Lucy (2014)

Trots att Luc Bessons senaste långfilm är under 90 minuter lyckas han trycka in en massa influenser i sin film. Lucy är som en blandning av hans egen Nikita, science fictionfilmen Morgan, koreanska actionrullen The raid, Wachowski-syskonens The Matrix och Terrence  Maliks The tree of life.

Visst är Lucy är jädrans film, som blandar hejvilt med action, sci-fi och bilder från National Geographics, men den funkar! Jag gillar den skarpt. Och det för att den är bra punkt slut, inte för att den är så dålig att det blir bra.

Scarlett Johansson verkar ha hamnat i sci-fi-facket nu efter filmer som Her, Under the skin, Lucy och nya filmen Ghost in the shell. Det gillar jag henne för. Bästa genren och Scarlett passar i denna miljö. Jovisst, hon är bra i det mesta men extra kul när det är sci-fi.

Här i Lucy spelar hon en vanlig tjej som efter några missöden råkar få i sig stora mängder av en ny syntetisk drog som har den lilla sidoeffekten att hon får access till sin hjärnas kapacitet till mycket högre grad än vad vi normalt sett har. Lite samma som i den där filmen med Bradley Cooper, Limitless. Vid sidan av Scarlett har vi också Morgan Freeman som spelar en hjärnforskare och Min-sik Choi, ni vet han i Oldboy, spelar the big bad.

Jag blev sugen på att se Lucy efter Ghost in the shell, fick väl någon form av Scarlett Johansson craving, och den levererade ordentligt. Spännande, intressanta idéer, en massa action en en hel del naturbilder!

Jag ger Lucy fyra tidsenheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Warm Bodies (2013)

R: This girl's dead. That guy's dead... That guy in the corner is definitely dead.

Som innehavare av medlemskap hos Stockholms Filmfestival får man inte bara billigare biljetter på festivalen, man blir också inviterad till medlemsvisningar under de efterföljande tolv månaderna. På så sätt kom det sig att jag och Jojjenito gick och såg filmen Warm bodies i måndags.

Filmen är regissören Jonathan Levine's fjärde fullängdare. Jag hade sett hans förra film 50/50 på 2011 års festival och den älskade jag fullt ut, en helt suverän film. Därmed var jag mycket nyfiken på vad han kunde tänkas komma upp med som nästa projekt. En zombiefilm? Förvirring. En romantisk komedi och zombiefilm? Förvirring! Nåväl, vem är jag att döma på förhand?

Warm bodies utspelas i Los Angeles i en inte allt för avlägsen framtid efter någon odefinierad apokalyps, där stora delar av befolkningen förvandlats till "the undead", zombies. Vi får följa "R" en depprockartyp som går omkring och filosoferar. Som zombie har man tydligen inte någon som helst intellektuell kapacitet kvar, förutom om man smaskar i sig något stackars offers hjärna då man för en kortare stund får uppleva offrets minnen och känslor.

Resten av filmen är ett mish-mash av komedi, romantik och zombies. Säga vad man vill om idén. Den verkade inte helt solid, men om det hade funkat fullt ut hade filmen kunnat blir en oslipad diamant. Men tyvärr fick jag inte se en diamant slipas framför ögonen på mig. Det blir inte skarpt nog. Anrättningen blir lika sölig som hjärnan av Julies pojkvän som R mumsar i sig.

Filmen hade behövt bli mer goofy, eller mindre. Den hade behövt bli en spoof på zombiegenren fullt ut, eller inte alls. Eller så hade den behövt bli roligare, eller allvarligare. Eller så kunde den varit mycket mer romantisk.

Filmens huvudpersoner var för mig helt okända. R var utmärglad och hårt sminkad. Julie spelas av en australiensiska som säkert kan komma att dyka upp i fler filmer från Hollywood. Jag trodde mig känna igen henne som spelade Julies väninna, men jag misstog mig. Det var inte hon från The darkest hour, men jag hade faktiskt sett henne i Damsels in distress och Crazy, Stupid, Love. Däremot kände jag igen Rob Corddry från både Hot tub time machine och Cedar Rapids. Filmens dragplåster och kändis var John Malkovich som aldrig gör bort sig, men som samtidigt inte gjorde hem sig denna gång.

Jag anade flera gånger en mycket bättre film precis utom räckhåll. Den fanns där rent konceptuellt, men den realiserades inte. Nej tyvärr, oavsett om zommbiesarna sprang snabbt eller hasade sig fram i ett sömngångartempo, och ja de gjorde båda i denna film (oskärpa!), så var det varken spännande, roligt eller romantiskt nog. Däremot lyfter jag på hatten för det frejdiga försöket till något nytt.

Jag ger Warm bodies två dunkanden hjärtan av fem.

Betyg: 2/5


Kolla in vad zombieälskaren Jojjenito tyckte om filmen här.

Damsels In Distress (2011)

Casanova operator move!


"Damsels in distress" är Whit Stillmans fjärde film och alla fyra har tydligen visats på Stockholms Filmfestival, vilket festivalchefen Git Scheynius nämnde i sin presentation före filmen. För mig var detta första filmen jag sett av herr Stillman. Filmen handlar om fyra tjejer på ett amerikanskt college som i en sektliknande konstellation driver ett anti-självmordscenter. Den nya tjejen Lily (Analeigh Tipton) är någorlunda normal, medan ledaren Violet (Greta Gerwig, mumble core-drottningen) är tämligen vrickad. De övriga två fungerar som "hang arounds" till Violet.

