Beverly Hills Cop: Axel F (2024)

Jaha, de har gjort en ny Snuten i Hollywood-film... Sugen? Nja, nyfiken i alla fall. Dags för fan service bonanza kanske?

På resa till Frankrike och besök hos syster. En kväll, spelledigt i EM, blev jag och svågern sugna på att återbesöka Axel Foley och hans vänner. Syster valde att läsa sin bok.

Vi grabbar tog oss an filmen med gott mod och vi fick en trevlig stund framför tv'n. Filmen lever till en stor grad på nostalgi såklart. Jag tror inte att någon hade höjt på ögonbrynen om den kommit ut idag utan de tre föregångarna från 80- och 90-talen. 

Vi kan direkt konstatera att de har tonat ner Axel och hans munläder. Det kändes lite synd men antagligen hade det blivit uttjatat om Eddie Murphy gått på i exakt samma manér som tidigare. Filmen fokuserar mer på Axels problematiska relation till dottern Jane (Taylour Paige) och hennes käresta Detective Bobby (Joseph Gordon-Levitt). Trots att all drama handlar om hur Jane blir hotad och kidnappad sticker varken hon eller Detective Bobby ut. Axel är också någorlunda nedtonad som noterats.

Istället hamnar min fokus mest på fan servicen och att åter träffa Billy (Judge Reinhold som lyckas se både gammal och ung ut), Taggart (John Ashton som bara ser gammal ut), Jeffrey (Paul Reisner) och såklart favoriten från förr Serge (Bronson Pinchot som aldrig gör en dålig roll, va?).

Filmens klart roligaste scen var när Serge och gänget låtsades vara intressenter på en lyxvilla där i Beverly Hills. Mäklaren Ashley De La Rosa (Nasim Perad) var mycket lustig. Om de gör en uppföljare på denna uppföljare, låt oss hoppas att de låter liket ligga, men gör de det får hon gärna vara med igen.

Filmens skurk Captain Grant spelades av Kevin Bacon och det är i princip inte ens en spoiler att skriva det här så övertydligt var det att han var en "dirty cop". Han verkade ta detta jobb med en klackspark. Inget speciellt engagemang men det var ju en "pay check" i alla fall. Filmen hade vunnit på om de ansträngt sig lite mer med filmens "villain". 

Allt som allt var det en trevlig om än lättglömd och oförarglig titt i sällskap med Eddie Murphy.

Svågern som är en obotligt 80-talsnostalgiker (han älskar fortfarande AC/DC) gav den en stark 4/5. Jag nöjer mig med en tvåa.

Betyg: 2/5

Some Kind of Wonderful (1987)

Some kind of wonderful är den sista av filmtipsen jag tagit mig tid att kolla på under denna runda. Min gode vän Patrik i Göteborg rankar den som den näst bästa skolrullen från 80-talet. Det är en film han hävdat att jag måste se flera gånger om. Manus är skrivet av favoriten John Hughes och han har också producerat filmen. Regissör är dock Howard Deutch som också regisserade en av mina åttiotalsfavoriter Pretty in Pink. Även om jag såg en hel del film när det begav sig lyckades jag tydligen missa Some kind of wonderful men nu var det dags. Jag såg verkligen fram emot denna juvel...

...men jag kan snart ångra att jag inte så den när den var färsk, för nu har den uppenbarligen gått över sin "bästa före"-datum. Jag kom aldrig in i filmen. Det kan knappast vara manus fel (John Hughes!) då den är precis som alla andra filmer från genren. Nej, det är de extremt svaga skådespelarinsatserna som skjuter filmen i sank. Det är både skådisarnas insatser men också felaktig casting av skådisar helt enkelt.

Filmens huvudperson Keith spelas av en svag Eric Stoltz. Hans ljusa stämma klingar falskt och jag känner inget för den killen. Den enda karaktären i filmen som är bra är Watts spelad av Mary Stuart Masterson. Hennes karaktär är genuin och som skådis känns hon helt ok, problemet med Watts är bara att hon är så ointressant och tråkig. Flera av de övriga är rent ut sagt dåliga. Filmens snygga tjej Amanda spelas av Lea Thompson och hon är katastrofal. Totalt frånvarande. Jag läste att John Hughes ville ha Molly Ringwald i den rollen men att hon tyvärr tackade nej. Vilken miss! Det hade ju varit något det! Some kind of wonderful är ju väldigt lik Sixteen candles i handlingen, men här är det ombytta roller med en fattig pojke som är sugen på en av de populära tjejerna istället för tvärt om. Att få se Ringwald "byta sida" hade varit jättekul.

Filmens svagaste länk är den rike snygga killen Hardy som Amanda är ihop med i filmens inledning. Han spelas av den för mig helt okände Craig Sheffer. Han är totalt usel. Man ser från allra första början att han är ett asshole. Den rollen hade blivit så mycket bättre om en karismatisk och charmig skådespelare hade spelat honom. Då hade man förstått varför han var så populär, varför Amanda var med honom och kontrasten när han svinar till det mot slutet hade betytt något. Lite som James Spaders karaktär i Less than zero alltså. Kyle MacLachlan var ett tag inplanerad för rollen och "hell yeah" det hade varit mycket bättre.

Så sorry Patrik, jag kan inte falla in i hyllokörerna för denna film. För mig handlar den om en ung kille, en bona fide stalker som förälskat sig i den snygga tjejen utan att ha pratat med henne en enda gång. Han målar tavlor av henne. Han köper extremt dyra juveler till henne innan han ens gått på första dajten. Creepy. En framtida serial killer, någon?

