Independence Day: Resurgence (2016)

Tänk vilka under låga förväntningar tillsammans med en mysig biokväll i goda vänners lag kan göra! Joel, Johan, Markus, Johan och jag sammanstrålade på Saga för en värmande cappuccino och lite hjärnlös sci-fi pangpang. Detta är sannerligen inte en bra film mina kära vänner, men den kan ju vara underhållande för stunden ändå. Så snart vi gått ut från salongen hade jag i princip glömt filmen och det var inte lönt att fundera på logik eller struktur i filmen. Filmen existerade endast just när jag såg den.

Jag måste säga att jag nog, ta mig tusan, gillar uppföljaren bättre än originalfilmen från 1996. Vi slipper den så eländigt töntige och jobbige Will Smith men vi fick istället återse flera av de karaktärer som inte var lika irriterande från ettan. Annars är detta ett hopkok av en massa delar från kända filmer. Vi får lite Aliens då rasen vi kämpar mot är som ett myr- eller bisamhälle med en drottning. Markus påpekade att hela slutfajten påminde rejält mycket i upplägg och filmvinklar med slaget på isplaneten Hoth i The Empire strikes Back. Jag fick också lite vibbar från Starship Troopers och om de nu gör en ny Independence Day där människan tillsammans med en svävande bollen väljer att anfalla fienden på dess hemmaplan antar jag att det skulle kunna bli ännu mer likt Starship troopers. Gärna för mig.

Precis som i första filmen är den bästa delen uppbyggnaden. Dels bygger de spänning om vad som komma skall, dels får vi träffa gamla karaktärer igen. Jeff Goldblum är skön. Det yngre gardet består helt enligt spekulationen av barn till hjältarna från förra filmen.

Johan kommenterade att filmen var konstigt klippt och jag håller med. Under andra halvan med ett flertal actionscener klipps det till förbannelse. Ibland verkar de klippt för snabbt, tex när de spränger drottningens rymdskepp inne i kraftbubblan så hinner  man knappt se explosionen förrän de klippt vidare.

En annan sak som var problematiskt för mig var att Charlotte Gainsburg dök upp som en forskare. Jag kunde inte se hennes nya karaktär utan såg den galna kvinnan från Nymphomanic framför mig hela tiden. Det tog mig ur filmen var gång hon dök upp.

Precis som i första filmen misslyckas Emmerich totalt med att bygga upp äkta känslor och "stakes". Inget som händer verkar påverka någon av karaktärerna nämnvärt. Äkta känslor av sorg, rädsla eller bestörtning får helt stå tillbaka för "one liners" och "gags". Vad som lyckas bättre i denna film är dock att hjältarna spelas lite mer med glimten i ögat. Vi slipper se Will Smith försöka se stenhård ut. Det känns nästan som att Emmerich och hans team förstod att de inte skulle komma undan med sådana fasoner i en film till.

Det är en liten egen subgenre detta med katastroffilmer som bygger på att aliens invaderar jorden. Allt startade med War of the Worlds. Denna film påminner inte lika mycket om ursprungsfilmen som första Independence Day i alla fall. Den bästa filmen i subgenren är kanske Battle Los Angelse med Aaron Eckharts helt enkelt.

Ok, detta var inte en bra film, MEN jag hade en helt ok stund på bion med vännerna och jag gillade den mer än föregångaren (efter veckans omtitt).

Jag ger Independence Day: Resurgence två döda presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jojjenito har också skrivit om filmen.

