Cold in July (2014)

Ibland kommer det skurar av filmer på samma tema, eller så kommer de, som nu, i par. På kort tid har jag sett två små amerikanska indiethrillers. Först ut (för mig) var den stora överraskningen Blue ruin. Nu handlar det om filmen Cold in July. Jag tror att det var hos Fiffi jag först såg något om den.

Dexter?

Filmerna har en hel del gemensamt, våldsamma hämndfilmer från amerikanska södern bland vanligt folk. Men det finns också en hel del olikheter om man studerar filmerna lite närmare. Tonen i filmerna är väldigt olika. Blue ruin är mer seriös och mycket mer jordnära, grundad i en verklighet man kan ta på och förnimma. Cold in July är en mer extrem film men också lite mer "lattjo". Våldet är mer coolt än skrämmande. Brotten som begås är mer bestialiska än realistiska. Brottet i Blue ruin kunde hända här och nu medan brottet i Cold in July är som tagen från en thrillerroman (twistat och på något sätt "konstruerat" är känslan jag får). Våldet i Blue ruin är slarvigt, blodigt och groteskt. Våldet i Cold in July är pang pang och tuffa "cowboys med rykande revolvrar". Sista scenen i Cold in July är mycket långt från någon scen i Blue ruin. Den är helt orealistisk vilket förtar lite av närvarokänslan.

Cold in July lever mycket på sina tre mycket kända åskådare, medan Blue ruin inte har ett enda ansikte jag känner igen. I dagens film har vi en trio av bad asses. Först och främst huvudpersonen spelad av Michael C Hall som gav oss Dexter. Här är han en vanlig man men under filmens gång tycker jag ändå att jag påminns om Dexter lite då och då. Det är något i ögonen! Tala om att Dexter var hans livs roll. Jag kommer aldrig kunna se Michael C Hall som någon annan än Dexter tror jag. Favoriten är annars Don Johnson som är riktigt bad ass i denna film. Till sist har vi hårdingen Sam Shepard som alltid är ett bad ass. Mycket bad ass blev det i denna film. Och i denna revy!

Hockeyfrillan!

Det finns mycket att gilla med Cold in July. Skådespeleriet och rollfigurerna är underbara. Stämningen är skön, man sugs lätt in i världen den utspelas i. Detta är en modern western skulle jag vilja säga, på tal om definitionen av westerns. I denna film, som ofta i westerns, är det svart och vitt. Några karaktärer är goda de andra är onda. Det är "with us, or against us" i sin puraste form.

Förändringen av stämningen i filmen är också intressant. Den ändras gradvis under filmens gång. Inledningsvis är den mer skrämmande och man tror att det ska bli en mörkblå isande film (mer lik Blue ruin för övrigt), men efter att Sam Shepards karaktär introducerats ordentligt transformeras filmen till en varmare orangeröd film. Då börjar filmen mer påminna mig om filmen Killer Joe, en annan favorit från de senaste åren. Ganska intressant att de lät filmen utvecklas så. Får hoppas att detta var planerat...

Jag har redan via sociala medier hunnit diskutera Cold in July och Blue ruin  med vänner, och det är genomgående så att man håller den man såg först som starkare av de två. Så kan det mycket väl vara och så är det för mig med. Och även om jag håller Blue ruin som starkare, var jag dock så förtjust i denna film att den får fyra "betting practices" av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Fiffi tyckte inte att detta var kallt, hon tyckte filmen var het, läs hennes revy här.

Tuffa killar