Keith's bästa kompis Watts är en dålig trummis med masoschistiska drag. Svårt att sympatisera
speciellt mycket med en karaktär som är så korkad som hon verkade vara. Till sist, Amanda skulle kunnat vara den intressanta karaktären om hon bara spelats av en bättre och mer passande skådespelerska. Scenen när Hardy kallar henne sin "property" hade kunnat vara riktigt vass, nu pannkaka.

Men visst det finns några vagt underhållande scener som skyddar filmen från det nesligaste av nesliga betygen. Bästa karaktären i hela filmen var skinnskallen Duncan spelad av en mycket ung Elias Koteas. Och i rollen som Keiths pappa Cliff ser vi stabile John Ashton, Sgt Taggart från Snuten i Hollywood. Nåja, win some, loose some. Jag ger Some kind of wonderful två svaga kärlekshistorier av fem möjliga.


Betyg: 2/5

Beverly Hills Cop II (1987)

Nyligen listade vi våra favoriter från 1987. Då jag inte sett om någon av filmerna på topplistan på länge, länge blev min lista en nostalgilista. Jag blev sugen på att se om några av filmerna. Kanske lite inspirerad av Steffos Sommarklubben då sköna filmer ses om i den ljumna sommarnatten. Först ut blev actionkomedin Beverly Hills Cop II, kallad Snuten i Holllywood 2.

Frågan jag nyfiket kommer försöka besvara för alla dessa omsedda filmer är "Håller den än idag?". Och kan den behålla sin plats på listan?

Tre år efter första snuten i Hollywood-filmen var Axel Foley, Billy Rosewood och Taggart igång igen. Denna gång var det Tony Scott som stod bakom kameran. Axel drar till Beverly Hills för att utreda "the alphabet crimes". Gamle vännen Captain Bogomil har blivit skjuten av onda män och kvinna, "a six feet tall blonde bitch".

Tony Scott kan sina saker. Detta är en riktigt skön actionkomedi som fortfarande håller helt ok. Musiken är fantastisk, och då menar jag inte bara den uttjatade Axel Foley-slingan från första Snuten i Hollywood-filmen. Samspelet mellan Axel och Rosewood och Taggart är tip-top. Sly Stallones gamla flamma Bridgitte Nielsen spelar den långa blondinen och scenerna med henne, speciellt rånet mot juveleraren, är bland filmens bästa.

Tyvärr har dock filmen tappat en del. Speciellt Eddie Murphys manér och jobbigt garv överutnyttjas. Hur många gånger lurar han folk och låtsas vara en annan? Kul de första gångerna men sedan går det till överdrift. Lustigaste scenen är nog när han snor ett hus genom att låtsas komma från "Beverly Hills constructions inspection" samt när han levererar sprängämnen till skytteklubben. Just det, det är då han refererar till sina tvillingdöttrar Monique and Unique.

Men i det stora är Eddie Murphy filmens svagaste kort. Lustigt nog är det som var bra när jag såg filmen 1987 det som är mest daterat och tjatigt nu idag. Lyckligtvis har filmen en hel del charm i övrigt att bjuda på. Som tex Billys lägenhet med sköldpaddan och vapenarsenal. Samt när gubbarna visslar melodin till The dating game tillsammans. Gillar också scenen när Taggart tas som ex-presidenten Gerald Ford på strippklubben.

Detta var ett trevligt återbesök av en gammal kär film från guldåret 1987.

På min topplista från året hamnade denna film precis utanför topp 10. Nu efter att jag sett om den, var hamnar den nu då? Kommer den högre, lägre eller ligger den kvar? Jo men jag tror att dess placering var ganska bra. Har svårt att se att den skulle slå sig in på topp 10 men helt klart en bubblare av rang.

Jag ger Beverly Hills Copp II tre europeiska skurkar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Midnight Run (1988)

Jack Walsh: I've known you for all of two minutes and already I don't like you.
Mardukas: Gee that's too bad because I really like you.

Inför det stundande tåg-temat, publicerades igår, kändes det rimligt att kolla några gamla tågfilmer. Första filmen blev denna klassisk film från 80-talet och en av de första jag kom att tänka på när temat blev Tåg. Men detta är givetvis inte bara en tågfilm, det är en av de bästa och smartaste Buddy-movies som finns.

Robert De Niro spelar prisjägaren Jack Walsh som ska föra Charles Grodin's Mardukas från New York till Los Angeles så att borgenssumman inte fryser inne. Samtidigt är FBI, maffian och en konkurrerande prisjägare, Marvin!, på jakt efter dem. Det blir en resa med tåg, buss, bil, flyg och tåg igen.

Charles Grodin är här exceptionellt bra. Vad blev det av honom? Varför fick han inte en större karriär i filmbranschen? Jag undrar. Robert De Niro är helt ok men jag fattar inte om han gör sin roll på allvar, eller om han gör parodi på sin egen person eller rollfigur.

Filmens styrka ligger i den trivsamma humorn och den sköna känslan den har. Jack och Mardukas är så mysiga tillsammans och detta drivs på av Grodins genomärliga tjuv. Samtidigt tafatt och klarsynt, samtidigt passiv och pådrivande. Jag har inte sett filmen sedan den var ny och jag kom fortfarande ihåg Grodin. Och för en gång skull var minnet korrekt. Han gör filmen.

Bland birollsfigurerna sticker Marvin ut. Han spelas av Sgt Taggart från Beverly Hills cop, John Ashton. Marvin har en skön jargong och med den lustige FBI-agenten Mosley som spelas av skurken från Live and let die Yaphet Kotto har denna film två mycket starka och komiska bifigurer.

Om du söker en rolig aktionkomedi med sköna låtar från 80-talet och med en friskare dialog än vad en film som denna egentligen förtjänar kan Midnight run vara ett bra val för dig.

Jag ger Midnight run fyra Marvins av fem möjliga.

Betyg: 4/5