Before the Devil Knows You're Dead (2007)

Sidney Lumet hade en lång och produktiv karriär. Han regisserade 43 filmer mellan 1957 och 2007. Hans sista film blev dramat "Before the devil knows you're dead" med originalmanus av Kelly Masterson. Vad som lockade mig vid sidan av att filmen fått mycket bra kritik lite här och där var skådespelarna Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke i huvudrollerna. Även Erin Brocovichs chef Albert Finney har en viktig roll i filmen, och Marisa Tomei likaså. Alla fyra är utomordentliga fina i denna film. Hela filmen osar om kompetent filmskapande. Allt är tipp topp och skådespelarna är i centrum. Philip Seymour Hoffman gör en magnifik insats. Ethan Hawke är perfekt i rollen som lillebror.

Men trots att detta verkligen är en suveränt ihopsatt film blir den inte en favoritfilm. Det är ett drama med inslag av thriller och crime. Mitt problem var att jag blev trött på det mörka i denna film. Ett tråkigt mörker där alla är svin och där mer eller mindre alla är rejält korkade också. Jag tycker inte att storyn är artificiellt hopknåpad som vissa thrillers kan vara, nej då, allt känns ganska realistiskt och till och med troligt. Människans natur står i fokus, som en mycket deprimerande psykologistudie.

Jag blev bara trött på eländet och stämningen i filmen. Så samtidigt som jag njöt av Philip Seymours excesser i denna paradroll för honom, kände jag mig distanserad från honom och bara trött på allt elände de har för sig i filmen. Jag saknade kanske lite balans mellan ljuset och mörkret. Detta är medvetet en helt allvarlig film och det var aldrig på kartan att någon skulle ha glimten i ögat. Och det är ok, men det måste ändock vara balans i anrättningen. Jag var kanske på fel humör för denna film helt enkelt? Gårdagens film "The verdict" var också en bister historia med nog så mycket svärta, men där fanns en balans. Jag fann den balansen välkomnad.

Det borde inte råda några tvivel om att detta är en toppfilm rent tekniskt. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill se en riktigt bra dramathriller. Men förvänta er inga ljusglimtar bara, de får ni hitta i andra filmer.

Betyg: 3/5

 

The Verdict (1982)

Sidney Lumet var den gamla skolans regissörer. Han regisserade 43 filmer under ett halvt sekel. Den första filmen, 12 angry men från 1957, utspelas i domstolsmiljö. Den är superb. I hans 39:e film, The verdict från 1982, besöker han domstolsdramat igen. Denna gång får vi följa Frank Galvin, Paul Newmans nedgånga "ambulance chaser" till advokat.

Galvin får ett uppdrag som handlar om en ung kvinna mot ett stort känt sjukhus över en felbehandling som dödade hennes ofödda barn och gjorde henne hjärndöd. Galvin ser en snabb uppgörelse och en rejäl peng i egen ficka innan han börja känna allt för mycket. Som alla stora amerikanska filmer om domstolar står alltid de rättrådiga på de svagas sida emot storfinansen.

Denna gång representeras de rika och äckliga av James Masons superadvokat Ed Concannon. Motståndarna köper alla vittnen som Galvin och kollega hittar. Mason är knappast en favorit hos mig. Han är äcklig och passar kanske bra som den moraliskt korrupte advokaten. Galvins gamle ärrade kompis och mentor Mickey Morrissey spelas förträffligt av Jack Warden.

Galvin kan kanske finna frid och bli förlåten via domslutet. Kan han kanske också finna stillhet i sitt privatliv? Den sköna kvinnan Laura Fischer gör entré. Hon spelas av Charlotte Rampling, en skådis jag har extremt svårt för. Hon är stenkall i mina ögon, närmast läskig.

Paul Newman då? Ibland när man ser film med dåtidens stora stjärnor drabbas man av hur bra de var. Paul Newman är inte en av dem. Han är solid, men det sprakar inte om honom.

Lumet har ändå gjort ett supergediget drama som är av den gamla skolan. Man känner sig väl omhändertagen som åskådare till filmen. Den engagerar och underhåller på ett sätt som man inte ser i nya filmer. Allt går lite långsamt men ändå har inte filmen speciellt många scener som man skulle vilja klippa bort.

