The Sisters Brothers (2018)

Var lite sugen på att täppa igen några hål från filmåret 2018 och Jacques Audiards western The Sisters brothers var ett enkelt val. Jag gillar westerns och enkom miljön gör att jag har en positiv grundinställning till dem.

Vi får följa bröderna Sisters som livnär sig som bounty hunters i en era där det kvittar om de olyckliga tas tillbaka till lagmannen levande eller döda. The Sisters lägger inte fingrarna emellan. Men kan det finna mer i livet än att rida runt i ödemarken och döda busar?

Denna hade gått lite under radarn för mig men det lilla jag snappat upp var mestadels positivt. Filmen saknar sannerligen inte storstjärnor med John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed och den gamla hjälten Rutger Hauer i spetsen. 

Jag har nog allt ganska stora problem med energin som Joaquin Phoenix tar med sig in i filmer med några få undantag (se Her eller C'mon c'mon till exempel). Filmens första halva domineras av herrar Reilly och Phoenix och det var inte speciellt spännande, jag var närmast uttråkad. 

Men sedan tar historien vändningar och Gyllenhaal och Ahmed fick större utrymme vilket gjorde att filmen levde upp och andra halvan är klart starkare. 

Allt som allt är detta en film som är helt ok, men som klart kan rekommenderas till alla som älskar westerns.

Betyg: 2+/5

C'mon C'mon (2021)

Be funny comma when you can period.

Ibland säger man att konst skapas i betraktarens öga och det är sannerligen sant för dagens film. Jag kan tänka mig att åskådare av denna pärla upplever filmen olika beroende på sin egen situation i livet, relationer till syskon och syskonbarn. För mig blev just detta konstverk en fullträff, mitt i prick, sweetspotten träffad. Filmen kröp på mig långsamt men till slut kände jag mig omfamnad och välkomnad som endast riktigt personliga filmer kan få mig att känna.

Mike Mills står för manus och regi och han har skapat en näst intill fulländad film. Vi kastas rakt in i storyn utan kontext eller bakgrund. En kort stund av förvirring senare förstår vi att det kommer handla om Johnny (Joaquin Phoenix), hans syster Viv (Gabby Hoffman) och hennes nioårige son Jesse (Woody Norman).

Filmbolaget A24 levererar ännu en fullträff. Kommer de alltid vara så här bra? Filmen är otroligt snyggt filmad i svartvitt, manus är tajt och skådespeleriet är utsökt. Fasen, varför tror jag alltid att jag inte riktigt gillar Joaquin Phoenix när han gång efter gång bevisar att han är en superb skådespelare? 

Filmen hyllar barnet och deras galenskap och obändiga energi, men lika mycket deras uppfriskande perspektiv och visdom, ja jag sa det, visdom. Därför är det en befrielse och lycka att Woody Norman som spelar Jesse är lika bra som Phoenix. Vilken naturbegåvning!  

Som morbror fann jag filmen rörande, sann och nästan lite vemodig. Alla mina systerbarn har sedan länge passerat  nioårsåldern. De fanns där ett tag men plötsligt hade de förvandlats. Samma men ändå så olika.

Beskrivningen mellan syskonen var om möjligt ännu mer vemodigt och jag kände ångesten hugga mig rakt in i hjärtat flera gånger under filmen. Jag blev varm i hela kroppen och svettig på pannan. Detta är en film som kommer dröja kvar i mig länge.

Betyg: 4+/5

Joker (2019)

Jag såg DC-filmen "Joker" med ganska höga förväntningar ändå. Den hade beskrivits som om mästerregissören Martin Scorsese gjort en superhjältefilm, och paralleller med Scorseses "Taxi driver" och "The King of Comedy" gjordes mer eller mindre lättvindigt. Nu är jag inte ett stort fan av Scorseses stil, men blandningen av Batmans nemesis Joker och denna stil skulle ju kanske kunna vara spännande.

Och ja, jag ser varför och hur man gör liknelserna. De stämmer väl in med min bild. Filmen är samtidigt både gritty och snygg. Det är en superhjältefilm utan en superhjälte som dessutom inte är en superhjältefilm. Frågan är dock vad som blir kvar.

Jag var inne i filmen under hela dess två timmar långa speltid, men jag lämnades med en stor tomhetskänsla efter titten. Var det inte mer? Jovisst är Joaquin Phoenix otrolig i sin tolkning av Jokern, precis som han var otrolig i "The Master". Men lustigt nog kände jag väldigt lite för någondera av hans karaktärer. Jag upplever hans skådespeleri mer som en excentrisk form av performance art.

