Killers of the Flower Moon (2023)

Jag var mycket nyfiken på Martin Scorseses nya film Killers of the Flower Moon då han med denna film tagit sig an några av alla de fruktansvärda och totalt omoraliska oförrätter som utförts mot de amerikanska urfolken.

När jag såg filmens groteska speltid på 206 minuter blev jag dock lite orolig. Varför måste filmen vara nästan tre och en halv timme lång? Är det på grund av Scorseses uselhet som filmmakare? Jag är övertygad om att denna film hade kunnat bli minst lika bra på halva speltiden. Men det hade krävt en filmskapare med driv i sitt berättande, bättre tempo och effektivare klippning. Jag tror till och med att filmens budskap skulle komma fram tydligare med en kortare och tajtare film.

Många hyllar Scorsese och kallar honom en mästare och det är kanske sant i deras ögon, men här visar han åter igen upp en sida av sitt filmskapande som jag tycker är långt från mästerligt. Gör han sina filmer så här överdrivet långa som en "show off"? Gör han det för att mästra sin publik, eller kanske kollegorna och branschen han verkar i? Eller är han helt enkelt gammal och gaggig och tror att detta är enda sättet att berätta en 90-minuterhistoria på?

Det bär mig emot att tala emot denna film då jag sympatiserar med dess politiska budskap, men jag kan heller inte ducka för dess odrägligt långsamma berättande och evighetslånga speltid. Jag visste på förhand att Jesse Plemons spelar en FBI-agent och jag ville se vad han gjorde av rollen. Han var mycket riktigt mycket bra som den lugna och till synes vänlige agenten som fångade de stora fiskarna i sitt nät.

I alla fall så längtade jag efter Plemons när jag satt och led som mest under filmens "inledning" och jag bestämde mig för att minst hålla ut ända tills han gjorde entré. "Inledningen" tog två timmar och 2 minuter!! Därefter kom FBI-agenten med i spel. Då var det typ en och en halv timme film kvar. Bissart!

Till min lättnad var den andra delen av filmen bättre än den första så jag hade inte hållit ut helt i onödan.

Men som sagt, det är ett viktigt ämne som Scorsese nu tar sig an här. Vad har hållit honom från att besöka detta ämne tidigare? Hur många gånger var han tvungen att romantisera det "vanliga" gangsterlivet innan han gav sig på denna så mycket viktigare historia? Man undrar.

Filmens starkaste del förutom att den satte fokus på en politisk fråga var dess filmmusik som var helt fantastiskt. Robbie Robertson från The Band har skrivit. RIP Robbie.

Jag lämnar er nu, mina kära läsare, med ett filmtips för dem av er som inte vill sitta igenom 3,5 timmar långsam död med Scorsese. Jag kan varmt rekommendera en film på samma tema, men som endast är en timme och 45 minuter kort. Filmen är Wind River av Taylor Sheridan och den är bättre på alla plan, men de är båda lika hemska och sorgliga då de skildrar en verklighet som finns än idag.

Betyg: 2/5 

Amsterdam (2022)

Jag såg David O Russels mystery-comedy i våras innan jag fastställt min topplista över filmer från 2022. Det var ett bra tag sedan och nu när jag ska skriva min revy kommer jag nästan inte ihåg någonting. Filmen är regisserad av David O. Russell som är en gedigen men ospektakulär regissör. Han är inte en favorit.

Här har han dock lyckats anskaffa en stor mängd av dagens filmstjärnor och det var nog mycket därför jag valde att se filmen... Vem vill inte se en film med Margot Robbie, Anya Taylor-Joy och Taylor Swift i en och samma film?

Detta är absurt nog en BOATS, en film som bygger på verkliga händelser. 1933 avslöjades en konspiration där några rika företagspampar ville göra en statskupp och avsätta president Franklin D. Roosevelt och införa en fascistisk diktatur. Komplotten avslöjades när den pensionerade översten de tänkt sig sätta in som "puppet" informerade myndigheterna om deras otyg.

Här får vi följa trion Burt (Christian Bale), Valerie (Margot Robbie) och Harold (John David Washington) som nystar upp konspirationen och räddar dagen. Det är lite pusseldeckare, lite komedi och en del slapstick. Speciellt spännande är det inte, men det är lite småroligt här och där ändå. 

Filmens största behållning var att se nya kända skådespelare i var och varannan liten roll; Anya Taylor-Joy, Chris Rock. Matthias Schoenaerts, Michael Shannon, Mike Myers, Taylor Swift, Timothy Olyphant, Zoe Saldana, Rami Malek och Robert De Niro är några av skådisarna som passerar revy.

Nja, jag hade som sagt glömt det mesta men såvitt jag kommer ihåg var det vagt underhållande för stunden men inte mer. Tyvärr är tråkmånsen Christian Bale med allt för mycket, han är som alltid usel. Tråkigt. En svag tvåa.