Betyg: 3/5

The Anderson Tapes (1971)

The Anderson tapes är en frejdig heist movie med en ung Sean Connery mitt i Bond-karriären. Den gamle gentlemannaspionen spelar här en gentlemannaskurk som gör inbrott och borrar i stora kassaskåp. Han spelar huvudrollen som går under benämningen Anderson. Filmen är regisserad av mästaren Sidney Lumet och jag välkomnar att den har ett för tiden högt tempo.



Direkt efter att han kommit ut från kåken börjar Anderson att planera nästa stöt. Denna gång ska han länsa alla lägenheter i huset där hans flickvän bor. Lustigt nog. Efter ett besök hos den lokala maffiabossen för att be om lov börjar han samla ihop en brokig skara av kumpaner.

Detta är rätt och slätt en procedurfilm där vi får se steg för steg i planen till och med genomförandet. Sean Connery är cool som alltid och jag ler åt en mycket ung och långhårig Christopher Walken som "The kid". Haha, även han har varit ung alltså. Den mest lysande skådisen i filmen är dock Martin Balsam som "raving fag". Han är utsökt, som kaviar på skeden.



Precis som i Coppolas The Conversation genomsyras The Anderson Tapes av att polisen och olika byråer har avlyssning igång överallt. Dess förekomst vävs in i handlingen men det känns tydligt att det också låg i luften under denna tid, snart kommer Watergate-skandalen brisera i USA. Det känns som att det låg i luften redan 1971.

Musiken är skriven av ingen mindre än Quincy Jones men det hjälper inte så mycket när mästerregissören Sydney Lumet har valt att ackompanjera alla scener med någon form av inspelning med absurda skrikande ljud som tagna från hjärntvättsscenerna i The Ipcress file. Det är svårt att beskriva men det låter som när en tondöv ADHD-elev får latja med en tidig synthesizer lite för fritt. Detta var ett vedervärdigt artistiskt val som säkert skavde i honom livet ut.

Det var kul att se en ung Connery i något vid sidan av Bond. Han är dock sig lik. Hård och slipad men ändå inte för hård. En skurk med moraliska regler. Filmen är spännande i partier och behållningen ökar något med sköna miljöer från Manhattan.

Jag ger The Anderson Tapes tre amatörradioapparater av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Min revy av The conversation.

Serpico (1973)

Al Pacino stod på toppen av sin förmåga som skådespelare under sjuttiotalet skulle jag vilja hävda. Under senare år, åtminstone från och med Scent of a woman-whoa har han varit en parodi på sig själv. Tyvärr gillar jag inte honom som gammal skrikande och självrefererande gubbstrutt.

Men tidigt sjuttiotal då jäklans var han bra. Jag hade Serpico osedd men det är nu åtgärdar. Detta är en BOATS och biografi över civilsnuten Serpico som ville vara hederlig under en period av NYPD's lite mörkare fas då var och varannan polis var köpt. Alla verkar varit korrumperade vilket Serpico snart märkte när han vägrade ta mutor från små och stora brottslingar. Slippery slope det där med att börja kompromissa med sina principer, till slut låter man sig köpas av en polismördare till och med.



Filmens starkaste inslag är Pacinos frisyrer, den varierande hårbeväxningen i hans ansikte och hattarn! Allt från fedorahatten till mössor neddragna över kalufsen passerar revy. Mycket lustigt. På tal om lustigt fanns där en underbar scen när Serpico äter frukost i sin lilla trädgård och lyssnar på italiensk opera på hög volym. Grannkvinnan tittar ut och frågar om det är "Bjoerling". Jussi Björling! Men nej, det var tydligen någon italienare med smala fötter som sjöng på inspelningen.

Som kriminalfilm är detta en ganska tråkig historia, inte speciellt engagerande. Ok vi förstår, de andra poliserna var dåliga. Aja baja! Serpico - bra, alla andra - dåliga. Nej, inte så att jag far i taket av upphetsning direkt. Men tidskänslan, Pacinos briljanta skådespeleri och hans lustiga klädval gör att filmen får med beröm godkänt.

Jag ger Serpico tre hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Murder on the Orient Express (1974)

Murder on the Orient Express är en riktigt klassisk film-film. Den bygger på en av Agatha Christies mest berömda böcker och den har en lång radda av kända skådespelare i rollistan. Sidney Lumet står för regin. Han är känd för sin film "12 angry men" som handlar om en jury om 12 män som ska enas om ett domslut. Den filmen utspelas mer eller mindre i ett enda rum. Mordet på Orientexpressen utspelas också mer eller mindre i ett enda rum, denna gång en tågvagn på rutt mellan Istanbul och Paris. Filmerna bär vissa likheter. De är pratiga filmer med manus och skådespelarinsatser i centrum.



