lördag 11 januari 2020

Joker (2019)


Jag såg DC-filmen "Joker" med ganska höga förväntningar ändå. Den hade beskrivits som om mästerregissören Martin Scorsese gjort en superhjältefilm, och paralleller med Scorseses "Taxi driver" och "The King of Comedy" gjordes mer eller mindre lättvindigt. Nu är jag inte ett stort fan av Scorseses stil, men blandningen av Batmans nemesis Joker och denna stil skulle ju kanske kunna vara spännande.

Och ja, jag ser varför och hur man gör liknelserna. De stämmer väl in med min bild. Filmen är samtidigt både gritty och snygg. Det är en superhjältefilm utan en superhjälte som dessutom inte är en superhjältefilm. Frågan är dock vad som blir kvar.

Jag var inne i filmen under hela dess två timmar långa speltid, men jag lämnades med en stor tomhetskänsla efter titten. Var det inte mer? Jovisst är Joaquin Phoenix otrolig i sin tolkning av Jokern, precis som han var otrolig i "The Master". Men lustigt nog kände jag väldigt lite för någondera av hans karaktärer. Jag upplever hans skådespeleri mer som en excentrisk form av performance art.

"Joker" är en snygg film som inte berörde mig speciellt mycket. Filmen var istället på gränsen till tråkig mest hela tiden. Varför bry sig om denna påhittade figur i en påhittad värld? För att man kan dra paralleller till vår egen tid? Jovisst, men man tar på sig ett svårt jobb att leka med genrer på detta sätt, något som en annan omtalad film från 2019 inte heller lyckades med i mina ögon. Sedelärande sagor, allegorier och fabler kan vara effektiva sätt att säga något om nutiden, men det blir inte automatiskt bra eller rätt för att man mixar genrer och berättar en allegori. Något mer än att allt är deprimerande hade behövts för att väcka mitt intresse.

Jag tyckte att filmen var bra gjord och den är duktig på att måla upp det miserabla liv Jokern levde före han blev Jokern. Men det var liksom inget mer. Filmen känns som ett komplement till en fullständig historia, eller som en inledning på något. Den har inget slut vilket mest känns som ett pretentiöst sätt för filmmakarna att slippa göra sina jobb.

Men filmen var alltså snygg i alla fall, men dyster som fan. Den hade en hel del svart humor men det var en humor som jag inte tyckte höjde filmen till en högre upplevelse, den var som en dåligt vald krydda som ströddes över anrättningen. Jag fick samma vibbar av gravallvar och pretention som många DC-filmer ger mig.

Betyg: 3/5







4 kommentarer:

  1. Jag gillade rullen men köper dina invändningar och den hade inte skadat av att vara en kvart kortare men det är ett fint hantverk och vi får se vilken inriktning den kommer föra kommande DC-filmer då den spelat in en himla massa stålar. Aquaman och Shazam är lite mer MCU-aktiga men de kan kanske komma bli undantag?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte fastnat för DC än. Hoppades lite på denna efter att den fått en del buzz, men den gjorde't inte för mig ändå. Har inte sett Shazam eller Aquaman. Får kanske ge dem chansen...

      Radera
  2. Jag tycker Joker funkar absolut bäst som en hyfsat realistisk (om än surrealistisk) film om psykisk ohälsa, varken mer eller mindre. Men jag kan hålla med om att Phoenix inger en känsla av performance art snarare än skådespeleri

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo du har rätt, och jag fann den inte intressant nog som diskbänksrealism för att kunna ge den ett mer svindlande betyg. :)

      Radera