Monsieur Spade - Season 1 (2024)

Clive Owen i rollen som en pensionerad Sam Spade i en liten by i Frankrike. Javisst, jag är intresserad.

Sam Spade dök upp 1930 i boken The Maltese Falcon vilken har filmatiserats några gånger. Mest känd är filmen med samma namn från 1941 där Humphrey Bogart spelar Spade.

Nu hoppar vi fram till sextiotalet och finner en pensionerad Spade på franska landsbygden i denna amerikansk-franska serie. Jättespännande. 

Owen spelar den cyniske och luttrade gamla privatdeckaren Sam Spade som inte vill bli inblandad. Men inblandad blir han i en tämligen komplex historia med efterdyningar av andra världskriget, pågående konflikt i Algeriet, en före detta flickvän, hennes dotter och sökandet efter flickans pappa, sex nunnor, en munk, MI6, CIA, Franska säkerhetspolisen, den lokala polisen, den lokala barägarinnan och änkan som äger den stora vingården.

Japp, serien motionerar sannerligen de små grå som Hercule brukade säga. En del skulle kanske säga att den är rörig, men jag fann den spännande och fascinerande. Det var som att mysteriet långsamt blottlades lager efter lager. Dessutom blandas engelska och franska hej vilt så detta skulle kunna vara ett fall då svensk textning är att föredra.

Clive Owen ser sliten ut. Jag vet inte om det var smink eller bara det faktum att han snart fyller 60 år! Det passar i alla fall. Stilen är tagen från film noir, dvs raka rör och hårda bud. Spades attityd och dialog är en uppfriskande fläkt i en tid då folk är lättkränkta som f-n. Här har vi en äldre vit man som i princip skiter i vad folk tycker om vad han säger. Befriande!

Jag trodde först att jag inte kände igen en enda från de övriga skådespelarna, men tydligen spelas Gabrielle av Marcello Mastroianni och Catherine Deneuves dotter Chiara Mastroianni! Stjärnstatus på det föräldraparet. Och henne har jag faktiskt sett i den okända men suveräna filmen Carnages från 2002.

Favoriter var annars den lokale polischefen Patrice spelad av Denis Ménochet och Cara Bosom i rollen som Teresa.

Bra serie som blev mörkare och mörkare desto längre den gick och mot slutet hade stakes som kändes ända ner i magen. Den slank ner på några få dagar.

Betyg: 4/5

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Åh vad jag hade velat gilla Valerian and the city of Thousand Planets. Jag fullkomligt älskar Bessons The Fifth Element och det är i princip omöjligt att inte jämföra de två filmerna. Men tyvärr gör man Valerian en otjänst när man jämför med den gamla filmen. Valerian har inte en chans. Det största felet med Valerian är castingen. Ingen av de tre huvudkaraktärerna som spelas av Dane DeHaan, Cara Delevingne och Clive Owen är bra och om man jämför med Bruce Willis, Milla Jovovich och Gary Oldman blir det slakt likt Dothrakis mot Lannisters. Med en magnifik budget kan det inte vara pengar det handlar om... Väl?



Båda filmerna är "over the top" och då krävs otroligt starka personligheter för att sälja en dialog som annars faller platt. I The Fifth element funkar det full ut men i Valerian blir dialogen skrämmande dålig. Trots att Besson kämpade på och försökte finns det inte en enda scen mellan Valerian och Laureline som känns äkta. Allt de säger, speciellt Valerian, känns som försök till en "cool one-liner". Humorn i Valerian står inte upp på egna ben - ytterligare ett område där den slås på fingrarna jämfört med sin äldre kusin.

Det som funkar och är häftigt i Valerian är miljöerna. Damn, vilken sprittande fantasivärld som byggs upp. Allt från pärlfolkets Avatar-inspirerande värld till Alpha-stationen som tagen ur en Isaac Asimov-bok. Man skulle kanske ta och läsa om The caves of steel igen?



Den bästa sekvensen och häftigaste miljön var scenen på The Market en marknad ute i öknen med en miljon butiker i en virtuell värld. Det var också där vi såg svenske Ola Rapace i en liten men häftig roll. Han var solid, kanske filmens bästa insats! Några andra kända ansikten flimrade också förbi. Rutger Hauer har en cameo! Ethan Hawke spelar en Jack Sparrow-liknande hallick som jag inte kände igen förrän jag kände igen honom på rösten. Sen spelar Rhianna en kameleont som tvingas uppträda och annat mot betalning. Hon påminde mig om den blå divan men hon hade inte en chans mot sin föregångare, varken i performance eller känslan i magen när det går som det går.



