A Haunting in Venice (2023)

Jisses vad underhållande Kenneth Branaghs Poirotfilmer är. Det verkar inte som att så många filmnördar håller med mig men jag älskar dem. Efter att ha tagit sig an de två mest kända historierna Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen har Branagh nu börjar gräva lite djupare bland Agatha Christies historier om Poirot. Denna film bygger på Hallowe'en Party från 1969. 

Jag älskar denna film. Den är otroligt snygg, fantastiska gotiska miljöer, otroligt foto och production design som gör att filmen nästan känns som en mardröm i sekvenser. Färgerna, filmvinklar och klippningen är så bra att Guillermo del Toro säkert sitter och önskar att han hade gjort filmen. Venedig ser fantastiskt ut.

Filmen bygger på en gravt sorglig historia vilket tonats ner lite i denna version. Istället har Branagh och manusförfattare Michael Green gjort filmen till en spökhistoria och jag älskar det också. Filmen är ryslig!

Det är också kul att se små detaljer som lyfts in från andra historier ur den långa listan av texter som finns att ta från. Jag är helt säker på att jag inte uppfattade alla och jag väntar med spänning tills de store Frans har sett filmen och vi kan gå igenom alla små vinkningar och lustiga detaljer som filmen bjuder på. Frans är som jag förtjust i Branaghs filmer.

Ok, så är detta den riktiga Poirot nu helt plötsligt? Nej, nej, nej. David Suchet är den enda riktiga Poirot såklart, och det förefaller som att det alltid kommer förbli så. Men jag gillar dessa filmer som ett komplement till tv-serien. Dess production values är högre de känns mer storslagna, och jag gillar framför allt Branaghs känsla för dramat och det underliggande mörkret. Jämför med komedierna (Orientexpressen, Nilen) som gjordes på 70-talet är hans långfilmer bättre i tonalitet och genomförande.

Branaghs skådespeleri är briljant, det visste vi sedan tidigare, och personligen har jag inga problem med mustaschen. Filmen har fler lite mer okända ansikten. En av de kända är också en av de bästa, Kelly Reilly. Gillar henne.

Jag gillar också resten av skådespelarna i denna film  förutom ett undantag. Jag upptäckte snart att jag inte gillade Tina Fey som Hercules vän Ariadne Oliver. TV-serien är så djupt rotad i mig att jag till och med ryckte till när det var Tina Fey och inte Zoë Wanamaker som presenterades som Ariadne. Jag hämtade mig snabbt men Fey passade aldrig in i rollen, hon saknade vimsigheten, auran och energin jag förknippar med Ariadne. 

Damn, detta var en otroligt bra filmupplevelse. En av årets filmer!

Betyg: 4/5

Only Murders In The Building - Season 3 (2023)

Utmaningen för skaparna av Only Murders In The Building säsong 3 var att behålla sin mysighetsfaktor och ändå återskapa sig så att det inte blir allt för repetitivt. Jag tycker de lyckades alldeles utmärkt med denna säsong som jag håller som snäppet starkare än den andra säsongen. I båda uppföljarna har de vävt in lite mer av karaktärsdrama och det välkomnas så länge det inte får ta överhanden (se Lex Ted Lasso).

Denna säsong fokuserar mer på Oliver och Mabel än Charles. Kanske är Steve Martin lite trött på projektet eller så ville han bara lyfta fram hans medstjärnor. Fint i så fall. I vilket fall funkade det mycket bra. Dessutom förgyller storstjärnor som Meryl Streep och Paul Rudd säsongen med bravur.

Meryl Streeps Loretta får en briljant "origins story" i inledningen av första avsnittet. Den sekvensen var ljuvlig och indikerar att teamet bakom serien ändå har kompetensen och intresse av att berätta en stark historia.

Säsongen kommer trots allt detta inte upp i samma nivå som den första och det känns som att det är svårt att göra det med ett lite begränsat koncept som detta, men serien är extremt mysig att titta på så de får gärna göra en säsong till för min del.

Betyg: 3/5

Only Murders in the Building - Season 2 (2022)

Första säsongen av denna serie var en positiv överraskning och jag såg med glädje Steve Martin och Martin Short göra storstilad come-back på scenen. I alla fall i mina ögon. Selena Gomez var ett oväntat men lyckat komplement till de gamla gubbarna.