"Joker" är en snygg film som inte berörde mig speciellt mycket. Filmen var istället på gränsen till tråkig mest hela tiden. Varför bry sig om denna påhittade figur i en påhittad värld? För att man kan dra paralleller till vår egen tid? Jovisst, men man tar på sig ett svårt jobb att leka med genrer på detta sätt, något som en annan omtalad film från 2019 inte heller lyckades med i mina ögon. Sedelärande sagor, allegorier och fabler kan vara effektiva sätt att säga något om nutiden, men det blir inte automatiskt bra eller rätt för att man mixar genrer och berättar en allegori. Något mer än att allt är deprimerande hade behövts för att väcka mitt intresse.

Jag tyckte att filmen var bra gjord och den är duktig på att måla upp det miserabla liv Jokern levde före han blev Jokern. Men det var liksom inget mer. Filmen känns som ett komplement till en fullständig historia, eller som en inledning på något. Den har inget slut vilket mest känns som ett pretentiöst sätt för filmmakarna att slippa göra sina jobb.

Men filmen var alltså snygg i alla fall, men dyster som fan. Den hade en hel del svart humor men det var en humor som jag inte tyckte höjde filmen till en högre upplevelse, den var som en dåligt vald krydda som ströddes över anrättningen. Jag fick samma vibbar av gravallvar och pretention som många DC-filmer ger mig.

Betyg: 3/5

Irrational Man (2015)

Jag gillar Woody Allen och brukar se hans filmer om inte på bio så när de släppts på dvd  i alla fall. Han är mycket produktiv och han är fasligt ojämn. Jag tar hans sämre filmer med jämnmod då han ibland blixtrar till med riktiga höjdare. Den senaste som jag älskade var nog Midnight in Paris. Jag har flera vänner som helt sonika vägrar se Allens filmer på grund av de anklagelser som finns mot honom rörande hans privatliv. Jag kan inte avgöra vem som har rätt eller fel i den familjekonflikten så jag friar hellre än fäller.

Årets film, för han släpper ju i princip en film per år, heter Irrational Man. Joaquin Phoenix spelar huvudrollen som en filosofilärare på college. Phoenix är duktig och jag kapitulerade inför hans bedrift i filmen Her, men han är långt från en favorit. Jag tycker att han är lite äcklig. Han luktar antagligen illa också. Den obligatoriska unga damen spelas av Emma Stone som ju är hypad lite här och var.

Temat i Irrational man påminner om en av Allens bästa filmer, Crimes and Misdemeanors (sv. Små och stora brott). I denna film blir de filosofiska aspekterna på ett allvarlig och realistiskt brott väldigt tydliga. Det hanteras med en gnutta mer finess i den äldre filmen från 1989. Storyn i årets film är dock tillräckligt intressant för att ha mitt intresse under hela dess kort löptid. Jag gillar också miljön. Är det kanske så att jag ofta gillar filmer som utspelas i universitetsmiljö? Jo så är det. När ska de filma Donna Tartts The Secret History förresten?

Woody Allens filmer lever ofta på sina karaktärer och skådespelarna som gestaltar dem. Jag gillar hans varma filmer mer än hans kalla. Exempel på varma: Vicky Christina Barcelona och Midnight in Paris, exempel på kalla: Match Point och Blue Jasmine. Irrational Man ligger någonstans mellan dessa poler. Den är inte extremt kall, men den lutar åt det hållet. Problemet med filmen för min del blir att jag inte gillar någon av karaktärerna speciellt mycket. Skådespelarmässigt var det inte heller sprakande. Phoenix är inte en favorit, som sagt, och Emma Stone var ganska blek i denna film. Därför lättar inte filmen över mängden och detta bli ännu en av Allens lite svagare film. Att den skulle vara hans allra sämsta film som några av mina filmspanarkompisar spekulerade om nere i Malmö håller jag dock inte med om.

Jag ger Irrational Man två perfekta brott av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Läsa mera? Blev mina bloggkompisar också förförda av universitetsmiljön?
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm

Her (2013)

Samantha: Hello. I'm here.

Her är en helt galen film. Theo blir förälskad i sitt operativsystemet. Ja, du läste rätt! I en nära framtid bygger ett nytt operativsystem på AI, artificiell intelligens. Theo får hem sin nya dator och hon presenterar sig som Samantha. När hon startats upp börjar hon lära sig saker, utbildar sig och utvecklar en personlighet. Hon utvecklar känslor. Samantha och Theo blir förälskade. Andra människor blir vänner eller ovänner med sina operativsystem. Jag älskar detta. Det en fantastiskt spännande science fiction, inte fantasy-sci-fi med aliens som talar engelska, utan idébaserad sci-fi om en nära framtid där spännande filosofiska frågor behandlas.

Det var lite annorlunda att skriva denna revy då jag redan deltagit i grabbarnas podd och pratat om filmen, så denna text blir en liten repetition och kanske komplettering till podden. Vi hade ett skönt snack om denna film, gå gärna in och lyssna. Avsnittet hittar ni här på Har du inte sett den?. Vårt snack om Her är mellan 27:50 till 51:30, men lyssna på hela avsnittet när ni redan är igång för tusan.