Betyg: 2/5

Ronin (1998)

Hörde Ronin nämnas på någon podcast och blev sugen på att se denna gamla spionactionthriller med Jean Reno och Robert DeNiro. Hade aldrig kommit mig för att se den.

Trots att den hyllades i Filmspotting var detta knappast mer än en stabil film. DeNiro spelar en gammal avdankad CIA-agent som behöver nytt jobb. Han blir indragen i en snårig härva där "irländarna" (IRA?) och "ryssarna" båda vill ha en portfölj med något viktigt. Här har vi en klassisk McGuffin. 

Ett gäng av hårdingar och en vekling sätt ihop av uppdragsgivaren Deidre (Natascha McElhone). Vi ser bland andra DeNiro, Reno, Sean Bean samt Stellan Skarsgård som någon slags övervintrad Stasi-man. Den sliskige Jonathan Pryce lurar också i skuggorna.

Detta känns som en typisk 80- eller 90-talsfilm. Den är inte lika glassig som actionfilmer som Dödligt Vapen utan mer skitig och hård. Filmen påminner mig om Harrison Fords thriller Frantic till "look and feel". Båda filmerna är ganska fult filmade och mörka i ljussättningen. Och att båda filmerna utspelas i Frankrike hjälper ju också i att koppla ihop dem.

Filmen ä gedigen. Bra för stunden men den sticker inte ut. Handlingen är onödigt rörig och det tog ett bra tag för filmen att sätta sig. Det känns som att manus eller regi inte riktigt lyckas fokusera på kärnan i filmen inledningsvis. De etablerar inte filmens huvudperson speciellt väl. Ibland behöver man inte mycket startsträcka i en film men detta var kanske ett fall där det hade behövts mer? 

Filmen jämfördes i Filmspotting med Bourne-filmerna som kom ut några få år senare. I The Bourne Identity sätts världen, karaktärerna och "problemet" upp mycket bättre som jämförelse. Ronin känns som trögstartad.

DeNiro är som alltid stabil. Jag tycker mig se några scener där han förkroppsligar Neil McCauley från Heat, och det känns som att Sam i denna film är besläktad med föregångaren. Men roligast att följa är helt klart Stellan som Gregor, en Stasi/Nazi-arier med begränsad social förmåga. Till och med asocial, njutningsfullt så. Sen gillade jag också, som vanligt, Michael Lonsdale. Ni vet Drax från Moonraker. Här spelar han en spionveteran som hjälper våra hjältar på vägen.

Gedigen film, kanske liten besvikelse, men ändå bra underhållning för stunden. Det får bli en stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

The Irishman (2019)

Som många vet är jag inte ett stort fan av Scorsese. Han har några fina filmer som "The Departed", "Shutter Island" och framför allt "The Wolf of Wall Street". Men hans många maffiafilmer är jag tämligen ointresserad av. Att folk hyllar dem som mästerliga är för mig obegripligt. De har väldigt tråkiga historier, ruttna budskap och känns för strikta för att kunna uppskattas som renodlad underhållningsvåld.

Varför i hela friden har jag då avdelat 3,5 timmar av mitt liv för hans senast i raden av alla dessa maffiafilmer? Ja, det kan man ju undra över. Är det kanske för att jag inte ville att Jojjenito skulle måla huset med mitt blod? I ett perspektiv är det ju så. Häng med i tankebanorna nu...

I Shinypodden special snackar jag, Jojjenito, Carl och Niklas om filmåret 2019 och listar våra top 10 favoriter från året. Jag var helt säker på att filmen skulle komma upp någon gång under poddningen, och jag ville helt enkelt kunna vara med och snacka om filmen. Samt inte komma på dålig fot med gudfadern Jojje.

Jag kunde ju, som en känd regissör gjorde med "Joker", kollat ett klipp och avfärdat filmen helt sonika...
“I saw clips of it,” Scorsese said of “Joker.” “I know it. So it's like, why do I need to? I get it. It's fine.”

Men nej, jag ville vara med i samtalet till fullo. Så nu har jag suttit mig igenom filmen. Såg allt i ett svep, behövde inte ens dela upp titten på fyra delar efter Alexander Dunerfors schema.

Well? Ja, den var väl helt ok och lite bättre än vad jag fruktat. Inte speciellt omvälvande såklart, men inte lika vanvettigt tråkigt som "Goodfellas" i alla fall.

Jag störde mig inte speciellt mycket över "the uncanny valley"-effekten av åldersföryngringarna.
Robert DeNiro och Al Pacino spelade inte över lika mycket som befarat, vilket var skönt.
Jag var helt ointresserad av hur det gick för precis alla i hela filmen, inga karaktärer kändes i hjärtat.
De två skådespelarna jag njöt lite extra av var Joe Pesci och Ray Romano.
Kvinnorna var lika få och lika menlösa som kvinnor i Sagan om Ringen.
Jag kände lika lite i slutet av filmen som Peggy Sheeran kände över slutet för sin pappa Frank. Jag tänkte bara "good riddance" ungefär...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019, ni hittar avsnittet här.