Även om denna film inte kommer upp i samma intensitet som de arga männens film är det en fröjd att se alla kända ansikten. En yngre och smalare Albert Finney spelar den smarte men ack så arrogante Hercule Poirot. Han spelar Poirot helt annorlunda än David Suchet. Jag gillar den sistnämnde mer.

Efter en tämligen lång inledning bär det av och redan första natten på tåget mördas en rik amerikansk affärsman. Poirot som bestämt sig för att åka med tåget i sista sekund ombes av tågbolagets chef Signor Bianchi att utreda mordet före polisen kommer fram. Allt för att undvika en skandal. Alla passagerare och personal är misstänkta och potentiella mördare. Poirot intervjuar dem en efter en och till slut löser han kanske fallet. En lustig detalj som roade var när Signor Bianchi efter varje intervju utropar att "det är mördaren". De är lätt exalterade de där impulsiva italienarna.



Ingrid Bergman står ut som den svenska missionären Greta Olsson. Hon vann också en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin insats. Det är otroligt lustigt att hon pratar så mycket svenska i filmen och förutom det en extrem svengelska. Alla karaktärer pratar en hel del av sina språk vilket höjer upplevelsen. Vi hör förutom engelska och svenska italienska, franska, tyska, turkiska och ryska. Kanske några språk mer till och med.

Andra kända skådespelare är Sean Connery, Lauren Bacall, Anthony Perkins, Vanessa Redgrave, Michael York, Jacqueline Bisset, Richard Widmark och John Gielgud.

Filmens styrka är Christies grundhistoria, bra skådespeleri där i princip alla spelar över precis så mycket de ska spela över för ett kammarspel som detta, en tajt regi och en mysig miljö. Det är något speciellt med film som utspelar sig på tåg.

Jag ger Murder on the Orient Express fyra eniga juryer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Network (1976)

Max Schumacher: And I miss my home, because I'm beginning to get scared shitless, because all of a sudden it's closer to the end than the beginning, and death is suddenly a perceptible thing to me, with definable features.

Inför starten av Decennierprojektet förra sommaren funderade jag en kort sekund över hur det skulle vara att recensera gamla filmer. Skulle det vara möjligt att se dem i perspektiv av den tid de gjordes? Detta är givetvis väldigt svårt. Mina revyer är ju mina personliga tankar, känslor och åsikter, inte filmhistoriska essäer. Därför är det enda rimliga att jag bedömer filmerna rakt upp och ner, som jag känner det nu när jag ser dem för första gången. Många filmer som blivit klassikers har uppnått den statusen på grund av att de var nymodiga eller skapade nya trender. Men det är också vanligt att efterföljande filmmakare förädlar koncepten eller vässar till det. Ibland har jag sett de uppföljande filmerna och då kan de gamla "originalen" kännas taffliga eller tunna.

Network är en film som kanske lider lite av detta. Den är en tämligen vass satir över tv-branschen där ratings och publiksiffror går före innehåll. Filmen är relevant än idag med alla dokusåpor och liknande. Men satrir är en färskvara och vi har dessutom sett en massa satir, bra sådan, inte minst under 90-talet. Därför måste jag säga att det Network har att erbjuda väger för lätt.

OK, även om satiren i filmen är lite gammal, hur är då filmen som film? Jomenvisst. Den är regisserad av Sidney Lumet och han är en gedigen filmmakare. Det syns ut i minsta detalj att det är hög kompetens bakom spakarna. Precis som i flera av filmerna i detta projekt är tidsandan mycket väl presenterad. Gillar man "look and feel" från sjuttiotalet ska man absolut kolla in denna film.

Jag har dock märkt att flera filmer från detta decennium har svaga karaktärer. Det gäller denna film också. Den kvinnliga huvudrollen, och filmens mest spännande karaktär, spelas av den på den tiden stora stjärnan Faye Dunaway. Jag kan inte med den människan. Hon är helt grotesk i mina ögon. Det är för mig helt obegriplig att hon setts som en skönhetsdrottning. Nu behöver givetvis inte filmens kvinnor, eller män, vara vackra för att jag ska kunna gilla dem, men de bör heller inte få mig att spontankräkas! Skönhet är ju en mix av utseende och karaktär och har personen i fråga inte det senare räcker inte ett eventuellt vackert ansikte. Det finns många kyliga skådespelare som stryker mig mothårs och då kvittar det hur bra de ser ut. På samma sätt finns det underbara, varma personligheter som i mina ögon är hur snygga som helst trots att de kanske inte skulle vinna en traditionell skönhetstävling.

