Re-Watch: The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Detta är en jobbig film för mig. En film som de allra flesta hyllar till osannolika höjder och så går jag och tycker att den bara är helt ok. 

Man ska ju skita i vad andra tycker om en film, och det gör jag till viss del också, men jag har ändå en gnagande oro att jag missat något väsentligt när skillnaden mot "konsensus" om filmen är så stor.

Jag gillar vissa delar av filmen en hel del, men jag tycker att den som helhet är för lång, för slappt klippt, så episk och förmanande så att det blir pretto, och i slutändan ganska sövande i partier.

Samtidigt gillar jag ju många av filmens element. De tre huvudpersonernas introduktion är bra, som små filmer inom filmen. Jag gillar den tajta storyn som gömmer sig inne i eposet, den om de tre som söker skatten och katt-och-råttaleken de för om vem som vet vilken information (stad där begravningsplatsen är, vilken grav skatten är nedgrävd i). Jag gillar också sista sekvensen när de till slut beger sig till skatten där vi får en klassisk "Mexican stand off".

Tyvärr är svingar filmen hej vilt med vad den vill säga och Clintans Blondie försvinner ibland och den fånige Tuco känns mer som filmens huvudperson. För mig var det inte ett positivt byte.

Men, men, man kan inte gilla allt lika mycket. Men hur var det då med min oro? Den exploderar då jag hör Frasses mycket övertygande teori om filmen och hela dollartrilogin. Med den teorin i bakhuvudet framstår både denna film och de två föregångarna i en ny dager.

Men jag stannar ändock vid mina kanoner och ger filmen ett "helt ok"-betyg. Men jag lägger en lapp under sigillet att Frasses teorem kanske får fäste i min hjärna och då blir jag kanske ett stort fan av filmen.

Betyg: 2/5

Gå in på Shinypodden och lyssna på avsnittet när vi i detalj diskuterar filmen och synar Frasses teori i sömmarna.

Nu tar Shinypodden en paus, because reasons, och återkommer i mitten av november med en ny säsong, då om tv-serien The Wheel of Time.

Re-Watch: For a Few Dollars More (1965)

 

Lustigt nog gillade jag denna film mer än den första i trilogin. Detta trots att jag trodde mig komma ihåg den som överdrivet elak på gränsen till sadistisk. Det är scenen när El Indio övrfaller det unga paret i en flashback som störde. Vid denna titt fann jag just den scenen stark men den påverkade inte filmens kvaliteter som jag mindes.

Nej, denna är snäppet bättre än A fistful of dollars. Den första är ikonisk som den första och den tajtaste av de tre filmerna. I denna uppföljare har ambitionsnivån satts högre och budget likaså. Men storyn är fortfarande enkel och rättfram. Det är fortfarande en tajt film utan direkta svagheter.

Jag gillar Clintan i rollen som The Man with no name som denna gång heter Monco. Men jag fann Lee Van Cleefs Col. Mortimer den mest intressanta karaktären i filmen och den som jag kände de största sympatierna för. I mina ögon har han spenderat hela sitt liv med att bli en så bra revolverman som möjligt för att till slut kunna hämnas sin systers död. En nobel uppgift god som någon!

Filmens starkaste skådespelarprestation går nog ändå till Gian Maria Volontè i rollen som den sadistiske El Indio som lider alla helvetets kval på grund av allt ont han gjort. Jag hade dock svårt att se att han ångrade sig på något vis. 

Coolast var Clint och Lee. Mest galen var givetvis Klaus Kinski.

I veckans Shinypodden har jag, Frasse och Joel en intressant diskussion om filmen och inte minst karaktären El Indio och Volontès skådespelarinsats.

Filmen är bra och jag kan rekommendera den till alla som gillar westerns.

Betyg: 3/5

Escape from New York (1981)

Flykten från New York är kanske inte en så speciellt bra film? Jag har ingen aning då jag endast kan se med en femtonårig novis ögon. från eran när det var helt nytt med barnförbjuden film för unga jag. Nostalgins känslor för en film som denna är starka. Jag präglades tidigt på postapokalypsen och science fiction. Filmer från eran var vid sidan av denna filmer som The Road Warrior, Alien, The Warriors och The Thing. Kurt Russel var bad ass och filmerna fick fantasin att skena iväg. Nu för tiden visar jag dessa gamla actionfilmer hemma i min biolsalong för systersönerna David och Måns. Brädspel och actionklassikers, den perfekta helgen.

