Meet the Parents (2000)

Det är lustigt hur minnen kan spela en spratt ibland. Jag kom ihåg denna film som mycket roligt. Vad jag inte kom ihåg lika tydligt var hur stor del av filmen som är jobbig att se för att Greg är så pinsam med sina invecklade lögner för att passa in. Detta är en typisk Kafka-komedi. Vad Greg än gör för att passa in blir det bara mer och mer fel.

Denna film var ändå en stor hit för mig "back in the days". Den tog en av de mest uttjatade stereotyperna i form av den svartsjuke fadern som laddar hagelbössan och jagar iväg alla pojkvänner, och gör en film som helt och hållet fokuserar på denna fader-pojkvänrelation.

Robert De Niro som fadern kändes kanske fräscht år 2000. Nu för tiden har han gjort allt för många liknande roller och det börjar kännas som gårdagens news. Men här fungerar han ganska bra. Ben Stiller som Greg är den andra huvudfiguren och han är också bra i en roll som liknar hans roll i There's something about Mary (1998).



Typ av humor?
Här är det en del igenkänningshumor, en del awkward och pinsam humor, en del kiss och bajshumor samt en del karaktärsdriven humor. En salig blandning med varierande resultat. Jag skrattar högt flera gånger men jag slår mig också för pannan när de drar skämten för långt.

Ta till exempel scenen vid middagen. Greg snärjer in sig i lögner mest hela tiden och i denna scen har han tidigare hävdat att han är intresserad av mjölkpumpar och det slutar med att Jack frågar om han mjölkat en katt. Stillers reaktion när han frenetiskt äter på sockerärtan är suverän men sedan går scenen snart in en totalt överdriven skämskudde-scen. Synd att de inte stannar på rätt nivå lite oftare. Det kommer en film senare i Komiska Söndagar som klarar denna balans mycket bättre...

Filmkvalité vs. humorkvalité
Nja, filmen är inte speciellt stark. Trots att det handlar om relationer och kärlek minns man ingen av karaktärerna speciellt väl. I varje fall inte på grund av dramat. Detta är en renodlad komedi och man ska inte förvänta sig några andra aspekter av filmen.



Manus vs. skådespelare
Manuset är bra genomarbetat. Filmen har en bra balans mellan fysisk "dratta på ändan", dialogdriven och karaktärsdriven humor. Alla karaktärerna känns väldigt bra etablerade och tydliga. Bra manus för en komedi helt enkelt.

I slutändan lever dock en film som denna på sina skådespelare och här finns det flera bra. Stiller och De Niro är solida, men de hamnar i skuggan av filmens gigant Owen Wilson i rollen som Pams före detta fästman. Han är ljuvlig i sitt övertygade porträtt av den dryge, stroppiga men samtidigt varmhjärtade snickrande Kevin.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Måste väl vara att kärleken övervinner allt, eller rättare sagt även om killen är en "male nurse" övervinner kärleken allt!

Två stereotyper: för det första har vi som sagt den svartsjuke fadern Jack som här når fram till men precis undviker att gå över gränsen till ett incestiöst förhållande mellan far och vuxna dottern. Den andra är såklart den "oövervinnlige" före detta pojkvännen Kevin.

Tre tropes:

A: hela filmtrilogin bygger på skämt om olyckliga namnkombinationer. Greg Focker som egentligen heter Gaylord Focker! "Your name is Gay Focker!" 

Här i första filmen kommer Jack på vad Pams namn kommer bli som gift med Greg: Pamela Martha Focker. LOL.

B: Väskan som Greg tvingas checka in på flygresan blir såklart försenad. Murphys lag. Istället för att åka och handla kläder måste han sedan låna kläder av Pams bror Denny, pyjamas av Jack, morgonrock av Pam, och speedo-badbyxor av Kevin (den älskvärde men också sluge värden av "the pool and BBQ party")

C: Störig och processtyrd officiell personal: flygvärdinnan vid check in släpper inte in Greg på planet trots att det inte finns någon annan i kön...



Favoritkarakärer?
Favoriten är helt klart Kevin i Owen Wilsons underbara tappning. Sen finns det nog ingen mer jag egentligen gillar.

Greg är jag neutral inför. Han är lite för korkad för min smak. Visst man kan se det som att han råkar ut för Murphys lag men han kunde ju också varit lite smartare själv.

Hans käresta Pam är jag snarare negativ till. Hon är en otrevlig typ som överger Greg på ett mycket osjysst och illojalt sätt. Hennes vita lögner och "glömde nämna" om sitt ex Kevin sätter Greg i dålig dager mest hela tiden.

Scenen med vattenvolleybollen och hennes och Kevins samkörda "Iceman and Maverick" var en effektiv scen, med resultatet att jag vände mig emot henne där och då om inte förr.

Ett annat exempel var när Kevin nedvärderande kallar Greg för Glenn och Pam rättar honom:

Kevin: Glenn, Glenn, you gotta rush the net on defense. Don't be afraid of the ball.
Pam: It's Greg. Greg, not Glenn. GREG is afraid of the ball.

Ok, tack Pam för supporten!



Trivia
Skådespelaren och regissören Tom McCarthy som bland annat regisserat The station agent (2003) och Spotlight (2015) spelar Pams svåger Doctor Bob.

Omtittningspotential?
Inte lika hög som jag hade förutspått. Jag tänkte att om denna film fick högt betyg skulle jag se de efterföljande två men så blir det inte nu. Visst är "Focker"-skämten kul men bara i lagom dos. Kommer dröja länge innan jag ser om denna.

Slutomdöme
Helt ok komedi som stått sig hyfsat bra. Något svagare än vad jag kom ihåg den. Men den har sina stunder och kan med rätta kallas en klassiker.

Betyg: 3/5

Little Fockers (2010)

Helt plötsligt upptäckte jag att jag inte sett den tredje filmen i Meet The parents serien. Samtidigt satt jag på ett flygplan på väg mot Sydamerika. Vad kul tänkte jag, en perfekt film för en tråkig flygning. En halvkass komedi kom till räddmingen!

I Little Fockers har Greg och Pam två små tvillingar, och det närmar sig syskonens femårsdag. Ett sådan jubileum innebär ett perfekt tillfälle för att samla hela släkten och att göra en ny film i serien.

Denna gång bjuds vi dock på uppvärmda rester från tidigare bjudningar. Det blir mer av Jack Byrnes misstänksamhet, mycket mer av Kevins schamanism och framför allt mer av Gaylords problem att hålla alla glada och få allt att verka normalt.

Filmen är småputtrigt rolig. Mamma och pappa Focker, spelade av Barbara Streisand och Dustin Hoffman levererar vad som förväntas. Filmens humor bygger på konflikten mellan Jack och Greg. Personligen blir jag galen på att Pam inte ingriper och styr upp galenskaperna. Hon borde för tusan ta lite ansvar för sin far. Igenkänningsångest!

Owen Wilson är störtskön i rollen som den stenrike altruisten Kevin. Här blir det dock nästan lite för mycket. Den karaktären passar bättre som en krydda än en av huvudingredienserna.

Som helhet var detta småputtrigt och hyfsat underhållande. Många av skämten var en variant av skämt ur de föregående filmerna. Detta duger egentligen inte, men jag halvsov nöjd framför skärmen med denna film.

Jag ger Little Fockers två olika tvillingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5