A Working Man (2025)

Actionthriller med en våldsam Jason Statham i huvudrollen har blivit en egen genre känns det som. Det är som actionthrillers med en våldsam Liam Neeson. Av dessa två väljer jag självklart Jason Statham varje dag i veckan.

De båda ligger dock i lä för Denzel i hans egen serie av samma slag, The Equalizer. Men jag digressar.

Dagens film är årets bjudning inom denna nya genre. Kan det komma fler i år? Hoppas!

Jason Statham inger förtrodende i sitt våldskapital och han har en skön aura. A Working Man har allt det jag har kommit att gilla med Stathams filmer. De är som en snuttefilt och det känns bara mysigt att sätt sig ner en fredagskväll med en öl i handen och kolla in den nya actionthrillern med den gode Jason.

Våldet är ofta av varierande kvalitet, och så i denna film. Det är som bäst när det kommer oväntat, sker mellan några få personer i närkamp. Det känns mer brutalt så. När det är smygande i skog eller mellan hus och skjutande kan det bli jättespänannde men det blir ofta lite överdrivet när scenerna dras ut på. Så också i denna film.

Just denna films största svaghet är att hela processen att rädda tjejen tar så lång tid att det känns helt osannolikt att hon skulle klara sig över huvud taget. Jag reagerade redan när hon blivit tagen på att Statham hade tid med att åka ut i skogen och ha ett filosofiskt samtal med sin vän från kriget. I en bister verklighet hade hon redan varit förbrukad sedan länge när han till slut började närma sig upplösningen på dramat.

Men detta är i sanning petitesser när det är en film som denna. Det är allt som oftast ganska små "stakes" i denna typ av film, och de gånger det finns riktigt saftiga "stakes" blir det alltid en chockerande och ofta en positiv överraskning (The Counselor, Man On Fire etc).

Filmen är av sin tid vilket den stora graffitin "Ukraine" som skymtade i bild några gånger vittnar om. Att det finns några i USA som inte vill överge Ukraina känns skönt att se.

Till sist en kul detalj med städfirman "Chicago Professional Cleaning Services" som dök upp då och då. Den ryska maffian hade mängdrabatt hos dem uppenbarligen. 

"What was that?"
"Bluetooth."

Betyg: 3/5

The Beekeeper (2024)

The Beekeeper var tämligen given att ses. Jag gillar Jason Statham och det betyder ofta en helt klart duglig actionfilm. Och det är precis vad vi får här.

Statham gör aldrig bort sig, han är underhållande. I denna film spelar han en pensionerad agent som vänder sig mot systemet då han ser att det håller på att ruttna inifrån. Lite som när bisamhället dödar sin drottning när hon inte längre producerar nya ägg för att odla upp en ny drottning. Det är hårda bud.

Som ofta med dessa ensamma män emot en herrans massa poliser och andra agenter är det som bäst under första halvan då det fortfarande finns spänning kvar vad det är för fiende han ställts inför. Detta klarnar långsamt under filmens gång. Tyvärr är det som med hajen i Hajen där det är mer skrämmande innan man får möta monstret. Det är som mest skrämmande när det är vår egen fantasi som sätter gränserna för hur ond det kan vara. När vi får se hajen är den bara ett vanligt odjur. I detta fall blir fienden, hotet som skulle kunna sätta stakes i filmen, mindre och mindre ju längre in i filmen vi kommer och det får ändock ses som en klar miss i manus.

Statham bra. Jeremy Irons som del av the villains var bra men orimligt underutnyttjad. Spolingen som spelade spolingen och kvinnan som spelade hans mamma var svaga kort och lättglömda. Redan glömt dem. Och vad tusan gjorde Minnie Driver i denna film. I GoldenEye fick hon sjunga lite i alla fall...

Poliskvinnan och hennes lustige partner var underhållande. Något av en "angry cop, funny cop"-routine.

Allt som allt underhållning för stunden med lite plus på några mycket innovativa sätt som Statham tog sina fiender av daga. Blir en trea ändå.

