klart.

Personligt så det förslår, och jag älskade det; musiknörderiet, kassettbanden, de obskyra konserterna på bootleg, spekulationerna om rockstjärnan, vinylerna i hyllorna, känslan av att livet rinner iväg, perspektiven. Men detta kommer sannerligen inte vara en film för alla. De som ser den som en romantisk komedi kommer bli besvikna. De som känner igen sig, de som lever i Hornbys värld, kommer älska den.

Jag ger Juliet, naked fem hajögon av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär imorgon fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och kommer länka till fler texter nedan (när de kommer upp):
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Molly's Game (2017)

Damn vad jag gillar Jessica Chastain! Jag kallar henne ”den rödhåriga” och menar det på ett kärleksfullt sätt. Jag har stor respekt för henne som skådespelerska då hon är en av de bästa vi har just nu.

Här spelar hon Molly Blom i en historia som bygger på sann historia. Molly var en duktig freestyleåkare som nästan slog igenom på internationell nivå. Hennes bror Jeremy skidade i OS några gånger. Genom livets irrvägar hamnade Molly på tabloiderna av en helt annan orsak. Hon ledde lagliga och olaglig pokerspel med stormrika och extremt kända spelare både i Hollywood och på Manhattan. Till slut tog hon för stora risker, överträdde gränsen mellan lagligt och olagligt och åkte till slut dit i en stor härva där FBI jagade den ryska maffian i New York!

Filmen är skriven och regisserad av den smarta dialogens mästare Aaron Sorkin. Jag älskar allt som oftast hans serier och filmer. Jag gillar att se smarta personer prata om komplexa saker. I denna film debuterar han som regissör med mycket gott resultat. Molly’s game får bli 2017 års The big short som den intellektuella filmen på topplistan från filmåret.



Poker och varianten Texas Hold’em är ett spel som bygger på matematik, statistik, sannolikhet plus spelarens förmåga att tolka och läsa av motståndarnas beteende runt bordet. Det är INTE ett spel som bygger på slumpen som DN fastslog i en katastrofal artikel om poker för några år sedan.

Texas Hold’em bygger på att känna till odds och spela sina pengar i lägen då man som spelar får så höga odds på spelet att det ger vinst i långa loppet. Om du får fem gånger pengarna och vinner varannan gång ska du satsa, men om du dubblerar dina pengar men vinner endast en gång av fem ska du inte satsa.

Man måste inte vara expert på poker för att kunna uppskatta Molly’s game men jag tror att en del av spänningen i filmen går förlorad om man inte förstår något om pokerspelet. Annars handlar filmen i hög grad om Molly och hennes roll i härvan FBI utredde (som inte handlade om hennes pokerkvällar utan om några av dem som besökte hennes spel). Vi får också följa hennes relation med sin advokat som spelas av Idris Elba. Han är en riktigt bra skådis som har en kraftfull personlighet som går rakt igenom bioduken.



Molly Bloom verkar vara en mycket intressant person om man nu kan lita på filmen. Hon var principfast och ärlig i en miljö med mycket stora summor pengar och en snabb omsättning. Addera sedan stora egon, kända personer och en hel del droger och man får en mycket destruktiv miljö som attraherar fel folk. Att lyckas i en sådan miljö är en bedrift. Det är också spännande att se hur hårt FBI pressade henne, och deras metoder för att nå sina mål. Skyldig eller oskyldig har inget med frågan att göra, bara vinna eller förlora. Precis som i ett pokerparti för övrigt. FBI är inte bara den gode Agent Cooper!

Jag älskade känslan i filmen och håller den i samma nivå som pokerfilmernas moder Rounders.

Jag ger Molly’s game fyra flop, turn och rivers av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen slog sig in på min topplista över 2017 års bästa filmer.

St. Vincent (2014)

"St. Vincent" verkade vara en spännande film. Det är en dramakomedi med favoriten Bill Murray! Men först, usch vad gammal och skröplig han ser ut i denna film, den gode Bill. Visst han spelar en gammal och skröplig man, men kan det bara vara smink?