Det första som slår mig när vi satt oss ner och börjat titta på denna film är hur bra John Carpenters filmmusik är. Ibland känns det som att det är en av Carpenters största styrkor och här sätter den stämningen perfekt. Visst känns det lite som att filmen är en lågbudget b-film, men känsla slår ofta stor budget och "fernissad yta". Filmen triggar en massa nyfikenhet och fantasi om världen den beskriver.

Första halvan är väldigt bra men jag har alltid tyckt att den tredje akten är något svagare. Själva jakten över bron är helt ok, men Donald Pleasances insats som presidenten drar ner slutet lite. A number one! The Duke of New York! 

Men mycket är suveränt. Miljön som tagen från en science fictionbok med alla de olika gängen med de läskiga galningarna i tunnelbanan som pricken över i:et. Harry Dean Stanton som alltid är superb. Kurt Russels Plissken som måste vara en av de tuffaste som visats på stora duken! Filmen har en uppsjö av bra skådisar i andra biroller; Lee Van Cleef, Ernest Brognine och Isaac Hayes för att nämna några.

B-film eller inte så gillar jag fajtscenerna i filmen. De går inte överstyr och håller sig hela tiden inom vad som är rimligt. Filmen ansågs nog på åttiotalet som ganska brutal men jag tycker det bara är bra. En film som detta ska vara lite rå.

Flykten från New York är en gammal favoritfilm som länge låg på min topp 10 över alla filmer jag sett. Hey! När jag var ung!! Jag var mer eller mindre säker på att den skulle upplevas supertöntig nu men jag måste säga att den höll upp väldigt bra!

Jag ger den 4 lappar över ögat av fem möjliga, medveten om att ett betygsnäpp kommer av nostalgin.

Måns gav filmen 3/5 och David gav den 3.5/5. Bra killar det.

Kul trivia är att James Cameron var "director of photography: special visual effects". Han kom att göra några av åttiotalets bästa actionfilmer lite senare...

Betyg: 4/5

 

The Man Who Shot Liberty Valance (1962)

Detta är en sådan där gammal riktig film-film som man bara kan älska. Jag hade inte sett den förut, men den gick säkert på tv om och om igen när vi var små? Det är en dramabetonad western om moral och etik som amerikanarna gärna visar upp i denna typ av rättskaffens filmer. Jag påminns både en och två gånger om filmer som Mr. Smith goes to Washington, To kill a mockingbird, Anatomy of a murder och till och med 12 angry men. The man who shot Liberty Valance är en klassiker som lätt kan samsas med alla de filmerna.

John Ford med klassiska westerns som Stagecoach och The Searchers i bagaget har här samlat ihop båda superstjärnorna John Wayne och James Stewart. Quelle spectaculaire! När James Stewart först äntrar scenen som en åldrar senator anar jag att något är lurt. Han har sminkats gammal. Och mycket riktigt är större delen av filmen en flash back och Stewart och de övriga är inte så gamla längre. Filmen utspelas under den korta, korta tiden mellan det vilda och laglösa vilda västern och då Amerika börjar byggas upp med lagar, städer och befolkningsmigration västerut. Den nya eran är den nyare västern som till exempel beskrivs i Laura Ingalls böcker om det lilla huset på prärien.

James Stewart spelar Rance, en idealistisk, lärd och kanske naiv advokat som hamnar en stad för långt västerut där hyrda revolvermän fortfarande styr vem som har rätt i en dispyt. John Wayne är type castad och spelar den ärrade våldsmannen Tom som skjuter först och frågar senare. Båda skådespelarna gör sina roller bra. Detta är dock Stewarts film. Han är magnetisk på något sätt och hans milda figur med sina goa ideal är svår att motstå.

