The sleeping audience.
Detta är en film i min smak. Jag gillar när filmmakare tar ut svängarna och testar nytt. Även om resultatet inte alltid blir perfekt välkomnar jag innovationslustan. My dinner with Andre ansågs som nyskapande när den kom ut. Filmen har också förärats med en Criterion Collection-utgåva.Filmens huvudperson är Wally, spelad av Wallace Shaw, ni vet Vizzini från klassikern The princess bride (sv. Bleka dödens minut). Wally jobbar som teaterförfattare och skådespelare i New York. Han är bjuden på middag av sin gamle vän Andre (Andre Gregory), också verksam inom teatervärlden. Under några minuter på väg till och från middagen funderar Wally på det ena och det andra och detta får vi följa via hans voice-over. Resten av den nästan två timmar långa filmen är från Wally och Andre's middag. Män från teatervärlden som sitter och pratar.
Jag skulle vilja påstå att denna film var nyskapande på flera vis, inte bara inom filmens värld. Den föregick nämligen också med tre decennier det nu så populära fenomenet podcast. Wally och Andre sitter och pratar om meningen med livet, deras besvikelse över branschen de arbetar inom, hur teatern kan utvecklas, hur de som personer kan utvecklas med mera. Jag följer slaviskt Alex och Sigges podcast och precis som med samtalen i deras podd är samtalet i My dinner with Andre en ström av tankar där några är bra, andra inte lika lyckade. Jag uppskattar dock den intellektuella stimulansen som tankarna ger. Min kropp och knopp längtar efter middagar med djup konversation som håller på så länge att man blir sist kvar i restaurangen. Mot slutet av filmen kommer Andre till och med in på hur han och hans frus relation utvecklats över åren och hur de är andra personer inför varandra nu. Detta är exakt samma tankar som Sigge luftade under det allra senaste avsnittet av deras podd som jag lyssnat på, Magneterna från fredagen den femte december.
Filmen är regisserad av den franske mästerregissören Louis Malle och manus är skrivet av de två skjådespelarna själva, Wallace Shaw och Andre Gregory. Vad som är sant och vad som är hittepå får man själv försöka lista ut. Precis som med Alex och Sigges podd alltså! The complicity!
Jag lät mig svepas med av My dinner with Andre och ger den tre samtal av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Lät sig mina vänner bli begeistrade av middagens alla tre rätter, eller tröttnade de redan efter förrätten?
Christian
Fiffi
Sofia
Jojje
Roger
Stimulerande samtal är fine, men de gör sig inte som film. Tycker jag då... Och nyskapande i all ära, men det behöver ju inte nödvändigtvis bli bra bara för att det är nyskapande. Som i fallet filmade samtal i My Dinner with Andre ;)
SvaraRaderaNej du har helt rätt. Jag finner dock det nya spännande och om filmen sedan levererar på något plan har det nya adderat en liten del i upplevelsen. Som med årets The disappearance of Eleanor Rigby: Him, Her och Them. Tre filmer i en så att säga (och den/de är klart bättre än My dinner with Andre)
RaderaJag gillade samtalet och blev av och till förförd av Andre's berättarlusta och inlevelse. Intressanta frågor om mindfulness, den sovande publiken och livet på ett personligt plan.
Klipsk och snygg spaning att jämföra filmen, dess två snubbar och deras samtal med Alex och Sigges podd. Jag föredrar dock Alex och Sigge 365 dagar av 365. :)
SvaraRaderaMän från mediavärlden eller män från teatervärlden, är det någon skillnad ens? Jodå, kan hända att jag föredrar Alex och Sigge många dagar, men detta var något överraskande och därmed lite kul. Inte alls fy och usch.
RaderaNu har fyra filmspanare gett fyra olika betyg. Då återstår bara ett betyg på den femgradiga skalan för Fiffis Filmtajm! :-)
RaderaOm man uppskattar att lyssna på podcasts kanske man uppskattar filmen mer. Nu ska jag inte säga så mycket om podcasts då jag aldrig lyssnar på dem, men filmen som sådan (underhållning) gav mig inte mycket. Däremot kan jag hålla med om att upplägget inte alls är dumt och jag kände till en början att det skulle bli en intressant film/middag.
SvaraRaderaFanns mer att hämta här kändes det som, men jag har länge velat se filmen så det var inte alls ett dumt val att ta med den i Decennier. Dock är vi båda överens om att Malle gjort några bättre och klart mer minnesvärda filmer än denna. Tänker främst på Au revoir les enfants som utan tvekan är hans bästa film.
Au revoir les enfants är den enda jag sett med Malle förr. Och den älskar jag. En 5 out of 5 för mig. Har bara sett den en enda gång. Borde kanske se om den, men varför sabba ett så gott minne?
RaderaQuentin Tarantino och hans kompisar kallade Au revoir les enfants "the reservoir film" (typiskt amerikaner att uttala fel...). Därefter döpte han sin första film (som regissör) till det namnet som en slags långsökt homage till Malles film...
Har sett några andra, men ingen kommer upp i samma klass. Och nej, jag tror man gör bäst i att bara se den en gång. Åtminstone på ett bra tag.
RaderaSåg Au revoir les enfants 1987 eller 88. Kanske dags igen?
RaderaDet var iofs ett bra tag sen. Beror på hur sugen du är att se om den. Vissa filmer lockar en mer än andra. Tror inte du skulle bli besviken på den, även om det kanske inte skulle visa sig vara en femma...
RaderaOki. Får se vad framtiden har i sitt sköte...
RaderaJapp, precis. Det var som en podcast, och litet radioteater som jag var inne på (med tanke på de bilder som målades upp).
SvaraRaderaÄven jag tyckte att de filosofiska diskussionerna var intressanta. Jag blev aldrig uttråkad. Och så var det nåt med hela den slitna bruna gamla NY-känslan som var speciell.
Bra filmval, Henke! :)
Tack! Kul med lite mer spridning av åsikterna än bara ettor från hela bunten i alla fall.
RaderaJag fann filmen ojämn, men bitar var intressanta och hela filmens struktur var så annorlunda att jag blev lite uppåt av bara det.