Den första säsongen hade ett härligt mysterium som trions "true crime" podd bevakade. Det hade lite av samma tonalitet som första säsongen av Veronica Mars. Men mordet som bevakades var sannerligen inte den största anledningen till att jag gillade serien. Det var snarare trions personkemi och allt om deras stapplande försök inom podderiet som var seriens styrka.

Tyvärr tycker jag att säsong 2 tog ett steg tillbaka då det gäller just det som var bäst i den först säsongen. Mindre om trions podderi och deras inbördes dynamik och mer fokus på mordet och mysteriet som säsongen handlade. Denna gång påmindes jag mer om något som Gillian Flynn kunde hittat på. 

Dessutom funkade inte den nya figuren Alice Banks (Cara Delevigne) alls för mig. Tyckte det blev en splittring i berättandet och desto mindre tid med trion, desto sämre som jag uppfattar det.

Däremot gillade jag grannen Uma Heller som spelas av Jackie Hoffman. Hon var säsongens roligaste karaktär. "Muuuuurderer...."

Bytet av fokus och splittringen av gruppen gjorde serien lite mindre intressant för mig. Men den är samtidigt fortfarande mysig. Jag gillar miljöerna och det känns hemtrevligt med Arconia och dess omgivning.

Sista avsnittet avhandlades i Poirots anda vilket var lite kul och sista scenen bjöd på några överraskningar. Klart man blir sugen att se säsong 3. 

Allt som allt var säsong 2 ett snäpp ner men den är fortfarande mysig att titta på. Dessutom korta avsnitt och inte allt för många heller, så valet att klippa denna torde vara enkelt.

Betyg: 2/5

Only Murders in the Building - Season 1 (2021)

Jag var ett stort fan av Steve Martin under uppväxten. Jag älskar hans humor och värme, men nu var det länge sedan jag hört något från honom. Döm om min förvåning då en ny serie av honom dök upp på Disney+. Klart jag var sugen att ge den chansen.

Detta är en komediserie om tre främlingar som slår sig samman och göra en podcast om ett mord som skett i det lägenhetskomplex på Manhattan de alla bor i. Det går inte att undvika att tänka på den allra första podden i den genren, Serial. Hur har det gått, vet man om Adnan var oskyldig eller ej??

Serien är som en blandning av Martins tidigare verk, Woody Allens Manhattan Murder Mystery och Agatha Christie. Men med ett hjärta. Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez spelar huvudpersonerna Charles-Haden Savage, Oliver Outnam och Mabel Mora. Vilken trio, vilka hjältar!

Det finns flera trevliga birollskaraktärer där Jane Lynch, Tina Fey, Sting och Michael Cyril Creighton sticker ut.

Mordet vår mysiga trio utreder är av sekundär betydelse och det gör inget. Givetvis finns det en massa trådar i historien som de försöker nysta upp. Det är mysigt att de gör en podd, vilket känns bekant och relevant på något sätt.

När jag sett klart serien kom det upp ett förslag på en annan serie jag skulle hoppa över till… Castle! Japp, den har jag redan sett allt av, och jag slogs av vilket bra förslag det var. Serierna har båda samma mysiga känsla med en mix av värme och humor. Som en gigantisk snuttefilt. Så för alla fana av Castle kan jag med varm hand rekommendera denna serie.

Säsong 2 är på gång och jag väntar ivrigt på fortsättningen.

Betyg: 3/5

10 tips på Steve Martin-filmer:
L. A. Story
Dirty rotten scoundrels (Rivierans guldgossar)
Three amigos!
Dead men don’t wear plaid
The Big Year
Planes, trains and automobiles 
HouseSitter
Father of the bride (Brudens far)
The Pink Panther
The Jerk

3 tips på Martin Short-filmer:
Three amigos!
Inner space (24-timmars jakten)
Father of the bride (Brudens far)

3 tips på Selena Gomes-filmer:
Spring breakers
The big short
The dead don’t die

Soul (2020)

Jag hade rejält höga förväntningar på denna Oscars-vinnande film då jag hört gott om den, och att den är gjord av Pete Docter som tidigare regisserat höjdare som Inside out och Monsters Inc. Men då glömde jag kanske att det är en Pixarfilm och de är sannerligen "hit or miss". Tiden då jag hyllade allt Pixar släppte ut i världen är sedan länge passé.

Ack, detta var ett rejält sömnpiller som dock blev klart bra under sita halvtimmen. Det tog mig till tredje försöket innan jag tog mig igenom filmen. På grund av somnade hela tiden. Och då var det inte för att jag var speciellt trött utan när jag stängde av de två första gångerna slog jag över och tittade på något annat som den mycket vederkvickande serien Cruising with Jane McDonald.  