The Hunger Games: Mockingjay - Part 1 (2014)

Den tredje Hunger games-filmen är lik tvåan i det att den ger mig två intryck. Det som är bra är historien om distriktens revolution mot The Capitol med dess degenererade befolkning och genomruttna president. Jag gillar storyn och de lite högre stakes som detta ger filmserien. Men allt är inte bara bra, och det som inte är så bra handlar framför allt om Katniss som person och hennes kärlekstriangel. Jennifer Lawrence är lika odynamisk i denna film som hon var i tvåan. Det känns som att hon i varenda scen ser ut som om hon ska börja gråta för att avsluta scenen med ett hulkande eller ett hest brölande. Hon spelas som ett offer hela tiden, fortfarande. Samtidigt antyder övriga filmen att hon skulle vara en stark person, en lysande stjärna för revolutionen och kanske till och med en hjälte? Det är otroligt synd att hon inte tillåts spelas lite mer grumligt. Ett ansiktsuttryck här eller en blick där. Ett avvikande uttalande då och då. Allt för att ge oss åskådare något att tugga på. Jag hade velat se henne som en komplexare personlighet, en rollfigur att känna för, kunna älska och hejja på. Det är möjlig att hon har ett större djup i böckerna men jag ser intet av det i filmerna i alla fall. Ta vilken karaktär som helst från Game of Thrones och du har en mer dynamisk och intressant karaktär (ok, kanske inte Jon Snow då!).

Kärlekstriangels är helt patetisk. Peeta. Peeta! Peeeeeeta! Blä!

Kattscenen var gräslig.

Katniss ser ut som om hon skulle börja lipa hela filmen igenom. Tråkigt!

Men filmen är ändock bra också. Kluven, jag är! Filmens höjdpunkt för mig blir alla scener med den mycket lustiga Elizabethn Banks. Hennes rollfigur är helt underbar. Woody Harrelson är fortfarande underhållande om än gravt underutnyttjad i denna film. Philip Seymour Hoffman får lite mer speltid i denna film än i tvåan och det är bitterljuvt att se honom i hans sista filmroller, men hans rollfigur är inte så fasligt intressant. Ytterligare en karaktär som säkert gavs mer utrymme i böckerna.

Filmens actionscener var helt ok, de höll mitt intresse uppe för stunden i alla fall. Jag antar att det blir mer åka av i fjärde och sista filmen.

Under hela filmens gång besöktes jag om och om igen av bilder från klassikers i genren. Det blev som ett galleri av referenser; Aliens i form av soldater med kameror på huvudet som går intrång i okända byggnadskomplex, Star Wars Episode V The Empire strikes back i form av rebeller som grävt ner sig och blir attackerade av de onda, The Matrix 2 och 3 i form av rebeller som bor under marken och utvecklat en stamliknande kultur och så vidare. Det fanns fler som jag kommer inte ihåg just nu...

Detta är långt från en favoritserie, men jag är en sucker för fantasy och sci-fi och serier dessutom så det är klart att jag roas ganska mycket ändå av filmen. Den är inte tråkig om än inte revolutionerande heller.

Jag ger The hunger games: The mockinjay - part 1 tre svaga symboler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mina tankar om ettan. Om tvåan.

Vi var ett litet men naggande gott gäng som såg filmen ihop. Kolla in vad de övriga tyckte. Sympatiserar de med President Snow eller orkar de med Katniss?

Har du inte sett den? (blogg)

Jojjenito

The nerd bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Vi såg första filmen i serien om The Hunger Games på en filmspanarträff för cirka två och ett halvt år sedan. Spänningen var hög då filmen var omtalad och allmänt emotsedd. Filmen visade sig vara ganska underhållande men också lättglömd. Den vände sig till en ung publik och jag kände inget större sug efter fler filmer i serien. Men nu på lördag ska filmspanarna se tredje filmen i serien, The Hunger Games: Mockingjay - Part 1. Därför föll det sig naturligt att jag tog tag i saken och kikade lite på seriens andra film i helgen som gick.

The Hunger Games: Catching fire heter den. Mina förväntningar var extremt lågt ställda. Men döm av min förvåning när det visade sig att den var riktigt underhållande. Döm av min förvåning gånger två när det visade sig att uppföljaren var bättre än första filmen. Det är ju inte helt vanligt.