Betyg: 3/5

Kolla gärna in vad herr Filmitch hade att säga om favoriten Statham. 

Operation Fortune: Ruse de Guerre (2023)

Jag roades mycket av Guy Ritchies bland filmfolk dissade The Gentlemen som kom häromåret, så pass till den grad att jag hade med filmen på min topp 10 från 2019 till och med. Nu har den andliga uppföljaren kommit, Operation Fortune: Ruse de Guerre. Detta är inte en bokstavlig uppföljare mer än att det är Guy Ritchie, han har samma manusförfattare med sig och att Hugh Grant spelar en viktig och fantastiskt underhållande biroll.

Hugh Grant står ut i filmen tillsammans med Audrey Plaza, de är båda ljuvliga i denna film. Övriga kända ansikten är Jason Statham, Cary Elwes, Josh Hartnett, Bugsy Malone och Eddie Marsan. Josh Hartnett är kanske inte en ny DeNiro men han har allt sina skills inom komedi, något vi lärde oss redan från "buddy cops"-komedin Hollywood Homicide från 2003.

The Gentlemen var en skruvad actionkomedi som spoofade gangsterfilmen. Dagens film är istället en spoof på Mission: Impossible-serien. Omöjliga uppdrag för ett briljant team där alla har sina specifika roller. Så storyn är inte det viktigaste, det är som vanligt en red herring som jagas. Istället ä det dialogen, karaktäerena och sköna miljöer som står i första rummet.

Filmen var underhållande och hade ett galleri med lustiga birollskaraktärer. Men framför allt var den ROLIG, och det är välkommet.

Betyg: 3+/5

Wrath of Man (2021)

Wrath of man är den senaste actiondängaren med Jason Statham. Jag gillar skådisen mycket men jag är kanske inte lika förtjust i honom som vissa... Hrm, Filmitch. 

Statham brukar vara superstabil i sina roller där han spelar tysta starka män med våld i sinnet. Detta är en genre där likar som Denzel Washington (Man on fire och The Equalizer), Tom Cruise (Jack Reacher) och Keanu Reeves (John Wick) alla strävar om att vara kungen på kullen.

Eftersom det är en Guy Ritchie-film skulle man kunnat gissa att detta skulle vara en film med glimten i ögat och en hel del humor men då skulle man ha fel. Detta är en hård och dramatisk action/crime/thriller. Den blandar inte in "one liners" som skulle riskera förta det dramatiska inslaget. Filmen är mörk och inte så lite sorglig till sitt innehåll. Den film jag mest tänkte på var faktiskt Michael Manns mästerliga Heat, även om denna inte nådde upp till dess nivå. Däremot slår den Gerard Butlers Den of thieves rejält.

Jag skriver inte så mycket om handlingen då filmen avnjutes bäst utan att veta någonting alls. Historien berättas med bruten tidslinje så det är något av en mysteriefilm också. Detta blev mycket effektivt i denna film.

I övriga roller ser vi Holt McCallany, Josh Hartnett, Andy Garcia, Jeffrey Donovan, Eddie Marsan och Scott Eastwood, ni vet Clintans son. Clintan! Det var länge sedan jag tänkte på honom. Mmmmmm. Fin kille det.

I en era där många filmer har antagit en ironisk eller lekfull ton, vilket jag ofta gillar, kändes det ändå fräscht med en film som är allvarlig, spännande, och rejält våldsam. Jag gillar den!

Betyg: 4/5 

The Mechanic (2011)

 

Jag såg originalfilmen från 1972 för några år sedan under mitt Decennier-projekt. Den var njutbar men inte en superfavorit. Nu har den stenhårde Jason Statham axlat rollen som Bishop i en re-make, och jag blev sugen på se vad han kunde göra.

Jo men detta var trivsamt. Jag gillar Statham, han är cool. I rollen som den yvige Steve ser vi en annan favorit - Ben Foster. Av de två var det dock Statham som levererade bäst i denna film.