Joker (2019)

Jag såg DC-filmen "Joker" med ganska höga förväntningar ändå. Den hade beskrivits som om mästerregissören Martin Scorsese gjort en superhjältefilm, och paralleller med Scorseses "Taxi driver" och "The King of Comedy" gjordes mer eller mindre lättvindigt. Nu är jag inte ett stort fan av Scorseses stil, men blandningen av Batmans nemesis Joker och denna stil skulle ju kanske kunna vara spännande.

Och ja, jag ser varför och hur man gör liknelserna. De stämmer väl in med min bild. Filmen är samtidigt både gritty och snygg. Det är en superhjältefilm utan en superhjälte som dessutom inte är en superhjältefilm. Frågan är dock vad som blir kvar.

Jag var inne i filmen under hela dess två timmar långa speltid, men jag lämnades med en stor tomhetskänsla efter titten. Var det inte mer? Jovisst är Joaquin Phoenix otrolig i sin tolkning av Jokern, precis som han var otrolig i "The Master". Men lustigt nog kände jag väldigt lite för någondera av hans karaktärer. Jag upplever hans skådespeleri mer som en excentrisk form av performance art.

"Joker" är en snygg film som inte berörde mig speciellt mycket. Filmen var istället på gränsen till tråkig mest hela tiden. Varför bry sig om denna påhittade figur i en påhittad värld? För att man kan dra paralleller till vår egen tid? Jovisst, men man tar på sig ett svårt jobb att leka med genrer på detta sätt, något som en annan omtalad film från 2019 inte heller lyckades med i mina ögon. Sedelärande sagor, allegorier och fabler kan vara effektiva sätt att säga något om nutiden, men det blir inte automatiskt bra eller rätt för att man mixar genrer och berättar en allegori. Något mer än att allt är deprimerande hade behövts för att väcka mitt intresse.

Jag tyckte att filmen var bra gjord och den är duktig på att måla upp det miserabla liv Jokern levde före han blev Jokern. Men det var liksom inget mer. Filmen känns som ett komplement till en fullständig historia, eller som en inledning på något. Den har inget slut vilket mest känns som ett pretentiöst sätt för filmmakarna att slippa göra sina jobb.

Men filmen var alltså snygg i alla fall, men dyster som fan. Den hade en hel del svart humor men det var en humor som jag inte tyckte höjde filmen till en högre upplevelse, den var som en dåligt vald krydda som ströddes över anrättningen. Jag fick samma vibbar av gravallvar och pretention som många DC-filmer ger mig.

Betyg: 3/5

Meet the Parents (2000)

Det är lustigt hur minnen kan spela en spratt ibland. Jag kom ihåg denna film som mycket roligt. Vad jag inte kom ihåg lika tydligt var hur stor del av filmen som är jobbig att se för att Greg är så pinsam med sina invecklade lögner för att passa in. Detta är en typisk Kafka-komedi. Vad Greg än gör för att passa in blir det bara mer och mer fel.

Denna film var ändå en stor hit för mig "back in the days". Den tog en av de mest uttjatade stereotyperna i form av den svartsjuke fadern som laddar hagelbössan och jagar iväg alla pojkvänner, och gör en film som helt och hållet fokuserar på denna fader-pojkvänrelation.

Robert De Niro som fadern kändes kanske fräscht år 2000. Nu för tiden har han gjort allt för många liknande roller och det börjar kännas som gårdagens news. Men här fungerar han ganska bra. Ben Stiller som Greg är den andra huvudfiguren och han är också bra i en roll som liknar hans roll i There's something about Mary (1998).



Typ av humor?
Här är det en del igenkänningshumor, en del awkward och pinsam humor, en del kiss och bajshumor samt en del karaktärsdriven humor. En salig blandning med varierande resultat. Jag skrattar högt flera gånger men jag slår mig också för pannan när de drar skämten för långt.

Ta till exempel scenen vid middagen. Greg snärjer in sig i lögner mest hela tiden och i denna scen har han tidigare hävdat att han är intresserad av mjölkpumpar och det slutar med att Jack frågar om han mjölkat en katt. Stillers reaktion när han frenetiskt äter på sockerärtan är suverän men sedan går scenen snart in en totalt överdriven skämskudde-scen. Synd att de inte stannar på rätt nivå lite oftare. Det kommer en film senare i Komiska Söndagar som klarar denna balans mycket bättre...

Filmkvalité vs. humorkvalité
Nja, filmen är inte speciellt stark. Trots att det handlar om relationer och kärlek minns man ingen av karaktärerna speciellt väl. I varje fall inte på grund av dramat. Detta är en renodlad komedi och man ska inte förvänta sig några andra aspekter av filmen.