Resten av de tunga rollerna spelas av ett gammalt garde med William Holden, Peter Fich och Robert Duvall i spetsen. De är ett gäng gamla gubbar som jag är helt ointresserad av. Tyvärr blir filmen tom på bra karaktärer och därmed tråkig. Det är så jag ser det nu för tiden i alla fall. Satiren må vara bra, men utan några varma hjärtan hos karaktärerna i filmen förblir jag kylig. Jag tyckte att filmen var bra gjord, men jag tyckte inte att den var bra.

Satirer om tv-nyhetsbranschen växer inte på träd men jag har några tips för er som vill förkovra er i ämnet. Min favoritfilm från genren är helt klart Broadcast News där Holly Hunter är magisk i sin rolltolkning, och där William Hurt och Albert Brooks inte är långt bakom. Den filmen är från 1987 och det är en av det årets bästa filmer. Sen kan jag tipsa om Aaron Sorkins tv-serie Newsroom som visserligen är ojämn men som i sina starkaste stunder är riktigt najs.

Network har länge rumlat omkring i mitt sinne. Adam från Filmspotting brukar nämna filmen minst en gång varje kvartal. Nu har jag sett den men tyvärr blev det inga stora rubriker från mig. Jag ger Network två reaktionära aktivister som går att köpa för pengar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

På grund av att jag sett så fantastiskt många sjuttiotalsfilmer och det faktum att jag också kommer skriva om filmer från Malmö Filmdagar som har premiär under september, så kommer jag lägga upp dubbla poster vissa dagar. Redan ikväll kommer ännu en sjuttiotalare, en film från en okänd regissör med namnet George Lucas!

12 Angry Men (1957)

Juror #8: I just want to talk. 

Att en film klassas som en klassiker betyder sannerligen inte att den är bra. Just det, du läste rätt, en klassiker som inte är bra! Det finns många bevis på detta. Jag tänker direkt på en film som jag ångrat att jag sett. Men som vanligt är saker och ting inte bara svart eller vitt. Det finns ju många bevis på motsatsen också, det vill säga klassikers som är fantastiskt bra! Som den om en prinsessa på vift, eller den om en rik tjej som skulle gifta sig dagen efter eller varför inte den om killen som var så rädd för höjder, eller den roliga om den gudomliga som har en egen leopard eller den om hertigen som skyddar en hel stad med hjälp av en krympling, en alkoholist och en rockstjärna. Så vi kan konstatera att juryn fortfarande är ute och överlägger över frågan om man kan lita på att en "klassiker" är en bra film.

Så när en klassisk film släpps ut från "att se"-listan och den visar sig vara en bra klassiker är glädjen stor. En befrielse, en funnen skatt, en ny vän, en duckad kula.

Sidney Lumet's debutfilm från 1957 har det något missvisande namnet 12 angry men. Det är en creme de la creme bland filmer som kallas klassikers. Jag hoppas att ni alla känner till denna film, om inte - skäms. Handlingen är smått briljant. Nästan hela filmen utspelas i ett enda rum där vi får följa den tolv man stora juryn i en rättegång. En ung invandrarkille står åtalad för mordet på sin far. Omständigheter och till och med vittnen talar om pojkens skuld. Juryn ska nu ge en fällande eller friande dom, och vid fällande dom kommer dödsstraffet delas ut.

The voice of reason.

Filmen har en mästerlig dialog. Juryn består av tolv vita män. De har olika sociala och kulturella bakgrunder. Några är känslomänniskor, någon är en analytiker, någon är bara rent ut korkad, och alla har en mer eller mindre tydliga fördomar. Henry Fonda spelar juror number 8 den enda i gruppen som inte röstar guilty i första omröstningen. Gruppen upprörs, flera av jurymedlemmarna hade föredragit en enkel och snabb dom. Tänk på att juryn måste vara enig för att kunna ge sin dom. Juror number 8 säger med sin lugna och låga röst:

Juror #8: I'm not trying to change your mind. It's just that... we're talking about somebody's life here. We can't decide it in five minutes. Supposing we're wrong? 