Det är spännande och filmen har jackat upp actioninnehållet betänkligt som det sig bör. Vi slipper (?) en resa till Italien i slutet men sista akten är precis som i originalet fortfarande den starkaste. 

Filmerna har lite olika stajl och känsla men de är ungefär lika bra. Jag kanske rankar den äldre lite högre för att jag inte var spoilad på handlingen.

Om något saknade jag kanske en mer tydlig avslutning mellan Bishop och Steve. Det hade varit kul att se dem, Statham och Foster, agera i en nervig scen. Nu blev det ett lite mer abrupt slut. Just som denna revy.

Betyg: 2+/5

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Wow, bra underhållning! Jag älskar filmens lättsamhet, glimten i ögat och dess charmiga skådespelare. Redan när Hobbs och Shaw introduceras förstår man vilken typ av film detta är och jag älskar det. Fokus är på karaktärsdriven humor och deras personligheter samt deras relation. Detta är en buddy-komedi där de två inte vill vara kompisar men såklart blir det till slut.

Introduktionen är kul där vi får se dem speglade i varandra där karaktärsdragen och olikheterna förhöjs, en är en stram britt den andre är en cool dude from California.

Detta var en omtitt för mig. När jag och Joel såg den på bio i höstas var jag underhållen men fann filmen tunn. Nu efter att ha sett åtta Fast & Furious-filmer i ett furiöst tempo under några sommarveckor finner jag denna film starkare än vad jag gjorde förra året. Så kan det gå. Denna gång fokuserade jag på det positiva, inte tvärtom.

Jag gillar filmens balans. Med överdrivet actioninnehåll behövs humorn. Det påvisar att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Till skillnad från vin Diesels superallvarliga Dom verkar det som att Hobbs och Shaw har kul när de gör denna film.

Jag gissar att det måste sticka i ögonen på Vin att denna spin off utan hans medverkan lyckas bättre att visa vad familjens betydelse är jämfört med de mer allvarliga filmerna i serien där han tjatar hål i våra trumhinnor om familjens betydelse. Sen kan en familj bestå av både biologiska och icke-biologiska familjemedlemmar.

Deckards lillasyster Hattie introduceras och jag gillar henne skarpt. Hon tar för sig och det är en skön feeling mellan dem tre, Shaw x2 och Hobbs. Dessutom gillar jag båda drottningarna, mamma Shaw och mamma Hobbs. Starka och olika kvinnor.

De bästa actionscenerna var den när Hattie spöar en CIA-agent i glasrummet och den efter Hobbs och Shaw väljer varsin dörr för att ta sig in the villains lair.

För mig står humorn i första farstun. Typen av humor påminner mig lite om den i väl valda delar av Thor-filmerna. Det är något mycket festligt när en film tar väl etablerade karaktärer och skruvar till det med humor.

En favoritscen är de med Ryan Reynolds som har seglat upp som en favorit på sistone. Hans kemi med Dwayne Johnson är påtaglig. Älskar driften med Game of Thrones, kalla mig en nörd om ni vill. Älskar Deadpool också för den delen. Samma typ av humor.

Jag gillade också scenerna med DJs kompis Kevin Hart, mycket lustigt.

Filmen är en lättviktare och har massor av hål att intressera sig för om man vill nit-picka, men eftersom ren underhållning likt denna är så förtvivlat svårt att göra är jag generös och ger den en svag fyra. Japp så får det bli.

Betyg: 4/5

Lyssna på Joel och mig snacka om filmen i Rapporter från apokalypsen.

The Fate of the Furious (2017)

Så den åttonde filmen i serien och nu bröt filmen igenom betygsgränsen uppåt. Detta var en fröjdsamt underhållande film. Den är bra balanserad mellan sanslös action och humor med flertalet charmiga skådespelare. Jag älskade filmen som den summer blockbuster-film den är. Fram med popcornen!

