Deepwater Horizon (2016)

När man gör icke dokumentära filmer baserade på verkliga händelser och riktiga människor död ställs man inför stora problem. Ibland kan man till och med undra om det är rätt att filmatisera sådana händelser. De efter- och överlevandes känslor och åsikter måste hanteras med vördnad och omsorg. Hur gör man för att se till att de döda hanteras med rätt mängd respekt? Självklart måste filmmakarna ha en tillräckligt stor frihetsgrad för att kunna utöva sitt jobb, men samtidigt kan de inte helt bortse från problematiken. Ofta brukar det sluta med att vi i slutet av spelfilmer av detta slag får läsa om de döda eller skadade. Ibland får man se de riktiga personerna i bild och ibland får man se dokumentära bilder från till exempel nyheter på tv. Jag brukar tycka att dessa delar av filmerna adderar en tyngd och värdighet till filmen, men jag har förstått att det finns de som inte står ut med dessa scener, som ser dem som smetiga och överdrivet sentimentala. Det är intressant att man kan reagera så olika på denna sorts scener.

Deepwater Horizon besrkiver händelserna under dygnet då den stora oljeborrplattformen Deepwater Horizon gick under ute i Mexikanska golfen i april 2010. Brittiska BP hade hyrt plattformen för att starta en ny oljekälla djupt nere på havsbotten. Svenske Carl-Henric Svanberg hade just tillträtt som styrelseordförande för BP när olyckan skedde. Det var herr Svanberg som pratade om "the little people" i amerikanska medier efter olyckan. Kommer ni ihåg? Jag antar att han menade "common people" men gjorde en olycklig översättning i huvudet i alla hast.

Regissören Peter Berg och skådisen Mark Wahlberg verkar ha funnit varandra. De har nu gjort tre filmer ihop och alla tre är "based on a true story". 2013 kom krigsskildringen Lone survivor och förra året kom både Deepwater Horizon och Patriots Day.

Deepwater Horizon är en helt duglig actionthriller om olyckan som vi alla känner till från nyhetssändningarna. Även om filmen förklarar den övergripande händelsen tämligen väl så har du som tittare nog mer glädje av filmen om du intresserar sig av själva händelsen i sig. Filmen är gjord efter den mall Berg verkar arbeta efter. Först en akt där vi får lära känna alla de som kommer ha stora roller (i filmen). Sedan själva olyckan med en massa avancerade effekter och till slut efterbehandlingen, den delen med de smetiga och sliskiga scenerna...

Filmen är spännande för stunden men den lämnar inga djupa spår i mig. Detaljerna om vad som hände förklaras inte speciellt väl. Det är lite svepande om betong och negativa tester. Däremot är det tydligt hur de olika karaktärerna förhåller sig till varandra. De två kostymnissarna från BP är filmens stora skurkar. Jag läser på internet att dessa två faktiskt anklagades för "manslaughter", så filmen är kanske inte helt fel ute när den demoniserar dessa herrar, men åtalet lades (såklart) ner. Hjältarna i filmen spelas av Mark Wahlberg, Kurt Russel och Gina Rodriguez.

Skådespelarmässigt lyser John Malcovich i skurkrollen allra klarast. Han är riktigt skön i denna roll. Kurt Russell gör en icke besviken heller. Filmen är helt ok helt enkelt.

Filmen är mycket bra gjord rent tekniskt. Berg börjar bli bättre och bättre på stora produktioner, något som kommer visa sig ännu mer i hans nästa film Patriots Day. Hur är det smetiga slutet då? Jo, denna gång får vi se de riktiga personerna i bild och lära oss om vad som hände med dem efter olyckan. Vissa arbetar kvar inom oljeindustrin men flera har slutat. Till sist är filmen dedikerad till de 11 oljearbetarna som dog i olyckan. Smetigt? Kanske.

Jag ger Deepwater Horizon två genvägar av fem möjliga.

Betyg 2/5

PS, jag la märke till att någon av karaktärerna i filmen, tror det var en av BP-cheferna, som uttryckte sig i termer om "little people". Gissar att det kanske var en blinkning till Svanbergs felsägning...

PPS, Brad Leland som spelade Buddy Garrity i Friday Night Lights är med i denna film som en av BP-cheferna.

Lone Survivor (2013)

The rules of engagement says we can't touch them.