Som krydda i anrättningen har vi också Hallie spelad av Vera Miles. Hon var en ny bekantskap för mig och hon gör det bra. Rollen spelas helt allvarligt och hon blir den katalysator som för handlingen och spänningen mellan Rance och Tom framåt. Filmen skurk och tillika titelrollen som Liberty Valance spelas av hårdingen Lee Marvin och som hans högra hand ser vi en relativt ung Lee Van Cleef.

I övrigt finns det många fina birollskaraktärer där den konstant berusade men ändå vältalige tidningsmannen Dutton Peabody samt det svenska paret Nora och Peter Ericson sticker ut. Scenen när Peter Ericson stolt tog med sig intyget på att han var amerikansk medborgare när skulle rösta för första gången var oväntat rörande. Scenen när Hallie erkänner att hon inte kan läsa tog också hårt.

The man who shot Liberty Valance är som legenderna själva... Fakta må vara suddiga, men känslan för tidseran är klockren. Detta är en film att njuta av. Ospoilad som jag var bjöds jag till och med på en twist av stora mått som jag borde sett på långt håll men jag hade slagit av analyserandet och låtit mig bara flyta med i historien som en kanot i Coloradofloden.

Däremot kan jag inte hålla mig från att analysera den sorgsna känslan jag hade när filmen var slut. Och hur ska man egentligen tolka den mycket grumliga sista scenen på tåget? Många, jag själv inklusive, hyllar sista scenen i The graduate för att vara komplex, och den sista scenen i denna film är minst lika komplex. Skulden som Rance känner på grund av sin livslögn är uppenbar. Känner inte Hallie till sanningen? Är Hallie djupt olycklig, "dreamed of returning..."? Hur gick det till när Hallie valde Rance? Gjorde hon det själv eller tvingade Tom hennes hand? Älskade Hallie Rance, eller älskade hon Tom? Det faktum att hon placerade en kaktusros på kistan verkade betyda något för Rance. Vad ska den scenen säga oss? Damn, är filmen så sorglig som det verkar...? Really?

Jag ger The man who shot Liberty Valance fyra tidseror som för alltid har försvunnit av fem möjliga.

Betyg: 4/5

For A Few Dollars More (1965)

Den sista filmen jag skriver om från dollars-trilogin är den andra i ordningen, For a few dollars more. Det visade sig att det var denna film jag kom ihåg flest bilder och scener från. Jag kom ihåg slutfajten och hur Clintan fyllde en hel vagn med döda skurkar. Jag kommer ihåg uret med vaggvisan och jag kommer ihåg de otäcka flash backsen från El Indios tidigare brott.

Detta är nog den djupaste och i viss mån bästa av de tre filmerna. Den första filmen A fistful of dollars är en kul liten film där Clintan får vara en tuffing. Den tredje filmen The good, the bad and the ugly är episk och storslagen. Mellanfilmen är mörkare och mer personlig.

Clintans Man with no name är en prisjägare på jakt efter El Indio och hans kumpaner. På vägen blir han partner med en annan prisjägare med oklar agenda, Colonel Douglas Mortimer. Filmen är jämn över lag och den håller mitt intresse uppe hela tiden. Känslan i filmen är annars allt annat än glad. Det är en hemsk historia som antyds men inte beskrivs detaljerat. El Indio har mördat en ung man och våldtagit mannens flickvän.

Tyvärr är musiken och ljudeffekter störande lite här och där. Detta är en av de saker jag inte riktigt gillar med Sergio Leone. Låt oss säga att han är förtjust i det tjutande ljudet av kulor som viner förbi kameran. Scenen när Clintan och Van Cleefs Mortimer skjuter på varandras hattar funkar inte för mig, ganska orealistisk i en film som för övrigt är relaistisk och ljudeffekterna är usla.

Jag gillar dessa dollars-filmer, men jag älskar dem inte. För mig har Clintan gjort bättre roller inom westerngenren. Hans insats i High plains drifter poppar direkt upp i minnet bland de lite äldre filmerna. Både Lee Van Cleef och Gian Maria Volontè gör sina roller bra men jag har sett bättre. Klaus Kinski var kul att se som den galne pistolmannen The Hunchback. Det är en karg värld vi möter och jag har svårt att sympatisera eller känna för någon av karaktärerna riktigt mycket. Det saknas något i storyn för att dra mig in i världen till fullo. Det finns westerns som jag gillar mer helt enkelt.