Valerian är ett spektakel. Det är en osannolikt fantasieggande värld vi får möta, en rymdopera, en sci-fi-saga som tagen från femtiotalet filmad med dagens teknik och specialeffekter. Tyvärr gav filmen mig inte speciellt mycket och jag är inte sugen på att se om den. Det blir nog en omtitt på The Fifth Element istället.

Jag ger Valerian and the City of a Thousand Planets två "converters" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Min korta revy på The Fifth Element.

Filmen sågs på filmspanarträffen i helgen som gick. Hoppa nu över och läs de övrigas texter:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Movies-Noir
Har du inte sett den - Carl

Ola Rapace och Cara Delevingne

Closer (2004)

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av Closer. Jag visste bara att jag ville se filmen. En del peppar den, medan andra dissar den. Fantastiskt spännande. Och med en sådan cast var filmen given i Decennier the 00's. Det skadar ju inte heller att den är regisserad av Mike Nichols som gjort några filmer jag älskar; The graduate (en tidigare Decennier-film), Working girl och Charlie Wilson's war.

Closer är ett triangeldrama med fyra aktörer. Tja, ni vet vad jag menar. Natalie Portman, Jude Law, Julia Robert och Clive Owen förlorar sig i kärlekens irrfärder. Först är Nat och Jude ihop, men så blir Jude sugen på Julia men råkar sätta ihop henne med Clive. Så gör Jude slut, blir ihop, gör slut igen, vill bli ihop igen. Handlingen är en ren soppa. Detta är som en filmad teaterpjäs. Och som på teatern lever stycket mycket på skådespelarnas prestationer. Och kvartetten är riktigt bra i detta fall.

Filmens stjärna i kanten ger jag till Natalie. Hon har den mest utmanande rollen och ger oss den mest dynamiska karaktären. Jag är ganska neutral till henne som skådis, hon är ingen personlig favorit, men absolut inte på minussidan heller. Här imponerar hon på mig i alla fall. Hon ger oss också den karaktär som jag gillar mest i filmen. Den jag "hejjar" på.

Julia lever som så ofta på sin naturliga charm och hon håller sig här inom ganska snäva och stela gränser. Det är så hennes karaktär är skriven, men det lämnar mig lite törstande efter en något mer. Gillar man henne i denna film? Well, klart att man gillar Julia.. Eller? Det gör man ju alltid... Här är det faktiskt inte riktigt så. Hon är otroligt nedtonad och jag förhåller mig neutral till hennes karaktär. Hon fungerar mer som en katalysator i denna film.

Clive kör också på i säkra vatten. Som filmens alfahanne behöver han i och för sig inte tänja på gränserna men han levererar. Är han en bra person? Kan tyckas "nej" vid en första anblick men jag skulle vilja säga att han är den mest normale av dem alla. En som bara hamnade mitt i smeten av en slump. Är han snäll mot Jude? Nej, sannerligen inte men det är så livet är. Hårt men orättvist.

Den problematiska karaktären och skådespelaren i detta kammarspel är i mina ögon Jude. Är det bara hur karaktären är skriven? Han ska ju vara lite creepy... Men så creepy? Jag köper inte att kvinnorna faller för honom till höger och vänster. I min bok är han inte helt solid i denna film. Visst, det är en utmanande roll han tagit på sig. Att vara både åtråvärd, aggressiv men också sårbar, svag och krossad. Nej jag gillar inte Jude i filmen. Han är bra i andra filmer. Här blev det skevt.

Som helhet gillade jag filmen skarpt. Det är som en filmisk "hela havet stormar", springa runt stolar och se vem som blir utan. En av de bättre i denna månads-Decennier. Intressant dynamik, realistisk psykologi och vemodigt bitterljuvt i vissa delar. Jodå jag kan med glädje sälla mig till de som hyllar filmen. Natalie Portman framför allt.

Jag ger Closer fyra foton av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Inside Man (2006)

Pay strict attention to what I say because I choose my words carefully and I never repeat myself.

Lördagen den 18:e augusti var jag inbjuden som gäst på en podcast som Markus, Johan och Erik från Filmspanarna äger. Deras podcast heter Har du inte sett den? och temat för det avsnitt jag deltog i var heistfilmer. Länk till denna podcast finner du längst ner i detta inlägg.

Huvudfilmen för avsnittet var Paul Newman och Robert Redford's klassiska The Sting, men den orkade jag inte se om inför denna inspelning. Istället såg jag tre andra heistfilmer som alla diskuteras i podcasten.

Markus filmval var Inside man, en film jag sett men gärna såg om för att fräscha upp mitt minne om den. Vad kan man då säga om Inside man? Det är en klassisk heistfilm i och med att det är en komplicerad och smart heist som utförs. Clive Owen spelar mästerskurken och Denzel Washington spelar polisens gisslanförhandlare. Jag tycker att Clive Owen är klart bäst i denna film. Han är stenhård och cool och hans performance ringer inte falskt en enda gång i filmen.

