Visar inlägg med etikett Ryan Hansen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ryan Hansen. Visa alla inlägg

fredag 14 december 2018

Central Intelligence (2016)


Jag gillar Dwayne Johnson. Han är en trevlig och har ett stort hjärta. Jag har upptäckt att han är väldigt trevlig att se på i film också, även om han ofta dyker upp i dussinfilmer från Hollywood. Men de har också en plats på den filmiska himlen, tex på fredag kväll när man är trött och behöver stressa av efter en jobbig arbetsvecka. Då brukar Dwaynes filmer passa perfekt. Jag såg Central Intelligence en fredagskväll med ett glas i handen och ett svajjigt sinne som snurrade långsammare och långsammare under filmen.

Dwayne och Kevin Hart spelar huvudrollerna i denna lättsamma och okomplicerade actionkomedi. Kevin Hart är också en skön prick och de två är uppenbarligen vänner även privat, något som blir tydligt om man följer Dwayne Johnson på Instagram som jag gör. Kevin Hart spelar sin roll med mer allvar och mer "Straight" än vad jag gissat vilket fungerade väldigt bra.

Humorn är mild och oförarglig. Actioninnehållet var likaså. Helt perfekt film på en fredagskväll, man får vad man väntar sig och i detta fall exakt det man behövde också. Jag gillade Ryan Hansens som hysterisk kollega till Kevin Hart. Kommer ni ihåg Hansen från Veronica Mars? Dick Casablancas!

Sen gillade jag referenserna till John Hughes Sixteen candles inklusive Dwayne Johnson utklädd till Jake Ryan!

Jason Batemans roll som svinet Trevor var dock lite tröttsam. De hade kunnat använda Bateman mycket bättre känns det som...

Central Intelligence är precis vad du tror att den är. Jag ger den två bananer av fem möjliga.

Betyg: 2/5











fredag 12 oktober 2018

Dog Days (2018)


Ken Marino är en komiker känd från Veronica Mars och i gänget runt David Wain med Wet hot American summer. Här har han skrivit och regisserat den supermysiga Dog days. Detta är en gullig film om en brokig samling människor med lite olika öden där allt knyts samman av människans bästa vän, våra fyrbenta vänner, hundkräken.

Filmen påminner mig om en light-variant av Garry Marhsalls underskattade Valentine's Day från 2010. Däremot har vi en aningens mindre stjärnsprakande cast i denna film, som sig bör i en light-variant.

Eva Longoria, Nina Dobrev och Vanessa Hudgens spelar de vackra kvinnliga huvudpersonerna. Bland de manliga dominerar Rob Corddry, han är satans stabil som alltid! Och finaste Finn Wolfhard från Stranger things var med. Honom gillar vi! Jon Bass var underhållande som den energiske nörden. Kul också att se att Marino tagit med polaren Ryan Hansen från Veronica Mars. Ni kommer väl ihåg Dick Casablancas?

Dog days är rolig på ett varmt sätt. Ingen syrlig ironi eller elaka sarkasmer. Man kan gissa att Ken Marino har ett stort hjärta döma av denna film. Den känns nästan för snäll i inledningen, något jag tror till stor del beror på Nina Dobrevs mesiga karaktär. Men allt eftersom filmen puttrar på tar den sig mer och mer. Tråden om Rob Corddry och Eva Longoria är fin, och Vanessa Hudgens trekant med snygge läkaren och nörden med hjärtat av guld är djup och meningsfull. Sedelärande! ;-)

En av de lustigaste sakerna med filmen är att vid närmare eftertanke hade hundarna i filmen egentligen inte så stor betydelse. Visst de hade del av handlingen, men allt i filmen handlade egentligen om relationer, längtan, motgångar, kärlek och vunna vänner. Good times.

Allt som allt är detta en film som balsam på värkande leder för stressade nutidsmänniskor. Se den när du vill få en "pick me up". Sparka av dig skorna, slå upp ett stort glas med väl kyld sauvignon blanc och kryp upp i soffan och starta rullen. Jag lovar att livet kommer kännas lite bättre efter filmen. I alla fall om du gillar den det vill säga. Snälla, var inte en sådan som hatar en film som denna. Bara va inte en sån.

Jag ger Dog days tre katter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har premiär idag fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. Andra texter om filmen kommer adderas när de finns:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito







onsdag 30 april 2014

Veronica Mars (2014)



Veronica Mars: A teenaged private eye. Trust me. I know how dumb that sounds.

På påskdagen hade jag besök från filmspanaren Joel och efter en öl på terrassen blev det promenad till ett matställe. Efter det blev det film och valet var givet då vi båda är stora fan av tv-serien Veronica Mars. Finansierad med hjälp av en så kallad "kickstarter" har ju en långfilm om den ettrige lilla privatdetektiven filmats.

En "riktig" långfilm som följer upp en nedlagd tv-serie? Jag tänker genast på Serenity som efterföljde Firefly. I det fallet gick Universal in med en ganska stor budget och Joss och gänget gjorde en maffig film som känns som en biofilm, inte som ett förlängt avsnitt av serien. När det gäller Veronica Mars har de inte lyckats med detta, istället känns filmen just som ett förlängt tv-serieavsnitt.


I Serenity tog också Whedon och jackade upp "the stakes", men icke så i Veronica Mars. Joel och jag snackade lite om filmen efteråt och vi tyckte nog båda att det hade varit bättre om de låtit Veronica börja på FBI som det snackades om i slutet av sista, tredje, säsongen. Det hade kunnat bli en jättebra film och ett avsteg från tv-serien och dess format samt teman. Istället återkommer Veronica från sina universitetsstudier tillbaka till Neptune i södra California och allt vevas ett varv till.

Vad filmen lyckas mycket väl med är "fan service" till de törstande och betalande fansen. Alla principalkaraktärer dyker upp igen. Självklart är det kul att få se vad som hänt med karaktärerna man älskade när det begav sig. Samtidigt var det så länge sedan jag såg tv-serien att jag hade lite svårt att komma ihåg många av karaktärerna, men det kom tillbaka till mig smygande. Detta är också ett område där filmen inte lyckas lika bra som tex Serenity. Det känns som att det är tämligen meningslöst att se Veronica Mars utan att ha sett serien. Jag har hört från åtskilliga filmälskare att det går att förstå gruppdynamiken och karaktärerna utan problem i Serenity även för folk som inte sett tv-serien Firelfy.


Men i slutändan var det bitvis ljuvligt att återse alla gamla karaktärer med Veronica i spetsen. Kristen Bell är som gjuten i den rollen. Pappa Mars är fortfarande omåttligt fantastisk och Logan Echolls är och förblir också en favorit. Mac hade ny frisyr och vi fick allt för få scener med Weevil. Bland the sleeze balls är Vinnie Van Lowe och Dick Casablancas favoriterna och de levererar här också. Filmen slutar som om det vore en start på fler avsnitt. Jag hoppas lite att det blir fler sådana här filmer, som mer känns som tv-filmer för övrigt.

Tipset för hugade fans är att se om tv-serien innan ni ser filmen. Det är inte ett måste men det skulle säkert höja upplevelsen.

Jag hade en god stund med Veronica, men den höga extasen som jag förväntat mig uteblev. Därmed ger jag filmen Veronica Mars tre teleobjektiv av fem möjliga.

Betyg: 3/5