Manus vs. skådespelare
Manuset är bra genomarbetat. Filmen har en bra balans mellan fysisk "dratta på ändan", dialogdriven och karaktärsdriven humor. Alla karaktärerna känns väldigt bra etablerade och tydliga. Bra manus för en komedi helt enkelt.

I slutändan lever dock en film som denna på sina skådespelare och här finns det flera bra. Stiller och De Niro är solida, men de hamnar i skuggan av filmens gigant Owen Wilson i rollen som Pams före detta fästman. Han är ljuvlig i sitt övertygade porträtt av den dryge, stroppiga men samtidigt varmhjärtade snickrande Kevin.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Måste väl vara att kärleken övervinner allt, eller rättare sagt även om killen är en "male nurse" övervinner kärleken allt!

Två stereotyper: för det första har vi som sagt den svartsjuke fadern Jack som här når fram till men precis undviker att gå över gränsen till ett incestiöst förhållande mellan far och vuxna dottern. Den andra är såklart den "oövervinnlige" före detta pojkvännen Kevin.

Tre tropes:

A: hela filmtrilogin bygger på skämt om olyckliga namnkombinationer. Greg Focker som egentligen heter Gaylord Focker! "Your name is Gay Focker!" 

Här i första filmen kommer Jack på vad Pams namn kommer bli som gift med Greg: Pamela Martha Focker. LOL.

B: Väskan som Greg tvingas checka in på flygresan blir såklart försenad. Murphys lag. Istället för att åka och handla kläder måste han sedan låna kläder av Pams bror Denny, pyjamas av Jack, morgonrock av Pam, och speedo-badbyxor av Kevin (den älskvärde men också sluge värden av "the pool and BBQ party")

C: Störig och processtyrd officiell personal: flygvärdinnan vid check in släpper inte in Greg på planet trots att det inte finns någon annan i kön...



Favoritkarakärer?
Favoriten är helt klart Kevin i Owen Wilsons underbara tappning. Sen finns det nog ingen mer jag egentligen gillar.

Greg är jag neutral inför. Han är lite för korkad för min smak. Visst man kan se det som att han råkar ut för Murphys lag men han kunde ju också varit lite smartare själv.

Hans käresta Pam är jag snarare negativ till. Hon är en otrevlig typ som överger Greg på ett mycket osjysst och illojalt sätt. Hennes vita lögner och "glömde nämna" om sitt ex Kevin sätter Greg i dålig dager mest hela tiden.

Scenen med vattenvolleybollen och hennes och Kevins samkörda "Iceman and Maverick" var en effektiv scen, med resultatet att jag vände mig emot henne där och då om inte förr.

Ett annat exempel var när Kevin nedvärderande kallar Greg för Glenn och Pam rättar honom:

Kevin: Glenn, Glenn, you gotta rush the net on defense. Don't be afraid of the ball.
Pam: It's Greg. Greg, not Glenn. GREG is afraid of the ball.

Ok, tack Pam för supporten!



Trivia
Skådespelaren och regissören Tom McCarthy som bland annat regisserat The station agent (2003) och Spotlight (2015) spelar Pams svåger Doctor Bob.

Omtittningspotential?
Inte lika hög som jag hade förutspått. Jag tänkte att om denna film fick högt betyg skulle jag se de efterföljande två men så blir det inte nu. Visst är "Focker"-skämten kul men bara i lagom dos. Kommer dröja länge innan jag ser om denna.

Slutomdöme
Helt ok komedi som stått sig hyfsat bra. Något svagare än vad jag kom ihåg den. Men den har sina stunder och kan med rätta kallas en klassiker.

Betyg: 3/5

Dirty Grandpa (2016)

Jag var sugen på något simpel och roligt och valde mellan två filmer. Båda var komedier och båda hade en åldrande Robert De Niro i huvudrollen. Ibland är man sugen på skräp. Ni vet de där filmerna som är precis så bra och precis så dåliga som man kan tänka sig. Därför fick klassfilmen The Intern vänta på bättre dagar och jag valde den förväntat svagare men kanske också lite mer hejdlösa Dirty grandpa.

Komedi är ju en svår genre. När det är som bäst finns inget bättre men samtidigt kan det vara så lite som skiljer mellan toppen och botten. Dirty grandpa försöker nog så gott den kan. I princip alla skämt är från regionen under bältet och de är alla mer eller mindre politiskt inkorrekta. Det är kul tycker jag, men då måste man också komma ihåg att det är inget självändamål att vara politiskt inkorrekt. Ibland ser man folk som missuppfattat det där och tror att det är likhetstecken mellan ett politiskt inkorrekt skämt och ett roligt skämt. Det är fel. Däremot kan roliga och bra skämt bli ännu bättre om de testar gränserna och kliver över linjen för vad som anses som politiskt inkorrekt i en ängslig och smal åsiktskorridor. Att skriva usla skämt, med usel leverans och sedan tro att det räcker med att man inte är PK är bara lurendrejeri och sablans kasst.