Joaquin Phoenix är sannerligen inte en favoritskådis men han är magiskt bra i denna film. Han är med i princip varje scen och allt som ofta är han helt ensam i bild. Samantha voicas av Scarlett Johansson men henne ser vi alltså aldrig. Ändå är Joaquin så bra att han gör romansen mellan Theo och Samantha helt trovärdig. Jag skulle vilja säga att Phoenix faktiskt övertrumfar sin egen roll från The Master, så bra är han här.

Scarlett Johansson måste också få mycket beröm då hon endast med sin röst ger liv och kropp åt Samantha. Det känns som att hon verkligen är där hos Theo. Man lär känna henne i filmen. Som sagt, denna film kan ge en obehagskänslor när man tänker på den möjliga framtiden där människor till slut endast interagerar med maskiner. Isaac Asimov har skrivit en bra bok på det temat, The naked sun.

Jag hade inte läst på vilka som skulle dyka upp i denna film och en av de största överraskningarna var Amy Adams, en favoritskådis. Ni vet Amy Adams, från alla de där romantiska komedierna! Här i Her har hon blonderat hår och hon såg både yngre och smalare ut än hur jag kom ihåg henne och jag var faktiskt lite osäker på om det var hon först. Har Amy Adams en yngre syster tänkte jag. En snabb slagning på mobilen under filmens gång gjorde att jag slapp sitta och brottas med frågan. Tokigheter!

En skön detalj i filmen är att Theo egentligen inte är en enstöring. Visst, han är deprimerad efter en uppslitande skilsmässa i filmens inledning. Rooney Mara som spelar hans ex är dock helt normal, jobbar som advokat eller liknande. Filmen hade blivit sämre om Theo målats upp som en kuf för då hade konceptet att det i framtiden skulle vara helt normalt att bli ihop med sitt operativsystem kunna avfärdats för att han var en knasboll.

En av de häftigaste sakerna med bra sci-fi kan vara framtidsskildringarna i form av miljöer, kläder och hela städers utseende. I Her är det nästan som idag, men allt är lite off. Alla snubbar verkar vara hipsters som Markus var inne på. Byxorna är uppdragna till naveln. Filmen är inspelad i Los Angeles och Shanghai och jag älskade den lilla touchen med Shanghai och bilderna över nattens ljus fick mig att längta tillbaka dit. Fotot är mycket bra i denna film. Grymt stämningsfullt.

Filmen innehåller många favoritscener. Theos kompisrelation med Amy Adams är väldigt bra. Speciellt några scener i hennes lägenhet och i hissen minns jag väl. En av filmens roligaste scener är då vi får se dataspelet som hon designar, det om att vara en "perfect mom". Jag gillade också det spel Theo spelade, skärmen tredimensionell i rummet, han sprang genom att krafsa med händerna som om han gjorde "hundsim" och den lilla vita figuren som voicas av Spike Jonze själv.

Filmen har två sexscener vilka båda var mycket intressanta, dels den mellan Samantha och Theo, dels den med en tredje part inblandad. Speciellt den första var innovativ. En annan scen som jag tydligt kommer ihåg var dialogen mellan Theo och Samantha då han upptäcker hennes "otrohet". Mycket känslosam scen som känns så naturlig trots att den utspelas mellan en kille och ett os.

Scenen när Samantha och Theo spelade The moon song är nog ändå bästa scenen, i alla fall efter första titten.

Her är en film som gör att jag känner mig omtumlad, nyfiken, oroad, melankolisk och förhoppningsfull inför en framtid där filmmakare gör egensinniga och personliga filmer.

Och jag älskar slutet! Har du sett om filmen än Johan?

Med risk för en devalvering av högsta betyget följer jag mitt hjärta och ger Her fem fantastiska filmskapare av fem möjliga. Det är kanske Spike Jonze som ligger etta på "måste ses" listan?

Betyg: 5/5

Trailer.

The Master (2012)

Lancaster Dodd: If you figure out a way to live without a master, any master, be sure to let the rest of us know, for you would be the first in the history of the world.

Tidigare i höstas hade killarna i podcasten Filmspotting en "weekly poll" där lyssnarna fick rösta på vilken av två filmer de såg mest fram emot. Valet stod mellan Paul Thomas Anderson's The Master och Quentin Tarantino's Django unchained. För mig var valet synnerligen enkelt. Självklart såg jag fram mer emot Tarantino's nya projekt än Paul Thomas Anderson's nya film. Även om Tarantino's två första filmer fortfarande står ut som hans bästa filmer är det alltid spännande att se vad han gör.

