Twin Peaks - Season 1 (1990)

Har alltid tänkt att jag skulle ta och se hela Twin Peaks. Jag följde serien när den gick på tv under tidigt 90-tal. Detta var under Uppsala-tiden, gott folk. Men jag missade ett och annat avsnitt och efter mördaren avslöjats tappade jag bort resten av säsong 2. Nu när det började snackas om en fortsättning en så där 25 år senare och dessutom Jimmy, den rackaren, skulle köra ett Twin Peaks-projekt tog jag tag i saken.

Vilken nostalgirush! Minnet som väcktes till liv när jag såg de första avsnitten var otäckt tydliga. Jag kom ihåg detaljer i scener som man inte rimligen skulle komma ihåg. Allt kom tillbaka i ett nafs. Det är ett tydligt tecken på vilket otroligt djupt intryck serien gjorde på mig när jag såg den första gången. Jag föll också denna gång in i Twin Peaks-världen. Den första säsongen är ju kort, endast åtta avsnitt. Men ändå kändes mitt filmrum annorlunda efter jag sett avsnitten i rask följd. När jag gick in i rummet för att se en modern film kändes det som att Twin Peaks satt i väggarna.

Serien är fortfarande stark, emotionell och underhållande. Den har dock tappat lite med åren. Den har numera starka och svaga sidor. Om vi skulle börja med de svaga delarna. Mordmysteriet är inte seriens starkaste kort. Speciellt inte när Coop börjar med sina hokus-pokus-fasoner. Det förtar lite av seriositeten och nerven i utredningen. Men vi vet ju alla att mordet inte är seriens kärna.

Vissa av karaktärerna, speciellt några par, är ganska tråkiga. Jag tänker på tönten James och den smärtsamt barnsligt framställda Donna. Även den store tyste snubben och hans fru med en lapp för ena ögat är trista som fan. (Kollade interwebben: Ed och Nadine)

Damn, jag kom inte ihåg Maddie alls? Missade jag de avsnitten när hon var med?? Jag vet det inte!

Men det mesta är bra med serien! Dess adelsmärken är den sexiga stämningen, miljöerna, hotellet, One Eyed Jacks och skogen! De karaktärer jag gillar mest är Coop, Harry S, Audrey är superhet, Lucy är helt underbar, Shelly är korkad som ett spån men fin som fan ändå! Albert piggar upp stämningen var gång han öppnar munnen och säger oförskämda saker till Harry S. Skurkarna är bra; hundvalpen Bobby, the insecure middle man Leo, the big dog Hank.

Detta är bra skit mina damer och herrar! En TV-serie med en otroligt stark känsla som närmast kan beskrivas med en närvarokänslan man endast kan få via böcker. Den har fantastiska karaktärer som bara smälter i munnen på en. Mordhistorien är bara en liten detalj, mystiken spirar ur jorden i den lilla staden och dess omgivande skog. Åtrå, känslor och perversioner flödar. Alla spelar ett spel med den makt de förfogar över. Vinnaren tar allt. Det känns nästan förbjudet eller voyeuristiskt att titta in i deras liv.

Betyg: 4/5

Eraserhead (1977)

Henry: So I just, uh... I just cut them up like regular chickens?







Jag satte mig ner för att se Eraserhead med ett nästan overkligt stort förtroende för David Lynch. Jag visste att denna film ansågs som konstig, men så här konstig hade jag inte kunnat föreställa mig. En bit in i filmen var jag bara förvirrad och lite lätt äcklad. Det kändes länge som att filmen var vrickad för sakens skull och då kan man med rätta prata om pretentiöst eller poserande.

Lite längre in började dock galenskaperna anta förståelsens form i mitt huvud och filmens budskap började skönjas bakom allt galet. Till sist upplevde jag nästan filmen som övertydlig till och med. Mycket av David Lynchs signaturelement finns i filmen; en maffig stämning, skumma miljöer, vrickade karaktärer och den obligatoriska lilla scenen från en mörk och skrämmande nattklubb. Men som film var denna inte lika lyckad som hans övriga filmer.

Detta är Davids egna mardrömmar som han filmat. Det handlar om rädslan för att få barn. Rädslan för att barnet ska födas missbildning, sömnsvårigheter som nyblivna föräldrar, rädsla för att glida ifrån sin partner, rädslan för otrohet, både sin egen och hennes.

Jack Nance, som för övrigt är kusligt lika en ung Tim Robbins, spelar Henry som bor i en mörk lägenhet i ett slitet bostadsområde inne i ett fabriksområde. Som det verkar. Vad ligger under han element? Naturen? Henry har en flickvän Mary. Hon har galna föräldrar, en bisarr moder och en spritt språngande fader. Även om Jack Nance ser ut som Tim Robbins så rör han sig som Per Hagman.

Barnet sedan då? Ojoj, som en lillebror till E.T. inlindad i en linneduk. Henry bär på en rädsla för att barnet ska bli sjukt. Och sjukt blir det. Vårtor och bölder på utsidan och en igengrodd mun på insidan. Vad är de för slemmiga inälvsliknande spermier Henry drar ur Mary om natten? Han är rädd för att hon varit otrogen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta med mig från filmen. Lynch är givetvis duktig på att få till en kompakt stämning av obehag. Men det måste finnas något mer för att jag ska kunna gilla den. Obehag räcker inte. Eller ska jag värdera det känslomässiga intrycket allena? Nej, jag går mer på magkänslan denna gång. Eraserhead påminner mig lite om den förunderliga filmen Under the skin från i år med avseende på en hotfull ruvande stämning, men där samspelar obehagskänslan med innehållet på ett bättre sätt.

David Lynch levererade på ett sätt, han gav mig en smäll i bröstkorgen och en stekpanna i huvudet, men han gav mig inte en ny favoritfilm. Detta var en tydlig första långfilm. Briljansen lurar under ytan men det blir för otydligt i all sin tydlighet...

Jag ger Eraserhead två bra försök som kommer bli så mycket bättre i senare filmer...

Betyg: 2/5

David Lynch