Det finns två filmgenrer där BOATS (based on a true story) funkar bra om inte bättre än fiction. Det är sportfilm och krigsfilm. Jag har en mycket svag spot för krigsfilmer som visar modern krigföring och speciellt om det finns elitstyrkor som Navy SEALs eller Delta Forces med. Även om det är väldigt hemska och uppslitande scener man får se blir jag fascinerad över att se dessa elitsoldaters hantverk, deras yrkesskicklighet. Det är lite samma typ av fascination som jag kände över den fiktiva Coq Rouge en gång i tiden.

En av mina absoluta favoritfilmer inom genren är Black Hawk down där jag både läst boken och sett filmen. En annan favorit är Zero dark thirty. När jag så fick vet att Lone survivor skulle filmas blev jag mycket förväntansfull. Filmen handlar om en incident i Afghanistan 2005. Fyra medlemmar ur Navy SEAL team 10 hade i uppdrag att spana på en Al Qaida ledare i området. Under uppdraget blev de upptäckta av en större grupp fiender och en häftig strid utbröt vilket resulterade i att tre av de fyra soldaterna dödades (allt eftersom). Hoppas att detta inte tas som en spoiler, med tanke på filmens titel...

Filmen är mycket bra gjord och en hel del militärer var med som rådgivare etc i filminspelningen. Regissören bakom Friday night lights (både filmen och tv-serien) Peter Berg har gjort filmen. Han har också tagit med Taylor Kitsch, en av hjältarna från Friday Night Lights, som gruppens ledare Michael Murphy. Annars är filmens stora namn Mark Wahlberg som den överlevande Marcus Luttrell. De övriga två teammedlemmarna spelas av Ben Foster i rollen som Matt Axelson och Emile Hirsch som Danny Dietz.

Tyvärr kommer inte denna film upp i samma nivå som Black Hawk Down. Den är väldigt intressant men den har några tydliga svagheter. Peter Berg har valt att ha samma kompositör som till tv-serien Friday Night Lights och filmmusiken är så lik att jag några gånger kom att tänka på tv-serien mitt under striderna och det funkar inte alls. Ett fredligt småstadsdrama krockar med höghastighetsgevär i de afghanska bergen i mitt huvud! Jag tycker också att vissa scener i denna film är mer manipulativt dramatiska än nödvändigt. Vi ser hur en amerikansk soldat dödas i slow motion vilket gör att filmen tappar stort i ett slag.

Även striderna i berget lämnar en del att önska. De är lite för kaotiska för att man ska kunna få överblick och förstå helt vad som händer. Självklart är det så striden med all sannolikhet uppfattades av soldaterna, men i filmens värld är det upp till regissören att se till att åskådaren alltid vet vad som händer. Just det lyckas Ridley Scott mycket bra med i föregångaren Black Hawk Down.

På plussidan finns ett grymt bra ljud och en extrem spänning i vissa scener. Amerikanerna hämtade hem de döda kropparna från berget och en av dem hade blivit skjuten 11 gånger innan han dog. En annan ser vi dö, sittandes mot ett träd, och ljudet från hans av blod översvämmade lungor var mycket hemska och realistiska. Dessa Navy SEALs är extremt vältränade och stenhårda. Och jag får allt jag önskade mig i form av att få se hur de förbereder sig och hur de arbetar under striden. När de jagas av sina fiender hamnar de bland annat vid ett stup och inför valet mellan att skjutas sönder eller hoppa ut över kanten gör de det enda rätta och hoppar. Nu är detta inte en film där hjältarna efter ett sådant hopp ställer sig upp och borstar av sig på axlarna, nej det är istället en mycket brutal scen.

Filmen bygger på boken som den enda överlevande har skrivit och det kan säkert finnas faktafel i boken eller filmen. Vem sa vad, vem var hjälte och vem var det inte? Dessa frågor brukar vara svåra att handskas med i efterbehandlingen av händelser som denna.

Lone survivor är mycket bra men jag hade hoppats på ännu bättre. Det är en film som jag mycket väl skulle kunna tänka mig se om. Jag ger Lone survivor tre härdade kroppar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Verklighetens Marcus Luttrell med kollegor

Ted (2012)

Look what Jesus did! Look waht Jesus did! Look what Jesus did!

Av någon konstig anledning missade jag komedin Ted när den gick på bion. Nu har jag i alla fall äntligen fångat den på dvd. Seth MacFarlane, killen bakom komediserien The family guy har skrivit och regisserat filmen. Jag har inte sett så mycket av The family guy, men jag har sett MacFarlane på The Comedy Channel, bland annat i deras Roasts, där han briljerat med sin vassa tunga.

Ted är mycket, mycket rolig. Jag har inte skratta så här mycket på flera år. Jag skrattade så mycket att jag började hosta och hade svårt att få luft. Så det var kanske bra att jag inte såg den på bio! Jag hade väl skämt ut mig och mitt sällskap.