Jason Statham är med igen som Shaw och jag gillar det skarpt. Han och Hobbs har en bra personkemi, och Shaw har filmens skönaste scen när han fritar Doms lille son från Charlize Therons Cipher. Det är kanske scenen som gjorde att filmen tryckte sig upp till betygsfyran.

Denna åttonde film prövar något nytt med att Dom "byter sida". Jag tänker direkt på Captain America: Civil War där konflikt inom gruppen hanteras på ett briljant sätt. Här görs det ok, filmen funkar som ett popcornsugsinducerande åkdon. Tyvärr finns det gigantiska plot holes i storyn, men bryr sig om det när man bjuds på en sådan här "ride"?

Filmupplevelsen är modell "extra allt" och jag blir nästan fartblind i actionscenerna. Jag vill ha mer och mer, som på Liseberg när man springer till mer och mer vansinniga åkattraktioner.

Jag gillar de flesta av karaktärerna i filmen som Hobbs, Shaw, Tej, Ramsey, Mr Nobody, Little Nobody, Elena, och Roman. Två karaktärer som sticker ut på den negativa sidan är Charlize Theron som är underutnyttjad som big bad, hon försvann mest hela tiden vilket kan ha att göra med att hon bara satt i skuggan och styrde allt från avstånd. Den andra är tyvärr Letty mest på grund av dåligt skådespeleri från Michelle Rodriguez. Tyvärr. Med ett bättre manus runt Doms avhopp då hans lojalitet till gruppen ifrågasätts skulle kunnat blivit mycket bättre och då borde Letty fått ha en viktigare roll. Nu gör de väldigt lite av den konflikten jämfört vad de kunde gjort. "Game of Thrones-norsken" är bra som buse och Helen Mirren gör ett ljuvligt inhopp.

Filmens överraskning är den roll Elena fick. Jag förstår nu varför hon varit kvar i filmserien trots väldigt liten del av storyn i tidigare filmerna (6 och 7). Här blir hon en del av the stakes och chockerande nog mördad i kallt blod. Sure vi fick inte se en död kropp men om hon lever vidare är det fusk och dåligt utfört av filmen. Vi såg ju det ske via Doms reaktion och kan kan inte ha sett fel på så nära håll.

Till sist nämnde jag den stora missed opportunity i mitt och Joels . Jag hade tyckt att det varit otroligt snyggt och inte så lite känslosamt om Dom hade döpt sin son till Paul.

Men allt som allt en riktigt najs actionkomedirulle. Jag vill ge den en fyra!

Betyg: 4/5

Lyssna på mig och Joel podda om filmen i Rapporter från Apokalypsen.

Fast & Furious 7 (2015)

Första omtitten för mig i sommaren genomtittning av Fast and the Furious-serien. Och jag måste direkt säga att detta är bra underhållning. Detta är i mitten av "summer block buster" popcorn-action. Filmen påminner mig en hel del om "Mission: Impossible - Ghost protocol" med kopplingen Dubai och öknen.

Det är i denna film som Jason Stathams Deckard Shaw blev introducerad och han är riktigt bra som "big bad". Statham ger rollen tyngd och han spelar den helt rätt. Han känns som en riktig person, trots att de flesta i denna film är som en seriefigur.

Favoriten Dwayne Johnsons Hobbs är ju inte med så mycket i denna film. Han ligger mestadels på sjukhuset vilket jag inte kom ihåg och det var lite synd. Överraskande nog steg Roman fram och var ganska festlig. Jag har haft svårt för den karaktären men här var han kul av någon outgrundlig anledning.

Annars är Tej den enda kvar av favorittrion där Han och Wonder woman nu lämnat skeppet.

Filmen inför en hel del mer glimten i ögat vilket gör att den funkar bättre. Det balanserar bättre mot det absurda actioninnehållet. Vilket är "over the top" och underbart. Bästa scenen var den i Dubai med den grymma heisten och att de flög med bilen mellan skyskraporna. Fritagningen av Ramsey uppe på ett berg var också mycket trivsamt. Många coola shots. Slutuppgörelsen i Los Angeles var helt ok men kanske de svagaste av de tre.