Som vanligt startar filmen frejdigt. Den är lite rolig i början, men sedan avtar det långsamt under hela löptiden. Man kan sitta och småle och glo på filmen eller surfa på mobilen. Ungefär lika underhållande. Mot slutet är inte filmen det minsta utmanande och när de slänger in en smetig moralpredikan, oavsett hur rätt den egentligen är, så blir det bara för tråkigt.

De Niro är inte jättekul i dessa komedier som han verkar göra i massor nu för tiden. Zac Efron är helt menlös. Av tjejerna var väl Aubrey Plaza roligast antar jag. Ingen stack ut speciellt mycket.

Jag fick vad jag förväntade mig. En film som är precis så dålig och precis så bra som jag gissade. Med tanke på hur mycket ännu sämre en film kan vara så måste jag ändå ge den något mer än en etta. Får bli etta med plus.

Jag ger Dirty grandpa en snuskgubbe av fem möjliga, fast med ett plus!

Betyg: 1+/5

Little Fockers (2010)

Helt plötsligt upptäckte jag att jag inte sett den tredje filmen i Meet The parents serien. Samtidigt satt jag på ett flygplan på väg mot Sydamerika. Vad kul tänkte jag, en perfekt film för en tråkig flygning. En halvkass komedi kom till räddmingen!

I Little Fockers har Greg och Pam två små tvillingar, och det närmar sig syskonens femårsdag. Ett sådan jubileum innebär ett perfekt tillfälle för att samla hela släkten och att göra en ny film i serien.

Denna gång bjuds vi dock på uppvärmda rester från tidigare bjudningar. Det blir mer av Jack Byrnes misstänksamhet, mycket mer av Kevins schamanism och framför allt mer av Gaylords problem att hålla alla glada och få allt att verka normalt.

Filmen är småputtrigt rolig. Mamma och pappa Focker, spelade av Barbara Streisand och Dustin Hoffman levererar vad som förväntas. Filmens humor bygger på konflikten mellan Jack och Greg. Personligen blir jag galen på att Pam inte ingriper och styr upp galenskaperna. Hon borde för tusan ta lite ansvar för sin far. Igenkänningsångest!

Owen Wilson är störtskön i rollen som den stenrike altruisten Kevin. Här blir det dock nästan lite för mycket. Den karaktären passar bättre som en krydda än en av huvudingredienserna.

Som helhet var detta småputtrigt och hyfsat underhållande. Många av skämten var en variant av skämt ur de föregående filmerna. Detta duger egentligen inte, men jag halvsov nöjd framför skärmen med denna film.

Jag ger Little Fockers två olika tvillingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Goodfellas (1990)

Mina förhoppningar inför "Goodfellas" gick upp avsevärt efter jag sett den fantastiska "The wolf of Wall Street". När dessutom någon snäll filmspanare (var det du Steffo?) sa att om du gillar "The Wolf" kommer du älska mästerverket "Goodfellas" peakade intresset...

Men den var ju såååååå tråkig.

Scorsese är en briljant regissör. Han filmer är riktiga film-filmer, fyllda av bra kameravinklar och byggt på regissörens gedigna kunnande om filmhistorien. Det är klanderfritt in i minsta detalj. Den sanna historien om en maffiasnubbes uppgång och fall kunde inte hamnat i mer kompetenta händer.

Men den var ju så erbarmligt tråkig.

Filmen kryllar av fina skådespelarinsatser. Robert De Niro kör sin vanliga sura min. Joe Pesci kör sin vanliga hysteriska stil. Ray Liotta brukar inte ha huvudrollen men här får han skina.

Men den var ju så vedervärdigt tråkig.

Jag såg Ridley Scott's "American gangster" häromåret. Också den är bra gjord, också den bygger på en sann historia och den följer också en knarkkungs uppgång och fall. Etta! Jag tyckte att den var så tråkig att jag nästan ville slita av mig huden på armarna. "Goodfellas" är ganska lik "American gangster". Kan man skönja några större skillnader? Den enda skillnaden är kanske att i "Goodfellas" har vi den vederkvickande kvinnliga skådespelerskan Lorraine Bracco. Hon påminde mig så om Debra Winger. Det fanns också en mycket rolig scen där maffiasnubbarnas fruar satt och tjattrade som fotbollsfruar i rad på någon frisersalong. Den scenen var rolig. Men i övrigt...

...var den ju så förbannat tråkig.

Det är inte Scorseses fel att jag inte gillar hans filmer. Det är mitt fel! "The Wolf" får bli undantaget som bekräftar regeln. Det är inte "Goodfellas" fel att jag inte finner den mer engagerande eller mer spännande! Det är mitt fel! Jag är ledsen men det är bara det att jag tycker att...

... den är så otroligt TRÅKIG.

Tja, jag antar att ni börjar fatta vad jag tycker om filmen. Filmen är inte ens kort, den håller ju på svinlänge. Den ville liksom aldrig ta slut. Jag tror att ni innerst inne håller med mig!
Allihopa i kör, ta i nu så att ni storknar:

Den är ju så jäklans tråkig!