Filmen handlar om en vresig gamling som får nya grannar då en ensamstående mamma och hennes son flyttar in i huset bredvid. Setuppen är inte speciellt originell. Filmen puttrar på i lugnt tempo. Den är lite smårolig och "quirky". Relationen mellan Vincent och pojken Oliver är gullig. Filmen påminner mer och mer om Nick Hornby's "About a boy". Jag finner filmen ganska ordinär. Den ensamma mamman, barnet och grannen som är butter men kanske har en mjuk sida därinne någonstans... Really? Var det inte mer?

Jo. Det var det. Precis när jag började bli uttråkad och hade börjat flacka med blicken efter mobiltelefonen och insta-appen kommer Scenen med stor S och hela filmen vände på en femöring. Wow, det är ju inte en komedi detta. Detta är en sober film som är otroligt sorglig och hjärtskärande. Dammigt i rummet, Jojje. Indeed. Fan, dammigt värre, till och med hulkande.

Nu när jag pratar upp filmen gör jag den säkert en otjänst. Den avnjutes bäst ospoilad, men samtidigt är det svårt att tipsa om filmen utan att ge någon bild av vad den är. Jag känner nog att den har en del kvar till de riktigt höga betygen, men samtidigt är filmen mer lik en film som "Short term 12" i feelingen än redan nämnda "About a boy" och för de av er som sett "Short term 12" vet att det är en otroligt bra film. Och nej, "St. Vincent" är inte lika bra, det känns bara liknande i känsloregistret när jag ser filmerna.

Bill Murray är helt ok, Melissa McCarthy spelar en "vanlig" roll, Chis O'Dowd är som vanligt super och Naomi Watts är fruktansvärt dålig i denna film. Regissören är en ny bekantskap, Theodore Melfi. Regin är sådär. Men som helhet funkade filmen väldigt bra. Ändå.

"St. Vincent" handlar om att bli gammal och försöka rädda sig själv i en kamp som inte går att vinna. Det enda vi kan göra är att försöka stå ut medan vi förlorar.

Jag ger "St. Vincent" tre gamla mäns som stretar emot av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, Melissa McCarthy var nedtonad och sansad. Ingen fara, ni kan vara lugna!

Calvary (2014)

Calvary 
    1. A sculptured depiction of the Crucifixion.
    2. A great ordeal.

Människor som är sönder. En kyrka som är sönder. Relationer, sönder. En ekonomi som gått i kras. Tro som vittrar. En Gud som är döv. John Michael McDonagh's Calvary är ett tungt drama om ett samhälle i kris, en man i kris. Brendan Gleeson's Father James får under en bikt veta att en av männen i hans flock blivit utnyttjad, torterad, av en katolsk präst under sju år som liten. Father James ser vem som biktar sig, vi ser honom inte. Mannen ger Father James sju dagar på sig att avsluta sina affärer och göra sig redo för på söndag om en vecka ska han döda honom.

Detta var en tung men mycket bra film. Brendan Gleeson är i princip med i varje scen i hela filmen och han bär den på sina breda skuldror. Han är bra men filmen lever lika mycket på en radda av riktigt bra birollsskådespelare som Kelly Reilly, Aidan Gillen, Chris O'Dowd och M. Emmet Walsh.

Just att Lord Baelish var med i filmen var i och för sig lite förvirrande. Vad gjorde han där skrek någon inne i huvudet på mig mest hela tiden. Samma grötiga viskande tal. Han var sig lik.

Filmen är ett drama om humanism, religion, tro och synder. Men den är lika mycket en spänningsthriller. "Vem gjorde det?" har här bytts till "Vem kommer göra det?". Den är spännande gott folk, det är inte svårt att sitta kvar till slutet.

Riktigt snyggt manus, bra skådespelare, tja ni vet som det brukar vara i brittiska filmer och en smärtsamt vacker natur från västra Irland. Stämningen och närvarokänslan i filmen är grym.

Topplisteämne? Vet inte, kanske. Får se vad mannen där uppe säger när det blir dags att dömas.

Jag ger Calvary fyra oförlåtliga synder av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Thor: The Dark World (2013)

Loki: Oh dear, is she dead?

Jag gillade den första Thor-filmen en hel del. Den var underhållande men lättviktig. Därför var jag nyfiken på uppföljaren. En del har sagt att denna var bättre än ettan och en del att den var lite svagare.

