Vilken nostalgirush! Minnet som väcktes till liv när jag såg de första avsnitten var otäckt tydliga. Jag kom ihåg detaljer i scener som man inte rimligen skulle komma ihåg. Allt kom tillbaka i ett nafs. Det är ett tydligt tecken på vilket otroligt djupt intryck serien gjorde på mig när jag såg den första gången. Jag föll också denna gång in i Twin Peaks-världen. Den första säsongen är ju kort, endast åtta avsnitt. Men ändå kändes mitt filmrum annorlunda efter jag sett avsnitten i rask följd. När jag gick in i rummet för att se en modern film kändes det som att Twin Peaks satt i väggarna.
Serien är fortfarande stark, emotionell och underhållande. Den har dock tappat lite med åren. Den har numera starka och svaga sidor. Om vi skulle börja med de svaga delarna. Mordmysteriet är inte seriens starkaste kort. Speciellt inte när Coop börjar med sina hokus-pokus-fasoner. Det förtar lite av seriositeten och nerven i utredningen. Men vi vet ju alla att mordet inte är seriens kärna.
Vissa av karaktärerna, speciellt några par, är ganska tråkiga. Jag tänker på tönten James och den smärtsamt barnsligt framställda Donna. Även den store tyste snubben och hans fru med en lapp för ena ögat är trista som fan. (Kollade interwebben: Ed och Nadine)
Damn, jag kom inte ihåg Maddie alls? Missade jag de avsnitten när hon var med?? Jag vet det inte!
Men det mesta är bra med serien! Dess adelsmärken är den sexiga stämningen, miljöerna, hotellet, One Eyed Jacks och skogen! De karaktärer jag gillar mest är Coop, Harry S, Audrey är superhet, Lucy är helt underbar, Shelly är korkad som ett spån men fin som fan ändå! Albert piggar upp stämningen var gång han öppnar munnen och säger oförskämda saker till Harry S. Skurkarna är bra; hundvalpen Bobby, the insecure middle man Leo, the big dog Hank.
Detta är bra skit mina damer och herrar! En TV-serie med en otroligt stark känsla som närmast kan beskrivas med en närvarokänslan man endast kan få via böcker. Den har fantastiska karaktärer som bara smälter i munnen på en. Mordhistorien är bara en liten detalj, mystiken spirar ur jorden i den lilla staden och dess omgivande skog. Åtrå, känslor och perversioner flödar. Alla spelar ett spel med den makt de förfogar över. Vinnaren tar allt. Det känns nästan förbjudet eller voyeuristiskt att titta in i deras liv.
Betyg: 4/5
Härlig text som gav sköna nostalgi-vibbar så här på fredagsmorgonen. Plöjde serien på VHS en varm sommar tillsammans med min pappa för en massa år sedan och har sett den i sin helhet ytterligare tre gånger. Första säsongen är världsklass, andra har sina svackor men gillar hur den spårar ur mot slutet och framförallt sista episoden...
SvaraRaderaTackar och bockar. Vilken fantastisk serie! Den bröt ny mark och bevisade att tv-serieformatet kan utmana och faktiskt till och med överträffa biofilmen. Jag tippar också på hatten för dina fem(?) tittningar på serien. Det är imponerande och antyder en hängivenhet. Det är ungefär lika många gånger jag sett serien "Firefly".
RaderaNu ska jag ta mig an "Twin Peaks" säsong 2 med stort intresse. Jag tror som sagt att det är många avsnitt jag inte sett. Jag vet dock vem Laura Palmers mördare är...
Damn, köpte ju Gold Edition-boxen i somras. Dags att man betar av den nu!
SvaraRaderaSuget ökade markant efter din text!
Har banne mig inte sett serien sedan den gick första gången på Sveriges Televison! (oopps..såååå länge sen????!!)
Jag har också Gold edition-boxen! Den ligger där hemma på ena högtalaren och pockar på uppmärksamhet. Du är ju så snabb på serier så du kan säkert komma ikapp mig före jag hunnit till sista avsnittet! :-)
RaderaPå't bara, broder!
Jag minns att när jag såg Twin Peaks på tv då när den kom så önskade jag hela tiden att avsnittet aldrig skulle ta slut. Känslan när musiken och vinjetten drog igång var som att få en present, men sen ville man aldrig att presenten skulle ta slut. Tänk att man väntade en hel vecka varje gång också på nästa avsnitt.
SvaraRaderaVad tror du om den kommande tredje säsongen som kommer 2016? Kom nu att tänka på hur andra säsongen slutade och plötsligt väldigt nyfiken.
Det du beskriver med att man inte vill att avsnitten ska ta slut är den där lite av samma slag som den där omisskännliga känslan jag skriver om. Damn, it's a good feeling.
RaderaJag hoppas att en tredje säsong inte förstör minnena eller känslan för de första två säsongerna. Det är en stor risk, se bevismaterial märkt A: Star Wars.
Jag tittade på dom tre första avsnitten häromdagen och hamnade i samma trans som jag gjorde 1990. Otroligt. Musiken är så speciell, första tonerna så är man fast. Det känns som om tiden stått stilla.
SvaraRaderaPrecis! Det var som att tiden stått stilla! Visste inte att du också kollade den nu! Kul. :-)
RaderaIntressant att serien fungerar så bra trots att du finner James och Donna tråkiga. Jag vill minnas att de spelar en väldigt central roll. Och mer blir det under andra säsongen.
SvaraRaderaDet finns så många andra karaktärer och par att gilla. Sen är det ju stämningen och annat som är den yttersta lockelsen med serien... Har du sett serien flera gånger? :)
RaderaEtt par gånger kanske. Jag tror att jag hoppade in mitt i när det begav sig och har sedan sett om den i omgångar och någon gång i sin helhet.
RaderaStämningen ja, och Coopers drömmar.
På tal om drömmar. Såg just dubbelavsnittet som inleder säsong två... Avslutningen, det var en dröm det! (Ronette's mardröm om mordnatten)
RaderaLite samma och lite olika som du ju redan konstaterat. Donna var inte bra men jag tycker inte heller att Bobby var särskilt mycket att hänga i julgranen. Shelley blev jag mycket mer irriterad på den här gången, hon var _bara_ dum som ett spån :) Men i likhet med dig, otroligt starka minnen från vad som måste ha varit en enda tittning när det begav sig.
SvaraRaderaShelley är ju så härlig! Korkad, javisst, men så härlig! :-)
RaderaFascinerande hur djupt minnena satt från serien som ändå är 25+ år...