Betyg: 1/5

Last Vegas (2013)

Archie: Boy these vodka Red Bulls are strange. I feel like I'm getting drunk and electrocuted at the same time!

Dagen efter den helt förstörda filmupplevelsen på SF Filmstaden i Kista såg jag två mysiga filmer i hemmets lugna vrå. Dels var det decennier-filmen Lady and the Tramp vilken var kort som ett maffigare tv-serieavsnitt. Jag hade möjligheten att se en film till. Valet föll på en annan mysig film, Last Vegas.

Fyra gamla gubbar åker till Vegas för att fira att en av dem äntligen ska gifta sig. Gamla konflikter kommer upp till ytan, livssanningar inses och nya framtidsutsikter fås. Detta med en ganska trivsam dialog och några erfarna skådespelare som trots att de kanske inte förtar sig ändå levererar hög kvalité.

Kvartetten vi får följa är en bunt ganska kända skådisar. Där är den av cancern utmärglade Michael Douglas, en som alltid butter och vresig Robert De Niro, Gud själv - Morgan Freeman och Kevin Kline som jag alltid blandar ihop med Michael Keaton. Till dessa giganter har vi också den ljuvliga Mary Steenburgen och side-kicken Jerry Ferrara.

Last Vegas är en romantisk dramakomedi. Skämten är mer snälla än utmanande och filmen har nog inga ambitioner att ifrågasätta "kulturen" som beskrivs, som i en mer seriös film som Spring breakers till exempel. Inga risker tas i en film som Last Vegas. Samtidigt är det överlag ganska bra skådespeleri och jag var underhållen och nyfiken på filmen genom hela speltiden. Jag satt inte och kollade klockan hela tiden och det är ett bra betyg i sig.

Det jag gillade mest med filmen var samspelet mellan de fyra huvudpersonerna, speciellt Kevin Kline var rolig. Ja, så var det, han gjorde mycket av filmen. Snyggt skägg också. Trots att det var helt vitt. Scenerna om triangeldramat mellan Steenburgen, De Niro och Micke Douglas skulle väl stå för filmens nerv men de var tämligen slätstrukna. Däremot var Jerry Ferrara i rollen som ung spoling som blir lurad att tro att de fyra gamla vännerna var från maffian riktigt kul.

Det finns något lustigt med fyra äldre herrar som partajjar som om de vore 25. Och här finns en hel del yngre damer med på festerna så filmen är antagligen både icke-pk och sexistisk, men vad sjutton är inte det nu för tiden? Jag roades i alla fall över scenen då de fyra gubbarna mutar sig till att bli domare i en bikinitävling. Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar förfärade utrop från ivrigt spejande moraltanter.

Allt som allt var detta en perfekt film för mig, som balsam för själen. Det ska vara en njutning att se film, inte en kamp mot ett ligistgäng med efterföljande huvudvärk (eller värre).

Last Vegas, för er som vill drömma er bort till den absurda staden Las Vegas och umgås med några välkända ansikten för en kort stund.  Jag ger Last Vegas tre gamla hundar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Midnight Run (1988)

Jack Walsh: I've known you for all of two minutes and already I don't like you.
Mardukas: Gee that's too bad because I really like you.

Inför det stundande tåg-temat, publicerades igår, kändes det rimligt att kolla några gamla tågfilmer. Första filmen blev denna klassisk film från 80-talet och en av de första jag kom att tänka på när temat blev Tåg. Men detta är givetvis inte bara en tågfilm, det är en av de bästa och smartaste Buddy-movies som finns.

Robert De Niro spelar prisjägaren Jack Walsh som ska föra Charles Grodin's Mardukas från New York till Los Angeles så att borgenssumman inte fryser inne. Samtidigt är FBI, maffian och en konkurrerande prisjägare, Marvin!, på jakt efter dem. Det blir en resa med tåg, buss, bil, flyg och tåg igen.

Charles Grodin är här exceptionellt bra. Vad blev det av honom? Varför fick han inte en större karriär i filmbranschen? Jag undrar. Robert De Niro är helt ok men jag fattar inte om han gör sin roll på allvar, eller om han gör parodi på sin egen person eller rollfigur.

Filmens styrka ligger i den trivsamma humorn och den sköna känslan den har. Jack och Mardukas är så mysiga tillsammans och detta drivs på av Grodins genomärliga tjuv. Samtidigt tafatt och klarsynt, samtidigt passiv och pådrivande. Jag har inte sett filmen sedan den var ny och jag kom fortfarande ihåg Grodin. Och för en gång skull var minnet korrekt. Han gör filmen.

Bland birollsfigurerna sticker Marvin ut. Han spelas av Sgt Taggart från Beverly Hills cop, John Ashton. Marvin har en skön jargong och med den lustige FBI-agenten Mosley som spelas av skurken från Live and let die Yaphet Kotto har denna film två mycket starka och komiska bifigurer.

