Singles (1992)

Singles är en nostalgisk pärla. detta är en film som klippt och skuren för mig!

Ok, den skulle kanske inte kännas lika bra om jag såg den för första gången idag men det gjorde jag ju inte. Jag såg mycket tidigt efter den släpptes på VHS, back in the days.

Jag älskar mycket i filmen. Musiken är otroligt bra, speciellt för en annan som gillar Alice In Chains, Soundgarden, Mother Love Bone och Pearl Jam. Inte minst de korta snippets av liveframträdanden med Alice In Chains är extra bra. Igenkänningen i att gå på små klubabr och se band spela live.

Dessutom älskar jag det tajta och vassa manuset. Lite daterat till tidigt 90-tal och kanske bäst anpasat folk som är mellan 25-35 år. Personligen ryser jag av välbehag och ibland skam på grund av igenkänning i en massa scener. Vilka är vilka lämnar jag dock osagt!

En film som denna hade inte funkat utan bra casting. Jag älskar skådespelarna med Matt Dillon, Bridget Fonda, Campbell Scott, Kyra Sedgwick, Jim True-Frost och Jeremy Piven i första rummet. Filmen känns lite som en prequel till High Fidelity i tematik och feeling.

Till sist älskar jag humorn. Filmen får mig att le, sitta och mysa och till och med brista ut i skratt flera gånger om. Detta trots att det är en dramakomedi mer än en renodlad komedi. Ibland kan denna subgenre kännas som de roligaste filmerna som finns. Humorn är karaktärsdriven och allt som oftast bygger den på, åter igen, ingenkänningen hos publiken. Vi slipper slapstick och andra "simplare" gagas.

Saker jag inte gillar? Äh, jag passar på den.

Betyg: 4/5

Jag och Niklas såg filmen i samband med Specialen om de bästa albumen från 1992.

The Holdovers (2023)

The Holdovers är en bit över två timmar men det känns inte så. Den är berättad i ett friskt tempo utan några stora svackor. Här har vi en dramakomedin om en lärare på internatskolan för pojkar som stannar kvar över julen för att sitta barnvakt för de få stackare som inte fick åka hem till sina familjer. Den buttra och "elaka" läraren spelas förträffligt av Paul Giamatti.

Filmen är gjord av Alexander Payne, som är en opålitlig jävel. Det är sedan gammalt. Han har gjort någon bra film som den lysande The Descendants, men har också gjort urusla filmer som Downsizing och framför allt Nebraska. Hans filmer är ibland kalla och elaka i tonaliteten. Han är en trist jävel som antagligen tror att han är vass och utmanande när han håller på sådär.

Nåväl. Här är det mer neutralt. Jag gillar hans vrånga lärare som av olika anledningar måste samsas med en elev och skolans bambatant över julhelgen. Jag gillar givetvis miljön. En del gillar snöfilmer eller filmer som utspelas på tåg. Det gör jag också. Dessutom gillar jag filmer (och böcker) som utspelas i skolmiljöer, typ internat eller gärna på universitet. Nu är det inte "college-komedier" jag tänker på, för det är en helt annan sub-genre. Nej, detta är film som utspelas i universitetsmiljö eller på internat. Favoriter är Donna Tartts roman The Secret History och Curtis Hansons Wonder Boys för att nämna några.

The Holdovers puttrar på och är lagom mysig och lagom tänkvärd mest hela tiden. Den är nära briljansens upphöjda väsen ibland vilket vore rimligt för den har rätt element för att kunna bli något, men men... Jag tror att med en mänsklig regissör hade filmen kunnat blivit ljuvligt bra.

Betyg: 3/5

Jungle Cruise (2021)

Dwayne Johnson har seglat upp som en favorit efter att han är det bästa med Fast & the Furious-franschisen och det näst bästa i Jumanji-filmerna (Karen Gillan).

Så när han dyker upp som största namn tillsamman med Emily Blunt på postern till Jungle cruise blir jag automatiskt nyfiken. Postern som för övrigt känns som inspirerad av något härligt från åttiotalet.