Sen får vi följa hur juryn börjar dissekera bevis efter bevis, och juror efter juror får anledning att ifrågasätta sin syn på målet, pojken, de övriga i juryn och sig själv. Efter ett tag är ställningen 10-2 till förmån för en fällande dom. Lite senare 9-3 och så vidare.

The prejudiced angry man.

Dialogen är superb. Skådespelet är organisk perfektion. Dialogen är inte bara talad, den är ofta framförd via ögonkast, kroppsspråk, miner och uteblivna diton. Fotot är glimrande i all sin svartvithet. Som åskådare befinner du dig inte hemma i filmrummet, du är där i juryrummet mitt bland jurymedlemmarna. Svetten rinner ner mellan skulderbladen. Filmen utspelas under en het eftermiddag i New York City. Staden är belägrad av ett åskoväder och hettan är tryckande och ständigt närvarande, nästan som en trettonde karaktär. Sidney Lumet verkar ha en förkärlek till varma dagar i New York, se hans mycket sevärda film Dog day afternoon. 

Det mest anmärkningsvärda med filmen är ändock dialogen. Denna film innehåller ett citat som slog sig in i toppen av listan över mina favoritcitat alla kategorier. Egentligen har jag ingen sådan lista (än), men om jag hade en skulle det hamna i toppen.

Juror #11: I beg pardon... 
Juror #10: "I beg pardon?" What are you so polite about? 
Juror #11: For the same reason you are not: it's the way I was brought up. 

Man måste se filmen för att förstå citatets storhet, men det är grymt träffande och helt perfekt i sin miljö.

Jubel! Hurra! En klassiker som höll måttet. En klassiker som är värd namnet.  Ni kan lugnt gå och hyra denna film, den har fått Fripp's Cinematic Approval.

Jag ger 12 angry men fem starka argument av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Dog Day Afternoon (1975)

Attica! Attica! Attica!

Jag såg ännu en film för några veckor sedan i mina förberedelser inför "A life in movies". Jag var lite desperat efter bra filmer från 70-talet men jag insåg efter ett tag att det inte går att "pressa in" en ny favoritfilm nu. Alla filmer på listan måste ligga till sig ett tag ändå. Jag såg i alla fall "Dog day afternonn", en film jag länge velat se. Precis som i "Badlands" är detta en film som bygger på en verklig händelse.

Sonny (Al Pacino) och Sal (John Cazale) är två killar som försöker råna en bank i Brooklyn en het sommardag 1972. Det går inte så bra och inom kort har de tagit bankpersonalen som gisslan, polisen har omringar kvarteret och massmedia direktsänder oavbrutet på plats. Det blir en satans eftermiddag helt enkelt.

Filmen spelades in efter Gudfadern-filmerna och Al Pacino snackade in sin kompis John Cazale till den andra huvudrollen. Filmens dialog är i huvudsak improviserad av skådespelarna på plats. Detta ger en nerv i dialogen som i sin tur flödar organiskt allt efter vad scenerna behöver. Jag tycker att Al Pacino gör en av sin karriärs bästa skådespelarinsatser i denna film. John Cazale verkar ha varit en mycket intressant människa. Han dog tyvärr alldeles för ung 1978 pga lungcancer. Hans tyste men galne Sal är en perfekt motvikt till Pacino's extroverta Sonny.

Precis som många filmer från 70-talet är "Dog day afternoon" långsam. Händelserna i filmen tar sin tid, och karaktärerna får frodas och utvecklas i djupa och mångdimensionella porträtt. Som i en skönlitterär bok får vi som åskådare lära känna de två rånarna, gisslan och poliserna mer och mer och till slut förstår vi varför de olika karaktärerna gör det de gör. Alla utom Sal, han är, precis som skådespelaren som spelar honom, ett mysterium.

En annan tidstypisk detalj för filmer från eran är de tydliga sociala och samhällspolitiska kommentarerna som ges via filmerna. Det är ett New York i oro som visas upp. Allmänheten misstror polisen, journalister är okänsliga och poliserna är sugna på att få skjuta en skurk eller två.

Det gick en mycket bra dokumentär om skådespelaren John Cazale på SVT för en kort tid sedan. Den ligger än så länge kvar på Svt Play (om man trycker på rätt länk).

Hostage: Why don't you smoke?

Sal: I don't want the cancer.

Jag tycker att "Dog day afternoon" var riktigt bra och jag ger den fyra kärleksbevis av fem möjliga.

Betyg: 4/5