Det jag gillade mest ur ettan var scenerna med Thor, Jane, Selvig och Darcy nere på Jorden. De lite mer fantasifulla sekvenserna från Asgård och Frost...något, var jag inte lika förtjust i då det blir lite fånigt. Filmer som dessa ska antingen vara superseriösa, eller lättsamma med en rejäl portion glimt i ögat. Jag röstar för det senare.

I tvåan som fått det livliga namnet Thor: The Dark World får vi mindre av det som var bra i ettan, dvs lustigheter på Jorden där kulturkrockar mellan Thor och hans människovänner utgör humorn. Men istället stärks de övriga delarna en hel del när Loki är med. Även om jag var lite sval till Tom Hiddleston's Loki i början av filmserien måste jag säg att han funkar mycket bra i denna film. Supercool. Tyvärr kommer han inte riktigt med i handlingen förrän under andra halvan.

Ren generellt sett tycker jag att de lagt ner allt för mycket tid i filmen på actionsscener. Slagsmål med svärd mot hammare eller biljakter med rymdskepp mot flygande vikingaskepp! Om man inte har "riktig" action med "stakes", som i Bourne-trilogin eller de nyare Bond-filmerna, borde man kunna klippa ner spektaklet rejält. Både löptid, och pengar för den delen, borde satsas på karaktärer och humorn.

I slutändan tyckte jag att tvåan var sämre än ettan, men jag hade ändå ganska kul framför filmen. Helt ok blir slutomdömet.

Jag ger Thor: The Dark World två hämndlystna bröder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

This Is 40 (2012)

Debbie: all of a sudden we're a magnet of negativity. What did we do?

This is 40 är kanske Judd Apatows mest personliga film till dags dato. Det börjar också bli tydligt att Apatow börjat röra sig från lättsam komedier mot lite mer dramatiska "jaktmarker". Mycket talar för att hans senaste film är personlig då hans fru (Leslie Mann) och döttrar spelar frun och döttrarna i filmen. Det är bara rollen som pappan i familjen som lånats ut till en skådespelare utanför familjen, då allas vår bästa vän Paul Rudd. Apatow har gjort sig ett namn inom kontemporär komedi från Hollywood. This is 40 är också en komedi, javisst, men den är än mer ett drama.

Apatow startade sin bana med kultserien Freeks and geeks som gick runt millennieskiftet. Sedan slog han igenom med dunder och brak med The 40 year old virgin och Knocked up i mitten av förra decenniet. Samtidigt har han skrivit eller producerat en rad komedier som Anchorman, Superbad, Forgetting Sarah Marshall, Stepbrothers, Pineapple express, Get him to the Greek och Bridesmaids. Alla dessa filmer är mestadels harmlösa komedier utan allt för mycket allvar eller djupare mening under ytan.

Denna status gällde tills hans senaste film kom upp, Funny People. Det är en dramakomedi där Adam Sandler gör ett riktigt starkt porträtt av en lätt deprimerad superstjärna inom "stå upp"-komedi som reflekterar över sitt liv då han fått reda på att han har en dödlig sjukdom. Det är en film som handlar om humoristen, men som i grund och botten i första hand är ett drama.

This is 40 är också en dramakomedi med betoning på dramat. Paul Rudd och Apatows fru Leslie Mann spelar ett gift par där båda snart ska fylla 40 år. Filmen handlar om problem med ekonomin och skräcken över att inte kunna försörja familjen, problematiska relationer med föräldrar, problem med uppfostran av döttrarna (spelade av Manns och Apatows döttrar) samt var tog sexlusten vägen?

De humoristiska inslagen i huvudtråden i filmen är ganska få men de roliga scener vi får handlar mest om sex. Till exempel då Rudds Pete prövar Viagra och Debbie blir förbannad.

Debbie: I don't want a turbo penis. I want your medium soft one.

Och uppföljningen där Petes kompis Barry tillrättarvisar honom över misstaget.

Barry: That's the one thing you don't do. You don't tell her you took Viagra. I'm pretty sure it's on the warning label.

Filmen är lång, närmare 140 minuter och det är lite i längsta laget för detta material. Resan vi gör med Pete och Debbie är elände, elände för att mot slutet brytas av med lite mer elände. Filmen är inte elak, men den är inte rolig på ett mysigt sätt heller. Huvudpersonerna grälar mest och det skriks en hel del. Föräldrarna bråkar så mycket att döttrarna flippar ut och börjar skrika de också. Detta är en skrikig film helt enkelt. Filmen slutar i ett status quo utan den förväntade upplösningen som brukligt är med komedier från Hollywood.