Mark Wahlberg är kul, speciellt det faktum att han spelar sin roll med en allvarlig min. Det hade varit mycket lätt att göra hans karaktär fånig vilket hade varit olyckligt. Mila Kunis är också jättebra. Inte så konstigt då hon mer eller mindre är uppfödd på komedi  från tv-serierna That '70s show och The family guy.

Allra bäst är dock Ted, och Seth MacFarlane som talar honom. Istället för att lägga på ljudet i efterhand befann sig MacFarlane i samma rum som skådespelarna och alla karaktärers repliker är inspelade samtidigt. Detta ledde dels till en bättre tajming, dels till att skådespelarna kunde improvisera en hel del av dialogen.

Jag började se "the unrated version", där man bland annat får en hysteriskt rolig extrascen i köket i Johns barndomshem, men jag bytte till bioversionen ganska snabbt. Jag ville se den versionen först helt enkelt. Och nu har jag ju anledning att se om filmen snart då jag vill se den förlängda versionen.

Humor är svår att beskriva i en revy. Men en scen som jag skrattade åt var då John skulle gissa på vilket namn Teds flickvän hade (det var ett white trash namn, och ett dubbelnamn). Namnen på de olika alternativ av majja Ted hade haft var också mycket lustiga. Vilka var det nu? "Gorilla panic", "Mind rape", "This is permanent" samt "They're coming, they're coming". LOL. Dessutom är filmen full av lustiga cameos och snack om Woody Harrelson's lilla penis. Ännu mer LOL.

Detta var en film helt i min smak. En massa 80-talsreferenser (Blixt Gordon någon?), en massa kul dialog, en kul talande liten nallebjörn, en småmysig "obligatorisk" kärlekshistoria, och en massa skratt. Mycket av humorn är banal och simpel, men det är gjort med smartness och hjärtat på rätt ställe. Detta är awesome och det måste premieras.

Jag ger Ted fem kompisar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Contraband (2012)

Trust me, I know what I am doing.

Contraband är en amerikansk remake av den ilsändska thrillern Reykjavik - Rotterdam från 2008. Jag såg den isländska filmen på filmfesten och den var sådär, den stod inte ut speciellt mycket. Därför blev jag lite överraskad när den skulle få en remake. Som regissör till den nya versionen valdes huvudrollsinnehavaren i den isländska filmen, Baltasar Kormákur. Han var även producent till den äldre filmen så han var väl insatt i dess historia och själ.

Även om jag inte var så lyrisk över orginalfilmen tyckte jag att nyinspelningen kunde passa bra i Sommarklubben. Sagt och gjort, den togs med på resa norrut. Jag var på besök hos Danne och Maria i deras sommarstuga. När kvällen blivit mörk och myggtät drog vi oss in och det fick bli filmtajm.

Den amerikanska filmen har mycket högre "production value". Den är snyggare, har bättre (?) skådespelare och mer glassiga miljöer. Mark Whalberg spelar huvudpersonen Chris, en mästersmugglare som lämnat brottets bana, men som efter ett invecklat ekonomiskt trassel tvingas göra en sista smuggelresa mellan New Orleans och Panama tur och retur. Övriga skådespelare är Kate Beckinsdale som frun, Ben Foster som bäste polaren, Lucas Haas som en av medhjälparna och Giovanni Ribisi som skurken. Bästa skådespelare och karaktär är helt klart J K Simmonds (Junos pappa i Juno) som den vresige fartygskaptenen.

Filmen ska nog klassas som en thriller. Den har lite actionscener men den fokuserar mest på spänningsmomenten. Filmen är från samma genre som Michael Mann's filmer Heat och Collateral eller den ypperliga Enemy of the state som för övrigt gick på tvn igår. Delarna för en tät och spännande thriller finns här, men det är något som saknas mig. Även om skådespelarna gör överlag ett ok jobb tycker jag att det är slätstrukna karaktärer. Om det är mest fel på manus, regissör eller skådespelare vet jag inte. Jag dras i alla fall inte med i historien och jag känner inte sympati för karaktärerna speciellt mycket. När Chris fru och barn blir hotade tänker jag bara "jaha". Om filmen varit mer effektiv borde jag suttit som på nålar och bitit på naglarna.

Som en Sommarklubbsfilm en sensommarkväll dög dock Contraband helt ok, men den är inget att ringa i kyrkklockorna för. Jag ger Contraband två smarta smuggelknep av fem möjliga.

Betyg: 2/5