Catching fire är allvarligare och mindre "barnslig". Lyckligtvis fokuserar den på distriktens spirande revolution mer och mindre på själva hungerspelen. Spelen tar ändå en försvarlig del av andra halvan av filmen men vi kan väl nu konstatera att de inte är speciellt spännande? Rip-offen av Battle Royale är fortfarande något av en nagel i ögat.

Eftersom jag inte har en aning om vad som ska hända i filmerna framöver tyckte jag att det var spännande att se hur spelet mellan Katniss och presidenten skulle falla ut. Eller spännande och spännande, jag ska kanske uttrycka min känsla som nyfikenhet istället. I övrigt var filmens styrkor flera av skådespelarna med Woody Harrelson i spetsen. Elizabeth Banks imponerar och det var jätte, jättekul att se Philip Seymour Hoffman i sin lilla roll. Tiden börjar rinna ut för mig att se PSH i nyare filmer. Snart är de slut...

Kärlekshistorian i filmen är kass, men motståndsrörelsen och allt runt det är intressant. Filmens svaghet visar sig till slut vara ganska chockerande för mig som hyllar Winter's bone till skyarna. Svagheten är filmens stjärna, Jennifer Lawrence. Hon är inte bra i rollen som Katniss. Hon spelar rollen med för stort allvar och för lite dynamik. Hon har bara ett enda känsloläge i hela filmen och det tenderar bli ointressant och tråkigt. Tyvärr påminner hon mig allt för mycket om den där otroligt trista figuren i filmserien Twilight.

Catching fire är i alla fall ett steg i rätt riktning. Jag är därmed uppdaterad på handlingen och nu ser jag fram emot lördagens film med stor belåtenhet.

Jag ger The Hunger Games: Catching Fire tre fingrar i luften av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Rush (2013)

Snabb.


Rush var en av flera filmer under filmdagarna som bygger på verkliga händelser, så kallade BOATS (Based on a true story). Jag brukar förhålla mig skeptisk till biografier och BOATS, men jag tänkte att om Robert Zemeckis kan göra en film som Flight intressant borde då inte Ron Howard kunna göra detsamma med Rush?

Filmen följer Formula 1-rivalerna Niki Lauda och James Hunt under några år på F1-cirkusen med kulmen tävlingssäsongen 1976. Niki Lauda spelas av spanske Daniel Brühl som tidigare setts i en del tyska filmer som Good bye, Lenin. Den engelske gamängen James Hunt spelas av Liam Hemsworth. Båda skådespelarna är intressanta att studera i denna film.

Liam Hemsworth? Thor? Jag kände inte ens igen honom. Jo, jag kände igen honom men jag kunde först inte placera honom. Jag visste inget om Rush när jag gick in i biosalongen för att se filmen, varken vilka skådespelare som var med eller något om handlingen mer än att det handlade om F1. Hemsworth var i alla fall otroligt trovärdig som tjejtjusaren med det långa lockiga blonda håret. Jag sökte i minnet efter engelsmän som kunde vara han. Jag kunde för mitt liv inte koppla ihop honom med snubben i The Avengers eller Red dawn. Riktigt imponerande, jag såg honom inte som någon annan än James Hunt under hela filmen. I efterhand kom jag på att Hemsworth är från Australien så det är inte så konstigt att han kunde spela britt.

Daniel Brühl i rollen som Niki Lauda är jag mer tveksam över. Jag kände ingen sympati eller ens förståelse för honom i över huvud taget. Inte ens under några smärtsamma scener mot slutet av filmen stack det till i hjärtat. Detta är ett tecken på att han inte funkar. För oavsett om karaktärerna är goda eller onda måste jag som åskådare kunna förstå dem eller känna med dem, även om man inte hejjar på dem eller tycker att deras gärning är bra. Ta till exempel nazisten Christophe Waltz i Inglorious basterds. Jag sympatiserar sannerligen inte med honom men hans karaktär är så karismatisk att jag gillar honom i filmens kontext. Waltz fick också en Oscar för sin rolltolkning.

