Lediga dagar runt nyår innebar en biokväll med filmbloggarkompisen Jojjenito. Vi valde att se storfilmen Foxcatcher som antas figurera flitigt under "the awards season"... BOATS är ett sablans otyg om det inte handlar om sportfilm eller krigsfilm. Filmen för dagen bjuder på en historia som bygger på verkliga händelser (BOATS) och det är en sorts sportfilm.
Filmen utspelas på 80-talet och handlar om brottning! Bröderna Mark och Dave Schultz tog båda guld i OS 1984. Inför OS i Seoul får de hjälp av den rike och excentriske John du Pont som sponsrar dem och ger dem träningsfaciliteter. Han vill dock också delta som coach, mentor och inspirationskälla.
I huvudrollerna ser vi Steve Carell, Mark Ruffalo och Channing Tatum. Detta är en finkulturfilm där skådespeleriet står i första rummet. Steve Carells tolkning av John du Pont har i första hand handlat om hans lösnäsa. Den är väl synlig men den gör varken till eller från då det gäller skådespeleriet. Det är synd att folk är så utseendefixerade för Carell är nämligen lysande som den ensamme mannen med kraftiga vanföreställningar. Jag gillade hans sätt att dra ut på vissa ord. Han talar som överklassen gör. Hans John hade antagligen blivit retad för sin näsa om han haft några vänner som ung men som vuxen gör han inget för att dölja den. Istället står han ofta med huvudet bakåtböjt som för att framhäva sin ståtliga kran
Channing Tatum och Mark Ruffalo spelar brödraparet som växt upp på egen hand och det är en stark känsla av "vi mot världen" som spelas upp. Tatum gör sin Mark som på gränsen till förståndshandikappad vilket jag har lite svårt att köpa. Ruffalo är däremot supertrevlig i denna film. Han är så fin att det nästan gör ont.
Ofta när vi får se så bra skådespeleri som här brukar jag falla för filmen. Gör jag det denna gång? Nej, så blev det icke. Den är ju så fruktansvärt tråkig! Jag har noll, zero, intet intresse av dessa muskelnuttar och deras kämpande. Jag bryr mig inte ett dyft över John du Ponts längtan efter samhörighet, betydelse eller sex.
Den påminner lite, lite om Aronovsky's The Wrestler men den filmen är sjukt mycket bättre. Den tar sig under huden på mig medan Foxcatcher inte ens repar ytan.
Tyvärr inget jubel från mig. Jag ger Foxcatcher två BANG av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Ska bli spännande vad Johan tycker om filmen. Är han en gyllene örn eller en olyckskorp?
Ja, håller med om att en film The Wrestler är bättre, kanske inte sjukt mycket bättre, men bättre likväl. Betydligt mer berörande, men den berättar en annan typ av historia... fast när jag tänker efter så finns en del beröringspunkter. Precis som Mickey Rourke har ju Mark väldiga problem med sitt liv, och hur det ska arta sig efter brottningen vill man knappt tänka på.
SvaraRaderaCarell är strålande. Jag gillade också hans sätt att prata, speciellt under första scenen med honom när han möter Mark för första gången.
För mig påminde filmen om Behind the Candelabra (som jag skrev i min text).
Mark lever tydligen i Oregon och ger brottningsklasser (som det heter på svengelska).
RaderaFilmen påminde mig om åttiotalet så den var bra på att sätta stämningen...
Jag var också väldigt skeptisk till lösnäsan först, kändes så påtaglig och ful, och var den verkligen nödvändigt kan man fråga sig? Nja, egentligen inte. Tror att Steve Carell hade gjort lika bra ifrån sig ändå. Jag glömmer dock bort näsan relativt snabbt och hänförs av du Ponts obehagliga natur.
SvaraRaderaKan hålla med om att Tatum kanske spelade ner Mark Schultz intelligens en smula. Har ingen aning om hur det ligger till med hans IQ i verkliga livet, men precis som med lösnäsan var det något som jag accepterade efter en stunds tittande. Mark Ruffalo är verkligen MYSFARBROR deluxe i den här filmen. Man älskar honom rakt av. Och det finns det ju säkert en poäng med...
Men en tvåa?! Herrejösses. Själv blev det full pott.
http://thenerdbird.se/2015/march/foxcatcher-2014-2.html
Det var lite konstigt att jag inte kände något alls för filmen. Skådisarna var ju bra och så. Dessutom avgudade jag regissörens förra film "Moneyball" med Brad Pitt. Konstigt.
RaderaJag tyckte nästan att Ruffalo blev parodiskt god i filmen. Men det är kanske så man måste göra med tanke på vad som hände... du Port lever ju inte heller längre, men man är nog inte lika känslig över hans eftermäle om man säger så...