Denzel Washington är som han ofta är - bra. Han spelar dock nästan alltid samma roll, om och om igen, precis som Harrison Ford för övrigt. Dessa två skådespelare är i mina ögon habila men smala skådespelare då de sällan bjuder på annorlunda eller nya karaktärer.

Så Denzel är sitt vanliga jag. Eller är han det? I några scener i filmen känner jag oharmoni. Det är som att karaktären inte är trogen sig själv. Till exempel i en scen då Denzel och hans poliskollega förhör en gammal dam och de båda helt obefogat brister ut i gapflabb så rycks jag ut ur filmen. Är det regissören Spike Lee's fel, manuset eller försöker Denzel göra karaktären mer intressant? Oklart.

Filmens tredje storstjärna är Jodie Foster som trippar omkring i höga klackar och designerdressar. Hon ska spela en vass och stenhård förhandlare som fixar saker, ganska lik karaktären som Rene Russo spelar i The Thomas Crown Affair för övrigt. Mer om den filmen i en kommande revy. Miss Foster har inte en skuggan av en chans mot Russo vilket får mig att sakna något i denna film. Jag hade gärna sett Jodie Foster göra något smart först, då hade jag kunna tro på hennes karaktär. I denna film säger bara alla att hon är så tuff. Den gamla filmregeln gäller här.... visa istället för att berätta med dialog.

Men detta är Owens film. Den börjar grymt bra och ända fram till slutet vet man inte hur de lyckas med sin smarta heist. Filmen är spännande, mänsklig och rolig. Jag kan varmt rekommendera den till de som inte sett den.

Jag ger Inside man fyra smutsiga diamanter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Har du inte sett den? Heistfilmer.

Killer Elite (2011)

Who the fuck are you? 

Förra helgens besök av kompisen Frans innebar flera sena nätter med film. En rulle som vi båda hade tummat på och var sugna på att se var Killer elite. Det är en actionthriller med Robert De Niro och Clive Owen. Måste ju vara bra tänkte jag, tills jag såg revy efter revy som skrev ner filmen. Förväntningarna var därmed rejält sänkta inför visningen.

Enligt eftertexterna bygger den på verkliga händelser. Det vill jag hålla öppet för filmen verkar tämligen overklig. Jason Statham och Robert De Niro spelar legosoldater som tar ett uppdrag att döda några brittiska elitsoldater som hämnd för att de dödat en arabisk shejks söner. Clive Owen spelar en före detta SAS-soldat som tagit på sig rollen att skydda sina kamrater. En viss storpolitik om oljerättigheter och sånt antyds också.

Filmen var överraskande bra. Den är inte alls den kassa glassiga actionrulle som jag trodde. Istället är den en tät action-thriller i rimligt tempo. Vi får en rak procedurberättelse om vad som (eventuellt) hände och filmen påminner mer om Spielbergs Munich än modern action à la Safe house. De Niro har givetvis endast en liten roll, detta var väl bara en pay check för honom. Istället får vi följa Jason Statham och Clive Owen. Jag vet inte vad jag tycker om Statham, han är inte usel, men han är ingen Michael Fassbender heller. Owen som brukar vara kapabel spelar en ganska sliskig person i filmen. Detta är en film som för omväxlings skull är utan tydliga hjältar och skurkar som det verkar.

Actioninnehållet är filmens behållning, den levererar på det planet. Till slut blev det en positiv överraskning med tanke på att jag trodde att den kunde varit en flopp.

Jag ger Killer elite tre filosofiska lönnmördare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Duplicity (2009)

I mean, I'm not great on names. I should be. I try.
Faces, I'm definitely better. Faces, I'm like a B, B minus.
Where I'm good, where I really excel, people I've slept with.
That's been a traditional area of strength for me.

"Duplicity" vill vara en smart, sexig och cool romantisk action lik "Oceans 11", "The Thomas Crown Affair" och "Out of sight", men den misslyckas ganska katastrofalt. Det är första filmen på några år för Julia Roberts och hon är såklart härlig. Hon har vuxnat till sig lite, och det med den äran. Clive Owen är som alltid bra han också. De har en skön personkemi, men problemet med filmen är att den försöker vara så smart. Man vet inte vem som lurar vem och vem som är vad, och till slut orkar man inte bry sig längre. De spelar en fd CIA- respektive MI6-agent som nu infiltrerat och arbetar med hemlighetsmakeri inom företagsvärlden, och det är faktiskt ganska ointressant.

Lite småkul för stunden, men i det stora hela en besvikelse. Filmen får två tvålar av fem.

Betyg 2/5