Filmens första scener har en onaturlig teaterliknande dialog, och jag börjar förstå att detta kommer bli en annorlunda film. Vad som är speciellt, och uppskattat, med filmfesten är den variation av filmer som man stöter på. När jag dessutom inte kollar på trailers eller läser om filmerna kan överraskningsmomentet av en films stil bli stor. "Damsels in distress" är ett lustspel långt från draman som "50/50" eller "Like crazy", filmer som jag såg tidigare denna dag på festivalen.

Efter ett tag vande jag mig med stilen och lät mig underhållas av den sköna stämningen och flickornas turer i kärlekens labyrint. Stilen påminner litet om Wes Anderson, men detta var i nivå med en "minor Anderson" (referens till "The squid and the whale!).

Efter filmens visning var det F2F med regissören Whit Stillman. Jag ställde en uppföljande fråga om vilka college-filmer som inspirerat honom. Han blev lite ställd men höll till slut med om att han var inspirerad av Andersons "Rushmore", vilket för övrigt är en film som var mycket bättre än denna.

Till slut kan jag nog rekommendera denna film för de bland er som gillar Stillmans stil och tidigare filmer. Jag ger "Damsels in distress" tre ALAs av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

Jacob: I'm going to help you rediscover your manhood. Do you have any idea where you could have lost it?

Häromkvällen såg jag "Crazy, stupid, love." tillsammans med med vännen och bloggkollegan Kitty. Efter jobbet, mitt i veckan, då passar en enkel romantisk komedi i Hollywoodsk tappning perfekt. Jag trodde väl inte att filmen skulle vara så där jättebra men några skratt skulle säkert kunna lockas fram tänkte jag. Men där fanns också en pirrig förväntning på grund av att filmens rollbesättning bestod av Ryan Gosling, Emma Stone, Julianne Moore, Marisa Tomei, Kevin Bacon och Steve Carrell.

Faktum är att förväntningarna med råge blev uppfyllda. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra. Filmen är lyckligtvis inte heller en jobbigt barnslig och "flabbig" komedi, den är mer som en drama med komiska inslag. Fasen, filmen var inte alls en renodlad komedi. Så här i filmfestivaltider skulle jag till och med kunna sträcka mig till att "Crazy, stupid, love." hade lite "American independent"-feeling.

Steve Carrell spelar huvudrollen och han är välkomnat sansad och nyanserad. Han är mycket bra i mer seriösa roller, som i denna och i filmer som "Little miss Sunshine". När han fånar sig gillar jag inte honom alls lika mycket. Det sägs ju att komedi är svårast för skådespelare, och än en gång visar en komiker en timing och fingertoppskänsla som gör dramaskådespelet lysande. Det är som med Jim Carrey. Jag orkar oftast inte med honom i hans hysteriska roller, men så gör han "Eternal sunshine on the spotless mind". Eller varför inte ta en av mina tidigare favorithatobjekt: Adam Sandler. Jag kan verkligen inte med när han spelar förståndshandikappad som han gör i var och varannan film, men så gör han helt plötsligt "Punch-drunk love". Komikerna kan! Steve Carrell tar sin Cal genom en sublim transformation från hunsad cuckold till en ganska självsäker och på gränsen till dominerande vuxen karl. Bra skådespeleri från honom.

Emma Stone är härlig på ett naturligt sätt. Hennes Hannah kunde blivit flamsig och en karikatyr på "ung kvinnlig juridikstuderande", men icke. Hannah är ung och stark, rödhårig och frejdig. Scenen med henne och Gosling i hans bachelor pad var lika överraskande som given. Överraskande för att killen i fråga inte beskrevs som ett aggressivt monster, given för att Hannah befann sig i en snäll Hollywood-film...
Not: annat blir det nu när Filmfesten 2011 snart börjar... 

Sen måste jag ju nämna något om en viss bloggkollegas gunstling Ryan Gosling. Han är superstabil i skådespeleriet, en stjärna på väg upp. Men det var en annan sak som var än mer slående... Wow, vilken kropp! Det var nästan så att jag tvingades ifrågasätta min egen sexuella läggning! Jag antar att servetter gick åt i massor hos den kvinnliga delen av publiken. Att sitta på...

Julianne Moore var bra men hon hade en av de minst dynamiska rollerna i filmen och därmed inte så mycket att jobba med. Tyvärr var dock Marisa Tomei nästan helt bortkastad. Hennes Kate var för mig onaturlig och skruvad. Synd när många andra i filmen kändes mer äkta.

Filmens tema påminde mig om boken "The Game", en bok som jag inte läst, men kanske borde. Jag kan känna igen personer i min bekanskapskrets i filmens persongalleri. Jag har sett Jacob Palmer i verkliga livet flera gånger. På så sätt var denna film överraskande relevant. Sen får man ta att den är amerikanskt tillrättalagt mot slutet, men jag bedömer det som ok. Man får se filmen som en saga eller fabel, och sagor brukar ju ha ett slut som i... sagor.

Jag ger "Crazy, stupid, love." tre raggningsrepliker av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Emily: When I told you I had to work late? I really went to see the new Twilight movie by myself, and it was so bad.