Filmen är alltså någon form av bio pic. Och den är ganska tråkig som så ofta med sådana filmer. Jag brydde mig helt enkelt inte speciellt mycket om James Hunt's kvinnoaffärer, eller om Niki Lauda's vilja att vinna och psykopatiska känsla för detaljer. Jag tycker att det är på tok för lite racingscener i denna film. Ron Howard missar helt att återskapa den intensiva spänning som kan infinna sig i ett F1-lopp. Fartera, ljuden, närheten till döden och de bästa chaufförerna i världen. Det finns så mycket dramatik i loppen men Howard väljer att i princip helt skippa dramat ur tävlingssynpunkt. Om han gjort filmen med mer fokus på sporten hade den vuxit i mina ögon.

Jag vill avsluta med tre bra scener som dröjt sig kvar hos mig. En är då Niki Lauda kör en personbil på den italienska landsbygden med en kvinnlig och två manliga passagerare. Kul scen som gärna kunde ha använts som ingång till de där racingscenerna som jag saknade. En annan scen är den där James Hunt tar med sig en journalist in på toaletten efter en presskonferens. Den scenen personifierade karaktären. Men filmens bästa scen är från några av de få racingscener som trots allt finns och det är från racet i Japan. Med ett magnifikt skyfall blir scenerna inte bara spännande utan filmiskt vackra.

Filmen är bra gjord men den saknar själ. Ronnie Pettersson nämns i alla fall en gång i filmen.

Jag ger Rush två dödsföraktande vinnarskallar av fem.

Betyg: 2/5

Nej detta var en tråkig film. Kolla nu om någon av mina filmbloggarvänner blev fartblinda: Jojjenito - om film, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis Filmtajm.

The Expendables 2 (2012)

Nice touch, a little extreme, but nice touch.

Jag missade denna film när den gick på bio, men jag fick se den på flyget mellan Frankfurt och Ottawa istället. Eller rättare sagt på Frankfurts flygplats, väntades på avisningsmaskinen. En väntan som visade sig bli fyra timmar. Perfekt för lite skön amerikansk underhållning. På flyget över Atlanten hann jag med tre filmer till. Bra flygning!

Låt oss fundera lite på The Expendables 2 först. Jag garvade högt fler gånger med denna film. Jag älskade alla "corny quotes" och blinkningar till hjältarnas gamla filmer; The Terminator, Die hard, Rocky, och så vidare.

Det är verkligen ett explosivt gäng actionfigurer som Stallone samlat runt sig. Och det är överraskande bra. Denna film är helt klart bättre än den första filmen i serien. Stallone är framför allt bättre. Kan det vara så att han koncentrerar sig på sin karaktär istället för dirigerandet? En karaktär med mer djup än vad filmen förtjänar. Jason Statham är också bra. Likaså den kinesiska tjejen och den unge hingsten Liam Hemsworth. Han är förvillande lik Chris. 

Dolph är inte lika stabil... Gör han parodi på sig själv, eller? Och Chuck Norris är närmast pinsam, men han ska kanske vara sån? Till sist, vad kan man säga om Jean Claude? Bra som storskurken? Kanske, kanske inte, jag kan inte bestämma mig.

Men djäklar vad våldsam filmen var. Nödvändigt? Kanske. Det lär tilltala ung och eller dum publik i varje fall. Som actiondängare var denna film mycket nöjsam. Den kändes i magen, men hjärnan fick inte mycket att bita i. Action utan slut som vi brukade säga förr i tiden. Det andra citatet var oftast... Action och action, mest är det porr, sörru.

Sen var det väl lite kul att Amanda Ooms dök upp i en liten roll. Hon spelar det kvinnliga offret, ledsen och bedrövlig. Är jag ute och cyklar eller har inte Stallone ofta en svag kvinna i nöd i sina filmer...? Det är tricket han brukar för att få en liten släng av tyngd och "drama" i hans filmer.

Jag ger The expendables 2 två starka karlar av fem möjliga.

Betyg: 2/5