fredag 24 februari 2012

Win Win (2011)


How good are you?
I'm pretty good.

Huvudpersonen i "Win win" spelas av Paul Giamatti vilket är en skådespelare som jag har haft lite svårt för under åren. Min kompis Frans snackar ofta om denne Giamatti. Det är nästan som att han är besatt av den runde och allt annat än snygge seriefigursliknande skådespelaren. Det var runt filmen "Sideways" som Frans började prata om "Paul Giamatti". Men jag är hård, jag har inte fallit till föga, jag är inte övertygad.

"Win win" är Thomas McCarthys tredje film som regissör. Hans debutfilm var den otroligt sköna "The station agent" från 2003, vilken också är en av mina favoritfilmer från 2000-talet. Så när jag började höra om "Win win" och att den kanske hörde till de bästa från 2011 blev jag jätteintresserad. Detta är något av en humoristisk och lågmäld drama, vilket för tankarna till just "The station agent".

Men Giamatti? Kan detta sluta bra för mig?

"Win win" handlar om Mike Flaherty (Paul Giamatti) som är en småstadsadvokat som hankar sig fram. På fritiden är han tränare för skolans brottarlag. Efter några skumma juridiska turer blir Mike ansvarig för den äldre dementa mannen Leo (Burt Young). Handlingen tar fart när Leos dotterson Kyle (Alex Shaffer) dyker upp i den lilla staden och till slut hamnar hos Mike och hans familj. Sen visar det sig att Kyle är en rackare på brottning, och Mike ser en möjlighet att förbättra situationen både för sig och sitt lag.

Filmen är riktigt skön. Den påminner en hel del om TSA i stil och ton. Båda filmerna lever mycket på sitt persongalleri och här är det Bobby Cannavale, Alex Shaffer och Jeffrey Tambor i rollen som Mikes kollega som är behållningen. Mikes stoiska fru Jackie spelas mycket bra av Amy Ryan. En av tre suveräna huvudrollskaraktärer i TSA spelas av den för mig då okände Bobby Cannavale. Han spelar här en lika extrovert och galen lirare som han gjorde i McCarthys debutfilm.

Hur klarar sig Paul Giamatti då? Jo, jag är nog skyldig Frans en ursäkt då han är helt adekvat i denna film. Ibland till och med lite rolig. Jag har svårt att se att mr Giamatti kommer bli en av mina favoritskådespelare, men han är inte dålig i alla fall.

Jag tycker att "Win win" är en mycket underhållande film, men den lever inte upp de krav som kan ställas på regissör McCarthy efter hans fullträff med "The station agent". Betyget blir självklart, och jag ger "Win win" tre panikattacker av fem möjliga.

Betyg: 3/5




PS, visst skulle postern funkat för en Wes Anderson-film?

PPS, "Mike Flaherty"? En homage till Michael J Fox?

13 kommentarer:

  1. Spelar han stigenberg? Verkligen enastående!

    SvaraRadera
  2. Jag gillar både The Station Agent och The Visitor hur mycket som helst, så den här ser jag verkligen fram emot.

    Giamatti som sådan har jag inte så mycket emot, men han har en speciell stil. Typisk karaktärsskådespelare.

    SvaraRadera
  3. Adde: jovisst karaktär, men vilken karaktär? Sliskiga sådana. Inte här dock, här är han en vanligt man.

    SvaraRadera
  4. Tror hans utstrålning gör att han känns mer sliskig än vad han egentligen är. Jag tycker han passar bäst som plågad, som i Sideways.

    SvaraRadera
  5. Adde: såg du honom i den där tv-serien där han spelade en av de tidiga presidenterna? Den var han väl hyllad för?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, John Adams! Ja, där var han riktigt bra. Utan att ha sett alltför mycket av hans övriga filmografi är det lätt det bästa han har gjort.

      Radera
  6. Håller med dig, Station Agent var en av 00-talets bästa, men varken den här eller The Visitor lämnade några större intryck på mig. Giamatti däremot, honom trodde jag alla gillade. :)

    Sideways är lite överskattad, tycker jag personligen, men American Splendor - en fantastisk film med en fantastisk Giamatti!

    SvaraRadera
  7. Gustav: vi är helt ense om The Station Agent alltså, men American Splendor? Jag såg den på filmfestivalen för några år sedan och var inte jätteövertygad. Jag var i och för sig väldigt trött och filmen visades på Skandia som var proppfullt och mycket varmt. Dåsigheten vann över filmen den gången.

    SvaraRadera
  8. Då får du se American Splendor igen, medan det fortfarande är kallt ute. Och gärna grått också, för att kunna leva dig in i Pekars gråa Cleveland-liv lite mer.

    Vet att folk tycker ganska olika om den, men för min del kvalar den nog in på min topp 20-lista, ever. Faktiskt. :)

    SvaraRadera
  9. Wow, topp-20 ever!? Det var inte dåligt. Värt att minnas om jag står inför valet att se om den någon gång...

    Personligen skulle jag nog inte klara av att lista en topp-20 ever, för tuffa beslut för mig. Eller så skulle den bli en 40-50 filmer lång, topp-20-listan.

    SvaraRadera
  10. Jo, väldigt tuffa beslut. Har aldrig satt ihop någon ordentlig lista, men gjorde jag det är jag säker på att den skulle vara med. Sedan har det mycket att göra med att jag såg filmen vid rätt tillfälle och föll som en fura då. Men jag tycker den hållit upp när jag sett om den, och strukturen med hopp mellan dokumentärt och "verkligt" är kul, särskilt när man inser att de udda karaktärerna är ännu mer udda in real life (eller i alla fall i det "real life" som regissörerna valt att visa upp). :)

    SvaraRadera
  11. Bra recension! Dock gillade jag filmen lite mer än vad ni gjorde, en klar fyra för mig, en av dom bästa filmerna från 2011

    SvaraRadera
  12. Markus: härligt! Jag kommer snart lägga upp min topp-10 lista från 2011. Stay tuned!

    SvaraRadera