Paul Thomas Anderson däremot börjar jag bli mer och mer tveksam över, speciellt efter hans förra film There will be blood. Hans nya film var avslutningsfilm på årets fest och även om jag nyss skrev att jag känner mig tveksam över PTA så var det självklart att slänga mig på festivalens hemsida och boka en biljett samma dag som biljetterna släpptes. Och likväl som The Master var avslutningsfilmen på festivalen så var det min sista film på densamma. Min tjugofjärde film (!!!!). Jag såg den i lilla Grand 4 på söndagseftermiddagen. Eftersom jag hoppades och trodde att den skulle vara en magnifik mastodontfilm så ville jag inte se någon annan film varken före eller efter, utan låta den stå för sig själv den sista dagen. 

Tyvärr blev inte mina högt ställda förväntningar helt infriade. Lyckligtvis var The Master många resor bättre än There will be blood i alla fall. Precis som i There will be blood är The Master som en fiktiv biografi över en mans liv, eller en del av en mans liv. Joaquin Phoenix spelar Freddie Quell, en veteran från andra världskriget som har svårt att hitta sin plats i det normala livet hemma i USA efter kriget. Han träffar av en slump på den religiösa sekten The Cause och dess karismatiska ledare Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman).

Jag har börjat inse att jag gillar PT Anderson's lite mer personliga filmer som Punch drunk love och Magnolia (större film, men personlig ändå) mer än hans "episka" fiktiva biografier som There will be blood (om oljemannen Daniel Plainview), Boogie nights (om porrstjärnan Dirk Diggler) samt The Master (om den förvirrade Freddie Quells irrfärder runt sektledaren Lancaster Dodd).

Filmens starka sida är skådespeleriet. Jag har aldrig gillat Joaquin Phoenix. Om det är på grund av hans personlighet, utseende eller hans val av roller vet jag inte. Här är han dock mycket, mycket bra. Han spelar en psykiskt labil sökare helt suveränt. Hans ansiktsuttryck, miner och hela kroppshållning är perfekt för rollen. Mycket bra.

Filmens stora stjärna är dock förstås Philip Seymour Hoffman. Rollen som sektledaren Dodd måste varit skriven för honom. Phoenix's roll är mer "flashig" och extrovert, medan PSH får spela mer återhållsamt. Jag gillar det senare allt som oftast, och så även här. PSH är en favorit som verkligen levererar. Jag tvivlade inte för en stund över honom som en karismatisk ledarfigur. En av filmens starka scener är då han bli utmanad av en ateist på ett party. En annan är då den till synes ständigt lugne Dodd tappar humöret och skäller ut en efterföljare. En mer lättsam liten detalj var att Jesse Plemons, ni vet Landry från tv-serien Friday Night Lights, spelade Philip Seymour Hoffmans son i filmen och hur lika de var. Otroligt bra casting där.

Vad är det man säger? Bakom varje stor man står en ond kvinna? Eller? Lawrence Dodd's fru Peggy spelas överraskande bra av Amy Adams. Jag har redan haft henne på radarn ett bra tag och nu har hon verkligen tagit steget upp i högsta divisionen. Hennes Peggy var kanske filmens mest intressanta karaktär. Dynamiken mellan Peggy och Lawrence var också den röda tråd som intresserade mig mest. Några pivotala scener inklusive filmens avslutningsscen får mig att tro att hon är bra mycket viktigare för förståelsen av filmens handling än vad man först kunde ana.

Vad handlar filmen om då? Lite oklart faktiskt. Där finns en stor mängd sexuella undertoner, en oförlöst sexuell spänning. Den kanske handlar om Freddies sökande efter en ledarfigur (fadersfigur)? Den handlar kanske om det självklara, hur människor låter sig ledas av starka män i sekter. Inför premiären av The Master var det mycket snack om huruvida sekten i filmen skulle vara Scientologi-rörelsen. Man duckar för frågan och gör sekten anonym - The Cause. Jag antar att PT Anderson inte ville riskera skadeståndskrav från scientologerna.

The Master är intressant på många plan. Jag skulle behöva se om den, kanske flera gånger till och med, för att kunna bena ut alla underliggande meningar. Efter första titten är skådespeleriet det som sticker ut mest positivt. The Master är en av PT Anderson's tre "biografi"-filmer och alla tre är fantastiska produktioner rent tekniskt, men de saknar hjärta och värme. De är för opersonliga och de berör mig inte i själen. Jag kände aldrig tillräckligt mycket för Freddie för att filmen skulle lyfta och bli så bra som den kunnat bli. Det är inte igenkänning jag söker, bara något mer personligt eller mänskligt. Nu blir han bara ett objekt, en anonym karaktär i ett skuggspel.

Summering. Är filmen värd att ses? Ja. Är den en klassiker? Nej, inte än i alla fall.

Jag ger The Master tre nakenfantasier av fem möjliga.

Betyg: 3/5