Om du söker en rolig aktionkomedi med sköna låtar från 80-talet och med en friskare dialog än vad en film som denna egentligen förtjänar kan Midnight run vara ett bra val för dig.

Jag ger Midnight run fyra Marvins av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Silver Linings Playbook (2012)

Pat: Nikki's waiting for me to get in shape and get my life back together. Then we're going to be together.

Vad är det jag gillar så mycket med denna film? Trots att det är en jättebra film tog det några veckor för mig att skriva denna revy. Jag kom inte på vad jag skulle skriva om filmen. Under vilken vinkel skulle jag angripa filmen? Till slut blev det den mest basala av alla frågor för en filmbloggare. Varför gillar jag filmen?

Först och främst älskar jag miljöerna och stämningen i filmen. Jag älskar tanken på att bo och leva i ett USA som det är i filmen, miljön och livet runt omkring. Det skadar ju inte heller att familjen vi följer är galna i amerikansk fotboll och i deras fall Philadelphia Eagles. Jag älskar NFL men mitt lag är Denver Broncos.

För det andra älskade jag storyn. Egentligen är det de två huvudkaraktärerna som jag gillar. De är båda galna men underbara i sitt samspel. Jag vill inte gå in på analys av deras mentala hälsa och filmen är självklart en romantisering av en situation som verkliga personer lever i. Men som en romantisk saga var de perfekta för varandra och jag lapade i mig av den romantiska såsen.

Inledningen av filmen skulle kunna jämföras lite med en annan favoritfilm (och bok), High fidelity, där storyn börjar med att huvudpersonen Rob Gordon blivit lämnad av sin sambo och han smider planer för att få henne tillbaka. Storyn i Silver lining playbook tar en helt annan rutt än den i High fidelity, men de har båda en rejäl stänk av bitterljuvlighet i sig.

Till sist måste jag givetvis nämna skådespeleriet. Det kan inte vara så vanligt att en och samma film blir nominerad i alla fyra skådespelarkategorierna men det blev ju faktiskt denna film. Jag tycker alla fyra var bra. Robert De Niro gör mig sällan besviken. Hans samspel med Bradley Cooper var mycket bra i en speciellt intensiv scen. Jacki Weaver som spelade mamman var väl ok men för mig var det ofattbart att hon nominerades till en oscar. Belöning för lång och trogen tjänst?

Både Jennifer Lawrence och Bradley Cooper var däremot mycket bra i sina respektive roller. Och om någon av dem skulle vinna en statyett för bästa skådis skulle det i mina ögon vara Jennifer. Nu gick hon och vann också och jag kan inte annat än applådera. Jag skulle i och för sig vilja ge henne priset både för denna roll och för hennes insats i Winter's bone. Bradley var överraskande bra i denna dramatisk roll. Han behöver kanske visa framfötterna några gånger till innan han skakat av sig stämpeln som komedikillen med de extremt blå ögonen. Men om han klarar av att göra mer bra drama kan akademin säkert vilja premiera honom i framtiden. Alla gamla filmstjärnor har ju varit unga och blåögda någon gång i tiden.

Som ni ser fanns det inte någon speciell vinkel för mig att angripa denna film utmed. Det fick räcka med att bara skriva varför jag gillar den så mycket.

Jag ger Silver linings playbook fyra bipolära personligheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Killer Elite (2011)

Who the fuck are you? 

Förra helgens besök av kompisen Frans innebar flera sena nätter med film. En rulle som vi båda hade tummat på och var sugna på att se var Killer elite. Det är en actionthriller med Robert De Niro och Clive Owen. Måste ju vara bra tänkte jag, tills jag såg revy efter revy som skrev ner filmen. Förväntningarna var därmed rejält sänkta inför visningen.

Enligt eftertexterna bygger den på verkliga händelser. Det vill jag hålla öppet för filmen verkar tämligen overklig. Jason Statham och Robert De Niro spelar legosoldater som tar ett uppdrag att döda några brittiska elitsoldater som hämnd för att de dödat en arabisk shejks söner. Clive Owen spelar en före detta SAS-soldat som tagit på sig rollen att skydda sina kamrater. En viss storpolitik om oljerättigheter och sånt antyds också.

Filmen var överraskande bra. Den är inte alls den kassa glassiga actionrulle som jag trodde. Istället är den en tät action-thriller i rimligt tempo. Vi får en rak procedurberättelse om vad som (eventuellt) hände och filmen påminner mer om Spielbergs Munich än modern action à la Safe house. De Niro har givetvis endast en liten roll, detta var väl bara en pay check för honom. Istället får vi följa Jason Statham och Clive Owen. Jag vet inte vad jag tycker om Statham, han är inte usel, men han är ingen Michael Fassbender heller. Owen som brukar vara kapabel spelar en ganska sliskig person i filmen. Detta är en film som för omväxlings skull är utan tydliga hjältar och skurkar som det verkar.