Men tyvärr måste jag med en gång konstatera att detta inte blev speciellt bra. Filmen är lik äventyrsfilmer som den mycket underhållande The Mummy med Brendan Fraser och Rachel Weisz i huvudrollerna. Det är fantasirikt med försvunna skatter, förbannelser, övernaturliga väsen och sånt. Tyvärr känns Jungle cruise plastig i jämförelse med The Mummy och trots Dwayn Johnsons charm känns filmen inte ända in i hjärtat. Dessutom har Emily Blunt inte en chans mot Rachel Weisz om en direkt jämförelse skulle behövas, vilken inte behövs förvisso.

Den andra filmserie som direkt kommer upp som en jämförelse är för mig självklart Pirates of the Carribean-filmerna. Men hur otroligt det än kan låta känns de filmerna (Pirates...) mer seriösa än denna.

Men allt är inte kasst! Filmen är nog så underhållande även om den gjorde mig väldigt sömnig också.

Favoritsakerna med filmen är trenne. Jag gillade det överraskande men oförklarade användandet av Metallicas Nothing else matters. Vad var det om? Oklart! Kommentera gärna nedan med era teorier!

Sen kunde jag inte annat än helt kapitulera åt alla göteborgska ordvitsar som kapten Frank drog. Till sist var Lilys bror MacGregor filmens bästa karaktär. Mycket underhållande. Han spelades förträffligt av Jack Whitehall.

Jesse Plemons var dessutom vagt njutbar som tysk "evil villain". Han verkar dyka upp lite var som helst nu för tiden, på samma sätt som Domhnall Gleeson dök upp i parti och minut för en sådär sex-sju år sedan...

Betyg: 2/5

Morgan (2016)

Morgan är en idébaserad science fiction och det är en genre som mycket väl kan vara en av mina absoluta favoritgenrer. I en nära framtid skickas riskanalytikern Lee Eeathers (Kate Mara) till en forskningsstation där de forskar på genmanipulation av människor. Det har hänt en incident med objektet Morgan (Anya Taylor-Joy). Lee träffar forskare och personal på plats och det står snart klart att alla har både hemligheter de försöker skydda och ett starkt band till Morgan.

Filmen verkar ha gått under radarn. Jag vet inte om den ens gick upp på bio i Sverige. Detta trots att den har en lång rad kända namn i rollistan; Kate Mara, Anya Taylor-Joy (från Split), Rose Leslie (från Game of Thrones), Toby Jones, Michelle Yeoh, Jennifer Jason Leigh och Paul Giamatti.

Filmen påminner lite i stil och ton om Ex machina eller tv-serien Black mirror. Åskådaren kan också förnimmas en vajb från den gamla sci-fi-klassikern Solaris. I Ex machina är det forskning på AI som ligger i fokus, här i Morgan är det genmanipulation som behandlas. Egentligen bör man veta så lite som möjligt om handlingen i Morgan för att få ut maximalt av filmen. Så jag slutar här.

Jag gillar den i alla fall jättemycket. Detta är en fin film som borde få mer uppmärksamhet. Tack Frans för ett solid tips! Den har en distinkt feeling hela vägen. Den är spännande och lite otäck på ett bra sätt. Och utan att gå till sentimental överdrift har den några riktigt känslomässiga scener. Jag var både lite skakad och sorgsen efter jag sett filmen. Men på ett bra sätt! Min hjärna blev kittlad och stimulerad. Jag kan varmt rekommendera den för er som gillar sci-fi.

Jag ger Morgan fyra överlevnadsinstinkter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Trivia: Regissören Luke Scott är Ridley Scotts son. Morgan är dock inte riktigt lika bra som en annan kändis sons första film Moon.

San Andreas (2015)

San Andreas är en superschysste matinéfilm. Den är som en katastroffilm från 70-talet (tänk Skyskrapan brinner) men med en modern budget och produktion. Vi ser några kända, men inte allt för stora, skådespelare. Vi har ett lättsamt manus... som funkar för mig i alla fall. Jag vet inte om Sofia hade accepterat fokusen på familjen så mycket. Hon hade antagligen sagt att det var smetigt. Framför allt får vi en massa spektakulära scener där höga hus, Dammen, Bron och motorvägar går sönder i... ja, jordbävningar. En matinéfilm rakt upp och ner, helt enkelt, inte mer, inte mindre.