Jag ger For a few dollars more tre sönderskjutna cowboyhattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Den gode, den onde, den fule är både bra och dålig. Mestadels är den bra, dess inledande 30 minuter är riktigt bra och hela sista timmen är väldigt bra. Men damn vad lång den är. En hel långfilm gömmer sig mellan den inledande första halvtimmen och den avslutande timmen. Sergio Leone verkar ha varit förtjust i långa filmer. Själv blir jag lätt uttråkad under delar som känns som transportsträckor. Totalintrycket är således lite splittrat.

Men låt oss fokusera på det positiva. Inledningen är som sagt stark med dess introduktion av de tre huvudkaraktärerna. Filmmusiken är magisk och kanske den mest ikoniska filmmusiken som finns efter musiken från Gudfadern. Med små medel och långa långsamma scener lär vi oss om karaktärerna. Eller lär oss och lär oss... Den onde är bara ond och den fule är ett as han också. Den gode är endast god i relation till de två andra. Och Blondie, The man with no name, förblir ett mysterium under hela filmen. Är "den gode" god ens?

Relationen mellan Tuco och Blondie är filmens mysterium. De är partners, motståndare, kompisar, och varandras edsvurna fiender om vartannat. Det är en livfull relation som håller sig kvar i minnet efter filmens slut. Scenen när Blondie lämnar Tuco med snaran runt halsen, bakbunden och balanserande högt upp på ett vingligt träkors var en mycket skrämmande scen.

Tyvärr är det trots allt lätt att nicka till under filmens mittdel. Jag antar att Leone ville måla upp sitt mästerverk som ett storslaget epos och att den långa speltiden i sig är ett sätt att bryta ner åskådaren och få in oss i historien. Långsamma scener och långa partier då inget av värde händer blir en del av upplevelsen. Men jag blir inte hänförd utan mer uttråkad. Det är synd för jag skulle givetvis hellre velat bli "blown away".

Jag tar med mig filmens värden och kan med gott mod rekommendera den varmt, även om rekommendationen kommer med en varningens finger. Som genrens mest ikoniska film ska den ses, men den blir dock inte en personlig favoritfilm för mig.

Jag ger The good, the bad and the ugly tre mexikanska dödlägen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmspanarna Tema #18: Överdrifter

Månadens filmspanartema blev alltså Överdrifter. Utan att överdriva lät det som ett kul tema. Jag började fundera på en lista som vanligt, och hur jag skulle formera den. Men hur jag än vände och vred på frågeställningen var det om och om igen en film och en speciell skådespelare som mina tankar drogs till, likt en stålkula som rullar i ett stuprör mot avloppshålet.

A number one! You're the Duke. You're the Duke.

Jag insåg snart att detta var väldens mest perfekta ögonblick att återse en av de allra första barnförbjudna filmerna jag såg på bio. Jag skulle se om Flykten från New York, eller Escape from New York som den också kan kallas.

USA's president kraschlandar på Manhattan som gjorts om till ett livstidsfängelse i en nära framtid och hjälten Snake Plissken skickas in för att hämta ut presidenten. Donald Pleasence spelar Herr President med ett briljant överspel. Speciellt de avslutande scenerna när presidenten skjuter ihjäl The Duke of New York, A-Number-1, the Big Man har etsat sig in i mitt minne som det ultimata överspelet alla kategorier.

Jag såg filmen i helgen som gick och det är ta mig tusan världens bästa film alla kategorier. Den höll väldigt bra trots att jag förväntat mig att sitta och klia mig i skägget över pinsamheterna. Visst jag har extremt mycket nostalgiska känslor runt denna film. Flykten från New York och The Road warrior var länge de två bästa filmerna jag någonsin sett.

Mr President

Men faktum är att filmen håller än idag. Redan under förtexterna fick jag gåshud då den underbara filmmusiken sätter igång. John Carpenter är en allkonstnär och han har skrivit filmmusiken. Är detta filmhistoriens bästa film score? Ja, det är det! Utan tvekan.