Actioninnehållet är filmens behållning, den levererar på det planet. Till slut blev det en positiv överraskning med tanke på att jag trodde att den kunde varit en flopp.

Jag ger Killer elite tre filosofiska lönnmördare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Raging Bull (1980) - En film som jag ångrar att jag sett

You didn't get me down, Ray!

En dag för snart tre veckor sedan damp det ner en invitation från Filmitch om en gemensam blogathon på temat "En film som jag ångrar att jag sett". Jag svarade genast att jag var på, men funderade inte så mycket mer på vilken film jag skulle välja. Det finns ju en och annan dålig film som man kommer ihåg lite extra. Hrmm, Pay it forward, host, host.

Detta var under den underbara tiden då jag kunde räkna mig själv som en sann medlem i en stor community av filmälskare som älskar... film. Jag var en av "dem", jag var en i gänget. Jag förstod samma saker som de andra förstod. Mysigt. Varmt. Tryggt.

Som av en händelse flyttade jag till min nya våning i månadsskiftet, och som nyinflyttad och potentiell kund bjussar Canal Digital på en massa filmkanaler under en kortare period. Så en dag i helgen som gick råkade jag slå på tv'n just när "Raging bull" startade. Ni vet, "Tjuren från Bronx" som den heter på svenska. Jag visste inte vad jag gjorde då jag satt mig ner i den ena av mina två biofåtöljer och intresserat började se denna klassiker bland klassikers.

"Raging bull" är en film jag missat men som jag absolut ville se. Jag har den till och med på en specialutgåva på dvd. Den ligger nedpackad i någon av alla flyttkartongerna. Jag hade inte sett den tidigare för att jag aldrig känt mig sugen på den helt enkelt. Tills nu. Nu skulle det ske.

Jag hade bara tittat en 10-15 minuter innan jag var helt säker på att jag inte skulle gilla filmen, karaktärerna, stilen eller handlingen. Förvirringen var total. Denna klassiker? Bland klassikers! Jag hade hört från så många ställen att denna film skulle vara "guld". Det känns som att den dyker upp på bästalistor överallt. Jag trodde nog att detta skulle varit ett säkert kort. Som en "Vinst varje gång"-lott. Men sådana lotter finns ju inte i filmtittarvärlden!

Låt oss undersöka lite närmare. Varför hade jag fått uppfattningen att "Raging bull" var en vinstlott? Filmen är regisserad av Martin Scorcese, en av de mest kreddiga, men också en av de mest skitnödiga, regissörerna i Hollywood. Ok, undecided.

Men vad säger de på imdb, då? Jo medelbetyget är 8,4 och den ligger högt upp på topplistan. Och om man läser vidare ser man i American Film Institute's 100 years, 100 movies, 10th Anniversary Edition att de, AFI, rankar "Raging bull" som den fjärde, FJÄRDE, bästa filmen genom tiderna (efter Citizen Kane, The Godfather och Casablanca). Den samlade filmkritikerkåren verkar vara överrens om att "Raging bull" är förträfflig och vanligt folk verkar tycka likadant.

Åter till filmvisningen. Jag satt kvar i stolen och kämpade mig igenom hela filmen. Ett tag tänkte jag att den kanske skulle bli bättre allt eftersom, men ack där bedrog jag mig. Vilken tristess jag kände. Lite senare satt jag och hoppades på att den kanske skulle ha jättekort speltid, typ 84 minuter eller så, men nej. Ingen räddning där. Den ville aldrig ta slut.

När filmen äntligen rullat igenom projektorn och surret bleknat till tystnad satt jag där som en förändrad man. Inget hade ändrats runt omkring mig, men allt hade ändrats. Före visningen trodde jag som alla andra att "Raging bull" var ett mästerverk. Före visningen levde jag i villfarelsen om att jag när som helst skulle kunna ta fram min inköpta dvd och avnjuta detta "mästerverk". Efter visningen bara tomhet. Illusionen hade rämnat. Fantasin hade utbytts till verkligheten. Lurad. Besviken. Irriterad.

"Raging bull " är en film som jag ångrar att jag sett.

Jag ger "Raging bull" en korkade hustrumisshandlande asshole av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Gå nu över till de högt ärade filmbloggarna som också deltar i denna blogathlon:  Filmitch, Addepladde,  BlueRoseCase,  Except fear,  Fiffis Filmtajm,  Flmr,  Jojjenito,  Movies-Noir,  Plox, Rörliga bilder,  The Velvet Café,  Voldo.

PS, Tack för schysste initiativ, Filmitch!

PPS, jag kanske skriver en uppföljande revy om själva filmen någon gång. Men troligen inte.

Jake La Motta (De Niro) pucklar på någon

Jake La Motta (De Niro) pucklar på någon

Robert De Niro som en kopia av Albert Brooks i "Drive"