Ramsey för övrigt spelas ju av Nathalie Emmanuel som vi känner igen som Missandei från "Game of Thrones". Hon är mycket roligare i denna film, får mer att göra, mer dialog och lite sånt. Avdelningen gamla hjältar fylldes av Kurt Russell. Det enda som var överraskande med hans Mr Nobody var att han inte försökte blåsa Dom och hans gäng.

Sist men inte minst måste det nämnas hur sorgligt allt är med skådespelarens Paul Walkers olycka och död i verkliga livet. Jag tycker de gör ett mycket fint avsked till Paul med det känslosamma collaget. Det får en att tänka lite... Det blev fan ta mig rejält dammigt i rummet...

En superstark trea!

Betyg: 3+++/5

Lyssna på mig och Joel prata om filmen i podden Rapporter från apokalypsen.

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Jag är sannerligen ingen expert på "Fast and the Furious"-serien, jag har sett sjuan och kanske delar av ettan, men det skulle inte vara något problem att ta mig an denna spin off enligt Joel. Sagt och gjort, jag och Joel pallrade oss iväg till den trevliga lilla biografen Filmstaden Råsunda dagen efter premiären.

Först kan jag säga att det kändes som att man lätt hängde med i filmen trots att jag inte sett alla instanser av serien. Detta var en ren sommaractionunderhållningsskräpfilm. Den är extremt "over the top" då det gäller actioninnehållet och bygger istället på karisma hos huvudpersonerna och personkemin dem emellan. När "Bourne" och "John Wick"-filmerna bygger på brutal och realistisk action och "Mission impossible-serien lyfts av att storstjärnan Tom Cruise verkligen utför de flesta stunten själv känns denna film tunn. Den allra första actionscenen med Vanessa Kirby var nervkittlande men de övriga var mer roliga än exalterande. En film som denna bygger mer på sin humor än sin spänning.

Därmed sagt är filmen ändå inte usel utan faktiskt ganska underhållande. Jag gillar framför allt tre saker med filmen.

Jag älskar Dwayne Johnson som skådis, figur, persona och allt möjligt. Han är charmig utav bara tusen. Det känns som att han kan rädd nästan vilken dålig film som helst från totalt magplask. Dessutom är Statham cool, även om han passar bättre som ensamvarg, och jag gillade Vanessa Kirby som balanserade upp dem båda väl. Kul att hon har en så stor roll också.

Filmen har dessutom två roliga birollsfigurer. Mr Deadpool himself, Ryan Reynolds, är underbar. Vilken stjärna han är! Till det älskade jag de korta inhoppen av Kevin Hart i rollen som Air Marshall Dinkley.

Till sist måste jag erkänna att filmens höjdpunkter var alla glirningar och skämt om Game of Thrones. Jag älskar den typen av popkulturella finesser. Well done, that movie.

Men allt var inte perfekt. Idris Elba som "the big bad" var tämligen tråkig och helt utan charm. Var hans idé att viruset skulle döda hälften av alla människor på jorden? För att skapa en bättre värld? Really? Thanos! Too soon!

Jag var underhållen för stunden och vi hade en mysig och somrig filmkväll i Råsunda. Det räcker en bra bit i alla fall. En svag trea.

Betyg: 3/5 

Ghosts of Mars (2001)

Ghost of Mars är en scifi-skräckis av John Carpenter från 2001 men den kunde lika gärna vara från tidigt nittiotal. Det känns som en rejäl b-film med influenser från The Road warrior, Mad Max Beyond the Thunderdome och varför inte Carpenter's egen Assault on precinct 13. Monstren i filmen påminner inte så lite om Joss Whedons reavers också. Jag undrar jag om Joss måhända har blivit inspirerad av denna film i sin design av reavers...