Actionscenerna är bäst i hela världen. Filmen är spännande och actionfylld, men den är inte sönderklippt som så många filmer är i dagens MTV-era. I denna film tillåts scenerna andas och ta form och åskådaren hinner ta in stämning, spänning och karaktärer. Scenen då Snake slåss i en boxningsring mot den starke mannen är ett bra exempel på en scen som får andas och växa.

"Help"

En film kan inte vara speciellt bra utan bra karaktärer och Flykten från New York har filmhistoriens bästa galleri av dem. Samt Hollywoods skådespelarelit som spelar dessa guldkaraktärer. Vad sägs om Kurt Russel, Harry Dean Stanton, Lee Van Cleef, Donald Pleasence, Isaac Hayes och Ernest Borgnine? Hey, classic line up.

Snake Plissken är den coolaste hjälten som visat sig på duken. Precis som Max säger han inte så mycket men det han säger gäller! Scenerna mellan Snake och Hauk (Van Cleef) är monumentala. Inne på Manhattan kryllar det av lustiga karaktärer. Denna film toppar till och med Blade Runner, The warriors och Aliens när det gäller bifigurer och där är den väsande och ormlike Romero A Number One.

Romero

Flykten från New York är helt enkelt en perfekt film. Inget går att förbättra. Det var därför jag valde den för just detta tema!

Jag tippar att du nu vill springa ut och skjuta dig själv i benet med ett armborst så att du kan halta lika coolt som Snake, men ta istället och kolla in vad de övriga filmspanarna har hittat på för bidrag till temat:

Except fear
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset
Flmr
Har du inte sett den?
Jojjenito - om film
Rörliga bilder och tryckta ord

High Noon (1952)

People gotta talk themselves into law and order before they do anything about it. Maybe because down deep they don't care. They just don't care.

"High Noon", ahh. En av de där gamla western-filmerna man kommer ihåg från när man var liten. Det var spännande att återse den som vuxen. I huvudrollen som Marshall Will Kane ser vi Gary Cooper. Detta är en mycket intressant film. Manuset är häftigt då filmen utspelas i realtid från lite för kl 11 på morgonen till lite efter kl 12, mitt på dagen, high noon. Det börjar med att sheriffen gifter sig och ska precis ge sig av med sin nyblivna hustru när han får reda på att stadens före detta "bad guy" Frank Miller kommer med tåget som anländer kl 12. Hans kumpaner är redan på stationen och väntar på sin ledare. Frank Miller har blivit släppt ur fängelset och nu ska han ta ut hämnd på den man som satte honom där - Will Kane.

Så, nu kan sheriffen välja mellan att lämna staden åt sitt öde eller stanna och ta hand om problemet. Han "måste" stanna. Problemet som det visar sig är att ingen i staden ställer upp på sheriffens sida när han söker efter frivilliga vice-sheriffer. I princip hela filmen går "hjälten" runt och försöker övertala folket i staden att hjälpa honom. Filmen är OLIDLIGT spännande då 12-slaget närmar sig minut för minut och Will känner sig mer och mer ensam. Den nyblivna frun är pacifist och hon står inte bakom beslutet att stanna i staden och möta skurken.

Amy: Don't try to be a hero! You don't have to be a hero, not for me!

Filmen kom ut under tidigt 50-tal då hjältarna på film var omnipotenta och inte behövde be om hjälp. När Will går runt för att samla ihop hjälp före mötet med skurken ansågs det som ett svaghetstecken. Det var inte "the american way" utan såg i vissa kretsar som "left wing". Tydligen kan filmen också ses som en allegori för Hollywoods feghet att inte enade stå upp emot McCarthy och hans jakt på kommunister i USA mellan 1950 och 1953.

Gary Cooper är ok som Will Kane. Enligt trivian på imdb är hans plågade uttryck inte bara bra skådespeleri, han led tydligen av ett blödande magsår under inspelningen av filmen. Amy Kane spelas av Grace Kelly som är otroligt vacker. Filmen är intressant men räcker inte ända fram för mig. Men den får helt klart godkänt och tre vice-sheriffer av fem.

Will: I've got to, that's the whole thing.

Betyg 3/5