Kommer ni ihåg True Detective, säsong 1, den bra säsongen? Inte den usla säsongen som gick i somras. Ok, då är vi kalibrerade. Jo, tidigt i S1 sågs en mycket intressant ung dam i några scener. Hon spelade flickvän till Woody Harrelson's Marty. Jag tror att hon hette Lisa och hon spelades av Alexandra Daddario. Hon var ju lite speciell. Eller hur, va? Vilka underbara ögon. Såg ni det? Hon är bra i allt hon är med i.

Här i San Andreas spelar hon dottern som råkar illa ut i jordbävningen. Mamma och pappa spelas av Carla Gugino (känd från spin City och Women in trouble) och Dwayne Johnson (känd från Southland tales). Fröken Daddaio springer omkring med sina stora blå ögon och är värsta bad assen. Hon får ta hand om två brittiska bröder på köpet. Äpplet har inte fallit långt från trädet och hon har lärt sig allt man behöver veta om överlevnad av sin far, stenen. Pappa Ray är en hejjare på att rädda folk från sin räddningshelikopter. Mamman Emma har en ny man men han är ett ass hole och egentligen gillar hon ju stenen fortfarande. Allt blir bra så länge familjen återförenas. Enkelt! Som sagt manus är kanske inte denna filmens största förtjänst. Jordbävningar!!

Jaja, nämnde jag att detta är en matiné? Av åskådaren krävs inte mer än en femårings intellekt. Men det är många coola scener där stora hus ramlar ihop. Det blir en stor våg. Stenen och mamman åker snabb motorbåt inne i San Fransisco. Många bra saker. Och så fröken Daddarios stora guppande ögon då förstås.

Jag ger San Andreas tre hjältesagor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, varför luras de på postern? Den scenen finns inte med i filmen...

PPS, scenen när de åkte motorbåt upp på tsunamivågen var underbart cheesy!

Straight Outta Compton (2015)

Den enda anledningen jag gick på Straight outta Compton är att Jojjenito hade lobbat för filmen under vintern och våren. Jag tyckte att det skulle bli skoj att se denna film om begynnelsen av hip-hopvågen från Los Angeles. Visst, det är en BOATS som inte brukar vara min favorit men inom vissa genrer funkar BOATS bättre. Det är bland annat inom genren sportfilmer och musikfilmer som denna är inte så långt från en uppgångsstory från sportvärlden.

Jag tycker det är spännande rent generellt sett att följa med kompisar och testa deras hobbies eller specialintressen. Jag har gått upp före solens uppgång och åkt ut till en fågelsjö med svågern Calle för fågelskådning, jag har hyrt stuga i alperna med en cykeltokig kompis och sett Tour de France live uppe i bergen och jag har till och med följt med den redan omnämnde Jojjenito och letat efter nya konstverk på väggar i Malmö. Nu ville jag se denna film som en subkultur jag inte känner tillsammans med Johan som kan den så mycket bättre.

Och vilken fullträff. Jag älskade denna film. Trots dess nästan 150 minuters spellängd blev jag överraskad när den tog slut. Redan? För mig fungerade alla skådespelarna väl i sina roller. Jag har förstått att flera av dem var mycket lika de personer de spelade, både till utseende och manér. Jag känner ju dessutom inte till Ice Cube, Dr. Dre, Eazy-E, MC Ren, DJ Yella och de övriga mer än till namnen. Jag kan tänka mig att folk som är mer insatta i dessa figurers liv kanske såg vad som var rätt eller ej.

Filmen visades otextad där nere i Malmö. Självklart hängde jag med i handlingen, men det var vissa sekvenser då jag inte riktigt hängde med i dialogen eller låtarnas texter helt och hållet. Denna film var dock mycket lättare att hänga med i otextad än en films om Dear white people som vi såg på Stockholms Filmfestival förra året.

