Sista filmen av de gemensamma slank in i projektet på ett bananskal då jag och Movies-noir hade svårt att hitta filmer som ingen av oss sett. Jag blev uppmärksammad om filmen via killen som startade A Life in Movies-blogathonen. Han har en blogg som heter Fandango Groovers Movie Blog. Han verkar hylla filmen som en besatt och jag blev nyfiken. Jag har gått och funderat på filmen en längre tid och undrat om det kanske var en bortglömd pärla bland åttiotalsfilmerna.Filmen kom ut 1985 och vi ser en ung Kevin Costner som den extremt arrogante men ack så osäkera unge mannen Gardner som söker sin plats i den ömtåliga åldern runt 20 år. Han ser till att bröllopet mellan hans bästa kompis och hans före detta flickvän går om stöpet. Gardner fuckar upp deras planer eftersom det inte handlar om honom själv. Därefter duperar han sina närmaste vänner att hänga med på en road trip. Han manipulerar därefter den svage i gruppen Phil, en underhållande Judd Nelson, att stå för bil och bensin. De ska åka och besöka en nedgrävd vän ute i öknen i södra Texas eller New Mexico.
Filmen har en vibb som påminner om den i Stand by me med nostalgin, vemodet och gamla vänskapsrelationer som håller på att omformas. I denna film är dock karaktärerna mindre älskvärda. Jag finner mig istället bli mer eller mindre irriterad på alla inblandade, från brudgummen som flydde sitt bröllop till Costners översittartyp. Han är verkligen inte en trevlig person, oavsett slutscenen i filmen.
På tal om slutscenen, bröllopsscenen. Det var länge sedan vi såg något så orealistiskt i en film som verkade ha ambitioner att vara realistisk. Eller hade den inte det? Även fallskärmsscenen var åt fanders orimlig. Jag förstår inte vilken ton filmmakarna ville sätta. Var detta en dramakomedi eller var det en svart komedi inom absurdismen? Om den var det första misslyckades den att få mig att tro på händelserna, och om den skulle vara det andra så misslyckades än mer gravt.
Jag fann inte mycket att hänga upp varma känslor om filmen på men den är inte genomusel. Road trips är oftast underhållande. Man vill se vart de är på väg och vad de finner när de kommit fram. Tyvärr gjorde inte svaren på min undran mig mycket klockare eller gladare.
Jag ger Fandango två svaga framtidsutsikter av fem.
Betyg: 2/5
Låt oss se vad vad de övriga Decennier-deltagarna tyckte om road trippen. Tyckte de att planen att åka snålskjuts med tåget var smart?
Movies-Noir
Jojjenito
Sofia
Fiffi (senare om dagen)
Mmm, intressant att vi ställer samma fråga om detta skulle vara ett drama med en släng komedi eller om den försökte vara lättsammare än vad som kom fram. Tyckte ändå den hade en del av värde. Synd bara att den var så ojämn.
SvaraRaderaVi hugger som kobror. Är filmen velig eller otydlig så att man inte ens förstår vilken genre den tillhör måste den vara otroligt bra för att den ska få "komma undan". Annras hugger filmspanarna onådigt! :)
RaderaHåller med, road trips _brukar_ vara sevärda, även dom som är mindre bra kan ändå bli intressanta på något vis. Synd att det inte funkade för Fandango ;)
SvaraRaderaJa detta var en av de svagare road tripsen jag sett på länge.
RaderaLyckligtvis slipper du vara med på Decennier the 90s. Good riddance!
Slipper jag? Eller får jag inte vara med? :)
RaderaJa.
RaderaEn inte helt outhärdlig film, därav mitt 2/5-betyg. Bra är den inte, det är vi överens om.
SvaraRaderaJag fick inte Stand By Me-vibbar överhuvudtaget. Däremot förstår jag kopplingen när du beskriver varför du fick det.
Bra att jagh beskrev kopplingen då! :-)
Radera2/5, "helt ok"-träsket helt enkelt...
Nämen, att det skulle vara jag som tyckte bäst om den här -- det var lite oväntat?! Tror jag gillade bröllopsdelen av filmen för att den nästan gick över till att vara en slags saga. Men överhuvudtaget uppfattade jag inte att den hade några särskilda ambitioner att vara realistisk, snarare spela på road movie-coming of age-stereotyper.
SvaraRaderaSaga var den sannerligen, väl dold tyvärr.
Radera