Jag fann inte storyn njutbar. Som jag sa till en kompis. Vore det inte enklare om Judd Apatow beställde en tid hos en terapeut istället (för att göra en hel film om sina problem)?

Filmens starka del ligger då i birollerna. Filmen kryllar av roliga inslag från birollsinnehavarna. Där finns Melissa McCarthy som gör en skrikig och arg mamma till en klasskamrat till en av döttrarna. Missa inte den roliga outtaken med henne som spelas under eftertexterna. Megan Fox spelar den lyxprostituerade Desi och det blir några roliga scener med henne och Debbie. Speciellt en scen när Debbie ska känna på hennes bröst för att se om de är äkta var ganska kul. Den galne brodern från en i övrigt ojämn film Frankie go boom dyker upp som en av Pete's anställda. Skådisen heter Chris O'Dowd. Pete's och Debbie's respektive fäder spelas av filmens stabilaste skådespelare i Albert Brooks och John Lithgow. De klarar av komedi, men ingen av deras karaktärer är rent ut sagt roliga, de står mer för sorgliga historier i denna film. Jason Segel dyker också upp som en PT, personal trainer.

Apatow gör nästan precis samma sak som han brukar göra i sina filmer, men jag saknade det relativa djupet i denna film trots att den på ytan borde innehålla ett större djup än filmer som tex Forgetting Sarah Marshall (som jag älskar). Jag saknar också den värme för karaktärer och situationer som Apatows filmer brukar innehålla. Nu verkar det som att storyn har varit för personlig för honom så att han inte kunnat ha den distans som krävdes för att göra den bästa möjliga filmen på detta material. Som kirurgen som inte bör operera på en familjemedlem skulle Apatow kanske inte fått regissera filmen om hans familj (om det nu är det vi fick se)?

Jag borde kanske gillat denna film mer. Det kan mycket väl vara en film som är beroende på att man är på rätt humör för att uppskatta till fullo, men jag tycker nog att Funny people var klart bättre. Som det blev nu får denna godkänt men inte mer.

Jag ger This is 40 två avbetalningar på huset av 5 möjliga.

Betyg: 2/5

Frankie Go Boom (2012)

Den andra amerikanska obundna filmen jag och Plymen såg denna dag var den skruvade Frankie go boom. Helt crazy film. En kort resumé om handlingen. Frankie lever ensam i en husvagn i öknen i Death Valley. Han har flytt från barndomshemmet och framför allt hans odrägliga bror Bruce. Brodern har under hela deras uppväxt djävlats med Frankie, allt som oftast under idogt videofilmande. Brodern är också en alkoholist, lögnare, tjuv och en kul prick.

Trots bättre vetande låter Frankie sig bli övertalad att komma hem till Los Angeles för familjefesten när Bruce kommer ut från avvänjningen. Efter några lagom osannolika förvecklingar hamnar Frankie och den ung och sköna damen Lassie i sängen men Frankie har lite problem att "få upp den". När Bruce smygfilmat den ofina sexstunden och snabbt lagt upp filmen på en porrsajt tar det hus i helvetet och den galna farsartade svarta komedin är i full gång.

Ett totalt orealistisk manus och en skruvad ton i filmen gör att det är svårt att ta den på allvar. Den lätt absurda vibben över filmen påminner vagt om Kaboom från filmfesten 2010. Frankie go boom är inte lika våldsam, men flera scener är liknande galna. Vad sägs om en transa spelad av jätten bland pojkar, Ron Perlman.

Bröderna och Lissie spelas av Charlie Hunnam, Chris O'Dowd och Lizzie Caplan. Andra notabla biroller görs av Chris Noth, mest känd som Mr. Big från Sex in the city, och den otroligt roliga Whitney Cummings.

Men var det bra då? Jovars, underhållande för stunden tycker jag. Filmen skulle med all säkert också funka bra under en förfest eller vid annat berusat eller roligt tillfälle.

Jag ger Frankie go boom tre porrfilmer utan sex av fem.

Betyg: 3/5