Jag är själv förvånad över detta då Docters tidigare filmer har humor, värme och ett stort hjärta. Och Soul har ett tema och handling som passar in på hans tidigare filmer. Jag är ju för bövelen intresserad av musik och vad musiken gör med oss människor. Men denna gång blev jag besviken.

Det känns som att Docter har försökt att återskapa magin från Inside out där själva idén var så bra och där både humorn och det psykologiska djupet kom naturligt. Grundstoryn i Soul känns en aningens krystad, den förefaller mig inte lika naturlig. Och jag ställer mig fel typ frågor när jag ser filmen. Tyvärr greppar den inte tag i mim själ och drar med mig i en virvelvind av känslor.

Sista delen av filmen känns dock mycket starkare, oklart varför, för jag fattar inte riktigt hur de får ihop storyn rent intellektuellt. Nu några dagar efter jag såg filmen kan jag knappt förnimma mig vad som hände i slutet. Fick Joe ett nytt liv och dessutom i sin egen kropp? Och vad hände med 22? Drog hon till Kina? Så hon hamnade i en "sweat shop" fylld med barnarbetare? Onajs.

Nej, ibland funkar det tydligen inte. Var väl antagligen mig det var fel på. Jag var kanske på fel humör. Alla tre gångerna.

Betyg: 2/5 

Idag sampostar jag med "Jojjenito - om film". Hoppa över dit och kolla in vad han tyckte om Själen.

Dessa scener påminde mig den fantastiska animerade kortfilmen World of tomorrow

Mean Girls (2004)

Det var Fiffi som tipsade mig om att det var "National Mean Girls Day" idag den 3:e oktober. Hon visste att jag nyligen har sett filmen men att jag inte publicerat min revy än. Så det vara bara att sätta sig ner och skriva ihop något. Passar ju perfekt att lägga upp detta idag på självaste Mean Girls-dagen!

Jag missade filmen helt när den kom ut men med tiden hade jag fått känslan av att den nog var ganska bra så till slut kollade jag upp den lite mer och slog till. Och det är jag väldigt glad för då detta är en otroligt rolig film. Filmen är skriven av den allra bästa Tina Fey. Hon är ett geni. Hon och några andra medbrottslingar från SNL befolkar flera biroller i filmen. Tina, Amy Poehler, Ana Gasteyer spel och Tim Meadows dyker alla upp i mer eller mindre stora biroller.

Filmen handlar om Cady som är ny på high school. Hennes familj har flyttat hem från flera år i Afrika. Cady spelas av Lindsey Lohan. Hon är nog anledningen till att jag inte varit intresserad av filmen förut. Cady är osäker och vill hemskt gärna passa in i sin nya skola. Väl där hamnar hon i klorna på The Plastics. Senior-klassens queen bitches. Dessa unga damer är filmens behållning och en total fröjd att se. I rollen som den elaka Regina George ser vi den suveräna Rachel McAdams, som den korkade Karen ser vi Amanda Seyfried och som den inställsamme Gretchen ser vi en sensationell Lacey Chabret.

Som motpol till The Plastics har vi den alternativa Janis spelad av Lizzy Caplan och den underbare Damian spelad till perfektion av Daniel Franzese. Lindsey Lohan är faktiskt både den mest ointressanta skådespelaren och hennes karaktär är den tråkigaste i hela filmen . Hon är dock navet som historien rör sig runt.

Jag visste inte att filmen hade nått kultstatus men när jag började kolla lite på internet finner man sida efter sida med hyllningar till denna film. Ett "måste ses" för tonårstjejer tydligen. Ett "måste ses" för alla helt vanliga filmfans säger jag. Och det gäller oavsett ålder.

Filmen är en guldgruva för komiska citat.

Det är detaljerna i filmen som gör den bra. Huvudpersonen är platt och historien har ett smörigt slut (såklart). Men alla biroller är perfekt castade. Och The Plastics är ljuvliga att se. McAdams är som klippt och skuren för the queen bee och bitch. Seyfried och Chabret är inte långt efter. Mycket nöje!

Jag ger Mean girls fyra elaka små flickor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Janis och Damian

Nästa generation Plastics. Det kommer alltid nya...

Mean Girls dagen-länkar:

Länk 0

Länk 1

Länk 2

Länk 3

Länk 4