Styrkan med Straight outta Compton är en genuint intressant "origins-story" för N.W.A, den har ett grymt bra soundtrack (som bra musikfilmer såklart måste ha) samt den har ett berättardriv som aldrig tappar greppet om oss åskådare. Det blev till och med lite dammig i salongen framåt slutet. Jag hade fått en superkort intro av Jojje innan filmen så jag visste ungefär vad som skulle hända. Men detta är inte en sådan film som lever på vad som händer i handlingen. Den lever mer på en känsla och ett flow. Det kändes helt enkelt skönt att spendera tid med Dr Dre, Ice Cube och de andra. De levde ett inte alltid helt lagligt och ibland bekymmersamt liv men det finns något i stämningen i filmen som lockar. Ja ta mig tusan, är det inte lite liknande stämningen i The Wolf of Wall Street?

Tack Jojjenito för att du fått SF att visa denna film. Tack för att du valde att se den samtidigt som mig i Malmö. Och tack för den grymma spellistan med musik från filmen som du snabbt satte ihop på vägen hem från därifrån.

Jag ger Straight outta Compton fyra kontrakt av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läsa mer?
Jojjenito
Sofia
Fiffi

The Hangover Part II (2011)

All I wanted was a bachelor brunch.

Den film jag hade allra lägst förväntningar på inför Sommarklubben var The hangover part II. Jag hade hört mycket elakt om denna film. Den första Hangover var sådär, en bra första hälft som senare ballade ur och fick orimligt höga betyg lite här och där. Regissören Todd Philips är jag dock lite svag för efter hans tidigare komedier Old school och Road trip. Killarna från den första Hangover är nu på svensexa i Thailand och jag tänkte att det kunde vara kul att se vilket spektakel de ställer till med i Bangkok...

Filmen är obegripligt dålig. Jag skrattade max en gång. Det var mot slutet men jag har redan glömt vad det var jag fnissade till om. Redan i början av filmen känns karaktären Alan, spelad av Zack Galifianakis, helt fel. Han är inte rolig och inte något annat heller. De borde antingen gjort honom mindre vrickad eller helt spritt språngande galen. Nu försöker de sig på en balansgång däremellan som inte funkar för fem öre.

Även en rundkindad Mr. Chow, spelad av Ken Jeong, är menlös och allt annat än rolig. Se hellre den underskattade komedin Role Models om du vill se något roligt med honom. I en mindre biroll har de med Frasses favoritskådis Paul Giamatti. Själv kan jag inte med karl och han gör mig inte mindre obekväm med honom i denna film.

Detta är en forcerad och högljudd komedi helt utan hjärta eller tanke. Manus är under all kritik och filmen är inte rolig. Sämre betyg kan inte en komedi få. Undvik!

Jag ger The hangover part II ett avskuret finger av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Win Win (2011)

How good are you?
I'm pretty good.

Huvudpersonen i "Win win" spelas av Paul Giamatti vilket är en skådespelare som jag har haft lite svårt för under åren. Min kompis Frans snackar ofta om denne Giamatti. Det är nästan som att han är besatt av den runde och allt annat än snygge seriefigursliknande skådespelaren. Det var runt filmen "Sideways" som Frans började prata om "Paul Giamatti". Men jag är hård, jag har inte fallit till föga, jag är inte övertygad.

"Win win" är Thomas McCarthys tredje film som regissör. Hans debutfilm var den otroligt sköna "The station agent" från 2003, vilken också är en av mina favoritfilmer från 2000-talet. Så när jag började höra om "Win win" och att den kanske hörde till de bästa från 2011 blev jag jätteintresserad. Detta är något av en humoristisk och lågmäld drama, vilket för tankarna till just "The station agent".

Men Giamatti? Kan detta sluta bra för mig?

"Win win" handlar om Mike Flaherty (Paul Giamatti) som är en småstadsadvokat som hankar sig fram. På fritiden är han tränare för skolans brottarlag. Efter några skumma juridiska turer blir Mike ansvarig för den äldre dementa mannen Leo (Burt Young). Handlingen tar fart när Leos dotterson Kyle (Alex Shaffer) dyker upp i den lilla staden och till slut hamnar hos Mike och hans familj. Sen visar det sig att Kyle är en rackare på brottning, och Mike ser en möjlighet att förbättra situationen både för sig och sitt lag.