Handlingen är det inget fel på. Monstren blir extra skrämmande när man i princip inte kan döda dem. Jag gissar att människans tid på Mars är över efter denna film. Hur skulle de kunna klara sig? De måste lyckas stänga in varenda monster i ett hermetiskt slutet rum för att får bort själarna som flyger fritt. Svårt minst sagt.

Däremot är dialogen svag och de flesta skådespelare lite halvkackiga. Var och varannan dialog framförs utan känsla. Det är som att varje skådespelare säger sina repliker i ett vakuum, som om de inte agerar med sina skådespelarkollegor. Jag blev mycket besviken på Pam Grier. Att hon var så fyrkantig hade jag helt glömt. Hade för mig att hon var helt ok i Jackie Brown.

Vid sidan av att jag ville diska av denna film från Carpenter var jag också lite nyfiken på actionskådisen Jason Statham. Tyvärr är han stiff i denna film, helt under isen. Måste varit oerfarenhet eller dålig regi. Han är klart bättre i andra filmer jag sett honom i.

De två skådisar som klarade sig bäst är Ice Cube och Natasha Henstridge. De fyller ut sina karaktärer lite i alla fall och de har en bra personkemi. Men det är "too little, too late".

Filmen har en stor goof i slutet. Man ser vetenskapskvinnan Whitlock hoppa på tåget men sedan syns hon aldrig till mer. Hon försvann bara ur handlingen. Gissar att pengarna eller intresset tröt och de klippte bort lite av slutet av manus. Sånt händer. Kände ni igen Joanna Cassidy som spelar Whitlock? Hon spelade replikanten Zhora i Blade runner, ni vet, hon i den genomskinliga regnrocken...

Musiken brukar vara Carpenters styrka, men här var den en direkt svaghet och distraktion. Hans välkända syntmusik har bytts ut till en vedervärdig hårdrock. Inte hans forte.

Betyg: 2/5

Homefront (2013)

Han är för skön Jason Statham. Han är en av nutidens bästa actionskådisar. Ni vet de där manliga skådespelarna som helt definieras av deras actionfilmer. Det har figurerat många sådan sedan jag började kolla film på åttiotalet; Arnold, Jean Claude, Dolph, Steven och så vidare. Statham är lika tuff som dem, men han är dessutom en något bättre skådespelare. Idag slåss han om tronen med bland annat Liam, Denzel och Tom.

I Homefront spelar han en stenhård DEA agent som slåss mot knarkhantlangare och ett helt bikersgäng. En crackhorig Winona Ryder dyker upp i de elaka pojkarnas gäng också.

Även om få av Stathams filmer är riktigt, riktigt bra så är de alltid underhållande och perfekta filmer för vissa sinnesstämningar. Jag gissar att jag såg filmen en fredagskväll då jag inte var sugen på en "viktigt" och politiskt marinerad film om rasmotsättningar eller annat som är så populärt nu för tiden.

Som rent underhållningsvåld är detta mumma. Filmen hade till och med kunnat varit ännu mer våldsam och råare. Nu känns det som att de hållit tillbaka lite lite. De hade gärna får addera en knivsudd med extra spice.

När man har en karismatisk och stenhård skådespelare i huvudrollen är det otroligt viktigt för filmer som denna att ha likvärdigt tunga skådisar som villains. Här får vi James Franco som den smått galne lokale knarkkungen. Han är alltid intressant att se och han fungerar helt ok i denna roll. Han har dock en bit kvar till de höjder som skulle kunnat höja denna film till skyarna.

Övriga biroller spelas av redan omnämnda Winona Ryder. Kul att se henne i film igen. Det romantiska inslaget spelas av Kate Bosworth. Jag känner igen hennes namn väl men jag kan inte förnimma att jag sett henne i något förr. Till sist måste jag nämna Clancy Brown som för alltid kommer vara Kurgan för mig.

Homefront var vad jag förväntade mig, om något var den lite bättre än förväntningarna till och med. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5