Filmen är riktigt skön. Den påminner en hel del om TSA i stil och ton. Båda filmerna lever mycket på sitt persongalleri och här är det Bobby Cannavale, Alex Shaffer och Jeffrey Tambor i rollen som Mikes kollega som är behållningen. Mikes stoiska fru Jackie spelas mycket bra av Amy Ryan. En av tre suveräna huvudrollskaraktärer i TSA spelas av den för mig då okände Bobby Cannavale. Han spelar här en lika extrovert och galen lirare som han gjorde i McCarthys debutfilm.

Hur klarar sig Paul Giamatti då? Jo, jag är nog skyldig Frans en ursäkt då han är helt adekvat i denna film. Ibland till och med lite rolig. Jag har svårt att se att mr Giamatti kommer bli en av mina favoritskådespelare, men han är inte dålig i alla fall.

Jag tycker att "Win win" är en mycket underhållande film, men den lever inte upp de krav som kan ställas på regissör McCarthy efter hans fullträff med "The station agent". Betyget blir självklart, och jag ger "Win win" tre panikattacker av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, visst skulle postern funkat för en Wes Anderson-film?

PPS, "Mike Flaherty"? En homage till Michael J Fox?

Duplicity (2009)

I mean, I'm not great on names. I should be. I try.
Faces, I'm definitely better. Faces, I'm like a B, B minus.
Where I'm good, where I really excel, people I've slept with.
That's been a traditional area of strength for me.

"Duplicity" vill vara en smart, sexig och cool romantisk action lik "Oceans 11", "The Thomas Crown Affair" och "Out of sight", men den misslyckas ganska katastrofalt. Det är första filmen på några år för Julia Roberts och hon är såklart härlig. Hon har vuxnat till sig lite, och det med den äran. Clive Owen är som alltid bra han också. De har en skön personkemi, men problemet med filmen är att den försöker vara så smart. Man vet inte vem som lurar vem och vem som är vad, och till slut orkar man inte bry sig längre. De spelar en fd CIA- respektive MI6-agent som nu infiltrerat och arbetar med hemlighetsmakeri inom företagsvärlden, och det är faktiskt ganska ointressant.

Lite småkul för stunden, men i det stora hela en besvikelse. Filmen får två tvålar av fem.

Betyg 2/5

Mighty Aphrodite (1995)

Of all human weaknesses, obsession is the most dangerous, and the silliest!

Mighty Aphrodite är en härlig komedi från 1995. Detta var första gången jag såg filmen och jag trodde att det var en parentes, an "minor Allen". Men jag älskade denna sköna och positiva film. Mira Sorvino fick en Oscar för bästa kvinnliga bi-roll som den prostituerade porrstjärnan Linda Ash.

Filmen handlar om paret Lenny och Amanda, spelade av Woody Allen och Helena Bonham Carter, som adopterar en son. Den lille pojken visar sig vara en underbarn och när äktenskapet börjar bli stelt får Lenny för sig, ja han blir som besatt, av att söka upp pojkens biologiska mor. Med en sådan son måste ju hon vara helt briljant!

Filmen har en mycket rolig dialog. Kontrasterna mellan Lenny och Linda är stora och Linda är omedvetet rättfram i sina beskrivningar av hennes olika jobb. Allens filmer brukar väl inte direkt rygga för ämnet sex, men det brukar behandlas... med viss finess. Här är det burleskt! Vad som är så lustigt är att Sorvinos Linda inte alls är grov, hon är naturlig, charmig och godhjärtad.

Ett ganska kul grepp som Woody prövar i denna film är den antika grekiska kören som både berättar historien och till och med deltar i handlingen. Jag tyckte att det var mycket roligt och kören hade en del fantastiska inlägg i historien.

Allt som allt var detta en mycket trevlig överraskning. Det är en feel-good movie och det var en bra start på min Woody Allen-maraton. Filmen får fyra grekiska körer av fem.

Betyg 4/5